Om samtiden, och att slå knut på sig själv

Tänk om man kunde slå knut på sig själv, dra åt som fan och bara försvinna – vad skönt det vore. Så kan de stå där med sina enkäter och stilråd och inredningstrender och bästa träningstips och hypade hak i Berlin och sociala kramkalas sedan.

Vad snopna de skulle bli. Ögla och ögla – och poff!

Låt oss vägra vara bläcket i deras statistik. Värna gåtan, rädda det outsagda, i en människas ögonvrå. Låt oss säga som det är: vi vill inte leva mer genuint, bli sundare, maximera vår potential, lära oss hur man gör på en anställningsintervju, eller någonsin vara med i finaste, bästa gänget. Vi duger inte för era projekt! Sätter ni in oss i en målgrupp springer vi för livet! Lämna oss i fred! (Men tyck om oss ändå!) We are only in it for the likes!

Dubbelknut och borta!

När man sedan knyter upp sig själv igen, kvittrar fåglarna vid vårpölen, tekoppen ryker på den omålade, vackliga, ej av myndigheterna godkända trappan vid torpet, i fem plusgrader, långt från allt som tidningar och tv-soffor säger att man måste se, göra, besöka och tycka. Man lutar ryggen mot en rostig spik, känner värmen från en färgflaga, och ens bästa vänner har tittat förbi med picknickkorg, sunkig duk och helt otvättade sarkasmer.

Låt oss vara fria. Låt oss söka orden. Låt oss vägra att vara i takt med någon tid.

Klirret i ett kvällsglas,
halvfullt, halvfullt!
raspet från en stol,
när diskussionen når
den tiden på dygnet,
fönstret på glänt
någonting viktigt, vad det nu är,
inom räckhåll, inom räckhåll,
hypotesen på servetten,
bara det viktigaste
resten fyller vi i själva,
med osynligt bläck,
som sommarnatten löser upp,
så de jävlarna
aldrig kan protokollera det
surret på stamstället,
– den enda dagordning vi behöver.
Ingens träl, ingens träl!
Aldrig neutrala, aldrig neutrala!

Den falnade femtiotalsaffischen,
på väggen bakom glassboxen,
(kanske satt Pär Rådström här, ärans portar,
kanske Beppe – jävla lyriker).

Inga sammanträden!
Inga enkäter!
Inga pejlare!
Vi säger nej, vi säger nej!
En snigel på ögat – vi säger ja!
Det är värt det! Det är värt det!
Jävla lyriker
Connors, McEnroe!
Borg, Nastase!
Ballong till månen!
1977, 1977!
Beppe – som en bombad elefant.
Beppe – som en ros i Jämtland.