Sveriges pösiga självbild och ytligt naiva syn på FN

Att Sverige inte hade några invändningar, inte protesterade, inte larmade offentligt, när Saudiarabien enligt förväntade rutiner valdes in som medlem av FN:s kvinnokommission kan bara förvåna den som har dålig koll på, eller en rosenskimrande naiv föreställning om, hur Förenta Nationerna fungerar.

Snabbt ihopskrivna, föga underbyggda floskler i en regeringsdeklaration – som vore utrikespolitik lika enkelt som Facebook-postningar – överlever sällan länge, när de packas upp och ska tillämpas i en jävligt svår värld utanför. Och ska de omsättas på riktigt, krävs en politisk kraftansträngning och ett risktagande, som mycket få regeringar, och bara några få undantagspolitiker, är beredda till – tyvärr.

Risken är tvärtom stor att viktiga, efterlängtade målsättningar utifrån ständigt förtrampade värderingar – som att driva en feministisk utrikespolitik – görs till åtlöje när en regering slänger ur sig ambitionen, utan intellektuellt förarbete, utan större aning om vad det i realiteten innebär, utan ryggrad nog för ta de många konflikter ambitionerna kräver.

Det kan göra mer skada än nytta, när hedervärda ambitioner avslöjas som högtidsprat.

Sverige år 2017 bedriver ingen utpräglad feministisk utrikespolitik, inte i högre grad än de flesta andra, jämförbara länder. Det skulle kräva nyspråk, för att påstå att den svenska hållningen till internationella kriser, humanitära katastrofer och militära konflikter skulle ha tydlig feministisk profil.

Sverige kompromissar sig fram. Gör så gott det går, och trycker på, i många situationer. Men hamnar i unket, auktoritärt sällskap i andra. Ger och tar, spelar med i ont spel med ena handen när den andra handen kräver det. Anpassar sig när det bränner till och småljuger lite på vägen för att rädda ansiktet.

Sverige är inget undantag.

***

Att en av världens värsta förtryckarregimer nu sitter med i den kommission där medlemsstaternas mål om jämställdhet och kvinnors egenmakt ska utvecklas, följas upp och utvärderas, är ett monumentalt hyckleri.

Men bestörtningen över detta i Sverige – landet som pöser i stolthet över sin tradition av utrikespolitisk förljugenhet – är talande. Frågan är om det finns något land i världen som har en sådan andfådd syn på FN.

Kampanjen häromåret för att bli invald som tillfällig medlem av FN:s säkerhetsråd tålde inte mycket dagsljus. Utrikespolitisk fåfänga och cyniska maktspel presenterades som något slags uppoffring för världsfreden. Men det var uppenbart vilket smutsigt spel och strategiskt rövslickeri som krävdes bakom kulisserna för att vinna tillräckligt stöd.

Oviljan från regeringens sida att säga upp det skamliga avtalet om militärt samarbete med Saudiarabien hade givetvis med förhoppningarna om att vinna avgörande röster att göra. Den nuvarande regeringen, liksom tidigare, har valt sina strider, och det är sällan vackert att se listorna över dem man valt att inte ta.

I omröstningen gällande kvinnokommissionen agerade Sverige som landet ofta gör: lojalt med rutinerna i FN, diplomatisk avvägt, utan att sätta demokrati och mänskliga rättigheter så högt upp på agendan att man riskerar en del andra mål.

Det är sorgligt att inte löftet om en feministisk utrikespolitik får vara mer vägledande för hur Sverige agerar. Kritiken är helt berättigad. Men kritiken är också ytlig och blåögd, som om det nu skulle ha inträffat något ovanligt.

FN:s kvinnokommission är som det mesta varit i FN, från början: Mödosamt framförhandlade, viktiga målsättningar som möjliggör en del insatser av stor betydelse. Totalt hyckleri från många medlemsstaters sida i uttolkningen av dem. Och rent allmänt ett sjaskigt maktspel där inga höga ambitioner överlever intakta – men ett spel där länderna träffas inom ramen för samma organisation.

Raden av krig, övergrepp, brott och katastrofer – utlösta av säkerhetsrådets medlemmar eller deras hantlangare, i öst, i väst, i söder, i norr – som FN inte lyckats förhindra är lång.

Det betyder inte att FN saknar existensberättigande. Organisationen spelar fortfarande en stor och oersättlig roll på vissa områden. Delvis för att det är dit resurser går i brist på alternativ. Delvis för att det finns mycket kompetens, idealitet och trovärdighet inom några verksamheter. Det stämmer, att om FN inte fanns skulle det behöva skapas.

Så är det även i det här fallet. FN:s kvinnokommission är inte vad den påstår sig vara – vem kan inbilla sig det. Sviniga regimer kommer att utnyttja sin ställning i den, för att legitimera fortsatt förtryck och bromsa framsteg.

Men målsättningarna som finns formulerade i antagna dokument utgör lika fullt framsteg. Små, små förskjutningar åt rätt håll. Påminnelser och korn av gemensamt samvete. Möjligheter till ett ingripande, till framtida konsekvenser.

FN misslyckas. FN är ett hycklarnäste. FN kan trots det lägga en grund för rättigheter, fred och utveckling. FN står handfallet i avgörande lägen. FN har ändå verksamheter som utför humanitära hjälteinsatser under de vidrigaste omständigheter. FN sviker och FN behövs. Sverige vill gott och Sverige anpassar sig. Välkommen till en komplicerad värld.

Om Sverige kunde släppa mytbildningen om FN, och den värsta propagandan om svensk utrikespolitiks moraliska höghet, skulle vi kanske kunna få en djupare, bredare och ärligare debatt om vad det faktiskt krävs i praktiken, i form av mod, uthållighet och uppoffringar, för att driva en utrikespolitik där demokrati, mänskliga rättigheter och feminism prioriteras på allvar.