Anteckning om konservatism och ödmjukhet
När George H. W. Bush (den äldre, USA:s president 1989-1993) i sin ungdom spelade baseboll – första bas – för Yale University och som deltagare i College World Series, blev han känd för sitt goda öga och sin stora disciplin som slagman. Han jagade inte och svingade inte på dåliga pitchar.
Men han hade också, å andra sidan, en alltför defensiv och försiktig hållning vid plattan. När han väl slog på en boll, saknades den rätta kraften. Han fick rådet, berättar Jon Meacham i sin biografi ”Destiny and Power: The American Odyssey of George Herbert Walker Bush”, att bli mer aggressiv, ta större risker och svinga hårdare.
Bush lydde rådet och fick en framgångsrik säsong. Men instinkten att inte svinga på dåliga pitchar, och inte slå för vilt, var en del av en konservativ personlighet, och skulle återkomma i hans politiska karriär.
Meachams biografi är tänkvärd läsning, om en politiker som förblir underskattad, men som vunnit allt mer sympatier efterhand, för sin hållning, livsbana och lågmäldhet. Bush var fostrad till ett ideal, lätt aristokratiskt, som byggde på värdighet vid nederlag och ödmjukhet vid framgång. Att inte skryta, att inte förhäva sig, att göra sin plikt. Och att vara en god förlorare, att gratulera och uppträda konstruktivt, även när motgången sved.
Bush var ingen felfri politiker, och hans gärning saknar inte förlöpelser och förljugna kapitel. Men kontrasten mellan honom och Donald Trumps fascistiska tendenser, som svingar vilt på allt, kunde knappast vara större.
Det här är en anteckning om vad konservatismen kan lära oss i dag.
***
Konservatism som begrepp är mångtydigt. Ofta skiftar användningen mellan att syfta på ett försiktigt förhållningssätt i olika praktiska frågor, en skepsis inför förändringar, och att syfta på en idétradition, som kan landa i krav på övergripande omvälvningar i en bestämd tid.
Konservatismen som idétradition, mångförgrenad, turbulent och konfliktfylld på samma sätt som liberalism och socialism, har fört i många olika riktningar de senaste 300 åren.
I grunden har konservatismen alltid att göra med synen på betydelsen av institutioner och auktoriteter, värdet av över generationer vunna erfarenheter och utvecklade traditioner, och – i en komplicerad brottningsmatch med upplysning och rationalism – gränserna för människans förnuft och fria vilja.
Konservatismen är, jag höll på att skriva per definition, alltid lite förlegad. Men just därför finns den som broms, när samtiden rusar iväg eller förlorar kompassen. Och genom att alltid vara lite förlegad, blir den ibland väldigt modern, när pendeln svänger från en ytterlighet in mot mitt och balans igen.
För en liberal tar det emot att erkänna det, men konservatismen bygger i sina bästa stunder på en djup, realistisk och kärv människosyn man inte kan avfärda. Delar av konservatismen finns med som ett värn mot revolutionära, totalitära, övermodiga stämningar.
***
I takt med att konservatismen från 1800-talet och framåt fick fastare partipolitiska företrädare, med bestämda ekonomiska och politiska intressen i olika länder, som tillämpade konservativa principer på konkreta sakfrågor, utvecklades den på flera olika områden. Ibland korrumperades den, utifrån den besuttna överhetens privilegier.
Vägen från idé och historieanalys till konkreta partiprogram är alltid snårig. Konservatismen har i olika skeden färgats av influenser från liberalismen och socialismen, och i sin tur påverkat de ideologierna. På samma sätt som liberalism och socialism haft sina ständiga kontaktytor. De stora ideologiernas vattendrag flyter regelbundet ihop och byter vatten med varandra.
Den svenska socialdemokratin fick under hela 1900-talet betydelsefulla tillskott av både liberalism och konservatism i sin samhällssyn och retorik.
Att idén om folkhemmet hade även konservativa rötter är en ofta framhävd, och korrekt, iakttagelse. Det som just nu pågår inom socialdemokratin, när krav, ordning, gränser, regler, kontroll och reda återkommer i partiledningens språkbruk, är att de slumrande, konservativa instinkterna på nytt börjar få större utrymme.
Socialliberalismen går inte att förstå utan socialdemokratins framväxt. Även det västerbottniska frisinnet byggde på ett komplext idéarv.
När konservatismen fick ett partipolitiskt uppsving från slutet av 1960-talet och framåt var det i några avseenden med nyliberala utgångspunkter. Skillnaden mellan Margaret Thatchers konservatism och Theresa Mays konservatism, visar att ett nytt skifte stundar.
Så rörigt är det.
