Socialdemokrater och liberaler bör söka varandra åter

Den marxistiska analysen var inte ett plötsligt åsknedslag som från en sekund till nästa satte allt i brand. Konflikterna om ideologi och strategi, om principer och praktik, fanns med från början, när arbetarrörelsen i sin barndom trevade efter fast teoretisk och organisatorisk mark.

Arbetarrörelsens socialism var, redan i sina tidigaste faser, en aktiv tanke- och lärprocess. Och tanke- och lärprocessens dominans över dogmerna, skulle senare bli socialdemokratins största styrka och oundvikliga öde.

När en av den tyska socialdemokratins grundare August Bebel (1840 –1913) i sina minnen beskrev hur han blev socialist i mitten av 1860-talet, betonade han att det var en gradvis process, byggd på sociala och ekonomiska erfarenheter, politiska besvikelser, läsning och intellektuella samtal.

I början av decenniet hade han varit med om att starta en liberalt ledd arbetarförening för bildning och kultur i Leipzig, och i den bland annat haft ansvaret för biblioteks- och teateravdelningen. Men besvikelsen på tidens liberala företrädare – med rötter i 1848 års revolution – fick honom att distansera sig från tidigare övertygelser och radikaliseras i marxistisk riktning. Framför allt arbetarfrågan var avgörande.

Övertygelsen som kom inifrån blev viktigare än dominerande strömningar i omgivningen. Myten att det var mötet med 14 år äldre marxisten Wilhelm Liebknecht (1826-1900) som fick honom att ta steget tillbakavisade han. Den intellektuella processen var mer självständig än så.

Till skrifterna av Marx nådde Bebel istället via, inledningsvis kritisk, läsning av Ferdinand Lassalle (1825-1864), som ju i sin tur snart hamnade i ideologisk konflikt med Liebknecht.

Några år tidigare hade, mindes Bebel, hårt arbete och kamp om uppehället gjort det svårt för honom att ta sig an det tunga, intellektuella material som Marx utgjorde. Men han tog igen förlorad mark, och skulle under resten av sitt liv vara involverad i nya tolkningsstrider om den ideologiska grundvalen för parlamentariska strategier, och med sina ställningstaganden utöva ett stort inflytande även på de första generationerna svenska socialdemokrater i deras motsvarande avvägningar.

***

Grundarnas diskussioner om hur det politiska arbetet ska läggas upp, vilka frågor som ska prioriteras, vilka samarbeten som är tänkbara och vilka metoder som är acceptabla, återspeglade tusentals samtal mellan arbetare på fabriker och i plågade hem, om medel och mål för politiska ambitioner. Samtidigt som förföljelser, förtryck och sabotage mot de begynnande partirörelserna pågick för fullt.

För varje ny våg av organisationsföreträdare, folkbildare, aktivister, konstnärer och intellektuella formulerades frågor på nya sätt, utvecklades tidigare ansatser i nya riktningar och bröt nya gräl fram.

Även kring synen på nation och internationalism växte motsättningarna inom den tyska arbetarrörelsen fram långt innan första världskriget och den internationella freds- och solidaritetstankens första kollaps, till vilken socialdemokraterna medverkade i det tyska parlamentet genom att rösta för de begärda krigskrediterna – det svåraste misstaget i partiets historia.

Också de franska socialisterna brottades utifrån sina traditioner med nationalismen som hållning under hela la belle époque, på samma sätt som socialister runt om i Europa när spänningarna ökade på 1910-talet.

Lassalle dog tidigt, men både Liebknecht och Bebel fanns med och präglade den socialistiska kampen i Tyskland under Otto von Bismarcks kanslerperiod och sedan vidare fram till 1900-talet. Liebknecht accepterade med tiden trots sin strikta marxism allt mer parlamentarismen som utgångspunkt för partiets arbete, förblev dock tydlig motståndare till den reformistiska strömning bort från den renläriga marxismen, som företräddes av bland andra Eduard Bernstein (1850-1932). Parlamentariska kompromisser eller ej, förblev en omstritt vägval.

Bebel hade in på 1910-talet, skriver historikern Peter Merseburger i sin biografi över den senare partiledaren Kurt Schumacher, ett grepp om sitt parti som ingen annan haft varken förr eller senare, förutom möjligen just Schumacher.

