Vi kommer att sakna Merkel när hon är borta

I måndagens Süddeutsche Zeitung räknade Barack Obamas tidigare rådgivare Charles A.Kupchan upp de centrala områden på vilka konflikt råder mellan USA:s president Donald Trump och Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Det handlar om synen på EU, Nato, invandring, handel, Ryssland, atomuppgörelsen med Iran och klimatpolitik.

Inga småpotäter.

Trump, skriver han, vill underminera den politiska mitten för att stärka sin populistiska bas medan Merkel vill konsolidera mitten för att neutralisera populisterna. ”Trump är impulsiv och högljudd. Merkel är lugn och stadig.” Han betecknar dem som ”eld och vatten”.

Och Washington Posts Ishaan Tharoor skriver att mötet mellan de båda är en krock mellan två geopolitiska poler och personligheter: ”Trump, the maverick, shoot-from-the-hip outsider and Merkel, the bookish, calm and experienced policy wonk.”

***
(Flashback, ur en krönika 12 september 2009:

”…det är lätt att underskatta Tysklands nuvarande förbundskansler. Men när hon är som bäst kan Angela Merkels politiska strategi påminna om Kurre Hamrins berömda 3-1-mål mot Västtyskland i VM-semifinalen 1958.  Ofta liknar hennes ledarskap bara en långsam, trulig, lallande promenad längs sidlinjen, som hade domaren redan blåst av matchen, eller som vore hon en avbytare som råkat förvirra sig in på planen med en reservboll.

Det ser avvaktande ut, nästan likgiltigt, när hon småputtar bollen planlöst framför sig till omgivningens frustration. Tills motståndarna förivrar sig och försöker ta den ifrån henne vill säga. Då kan det hända saker. En snabb rusch och ett par finter senare så ligger bollen plötsligt i mål, utan att någon riktigt förstår vad som hände.”)

***

Donald Trump är den sjätte amerikanske president Angela Merkel träffar personligen. Redan 1991, då hon som minister för kvinno- och ungdomsfrågor ingick i Helmut Kohls delegation vid ett statsbesök i USA, fick hon möta den avgångne och av Alzheimer drabbade Ronald Reagan.

Med George W Bush och Barack Obama, de två presidenter hon haft att göra med som förbundskansler, lyckades hon skapa ett fungerande samtalsklimat som stod pall även för konflikter. Men Trump i Vita Huset utgör hennes svåraste diplomatiska, transatlantiska prövning hittills. Och det samtidigt som hon är på väg in i en kampanj inför det tyska förbundsdagsvalet i höst.

Ska någon klara av den balansgången, så är det Merkel.

***

(Flashback, ur en krönika, 21 september 2013:

“Schröder, uppväxt i djup fattigdom och utan pappa, koketterade med sina dyra cigarrer. Prästdottern Merkel, medveten om att cigarrgrejen inte var till fördel för Schröders framtoning när han presenterade impopulära social- och arbetsmarknadspolitiska reformer, koketterar hellre med sina potatissoppor och sina fotvandringar.

Det är aldrig en slump vad ledande politiker avslöjar från sina liv bakom kulisserna. Och Merkel har bevisat gång på gång att hon bakom en reserverad fasad är en av de mest mediestrategiskt medvetna och konsekventa politikerna i sin generation. Merkel lärde sig blixtsnabbt – utan att stoltsera med det utåt – vad som krävdes för att nå och behålla makt, i det återförenade Tyskland.”)

***

Det här är inget hjälteporträtt. Merkel har många brister. Hon drivs inte alltid av de bästa motiven, är utan tvivel en beslutsam, i avgörande lägen kylig maktmänniska och kan vara vindkänslig nog för att i tid anpassa sig till övergripande trender i debatt och samhällsutveckling.

Barrikaden är varken hennes politiska eller intellektuella hem. Och när hon som oppositionsledare föll för frestelsen att spela populist några år på det tidiga 2000-talet i sin kritik av den dåvarande rödgröna regeringen, gick det dåligt. Med bara en hårsmån lyckades hon bli kansler 2005.

Merkel blev efter det en pragmatisk, antiideologisk förvaltare, som i början av sin kanslertid nästan aldrig tog politiska risker för en övertygelse och som byggde sin popularitet på att skickligt närma sig andra partiers populära ståndpunkter. Hon han anklagats för att söva anhängare, motståndare och medborgare, suga ut all konfliktpotential ur inrikespolitiken.

Det har tidvis funnits fog för den kritiken.

***

(Flashback, ur en krönika 21 september 2013:

“Merkel förvaltar kompetent och sansat, men gestaltar föga; hon avpolitiserar det mesta hon rör vid. Hon är populär, omdömesgill, men sitter i viktiga frågor, och mot bättre vetande, passivt av tiden. Det finns ju en annan Merkel, djupt därinne – den med otåligheten, som vågar politisera, som vill någonting, som främjar debatt och alternativ. Men den Merkel vore ingen given valsegrare och glimtar därför fram alltför sällan.”)

