Blockpolitiska låsningar orsakar pinsamt budgetvirrvarr
Det har gått prestige i saken. Många har investerat decennier av floskelproduktion i blockpolitiken. Bosatt sig intellektuellt och medialt i den. Gjort blockpolitikens dramaturgi och scenografi till en del av sin egen identitet. Sjunkit allt djupare ner i dess fåtöljer, och med tiden slumrat in.
När väljarna knackat dem på axeln och försökt väcka dem, har de inte torkat bort saliven, gnuggat sig i ögonen och tittat sig ärligt omkring, utan kämpat för att få somna om. Och förbannat fridstörarna.
Att överge en jargong, en uppsättning slagord och en enkel bruksanvisning som gett vänner, karriär och trygghet, som skapat en gemenskap, är svårt för oss alla. En vanlig försvarsmekanism är att sluta sig inåt, undvika att ta in nya fakta, hålla fast vid manualen, avstå från att betrakta världen med nyfikenhet och öppet intellekt.
Valresultatet 2014 gav, och i princip alla opinionsmätningar som gjorts sedan dess har gett, klart besked: Blockpolitikens konfliktlinjer, retorik och ideologiska mönster är inte längre relevanta. Men partier, experter och medier – stora delar av samhällsdebattens etablissemang – låtsas som att den fortfarande är svensk politiks viktigaste karta.
Envist, jag frestas att kalla det faktaresistent, talas det därför fortfarande om borgerliga, rödgröna och om de båda blocken, som om ingenting hade hänt. Man fyller i staplar och färgläggningsböckernas välkända, traditionella figurer, utan att ställa frågan om vad de föreställer och om de längre har något med verkligheten att göra.
Kanske därför att uppvaknandet är mer än ett fallskärmshopp från drömmen i 2010-talets svenska politik.
Ängsliga inför tanken på att inövade formler inte längre ger pålitliga svar eller strategisk vägledning upprätthåller etablissemanget hellre blockpolitiska illusioner. Även när det kräver att valresultat vantolkas, sakpolitiska realiteter ignoreras och parlamentariska förutsättningar blundas bort.
Decemberöverenskommelsen i slutet av 2014, principiellt tveksam och praktiskt ohållbar, var den yttersta symbolen för haveriet. I sömndrucken panik gjorde sex partier med en enda presskonferens klart för världen att de tappat greppet om verkligheten och istället valt att klamra sig fast vid blockpolitikens minnen.
Sällan har så många etablerade politiker och kommentatorer förenats i ett så utdraget intellektuellt självbedrägeri som skett under den här mandatperioden. Med nästan beundransvärd uthållighet hjälps man åt att försöka leda varandra och allmänheten ännu mer vilse i det nya partilandskapet.
Det är därför en förvirring av det slag vi sett den senaste veckan i svensk inrikespolitik om budgeten och budgetprocessen – med bidrag, det ena mer förljuget än det andra, från de flesta partier – kan uppstå.
***
Nakna fakta:
* Alliansen fick ingen egen majoritet i valet 2014 och inget mandat av väljarna att styra i minoritet ännu en period.
* Socialdemokraterna och miljöpartiet fick ingen egen majoritet i valet 2014 och inget mandat av väljarna att bilda en minoritetsregering.
* Socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet sökte inget stöd som gemensamt regeringsalternativ i valet 2014, uppträdde inte som en enhet och fick inte heller sammanräknat stöd av en väljarmajoritet.
* Sverigedemokraterna fick ingen egen majoritet i valet 2014.
* Samtliga övriga partier uteslöt i valrörelsen 2014 varje form av samarbete med Sd.
* Sd:s valresultat och parlamentariska existens måste erkännas.
I mina ögon rimliga utgångspunkter:
* Sverige behöver en regering som kan styra på grundval av både förutsägbara budgetregler för en sammanhållen statsbudget och utifrån ett över tid hyfsat stabilt stöd i riksdagen.
* Sverigedemokraternas är ett främlingsfientligt parti som inga liberala krafter bör acceptera som vare sig en direkt eller indirekt del av ett eget regeringsunderlag, och som inte på grund av blockpolitiska hänsyn bör ges makt över ett antal sakpolitiska områden.
* Decemberöverenskommelsen var ett försök från de etablerade partiernas sida att ignorera valresultatet och upprätthålla blockpolitiken till varje pris.