I konflikten mellan reformister och mer principfasta marxister, mellan Bernstein och Karl Kautsky – som inte hörde till de hårdföra revolutionärerna, men samtidigt länge var reformisternas huvudmoståndare internt – tog Bebel ställning för Kautsky. Ändå hörde han till sin tids mest ansedda och erfarna parlamentariker. Motsättningen som går igen, gång på gång, i socialdemokratins långa väg fram till demokratins genombrott.

Bebel dog 1913, och tidpunkten ter sig i efterhand som ödesmättad.Hade det spelat någon roll för krigsbeslutet ett år senare, om han levt några år till? Kanske.

Första världskriget, och den ryska revolutionen, innebar runt om i Europa en avgörande omvälvning för socialdemokratin, med partisplittingar på många håll och en slutgiltig drabbning mellan reformistiska och revolutionära ideal.

***

Kurt Schumacher, som blev en av nazisternas hårdaste motståndare ett decennium senare, ägnade sin doktorsavhandling i början av 1920-talet åt frågan om hur socialdemokratins ledning under förkrigstiden talat på ett sätt och handlat på ett annat.

Det blev också Schumacher som, sjuk och tärd, efter andra världskriget fick bygga upp den västtyska socialdemokratin på nytt, i en blandning av radikalism och nationalism. Hans närmaste medarbetare var hustrun Annemarie Renger – blivande förbundsdagspresident – och tidigare stalinisten Herbert Wehner.

Den senare blev 1959 en drivande kraft bakom det så kallade Bad Godesbergprogrammet, i vilket den västtyska socialdemokratin försökte bredda sig genom att ta avstånd från marxismen, acceptera marknadsekonomin och inrikta sig på sociala, och arbetsmarknadspolitiska reformer inom ramen för det existerande samhället.

Att en fram till krigsslutet övertygad kommunist blev den som, utifrån intryck han, liksom Willy Brandt, tagit av socialdemokrater i Sverige och Norge, gjorde den västtyska socialdemokratin regeringsduglig genom att föra den i socialliberal riktning, är talande.

***

Den svenska socialdemokratin har, i mindre dramatiska former, genomgått ungefär samma faser – ibland kommit efter, ibland legat före. Det blev reformismen som segrade, men vägen dit var långt och aldrig entydig.

När Halmar Branting 1909 citerade Bernstein i sin skrift ”Socialdemokratin, dess uppkomst och utveckling”, var det förmodligen med gillande:

”Socialdemokratins inflytande skulle bli större om den hade mod att emancipera sig från en föråldrad fraseologi och synas vara vad den är: ett demokratiskt-socialistiskt reformparti”.

Det påminner om Brantings ord vid författningsdebatten 1918: ”Vi har alltid i hela vår politik sökt driva det uppnåeliga till gagn för arbetarklassen.”

”Det talas om att Hjalmar Branting alltid hade ”Kapitalet” i portföljen”, skriver Herbert Tingsten i en av sina tankeböcker, “men hans skrifter tyder på mycket begränsad kunskap; greppet att alltid föra med sig en bok tyder, som min och många andras erfarenhet visar, snarast på att man inte står ut med att läsa den, har samvetskval över detta och hoppas på en sinnesändring som aldrig kommer.”

Tingsten – som själv under en längre tid var socialdemokrat och fick LO:s uppdrag att beskriva socialdemokratins idéutveckling, innan han, delvis som följd av det arbetet, blev liberal – träffar här ett evigt socialdemokratiskt dilemma.

Läser man Brantings egna skrifter återkommer denna slitning gång på gång som tema. I den debatt om statssocialism som fördes mot slutet av 1800-talet formulerade Branting redan 1892 med övertydlig åskådlighet den pragmatiska ”från fall till fall”-linje som också blev partiets:

”Det synes under sådana förhållandena vara mera skäl att i varje särskilt fall klargöra socialdemokratins intresse i ett statssocialistiskt förslag, om vi ha orsak att vara för eller emot, än att konstruera upp allmänomfattande förkastelsedomar, från vilka man i praktiken skulle nödgas göra undantag. (…) Låt oss socialdemokrater alltid dra fördel av det för oss nyttiga fullkomligt fördomsfritt, varhelst vi finna det. Varför skulle vi icke unna även våra konservativa motståndare att någon gång gå våra ärenden, liksom ju ej så sällan de liberala ha vänligheten att göra?”