***

Merkels bästa instinkt är att studera läget, överväga alternativ och fatta genomtänkta beslut som bygger på grundläggande värderingar, rättsprinciper, pragmatiska bedömningar om vad som är möjligt för stunden och strategier för att behålla makten.

Hon kommer aldrig att hålla talet som med retoriskt patos definierar en epok, vänder en opinion, avgör en fråga. Hon kommer aldrig att med sina bara händer och brutala påtryckningar försöka tvinga på världen något fundamentalt nytt. Hon får inte YouTube att glöda. Hon lockar inte sociala medier att löpa amok. Hennes anhängare är svala och kontrollerade.

Ideologisk iver och renlärighet gör henne skeptisk. Färgas omvärlden av destruktiva, reaktionära, extrema stämningar, kommer även utkanterna av Merkels politik efter en tid att byta nyanser. Krisar det i opinionsmätningarna får medarbetare och regeringsmedlemmar en aning friare tyglar att närma sig de missnöjda. Det är inte alltid ädelt.

***

(Flashback, ur en krönika 18 september 2016:

“Men hon, som så länge kritiserades för att vara helt principlös, har sedan flyktingfrågan hamnade i centrum och den brutala främlingsfientligheten inledde sin nya framryckning i Europa, blivit en av dem som in i det längsta försökt att bevara en grundläggande humanism och medmänsklighet i sina beslut, uttalanden och framträdanden. Merkel har visat sig ha mer av en ideologisk kärna än de flesta, när det verkligen börjat bränna till.

Framför allt i synen på Europas ansvar för flyktingar och asylsökande, har hon vägrat att förfalla till vindflöjeri och populism, även till priset av svåra förluster för hennes parti i viktiga delstatsval, och till priset av egna, fallande opinionssiffror. Inför det är det lätt att känna tacksamhet.”)

***

Ändå kommer vi, det är jag övertygad om, att sakna henne när hon är borta, utan att omedelbart kunna sammanfatta varför.

Även om hennes utmanare i tyska valet i höst, Martin Schulz från socialdemokratiska SPD – ett av Europas kompetentaste partier – också är en intellektuellt hederlig och klok politiker, som har goda förutsättningar att bli en skicklig regeringschef, är det något hos Merkel som just nu, våren 2017, skulle fattas oss svårt om det försvann.

Kanske kommer vi först i efterhand att se och uppskatta vilken välsignelse det var att åtminstone en av världens mäktiga de här åren konsekvent uppträdde med eftertanke, förnuft, fördomsfrihet, intellektuell disciplin och ärlighet om fakta som grundhållning.

Med korrekt, omtänksam och lågmäld vänlighet mot andra. Och med tålamod och självövervinnelse inför den långa raden av gapigheter, otidigheter och aggressiva poser som dominerat en adrenalinstinn internationell scen de senaste åren.

Att det fanns en som kunde konsten att skruva ner volymen så att fler argument går att uppfatta samtidigt, när andra i rummet slåss om att höja volymen ytterligare i hopp om att bara deras röster ska höras till slut.

Letar vi efter kombinationen av ödmjukhet, samtalston och professionalism i samtidens världspolitik, söker sig blicken till Angela Merkel.

Inte för att hon är någon hjälte, utan kanske för att hon konsekvent undviker frestelsen att uppträda eller framställa sig själv som just en hjälte.

***

(Flashback, ur en krönika, 28 september 2012:

“Steinbrück mot Merkel, fortsätter Thorsten Denkler, är två motsatser som möts, kravall mot kontroll, rock ´n’ Roll mot saklighet, en vass tunga mot verbal monotoni. Nja, det stämmer vid en första anblick, men under ytan skiljer de sig mindre åt och rör sig trots allt inom samma genre. Jämförelsen borde snarare vara att det är Beethovens lätt teatraliska femma som möter Bachs mycket vältempererade klaver.”)

***

För det är inte inbillade hjälteegon vår tids toppmöten lider brist på. Utan rationella, sansade politiker som läser på, är hederliga, tar sitt uppdrag på allvar utan att övertolka det, upprätthåller en grundsats av humanism, är tillräckligt taktiskt skickliga för att bli omvalda ett par gånger och undviker att med kortsiktig, feg populism ställa till med långsiktigt kaos och elände.

Merkel är ofta enerverande trög, tålmodig och kontrollerad, på ett i dessa dagar befriande och värdefullt sätt.

********************

Mer läsning på temat:

Överraskande utmanare för Angela Merkel

En tidigare krönika om Angela Merkel och klimatfrågan

 

(Krönikan är också publicerad i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)