Ögonblicket: Umeå, maj 1947 – rallarnävar och vårblomster
Den 22 maj 1947 skulle Umeås äldste invånare, Erik Nilsson, fylla 95 år. När VK några dagar tidigare kommit för att göra en födelsedagsintervju med honom var det en ”prydlig och väl bibehållen 95-åring”, med minnet i gott behåll, som bjöd in till den gamla gula stuga på Östermalm, där han bott sedan 47 år tillbaka.
Med sitt mossbelupna tak lyste stugan, skrev VK, som ett ”moget hjortron” mitt i nybyggnationen där gnisslande grävskopor, byggnadsställningar och gatbyggare skapade den ”moderna staden”.
Erik Nilsson, född 1852, var smålänning till ursprunget, och spår av barndomens dialekt fanns kvar hos honom resten av livet. Han hade, likt så många andra, kommit söderifrån med järnvägen, som rallare i unga år. I ett annat sekel, i ett annat Sverige. Han hade följt stambanan norrut från Medelpad, varit en av dem som, med VK:s ord, spettade, baxade och sköt i ”denna kulturens brokiga och mustiga förpatrull”. Han var med och lade räls ändå upp till Boden. Och i slutet av 1800-talet, när tvärbanan färdigställdes, kom han till Umeå.
Det var där, i den av brandkatastrofen fortfarande präglade småstaden, han rotade sig åren kring sekelskiftet. Först jobbade han på ”tjärfabriken i Sofiehem”. Sedan som stenarbetare. På äldre dagar hade ”trädgårdsarbete varit hans allt uppslukande intresse”. Han blev en ledande kraft inom Umeås koloniträdgårdsförening. De ”barkade rallarnävarna” fick plantorna i “trädgårdsängarna” att trivas och frodas.
Och fortfarande, konstaterade VK, är det lummigt och välskött på tomten kring stugan, ”som det skall vara hos en örtagårdsmästare.”
Med rälsen lades en grund för Sveriges välstånd. Men det var tungt för dem som utförde jobbet. Nilsson hade ”minst av allt varit den som sparat sig”. Rallarna var ”stora, starka karlar, som arbetade som djävlar och mötte faran med ett trotsigt skratt”.
Farligt var det. Många hamnade på ”ödemarkskyrkogårdar längst i norr, ty deras liv var fyllt av sprängskott”. Han mindes, med stolthet och i dråpliga ord, mycket hyggligt, ordentligt och ansvarskännande folk bland arbetskamraterna, men också ”vilda och svårregerliga sällar, som söp och slogs och spelade bort avlöningarna”. Arbetar- och nykterhetsrörelsen hade mycket framför sig.
Nilsson kunde även vittna om ett Umeå från förr.
Östermalm var i början av 1900-talet ren landsbygd. Fängelset på Storgatan, berättade han, ”var liksom gräns för stan då, sedan vidtog landsväg. De första åren var det fråga om att vi skulle få betala en slags tull för att få passera genom den gård, som vår enda vägförbindelse med staden … gick igenom”.
Älven var i seklets barndom ännu mera omtyckt som utflyktsmål för familjer än den blev senare. ”Det var nästan obligatoriskt att lasta in sig med familj och matsäckskorgar på någon av småångarna, som trafikerade älven, och målet var antingen Holmsund, Sand eller Strömbäck.” Även Hamrinsberget och ängarna därbakom bjöd på ”livliga familjeidyller” om söndagarna, med sport, umgänge och lekar.
Nilsson berättade också hur oroad dåvarande landshövding Jesper Crusebjörn var för att en järnvägsförbindelse till Holmsund från Umeå skulle få till följd att Umeå avfolkades och bebyggelse flyttades till skärgården.
Perspektiv skiftar mellan epoker.