Den svenska socialdemokratin blev tidigt ett entydigt och pålitligt ställningstagande för reformism, demokrati och parlamentariskt arbete. Per-Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme skulle fortsätta i samma grundhållning under mellan- och efterkrigsdecennierna.

Kata Dalström, Zäta Höglund, Fredrik Ström och de andra håll inte med. Splittringen av socialdemokratin i Sverige kom 1917, när föregångaren till dagens vänsterparti grundades, också det som en följd av det händelseförlopp ute i världen som första världskriget dragit igång.

***

Det var inte marxismen som skapade arbetarrörelsen, utan arbetarrörelsen som såg det relevanta i en marxistisk analys under en fördemokratisk epok. Distinktionen är viktig om man vill förstå konflikterna som kom mellan reformister och revolutionärer.

Segrarna skriver historien, sägs det ofta. Och så är det ofta.
Men när partier och rörelser klyvs på grund av ideologiska motsättningar i avgörande lägen, kan det ibland finns en större iver och aggressivitet hos förlorarna, att åtminstone få bestämma historieskrivningen.

Ur frustrationen föds lusten att ta revansch i efterhand, via återblicken. Man förlorar maktkampen, men rövar med sig det intellektuella tolkningsföreträdet som kompensation. Så har det varit i många berättelser om den svenska socialdemokratin. Det har fått myter att gro.

***

Socialdemokratin som parti har aldrig varit teorins och dogmernas passiva tjänare. För många av pionjärerna handlade det om en gradvis övergång till marxismen, ett slags praktiskt medskapande av den – ett både individuellt och kollektivt politiskt uppvaknande.

Och för många av efterföljarna i senare generationer handlade det om en gradvis övergång därifrån till en demokratisk socialism, i dag rimligen betecknad socialdemokrati, med uppenbara liberala drag och influenser.

Den socialliberala marknadsekonomi och välfärd som präglar det moderna Sverige har formats genom en växelverkan mellan liberalt och socialdemokratiskt idéarbete – och en ömsesidig lyhördhet för det bästa hos båda.

***

Den tankeprocessen pågår, erfarenheterna samlas, i varje ny tid. Vilka sociala, ekonomiska och kulturella erfarenheter formar människor i dag? Hur ser maktfrågorna ut? Vad är möjligt att uppnå, vilka reformer ska prioriteras, vilka målkonflikter måste erkännas, med vilka bör man samarbeta?

Nya insikter och sakområden har tillkommit, eller fått ökad aktualitet det senaste halvseklet: urbaniseringen och landsbygden, miljöfrågorna, feminismen, mycket som har att göra med tolerans och mångfald när det gäller livsstilar och läggningar.

Just nu är den svenska socialdemokratin inne i en ny omställningsperiod. Ett skiftande politiskt landskap, här hemma och runt om i världen. Migrations- och integrationsfrågor ersätter en del traditionella teman. Medborgarnas prioriteringar och problemupplevelser håller på att förändras. Målkonflikterna 2017 ser annorlunda ut än de gjorde för bara tio år sedan.

***

Jag ser med stark oro på den restriktiva riktning och hårda ton som regeringen valt i migrations- och tiggeridebatten. Men fortfarande finns det beröringspunkter mellan de liberala, de socialdemokratiska och de gröna perspektiven som kommer att behöva stärka och balansera varandra ömsesidigt, för att inte den politiska utvecklingen ska skena iväg. Ett gemensamt omdöme.

Bara de historielösa inbillar sig att liberaler och socialdemokrater utvecklats helt isolerat från och i ständig konflikt med varandra.

Det är obegripligt för mig att så många liberala debattörer gläds åt den europeiska socialdemokratins nästan existentiella problem och motgångar. Och det är obegripligt att så många socialdemokrater fortsätter odla myten om liberaler som huvudfienden.

I ett skede när antidemokratiska, våldsbenägna rörelser mobiliserar, bör liberaler och socialdemokrater söka hitta varandra åter, i ett försvar av det gemensamma socialliberala samhälle man, med lite skiftande ordval och gester, trots allt tillsammans utvecklat och värnat genom åren.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>