”Gud hjälpe att det icke bleve flera sådana år”

Det handlade om att klara livet, när svagår kom med hunger. Och att kunna handgreppen, för att ta till vara det som återstod sen väder och missväxt härjat. Så de torkade och malde halm och agnar till mjöl, och blandade med islandslav. Det var ett sätt att hålla sig vid liv, mindes hon långt senare, när VK gratulerade henne på 77-årsdagen i januari 1929.

Änkan Sara Charlotta Andersson, född 1852 i Fjädernäs i Degerfors socken, hörde till dem som ännu mindes, det kroppar inte glömmer: hur nöd känns i fattigbygd.

När svagår drabbade Västerbotten 1867-68, var hon tonåring, men redan van att arbeta för brödfödan. Kunde man de åren ”från bättre lottade landsdelar skaffa någon kappe korn, stampades detta till gryn, vilket sammankokat med mjölk blev en ypperlig kost.”

Nuförtiden, berättade hon när hon tittade tillbaka 1929 – utan falsk nostalgi – är det som bröllopsdagar hela tiden, jämfört med då. ”Gud hjälpe att det icke bleve flera sådana år…”

Tidigt måste hon ut från hemmet för att jobba. På vintrarna blev det timmerkörning, tjärvedsklyvning och dylikt. I det arbetet stod hon ”ej någon man efter.” Ända ner till Sävar fick hon ta sig med tjärlass. Det var långa sträckor.

”Folket klagar nu också”, konstaterade hon i VK, ”men i min ungdom skulle de fått försöka!”

Som artonåring gifte sig Sara Charlotta med Gustav Albert Andersson och flyttade till hans fädernetorp i Sävön, som de köpt hälften av. Där fanns bara ängsmark och ”en med gråstensmur omgärdad stuga vars farstu saknade golv.” De hade att bryta en motsträvig jord, och tvingades avlägsna en halv alns stenlager innan brukbar teg blev synlig. Det var slit dagarna igenom, med några få timmars vila.

Äktenskapet blev lyckligt, och familjen växte med tiden till nio barn, av vilka fem var i livet 1929. Men när maken blev sjuk och inte längre orkade hjälpa till, fick Sara Charlotta ta hela arbetsbördan, ”slå och bärga ängarna till tvenne kor, och på vintern bära hem höet den över en halv mil långa vägen från Hundtjärn”. Kilometervandringar med 50 kg tunga mjölsäckar förekom. Veden togs från skogen.

När skorstenen en vinternatt rasade ihop, slog hon bort botten från en tom tjärtunna, som sen ”ställdes på skorstenens plats”. Rådlös, stod det, ”har gumman aldrig varit”. Och med ”säker hand och god förtänksamhet” skötte hon om hemmet och dess människor. Religionen fanns med och gav tröst. Aldrig har Sara Charlotta, återgav VK, ”knotat och klagat, ty hennes lit har stått till en högre makt.”

Efter makens död såldes torpet till Sandviksbolaget, och Sara Charlotta flyttade till dotter och måg i Granliden, Burträsk. När VK gratulerade på 77-årsdagen hade hon ett litet understöd från kommunen, 50 kronor årligen från bolaget och pension. Genom att hjälpa till med spinning och bakning tjänade hon en extra slant. Hon beskrevs som kry och arbetsam, gästvänlig och glad, med stor vänkrets. Tanken var klar, men hörseln ”mycket nedsatt”. En honnör för den gamla!, avslutar VK. Man instämmer gärna i efterhand.

***

Om vad talade ungdomarna i de västerbottniska bygderna, när de drog sig hem om kvällarna, ett nödår i norr, förförra seklet? Vad grälade de om, när samtalen började blicka framåt, in i liv de inte kunnat ana skulle sluta i ett annat slags Sverige?

De hörde till en generation som skulle hinna nosa på det moderna, på uppbrotten i ett nytt sekel, på övergången till ett samhälle vi på många sätt ännu lever i, nästan 150 år senare.

Hade vi förstått varandras oro och vånda, om vi kunnat tala genom åren om det nya de anade som gryning och det gamla vi börjar betrakta som kvällsljus? Vi står på varsin sida av en glödande horisont. De inledde och vi avrundar ett av industrialismens och urbaniseringens långa kapitel. Demokratins, välståndets, tekniksprångens och reformernas epok. Det vi försöker föra över i form av djupare förståelse, från ena sidan till andra, fattar eld. Vi tolkar ohjälpligt svedda röster.

Sökte ungdomarna i Västerbotten, svagåret 1867, näringen i språket där den fanns att stampa och koka fram? Höll de tankarna på framtiden nära kroppen, svepte dem tätt om sig, utan att förhäva sig, rädda för ödet? När de blev modiga, när de blev kära, när de fantiserade, när de greps av lusten att frigöra livet – vad sjöng de om?

Ola Nordebo