* Inom varken alliansen eller S-Mp-regeringen är den interna enigheten i sakpolitik och verklighetsuppfattning större än vad som skulle vara fallet vid ett blocköverskridande samarbete mellan exempelvis S, Mp, C och L.
Frågorna som skapar bråk och tvingar fram kompromisser blir andra. Men regeringsdugligheten i ett blocköverskridande samarbete vore inte i dag mindre än hos alliansen eller de rödgröna. Det finns ingen ”borgerlig” ideologi och ingen ”rödgrön” ideologi, hur många gånger begreppen än upprepas. Samarbeten är inte idétraditioner.
***
Det virrvarr allianspartierna, med benäget bistånd från regeringens förhandlingar vänsterut, bjudit på kring budgeten, bygger på en blockpolitisk världsbild som borde gått i graven. Varje nytt försök från partiledarnas sida att förtydliga gör bara saken värre.
Med de styrkeförhållanden som råder – och inget tyder på att de kommer att förändras i grunden vid nästa val – finns det inte några möjligheter att respektera valresultat och samtidigt styra stabilt med en rödgrön budget eller en alliansbudget.
Och när man väl har erkänt det, att Sd:s riksdagsexistens förändrat förutsättningarna och att decemberöverenskommelsen var oacceptabel, måste värderingsmässigt, sakpolitiskt och parlamentariskt fungerande regeringsunderlag sökas utifrån det nya läget.
Skulle inte kommande valresultat radikalt förändra situationen finns det i grunden bara två övergripande, realistiska alternativ för de närmaste åren:
(1) Antingen räknar något av de traditionella blocken in Sd som en del av sitt regeringsunderlag, och ger Sd det inflytande varje stödparti alltid får över ett antal sakfrågor.
Inflytelserika debattörer till höger har börjat efterlysa att allianspartierna ska räkna in Sd som en del av en ”borgerlig” majoritet, och ta över makten på det sättet. Det går att hitta enstaka röster på vänsterkanten som antyder något liknande på det hållet, fast inte öppet och i betydligt färre antal.
Jag är, som återkommande läsare av ledarsidan möjligen hört till leda, mycket starkt emot tanken på att något av blocken skulle ge ett främlingsfientlig rörelse en roll som stödparti.
Idén att främlingsfientlighetens partier skulle kunna avväpnas genom att deras politik genomförs, deras problemformuleringar accepteras och deras företrädare ges oproportionellt stor makt, saknar grund och är i sig en farlig anpassning och eftergift.
(2) Eller så utvecklas nya samarbeten över den gamla blockgränsen, med förankring i mitten, utifrån andra konfliktlinjer och kompromisser än dem som dominerat blockpolitiken.
Hur en ny tids koalitioner ska vara sammansatta, vilka prioriteringar som ska vägleda, kan man förstås diskutera länge. Att ett möte mellan liberala, socialdemokratiska och gröna perspektiv vore det mest givande i sak för svensk politik utifrån 2010-talets samhällsutveckling, att ett sådant initiativ borde tas och presenteras som ett alternativ för väljarna, har länge varit min linje. Där kan maktanalysen och värderingsanalysen sammanfalla på ett konstruktivt och försvarbart sätt. Men ett sådant alternativ kommer också att kräva tid och politiskt mod, för att utvecklas. Därför är det olyckligt med varje förlorat år.
Så länge partier och medier vägrar erkänna att de parlamentariska förutsättningarna förändrats, ökar risken för att en död blockpolitik ska balsameras med Sd som permanent stödparti. Så länge etablissemangen vägrar att se valresultat i ögonen, vägrar vakna upp i ett nytt sekel, kommer svensk politik att stampa i en förljugen återvändsgränd.
Ola Nordebo
******
(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)
Fler krönikor på temat:
Med främlingsfientligheten som regeringsunderlag
Hur länge kan blockpolitiken stinka från six feet under?
Stå upp i tid mot den rusiga nationalismen
Samarbeten och smärtgränser i svensk politik.
En växande, farlig känsla av politisk hemlöshet
Sverige, landet utan regeringsalternativ
Decemberöverenskommelsen var ett haveri i svensk politik
Blockpolitiken och DÖ fördummar Sverige
Alliansen i långsamt förfall – dags att avveckla den
