Ögonblicket: En scen med Susan B. Anthony

Av , , Bli först att kommentera 0

När hon – gråhårig, åldrad, leende och med stor värdighet – klev ut på scenen vid konventet för ”National American Woman Suffrage Association” i Washington en februaridag år 1900, möttes Susan B. Anthony av intensiva ovationer från en känslomässigt laddad publik.

Många hade, skrev Alma Lutz i sin bok ”Susan B. Anthony. Rebel, Crusader, Humanitarian”, tårar i ögonen. Alla insåg att de var med om något speciellt; ett avsked till en person som under så lång tid hade lett den amerikanska rörelsen för kvinnors rösträtt.

Nu, ett par månader in på det nya seklet, skulle Anthony avgå som organisationens ordförande, 80 år gammal. I sitt tal vädjade hon till åhörarna att fortsätta pressa på för rösträtten (det skulle ta 20 år till).

”Jag avgår inte”, sa hon efteråt, ”för att jag känner mig ur stånd att utföra det nödvändiga arbetet, mentalt eller fysiskt, utan att för att jag vill se organisationen i händerna på dem som kommer att leda den i framtiden. Jag vill se er alla i arbete, medan jag är vid liv, så att jag kan skälla på er om ni inte gör det bra.”

Vissa rörelser går inte att hejda, medan kampen pågår. Deras övertygelser, politiska driv, organisatoriska kraft och aktivistiska mod plöjer förr eller senare fåror i de jävligaste av jordar.

Andra kan inte hejda sig själva. Inga föresatser hjälper. När orättfärdighet, ofrihet och ogärningar griper kring sig, tar de till orda, ställer sig i vägen, pekar ut andra riktningar, kräver omgivningen på hållning och blottlägger vad striden gäller i grunden.

Susan B. Anthony (1820-1906) – under mer än ett halvt sekel ledande i kampen för kvinnors politiska, sociala och ekonomiska rättigheter i USA, en föregångare för den internationella feminismen och ända sedan tonåren engagerad mot slaveri och rasism – var en kombination av båda.

För även om hennes allra största tillgång kanske var förmågan att strategiskt och uthålligt organisera en rörelse kring bestämda mål, var hon också moralist. Med moralistens tvång att ta till orda, att mobilisera, i avgörande lägen.

Det var hennes intention, skrev Lutz angående Anthonys sista ordförandeår, att hålla sig till frågan om kvinnors rösträtt och inte kommentera andra kontroversiella ämnen offentligt. Men trots det ”kunde hon inte hålla tyst, när hon konfronterades med orättvisa. Religiös intolerans, bigotteri och rasdiskriminering tvingade henne alltid att ta ställning, oavsett vilken kritik det skulle föra med sig.”

Så när lynchningar och rasförtryck tilltog under 1890-talet, var hon en av dem som varnade och manade till motstånd.

Susan B. Anthony var en av sin epoks mest betydelsefulla politiska ledare, både ideologiskt och organisatoriskt, och en pionjär i all kamp för mänskliga rättigheter som följde på 1900-talet. Må en smula av hennes anda leva i oss.

 

*************

Några tidigare krönikor i serien Ögonblicket:

Maja-Stina i Svanabränna

Västerbotten, Österbotten och glöden i ögonvrån

Olika ved, samma eld. Ada Lovelace, konsten, matematiken och algoritmernas tidsålder

Nu prövas vår innersta människosyn på allvar

Att acceptera ett nederlag med ödmjukhet och värdighet

Ögonblicket, Malackasundet, 6 april 1934: Bön för en saknad kamrat

Ögonblicket 15 april, 1947, Brooklyn: en livslång kamp mot rasismen

Röda rosor och en floskel som fick Egon Bahr att brista ut i gråt

Traditionella universitet och det nya fria nätet, hand i hand?

2000-talet avgörs nu och inga goda krafter får fly arenan

När du längtar till Umeå, vad längtar du då?

Av , , Bli först att kommentera 2

Den lilla butiken. Affärsverksamheten runt hörnet. Hon i bekantskapskretsen som hade en idé och vågade dra igång. Den unika loggan inklämd bland jättarna. Idkaren som håller sig levande, och minns när fröet såddes. Han som fullföljde intresset de hånade när han var liten.

De kämpande, egensinniga, nördiga, entusiastiska småföretagen är sömmar i varje stadsbild. Vi kanske inte tänker på dem till vardags, men vinden drar snålt genom ett centrum, när de är borta. När de små hålen gapar och bara de stora luckorna har fyllts igen.

I en grovhuggen samhällsdebatt med imbecilla rollspel och låtsasretorik, glömmer man lätt bort hur beroende alla lokala aktörer är av varandras insatser och medverkan.

Småföretagen hör till de ofta osjungna hjältarna i ett lokalsamhälle. De är i lyckliga ögonblick kultur- och hantverksbärare för unga att inspireras av. Arbetsplatser och miljöer där inte bara välstånd skapas, utan också en fostran i människokännedom och ansvarstagande sker.

