Tre ögonblick, tre oneliners

ÖGONBLICK. Det finns oneliners som stannar kvar, lockar, ekar. Suveräna, karga, på ytan grovhuggna, men med flera lager, levererade i symboliska ögonblick, av modiga människor. Vecklar man ut dem, ser vad som finns inuti, kan de visa sig uttrycka en hel gärning eller hållning. Tre jag ofta tänker på:

***

1. ”You young things don’t know politics”

Eleanor Roosevelts lakoniska kommentar på telefon till presidentrådgivaren Harry Hopkins efter att hon på demokraternas konvent 1940 löst ett kritiskt läge för maken FDR och partiet, och fått delegaterna att kompromissa.

När det stod strid om nomineringen av Henry Wallace som vicepresidentkandidat, var det Eleanor Roosevelts berömda ”No ordinary time”-tal, där hon påminde om högre syften och viktigare prioriteringar än grälet för stunden, som räddade situationen. Långt senare, strax före sin död, skulle hon ge en nyvald president vid namn Kennedy, en liknande förmaning.

Hon åstadkom i sin roll som opinionsbildare, organisatör och reformivrare mer än de flesta presidenter.

***

2. ”Yes, lick ’em tomorrow, though”

Ulysses S Grant korthuggna svar under amerikanska inbördeskriget, och det fruktansvärda elände alla krig är, till William Tecumseh Sherman efter den för nordsidan svåra första dagen av slaget vid Shiloh, 6 april 1862. Som historikern Bruce Catton skildrat scenen mellan de två generalmajorerna, kom Sherman fram till Grant i lägret samma kväll, och sa ”Well, Grant, vi har haft en jävla dag, har vi inte?”

”Yes”, svarade Grant och puffade på sin cigarr som glimmade till i mörkret, ”yes, lick ’em tomorrow, though.”

Och så blev det, till ett förfärlig pris för alla sidor förstås.

***

3. ”Är du galen, människa, skall du släpa in mig i själva lejonkulan!”

Adolf Hedin var en socialliberal pionjär, folktribun, riksdagsledamot under 30 år i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och en av de viktigaste politikerna under perioden från ståndsriksdagens avskaffande och fram till det demokratiska genombrottet. Förebild för yngre liberaler och socialdemokrater.

Utbrottet ovan har skildrats av Hugo Hamilton, konservativ politiker och författare – i dag nog mest känd som dotterson till Erik Gustaf Geijer, morfar till Olof Lagercrant och mobror till Agnes von Krusentjerna – i dennes väldigt fina, läsvärda ”Hågkomster” (1928).

Där kallar han Hedin för sin tids bästa riksdagstalare, extremt påläst, med ”pondus, kläm och livlighet” och ord som, i den franska stil Hedin beundrade, kom som ”svärdshugg”. I replikväxlingar var han dock sämre, konstaterar Hamilton. Då kunde han inte kontrollera sitt heta temperament, utan blev ”ond och förgick sig”.

Med tiden insåg Hedin sin svaghet, och när han anade att det skulle bli tuffa replikskiften lämnade han ofta kammaren och ”gick ut i sammanbindningsbanan och rökte cigarr, tills det var över”, för att inte säga något som han skulle ångra.

Den här gången, under en debatt om härordningsförslaget i andra kammaren 1901, då varje röst kunde bli viktig, vädjade den åldrade, av värk och krämpor plågade Hedin till Hamilton att få slippa voteringen. ”Snälla, goda Hamilton, är du inte nu så säker på att det går, att jag kan få gå hem? Jag är så sjuk.”

Hamilton, som då fortfarande räknades till liberalerna, var osäker på röstläget, men försökte göra det bekvämt för Hedin under väntetiden. Han bäddade ner honom i en soffa i Första kammarens talmansrum, som stod tomt den kvällen. ”Jag”, minns Hamilton, ”pysslade om honom så gott jag förmådde. Han var mycket tacksam, men då jag skulle gå, frågade han var han befunne sig. Det var alldeles nermörkt, så han hade ej märkt vart vi gått. Jag sade honom, att han låg på Christian Lundebergs soffa. Han for upp som ett skott. ”Är du galen, människa”, ropade han, ”skall du släpa in mig i själva lejonkulan!” Och så stapplade han ursinnig tillbaka till sin plats i kammaren.”

Att vila på soffan tillhörande hårt konservative Lundeberg, vice talman i första kammaren, var t.o.m. för en utmattad, däckad Hedin otänkbart. Kanske överdrivet stingslig och lynnig, men alltid oberoende, aldrig likgiltig.

***

Epilog: Erfarenhet och förmågan att hitta ord som samlar människor kring rätt prioriteringar i kritiska lägen. Modet att fullfölja en strategi och bevara kylan även efter nederlag. Kraften att behålla ett engagemang upp i åren, att inte sluta känna och kämpa. Orädda, kantiga människor, och inspirerande.

 

******************

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>