Stöd kravet på amnesti för ensamkommande barn och unga

Det finns ett stilla och eftertänksamt vemod i den svenska migrationsdebatten just nu som lätt glöms bort, när gaphalsar är de enda som skapar rubriker.

Många har i skymundan börjat samla tankarna på nytt, hitta andra ansatser och ord för det fortsatta engagemanget, som vore det dagen efter ett stort avgörande, svårt nederlag eller omtumlande skifte.

Det visade sig, när den akuta flyktingsituationen på allvar och i större omfattning testade det svenska samhällets vilja att prioritera asylpolitikens grundprinciper, att ett tidigare statusbefrämjande slentrianstöd snabbt övergick i oro, tvivel och reservationer. Kritik, följdfrågor och misstänkliggörande bytte riktning. Bevisbördan flyttades. En tidigare bred konsensus bröts upp, i en turbulent process med hårda ord.

Och det politiska etablissemanget valde, nästan på vägen hem från manifestationer med motsatt budskap, att böja sig för en opinion man fruktade var på gång. Den nya restriktiva asylpolitiken, med syftet att avskräcka hjälpsökande, jäktades fram.

I samma ögonblick lämnades många initiativ, nätverk och aktioner ensamma att försvara en grundsyn i asylpolitiken som tidigare haft hela etablissemangets stöd.

De känner i dag att deras argument, insatser och uppoffringar aldrig fick chansen att visa att den tidigare asylpolitiken hade varit möjlig att upprätthålla, att samhället hade kunnat klara av det trots svårigheterna och bli starkare just tack vare uthålligheten och erfarenheten det hade gett, att vi aldrig befann oss på randen till någon kollaps, att skrämselpropaganda ersatte fakta som beslutsunderlag.

Andra, som känner att omställningen blev rätt, reflekterar kring hur ståndpunkter de försvarat under många år, inte längre kändes hållbara och genomtänkta, när verkligheten förändrades och komplicerades. Att det som lät fint i själva verket visade sig vara en värld av gråzoner och jobbiga vägval, att det inte fanns någon migrationspolitik som kunde lyftas över andra politiska prioriteringar och hänsyn i vardagen. Med sorg bytte de ståndpunkt i flyktingpolitiken.

En del har ärligt och öppet redovisat sina omsvängningar, motiverat dem utifrån nya förutsättningar.

I båda grupperna – de som sörjer en i deras ögon onödig förändring och de som sörjer att den förändringen blev, som de uppfattar det, nödvändig – famlas det efter ny balans och nya utgångspunkter. De flesta har hunnit lära sig mer om sakfrågorna, fått fler perspektiv och tänkt igenom målkonflikter som tidigare känts mer teoretiska.

Diskussionen i dag är i vissa avseenden mognare, mer sakorienterad och konstruktiv än tidigare, engagerad i praktiska frågeställningar och präglad av en god vilja som förenar även dem som är oense om asylpolitikens grunder.

För den framtida debatten är det viktigt att de som bråkar på några punkter inte fastnar i hopplösa skyttegravar längs hela linjen, utan hjälps åt att utreda var det går att mötas konstruktivt igen.

Trots allt kvarstår många politiska frågeställningar kring migration och integration, även sedan nyordningen.

Om myten får fäste, att migrationspolitikens frågeställningar alltid och enbart måste besvaras utifrån integrationspolitikens problem, och att integrationspolitikens decennielånga misslyckanden beror på att antalet asylsökande ökade för ett par år sedan, kommer allt att stagnera.

***

Men det drar också en del starka vindar av revanschism i den svenska migrations- och integrationsdebatten. Såna hotar alltid att förblinda. I takt med att opinionen svängt, har det blivit på modet att hånskratta åt en liberal linje i flyktingmottagandet och åt öppna hjärtan som en retorisk bild.

Nya tider, nya vindar, nya flabb kring trendande rökrutor. Så sker nästan alltid när nya majoriteter formas. Det är inte mycket att snyfta över. Med tiden kommer många sidor att ha viss självrannsakan att ta itu med.

Vi som fortsätter att kritisera den nya asylpolitiken, tog många retoriska genvägar, sökte tabubelägga invändningar, valde att koncentrera oss på det som var enkelt och delade ut nedsättande etiketter under de år när det moraliska tolkningsföreträdet uppfattades vara vårt. Nu ges det igen lite.

Att besitta den makt som det moraliska tolkningsföreträdet innebär är förödande för den intellektuella vakenheten och noggrannheten. Det leder till arrogans, främjar lättja, försämrar lyhördheten och skapar ovanan att i varje invändning, varje välargumenterad motbild, se en förlöpning.