Småföretag är rotkänsliga, där de växer är det för dem på liv och död. Det gör dem geografiskt lojala och deras investeringar lokalt djupt förankrade. Så uppstår även näringslivsengagemang för en ort, för dess människor och sammanhållning, framtidsutsikter och medmänsklighet, därför att livet utspelas här. Och fler idéer prövas, än vad som skulle vara fallet, om alla investeringar alltid bara stammade från några få globala koncerncentraler.

Småföretag på olika områden ger människor runt omkring glimtar långt ner i lokala traditioner, det ärvda, det lärda, det återupptäckta, det förädlade. Eller dofter från den stora världen, det senaste, det nästa, det alldeles ovanliga, som få hört talas om ännu. Eller bara bara glädjen över att se någon utveckla och förfina en kompetens, hålla fast vid en satsning.

Att få kika in bakom kulisserna, i lagret eller på kontoret, eller i hårddisken, hos ett småföretag är en speciell upplevelse, inte helt olik den som uppstår när man rör sig bakom scenen på en teater.

De lokala näringsverksamheterna – grundare, ägare, drivare och anställda – är i sina lokala funktioner, och som sömmar i en stadsmiljö, betydligt mer mångbottnade och betydelsefulla, ekonomiskt, socialt och kulturhistoriskt, än vad som går att redovisa utifrån en budget, en skatteintäkt eller sysselsättningsstatistik.

Det här är ingen polemik mot stora kedjor eller etableringar i sig. Och även lokalt måste konkurrens, utveckling och omvandlingar fungera så att en del företag ersätts av nya, givetvis.

Men värdet av de små, lokalt förankrade företagen – som ofta kommer att ha startats av människor med bakgrund i andra länder – har värden som går utöver och djupare än det nationella och multinationella jättar kan erbjuda. Det gäller också sociala band, känslan av tillhörighet och mångfald, hela lokalsamhällets kitt.

Utifrån det perspektivet, med det som en insikt, bör även oron för problemen som den lokala centrumhandeln i Umeå på grund av en rad olyckligt samverkande faktorer haft senaste året, betraktas. Av politiker och stadsplanerare, av konsumenter och samhällsdebattörer. Jag har inga lösningar, och vet att de lokala makthavarna ägnar många tankar åt detta. Men för varje lokalt förankrat företag som försvinner ur centrum, går något förlorat som inte stora kedjor kan ersätta fullt ut. Kanske tar många det lokala företagandet lite för givet ibland – i hur vi handlar, prioriterar, planerar och beslutar?

***

Jag försökte formulera det så här i en krönika inför Ikeas öppnande för ett drygt år sedan, och skrev bland annat:

”När de försvinner ner i arkiven, femtio eller hundra år senare, bläddrar bland tidningarna, i minnesskrifterna, i återblickarna, när de söker efter spåren av det unika och omistliga på just den orten, i just den staden, vill hitta det väsentliga, det mest betydelsefulla, kommer de att fastna för det lokala skapandet, det lokala hantverket, den lokala satsningen, det lokala företagandet, de lokala kulturmiljöerna.

Sånt med rötter. Sånt som byggdes upp på plats, av invandrade eller infödda, utifrån erfarenheter från många olika delar av världen, av förbiresande eller bofasta, men där den lokala förankringen, det lokala engagemanget, det unika bidraget till en mångfald, inte går att tänka bort.

De kommer att lyfta fram, som sköra, värdefulla upptäckter, allt som växte underifrån. Verksamheter, initiativ som togs sats ur ett konkret sammanhang och hade sitt hjärta på en plats. Det stod något på spel, just här. Det fanns något inre. Allt var inte utbytbart, inte standardiserat. (…) Det som ger en stad själ och djup – och långsiktig ekonomisk konkurrenskraft – är det som de lokala miljöerna föder, rymmer och tillåter. Och hur samhället betraktar, värderar och intresserar sig för det som växer underifrån, säger det viktigaste om hur ett företagsklimat ser ut. Hur en stadsbild kommer att utvecklas. Vilka möjligheter som finns att bevara något unikt, genuint, småskaligt och oberoende.”

***

Det finns anledning att återkomma till det perspektivet, för allt är inte frid och fröjd i Umeås näringssituation just nu.

Låt oss hoppas, att det framtida Umeå även sett till sina företag, till sin centrala miljö, bjuder på oersättliga, lokala upplevelser. Att förutsättningarna vi alla tillsammans skapar och beslutar om, till vardags och i avgörande vägval, gör det möjligt för fler att överleva.

Det småskaliga och lokalt unika på olika orter formar tillsammans en mångfald. En resa genom länet, en resa genom landet, blir händelserik och omväxlande. Du vet var du befinner dig.

Låt inte myllret, som växer lokalt underifrån, gå förlorat på grund av aningslöshet eller likgiltighet.

 

************

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)