De bittra motsättningar som råder mellan olika liberala debattörer nu går delvis att tolka som skiftande konflikter och allianser både mellan konservatism och nyliberalism, mellan socialliberalism och konservatism och mellan socialliberalism och nyliberalism.
Centerpartiets lyft går möjligen att förstå som en reaktion på en tilltagande konservatism inom alliansen.
Inom vänsterpartiet pågår under ytan hårda duster mellan en traditionell materialistisk klassanalys och den moderna identitetspolitikens nya vänster. Även i den konflikten finns spår av konservativa frågeställningar.
Den gröna rörelsen har spår av ett konservativt bevarandeperspektiv på människa och miljö.
Min poäng är att utan förståelse av de konservativa traditioner som finns i de flesta partier, blir det svårt att förstå vad som pågår i svensk inrikespolitik år 2017, från vänster till höger.
***
Just nu tyder mycket på att det är konservatismens idétraditioner som puttar liberaler och socialdemokrater i nya riktningar, mer än tvärtom.
Militära hot. Rättslöshet och brottslighet som drabbar socialt utsatta områden värst. Problem med ordning och bristande kunskapsperspektiv i många skolor. En osäkerhet i behandlingen av kultur- och bildningsarv. Frågor om nationalstatens gränser och förpliktelser i förhållande till katastrofer i omvärlden.
Konservativa debattörer har varit tidigare ute än andra med att börja närma sig den typen av diskussioner. Ibland konstruktivt och sympatiskt, ibland destruktivt och alarmistiskt. Men de har varit på plats tidigt i debatten svåraste frågor.
Att konstatera det är inte en uppmaning att passivt acceptera de konservativa svaren. Jag ser för egen del med stor oro på vad nykonservatismen leder till exempelvis i synen på asylsökande och EU-migranter.
Det är tvärtom en uppmaning att aktivt försöka tänka till om ett av de perspektiv som växer i inflytande. Vilka problem, dilemman och tidigare misstag är det som får konservatismen att locka? Vad kan liberaler och socialdemokrater ge för egna svar på samma frågeställningar?
Det franska presidentvalet kanske gav en ledtråd. Det tyska förbundsdagsvalet i höst, och Angela Merkels försök att vinna stöd för ännu en mandatperiod, kanske kan ge ytterligare fler. Men idédebatten måste vara långt bredare och mycker djupare än valrörelser möjliggör.
Det är en nödvändig process: Att på nytt tvingas återvända till grundläggande frågor som vi i naiva ögonblick inbillade oss var besvarade för all framtid.
***
En av de intressantaste böcker jag läst på senare år är Peter Lutherssons ”Förlorare” (2014). Han resonerar där om ett antal tidigare upphöjda författare som en bit in på 1900-talet när modernismen tog över, började betraktas som överspelade, med motbjudande världsbilder. Luthersson skildrar författarskap som fick ”sitt perspektiv underkänt, sin relevans ifrågasatt”, som av ”eftervärlden betraktas som inkapslad i föreställningar och iakttagelser som har blivit mänskligt främmande”.
Den är jobbig att läsa på sätt och vis, eftersom de författare som avhandlas verkligen hade världsbilder som i dag känns helt förlegade. Men boken bjuder just därför på en viktig lärdom, genom att närma sig ”förlorarna” på deras egna villkor. För vi bör inte läsa om dem i förakt och självförhävelse.
Även vår tid är full av upphöjda författare och debattörer om kommer att mötas av djupaste misstro från eftervärldens sida. Hur kunde de – kanske vi – vara så blinda i den eller den frågan? Hamna så snett i den eller den konflikten? Så kommer man att fråga, om många av dem vi i dag hyllar. Det räcker att titta på det senaste halvseklets totalitära medlöpare, för att påminnas om faran.
När jag, utifrån min liberala, kulturradikala hållning i närhet till både socialdemokratiska och gröna perspektiv, med stor uppskattning tar del av konservativa samhällsanalyser, är det ödmjuka värdesättandet av erfarenheten ett av de perspektiv jag tycker är värdefullt.
Vi ska akta oss för att vara tvärsäkra på att just vi som lever nu alltid vet bäst och bättre. Skeptisk eftertanke och respekt inför historien, som en erinran om att vi alltid simmar mitt i vilda forsar, kämpar för att hålla oss flytande och för det mesta saknar förmåga att överblicka vår egen tid fullt ut och helt på egen hand.
Vi måste ha spärrar mot att vända allt upp och ned i övermod, slå sönder i blind övertygelse, riva ned i tillfälliga rus av upplevd rättfärdighet.
Vi befinner oss i ett skede när liberalismen, socialismen och konservatismen gör klokt i att försöka lära av och se det bästa hos varandra. Inte för att debatten ska ta slut, utan för att den ska kunna fördjupas. Demokratin måste vi värna tillsammans.
**********************
Läs gärna även:
