”Kålsoppa, det tycker jag inte om…” – när skolmaten kom till Röbäck

ÖGONBLICKET. Det började med potatisbullar, när skolbespisningen fick premiär på Röbäcksskolan i januari 1948. Och ungarna proppade sig fulla, nästan som misstänkte de att det bara var ett engångstillfälle. Fast om det stämmer helt, det som VK:s Maja Pettersson – signaturen ”Marja” – skrev i sitt reportage några dagar senare vette fan förstås.

När det kommer till tindrande barn i tidningar och på tv som mest av allt önskar fred på jorden och älskar sin skolmat, går tankarna ohjälpligt till Sven Melanders klassiska intervju med lilla Anna i Nöjesmassakern.

Femte tagningens idyll. Tro’t den som vill. Ner med enkäterna!

Men kanske var barnen i Röbäck på 40-talet kulinariskt nyfiknare och gladare än senare generationers kringpetande gnällspikar till elever. Skulle man, skrev Marja, ”stapla upp i en enda hög alla de stora och goda potatisbullar, som storätaren bland barnen i Röbäcksskolan häromdagen inmundigade” vore risk att Kerjo från Skravelsjö ”försvunnit ur vår åsyn och i bästa fall endast nästippen blivit synlig”.

Den dagen som VK besökte skolan var det dock inte potatisbullar som bjöds. Istället, skildrade Marja, ”kunde våra luktorgan få besked om, att det för tillfället vankades något lika gott och uppiggande: härlig kålsoppa”.

Matsalen beskrevs som trivsam, ljus och nyrenoverad med ändamålsenliga bord, där 55 elever satt klassvis, glada och i ”mönstergill ordning”, med sina lärare och ”stortrivdes”.

Att skolmaten var ett samtalsämne, och att kålsoppa inte hade det bästa av rykten, framgår av reportaget. En av töserna, berättar Marja, hade anförtrott sin lärarinna dagen innan ”att kålsoppa, det tycker jag inte om”, men ”satt hon inte där i alla fall och slevade i sig två portioner”. (Fan tro’t.)

Men gott var det nog. Matmamman, som det kallades, hette Ada Sandström. Fru Röckner var hennes assistent. Ansvaret för att köpa in köksutrustning, porslin och bestick hade Pauline Bäckström i Teg – som mindes hur hon som flicka, då Röbäcksskolan var nybyggd, stått utanför grindarna och nigit ”vackert tillsammans med sina klasskamrater åt kung Oscar II, som gästade bygden.”.

Köket var modernt inrett med rostfria pannor och ”övrig attiralj”. Där, står det, ”trollar dessa tanter fram näringsrik, aptitretande och omväxlande husmanskost”, utifrån en matsedel som sträckte sig tre veckor framåt i tiden för att undvika ”tråkiga upprepningar”.

På matsedeln återfanns bl. a. sillpudding med äggstanning, stuvad strömming, pytt i panna, ärtsoppa och köttbullar.

Näringsriktighet och folkhälsa var ett viktigt argument, när skolmaten infördes i Sverige, vid sidan om familjepolitiska aspekter som minskade kostnader och ökad jämställdhet.

Röbäcksskolan hade fått vänta på sin skolmat. Bara Grisbacka och Backen hade fortfarande inte fått det ordnat vid den tidpunkten. Det var inte helt lätt att organisera lokaler och personal, även om det fanns gott om ”duktiga kockor på landet”. Och det var en kostnad för det offentliga. I Röbäcksskolans fall 75 öre per portion, av vilka staten stod för tre fjärdedelar och kommen för resten.

Vad var det då skolmaten ersatte? Gick ett kulturarv förlorat, när matsäcken försvann? Av nostalgi märks inget i reportaget.

De flesta barn skulle utan skolbespisningen vara tvungna att ”leva på matsäcksmat … några vetebullar och smörgåsar och en mjölkskvätt”. Att barnen kunde få i sig något annat än den ”allt annat än hälsosamma” smörgåsdieten ses som positivt. Och vilken lättnad, skrev Marja i en tid där hemarbetet var ännu mer ojämt fördelat än i dag, ”för mamma där hemma, att slippa ha bestyr med ett mera kraftigt mål man innan barnen ger sig av”.

Skolbespisningens införande var en större händelse, politiskt, ekonomiskt och socialt, än vi kanske inser i dag. Så ser framsteg också ut i ett samhälle. Långt efteråt har vi bara vaga aningar om, vad förändringen betydde.

Om barnen verkligen slevade i sig kålsoppan med entusiasm, och om ordningen alltid var mönstergill, tillåter jag mig att betvivla. Fast i Röbäck är förstås ingenting omöjligt.

 

****************

En tidigare krönika om Röbäck:

Anna-Louisa Röckner och rosorna från Röbäck

Tidigare krönikor i serien Ögonblicket:

”Gud hjälpe att det icke bleve flera sådana år…”

Holmsund: Kustsamhälle med viktig historia och nya framtidsutsikter

Uppsala, 4 april, 1800: Och så skålade de för yttrandefriheten…

En scen med Susan B. Antohny

Maja-Stina i Svanabränna

Tre ögonblick, tre onliners

Västerbotten, Österbotten och glöden i ögonvrån

Olika ved, samma eld. Ada Lovelace, konsten, matematiken och algoritmernas tidsålder

Nu prövas vår innersta människosyn på allvar

Att acceptera ett nederlag med ödmjukhet och värdighet

Anteckningar om ett öde och skimret över flydda dagar

Ögonblicket, Malackasundet, 6 april 1934: Bön för en saknad kamrat

Ögonblicket 15 april, 1947, Brooklyn: en livslång kamp mot rasismen

Röda rosor och en floskel som fick Egon Bahr att brista ut i gråt

Traditionella universitet och det nya fria nätet, hand i hand?

2000-talet avgörs nu och inga goda krafter får fly arenan

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>