Samhällsdebattens tilltagande andnöd och sömnbrist

Samhällsdebatten lider av tilltagande andnöd och sömnbrist. Indignationen är konstant.

Det ska ånga om varje konflikt. Som gällde det liv och död, för eller mot, rätt eller fel, god eller ond, ängel eller svin, varenda minut, kring varenda detalj. Idealet för dagen är en kombination av omedelbarhet och entydighet. Du ska brinna, med eldens förmåga att sätta fyr på allt runt omkring och överhettningens likgiltighet inför vad som återstår efteråt.

Att ta lite extra tid på sig innan en åsikt formuleras. Att tänka efter, söka och pröva orden – läsa, hemska tanke, en bok som inte finns på topplistan eller anses som ”ett måste”. Att grunna på något i bakhuvudet, att fundera ett varv i stillhet och reflektion utan nervositet för att missa det framrusande debattåget. Att dela med sig av sina tankar till en vän i en personlig diskussion istället för att deklarera dem till alla som går att nå så snabbt som möjligt.

Sånt ses väl som ett socialt suspekt, nästan stört, beteende i dag. Mycket skadligt för karriären.

***

Att skriva brev krävde koncentration, och ofta räckte inte tiden till som hon ville, när gäster och sysslor tog över. Men när hon väl kunde gripa till bläckhornet och pennan skrev hon – står det i Ingrid Elams läsvärda, tankeväckande bok från 2004 ”Min obetydliga beundran. Martina von Schwerin och den moderna läsarens födelse” – sina brev på ”ljusblå eller krämfärgade dubbelark som sedan viks så att fjärde sidan bildar kuvert som lackas igen.”

Handstilen beskrivs som ”mycket liten, ibland försvinnande tunn. Till nästan alla brev skriver hon först kladd.”

Det är som inflytelserik konversatör och brevskrivare – en av 1800-talets betydelsefulla – i korrespondens med bland andra Esias Tegnér och Carl Gustaf von Brinkman, Martina von Schwerin (1789-1875) främst blivit ihågkommen.

Kanske är det något med hur debatten ser ut 2017, som gör att det känns befriande att läsa om henne.

Breven på den tiden, i det slags litterära korrespondens Martina von Schwerin ägnade sig åt, formulerades i full medvetenhet om att de skulle komma att läsas och citeras av fler än bara mottagarna.

Det halvoffentliga upplägget gjorde dem till en alldeles egen genre, som i viss mån påminner om dagens sociala medier när de är som bäst, men också påminner oss om vad som fattas hos dem när de är som sämst.

Elam, som frigör bilden av Martina von Schwerin som kulturpersonlighet och ställer henne i centrum där tidigare generationer betraktat henne enbart i relation till andra, manliga samtida, menar dock att det ur ett nutida perspektiv är som läsare Martina von Schwerin framstår som unik.

”Hon har alltjämt ”, noterar Elam ”den exklusiva läsarens självkänsla och betraktar sig själv som en viktig medskapare och läsandet som en aktiv handling i litteraturens tjänst. Hon vet att en intensiv och eftertänksam läsning inte bara kan förändra läsaren, utan även stimulera litteraturen till att spränga gränser. (…) Framför allt vågade hon tidigare än andra kvinnor vara ensam med sin bok. Hon hävdade rätten att läsa för sig själv, i dubbel mening: tyst och för sin egen skull. Det var en verkligt radikal hållning, även i en så revolutionär tid som hennes.”

***

2017 får man vandra allt längre bort från dagsdebattens centrum, från sofforna och snackisarna, för att hitta det som bildar, väcker tankar, ger perspektiv och inbjuder till samtal snarare än invektiv.

Det gör att alltfler börjar känna vämjelse inför vad fixeringen vid, jakten på, beroendet av minutsnabba reaktioner, omedelbar stimulans och maximal spridning på sociala medier gör med samhällsdebatten. Den paniska rädslan för att gå egna, tysta stigar när motorvägarna brusar och rasar.

Ur den oron växer en fascination inför gamla tiders kafékulturer och brevskrivande fram. Just därför att vi egentligen har formerna för moderna motsvarigheter, bättre, friare, mer inkluderande, i dag, men i stället ofta förvanskar och fördummar oss själva och varandra. Samtalen skräms bort, skräms undan.

Därför denna längtan efter diskussionerna som inte omedelbart stämplas. Tankarna som får tid att mogna. Orden som får växa fram, över veckor, månader, men ändå sprids och påverkar, ändå är närvarande, ändå flödar fram och tillbaka mellan människor som ger sig själva tid att förstå varandra bättre.

***************

(Krönikan är också publicerad i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)