Hur bär man sig då åt, frågade VK 95-åringen, ”för att bli så gammal och bli det med sådan vigör”? Jag har slitit ont, skrattade Nilsson, och ”levt enkelt och naturligt”. Hans vardag bestod av småsysslor vid stugan, ”vedbärning och sådant”. En gång i månaden promenerar han ut på stan för att hämta sin pension, gå till posten och göra uppköp.
”Kärleksfull vård”, avslutade VK sitt porträtt, “ägnas han av sin dotter”. Men när hon inte kunde eller orkade, klarade han sig själv. Det låter käckt, men avslöjar en otrygghet. Hur hade det gått vid olycka? Det här var före välfärdssamhällets fulla utbyggnad.
Som avsked tog Nilsson käppen, visade vårblomstren i sina rabatter och demonstrerade ”hur de som styr och ställer i staden tänkt sig hur hans gamla Östermalm skall se ut i framtiden”.
***
Stadens framtid diskuterades livligt den här våren. Umeå förväntades växa så mycket fram till 1960-talet, att man då kanske skulle kunna göra anspråk på beteckningen ”norrländsk huvudstad”. Vid ett möte 8 maj om Umeås framtid framfördes synpunkter på hur ”tomtmarken inne i stadens centrala del” skulle kunna användas bättre.
Den allmänna meningen, skrev VK, ”lutade åt, att man borde släppa upp högre bebyggelse och mildra de restriktiva bestämmelser som nu hindra ett ekonomiskt utnyttjande av tomterna”. Dilemmat har, som bekant, återkommit senare.
I en VK-artikel 19 maj skildrades diskussioner om Ålidbackens utveckling. ”Umeå stads snabba tillväxt har gjort ytterområdena plötsligt aktuella. Ålidbacken har sovit sin djupa sömn i flera tiotal år och kåkarna i backen omkring gjuteriet ha blivit ruckligare och ruckligare.” En tänkt utbyggnad av gjuteriet på platsen berörde, berättade VK, både stadsutveckling och hälsovård. Utsläpp av sot och koloxidgas bland bebyggelsen sågs som alltmer ohållbart.
***
Hur luktade förresten Umeå våren 1947? För den unga kvinnan som tidigt om morgonen en helg i maj gick längs Kungsgatan, förbi Filadelfiakyrkans böndag, stannade till en sekund, suckade över de dammiga skorna, sneglade på några förbipasserande, drog in staden genom näsan och kände sig hemma, med allt vad det kan ha betytt av trygghet och vånda. Vad skulle hon minnas för dofter?
Och hur lät Umeå, de första efterkrigsåren? För den medelålders mannen som stannade upp vid lunchtid på Rådhustorget en tisdag i slutet av samma månad, och lyssnade, inåt landet, upp mot nordöst, ner mot älven, ut mot havet? Läten av människor, en malande vind, fåglar över taken, laster som skramlade, röster på väg? Gick det att lokalisera en tystnad, en stillhet, en paus?
***
Utveckling – industriell och social, ekonomisk och kulturell. Efterkrigsåren drog igång en ny diskussion om statens roll och civilsamhällets, hur jämlikhet och frihet skulle kombineras, vad som kunde reformeras fram och vad som inte fick bli föremål för tvång.
På ett folkpartimöte i Umeå maj 1947, var riksdagsledamoten Ragnhild Sandström talare. Hennes föredrag hade idépolitisk karaktär och berörde skatte-, bostads-, jordbruks- och arbetsmarknadspolitik.
Hon drog, enligt VK:s referat, slutsatsen ”att vi hålla på att skapa ett samhälle av helt annan struktur än det samhälle vi hittills levat i. Statens och det allmännas organ överta ansvar och ledning på allt flera områden, planeringen går allt längre in i detalj och griper allt längre in i medborgarnas frihetssfär. Vi hålla på att få en samhällsapparat, så fast organiserad och så vitt förgrenad, att den lägger hittills oanade maktmöjligheter i händerna på den regering, som har lust att bruka den.”
