Välkommen seger för Macron, men för tidigt att andas ut
Emmanuel Macrons klara seger i Frankrikes presidentval ger Europa en tidsfrist. EU undviker en djup kris, och den franska politiken tar inte steg mot det destruktiva, auktoritära styre som en triumf för Marine Le Pen skulle ha inneburit.
Men när det gäller hotet från en växande nationalism och en aggressiv främlingsfientlighet är det för tidigt att blåsa faran över. Nationella Frontens Marine Le Pen förblir en missnöjespolitiker i opposition, men stödet för henne blev ur ett historiskt perspektiv stort.
Även om de senaste valresultaten i Europa inger nytt hopp om att stabila väljarmajoriteter fortfarande kan mobiliseras för demokrati, öppenhet, ekonomiskt ansvarstagande, handel och internationella samarbeten, är de långsiktiga tendenserna oroväckande.
De politiska ytterkanterna växer långsamt men stadigt i många länder. Ofta utifrån ganska likartade världsbilder, trots skilda ekonomiska och sociala förutsättningar från region till region. En allmän antiliberalism fortsätter att utgöra kontaktyta mellan extremhögern och extremvänstern, som inför andra omgången av det franska presidentvalet förenades i sitt förakt för Macrons socialliberala idégrund.
Skulle den utvecklingen fortsätta, med politisk instabilitet och nyauktoritära strömningar, hotas en del av grunden för tillväxt, jobb, välstånd, mångfald och social sammanhållning i Europa.
Därför är segern för Emmanuel Macron välkommen och viktig, men inget skäl att andas ut. Macron lär inte att kunna leva upp till alla de förväntningar som finns på honom. Handlingsutrymmet för reformer och satsningar kommer att vara begränsat, och kräva komplicerade förhandlingar med tidigare motståndare och intressegrupper.
Möjligheterna för Macrons nybildade rörelse att hinna organisera sig tillräckligt för att vinna mark i kommande parlamentsval är svårbedömda. Hans seger behöver inte betyda att ett nytt partilandskap är på väg att ta form.
Presidentvalet blev ett allvarligt bakslag för de största partierna, konservativa och socialister. Men det kan också delvis ha haft med deras respektive kandidater att göra. Att Macron fick bred uppbackning i duellen mot Le Pen, innebär inte att han kan räkna med samma välvilja i inrikespolitiken framöver, när presidentvalet är avklarat och den parlamentariska vardagen återvänder.
Det skulle vara ett stort misstag om fransk inrikespolitik återföll i gamla låsningar, och reformerna för starkare ekonomi, långsiktiga investeringar, och bättre fungerande arbetsmarknad uteblev. De närmaste åren måste användas genomtänkt och aktivt, i Frankrike och inom EU.