Säkert var det så, att de organisatoriska svårigheterna med ett omfattande flyktingmottagande tonades ner. Att de positiva aspekterna lyftes fram med luddiga tidsperspektiv på ett sätt som dolde att det i grunden också alltid krävs en längre beredskap till solidaritet, prioriteringar och uppoffringar.

Det är en förklaring till varför de som velat se strypt asylmottagande ofta varit snabbare och mer systematiska i de integrationspolitiska debatterna på senare år. De kommer bättre förberedda till diskussionen än vi som gjort oss bekväma i gamla tolkningsföreträden.

Men var försiktiga med vad som odlas i det där hånskrattet åt öppna hjärtan. Medvind på sociala medier kan även hetsa på ett destruktivt sätt.

För det går inte att komma ifrån att perspektiv, prioriteringar och värderingar i migrationsdebatten har förskjutits mycket på kort tid. Sättet att formulera och rangordna problem har förändrats radikalt.

Flyktingkrisen definieras nu i första hand som en börda för det svenska välståndssamhällets mottagandesystem, inte som en följd av humanitära katastrofer i krigs- och terrordrabbade regioner.

När analysen blir nationellt självupptagen, börjar fler att kollektivt misstänkliggöra nyanlända. 2017 låter det ibland som om asylsökande vore säkerhetshot och lycksökare som dyker upp vid landets gränser lockade av en slapp migrationspolitik.

Även om opinionen svängt när det gäller asylpolitikens ramar, är den underliggande värderingsstriden om gränser, öppenhet och mångfald aldrig avgjord. De flesta som nu, med en blick på hur övriga EU uppträder, stödjer regeringens restriktiva linje, har fortfarande en långt större lyhördhet för de asylsökandes situation än de som redan långt innan flyktingkrisen krävde hårdare regler och stängda gränser.

Det existerar en majoritet mot främlingsfientlighet som måste medvetandegöras och påminnas om sin egen existens. Då krävs kompromisser och samtal mellan en del av de tidigare meningsfränder som det senaste året blängt bittert på varandra.

De som vill se en återgång till den tidigare asylpolitiken får inte fastna i det kravet som enda fråga.

Och de som vill göra det restriktiva regelverket permanent – eller ersätta asylsystemet med andra modeller – får inte bli blinda för möjligheten till humanitärt motiverade undantag.

Det vore också ett historiskt misstag, att lämna därhän och baktala den mobilisering av engagemang, tid och kompetens, som skett i civilsamhället, i frivilligorganisationer och nätverk.

Som ledarsidan påpekat gång på gång, har mycket fantastiskt pågått runt om i landet de senaste åren inom olika initiativ för att hjälpa asylsökande och EU-migranter. Tvärs över generationsgränser, sociala och ekonomiska klyftor, etniska ursprung och många ideologiska skiljelinjer.

En ny förståelse har växt fram om en komplicerad omvärld och vår egen plats i den. Erfarenheter har samlats som inte bara hjälper oss att förstå nyanländas verklighet bättre, utan också ger oss chansen att betrakta oss själva med större ärlighet. På skolor, i företag, i föreningar, där de närvarande fått diskutera och se hur komplex verkligheten kan vara när man kommer den riktigt in på livet, med konflikter och trauman.

Vilken enorm kunskap de fått om människor, med olika bakgrund, och den värdefulla vetskapen att skratt, glädje och meningsfullhet kan springa ur osjälviska insatser. Det är en skola för livet, som kommer att stärka Sverige under flera decennier framåt.

Ska den stora rörelsen nu diskvalificeras och baktalas?

***

Det finns en kompromiss inom räckhåll, som skulle visa att insatserna inte varit förgäves och som borde kunna få stöd även av många som inte vill se en återgång till den gamla asylpolitiken framöver. Initiativet #vistårinteut har ställt upp tre konkreta krav:

1. Att stat och kommuner omedelbart stoppar omflyttningarna av ensamkommande barn och unga som befinner sig i asylprocess, i suicidpreventivt syfte.

2. Att Migrationsverket fryser alla utvisningar för ensamkommande barn och unga omedelbart utifrån den rättsosäkerhet och brist på kunskap om barnperspektivet som råder på Migrationsverket.

3. Att beslut tas om amnesti för alla ensamkommande barn och unga som varit i Sverige mer än ett år.

Kunde vi inte åtminstone enas om att Sverige har råd, möjlighet och skyldighet att ta ansvar för de plågade unga som redan tagits emot? De som redan finns här, som långsamt, mödosamt, steg för steg börjat komma in i svenska lokalsamhällen, få antydan till rötter, men som förstörs av osäkerhet, misstänkliggöranden och avvisningshot.

Efter alla de reträtter och anpassningar till miniminivåer som skett, skulle den lilla kraftsamlingen, det principbeslutet, betyda mycket. Stöd kraven från #vistårinteut.

************

(Krönikan har även publicerats på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)