Socialdemokraternas möten i stan lär ha landat i andra slutsatser, men utgått från liknande frågeställningar, i ett samhälle som var redo för många reformer, men också stod inför ett antal svåra avvägningar.
De olika partierna lärde av varandra, via debatter, och vid makt och i opposition, genom hela resten av 1900-talet.
***
Annat smått ur arkiven:
* En kommitté som för stadsfullmäktiges räkning utrett frågan om sommarläger för barnen i Umeå lade fram sitt förslag att en sådan försöksverksamhet ska dras igång på Nydala, och att barnen kunde ges möjlighet att färdas dit på cykel eller med buss.
* Helmer Andersson och hans tre söner från Innertavle kom hem från Bottenhavet med 54 sälar i båten.
* Söndagen 18 maj hölls en motorcykelgala på travbanan Umåker.
* Den här månaden gratulerade även VK under rubriken “Vacker examen av blind flicka” den 19-åriga, blinda Dagny Mikaelsson från Andersmark, som i Stockholm avlagt studentexamen med överbetyg i alla ämnen, efter studier med hjälp av blindskrift och kamrater som läst högt för henne.
* Överstelöjtnant C. Peyron vid K. 4, även ordförande för Skidfrämjandet i Umeå, tog avsked av staden och flyttas till ny kommendering i Linköping.
***
Och så var det världen runt om, då som nu. Även i Umeå ägnades mycket tankemöda åt samarbete, solidaritet och gränsöverskridande ämnen.
Lördagen 31 maj 1947 reste en delegation på 73 personer över Kvarken till Umeå från Österbotten för ett högtidligt s.k ”gränsmöte”. Föreningen Norden hade tagit initiativ till träffen för att bättre kontakter mellan Sverige och Finland.
3-4 maj anordnade, i strålande väder, svenska Europahjälpens västerbottenskommitté och Röda korset en insamling till ”folken i krigshärjade länder”. Arrangemang i kyrkan och på Rådhustorget, inbringade 6.588 kronor. VK manade: ”Två år har redan gått sedan det andra världskrigets grymma tid slutade med sina oändliga lidanden, barbari och nöd för nästan alla folk, men världen har ännu inte lugnat sig från sina kval … Därför måste en moralisk förpliktelse att hjälpa de lidande miljonerna påvila varje nation, som själv räddats undan den stora förödelsen.”
***
Umeå var en mycket mindre stad för 70 år sedan. Men det var, redan då, en plats som kämpade med, entusiasmerades över och oroade sig för både det djupt lokala och vidsträckt globala. Så har det fortsatt, brokigt, bråkigt, aldrig lamslaget. Ingen person representerar ensam en generation. Ingen enskild generation kan tala för en hel stad. Vi måste lyssna mer nyfiket på många av de äldre, många av de yngre. Inte bara de högljudda och självsäkra som tar till orda först.
Människor har ständigt samlats från olika håll, och präglat Umeå med sina skiftande minnen, erfarenheter och ambitioner. Blicken framåt, har fått skärpa av dem alla.
Ola Nordebo
*****************
Tidigare krönikor i serien Ögonblicket:
Uppsala, 4 april, 1800: Och så skålade de för yttrandefriheten…
Västerbotten, Österbotten och glöden i ögonvrån
Olika ved, samma eld. Ada Lovelace, konsten, matematiken och algoritmernas tidsålder
Nu prövas vår innersta människosyn på allvar
Att acceptera ett nederlag med ödmjukhet och värdighet
Anteckningar om ett öde och skimret över flydda dagar
Ögonblicket, Malackasundet, 6 april 1934: Bön för en saknad kamrat
Ögonblicket 15 april, 1947, Brooklyn: en livslång kamp mot rasismen
Röda rosor och en floskel som fick Egon Bahr att brista ut i gråt
Traditionella universitet och det nya fria nätet, hand i hand?
