Skuggorna i ledarstriden inom liberalerna

Av , , Bli först att kommentera 0

Håll alltid, när en ledarstrid bryter ut, ögat på skuggorna som kastas från dem i kulisserna vilkas framtid avgörs på scenen.

Lägg, när makten över partier, organisationer eller institutioner står på spel, alltid pusslet utifrån helheten, det samlade motivet. Leta tidigt efter hörnbitarna, även om de till synes bara ger en flik av himlen.

***

När Birgitta Ohlsson nu kandiderar till partiledare för liberalerna kommer det att beskrivas som ett val mellan henne och den sedan tio år sittande ordföranden Jan Björklund. Men under ytan är konflikten sannolikt mer komplicerad än så.

Ett återval av Björklund skulle få mer långsiktiga, och osäkra, konsekvenser än vad en snabb blick ger vid handen.

Vill man förklara intensiteten i den debatt som väntar, få en känsla för vilka de mest ivriga maktspelarna är och varför de uppträder som de gör – ibland på överraskande sätt – bör man analysera händelseförloppet med en blick bortom valet 2018.

En given fråga borde vara: Vem eller vilka är det som skulle ha bäst utsikter att under nästa mandatperiod få efterträda Jan Björklund i ett parti som inte längre har Birgitta Ohlsson som en av sina aktiva politiker?

Sök deras skuggor i maktspelet som väntar. Deras rörelser strax utanför synfältet, kommer att förklara mycket.

Om liberalerna väljer ytterligare några år med Björklund som ledare, även till priset av att förlora sin utanför partiet mest respekterade företrädare, är det ett ställningstagande som måste tolkas ur ett kombinerat ideologi- och maktperspektiv.

Det liberalerna skulle ha kunnat bli under Birgitta Ohlssons partiledarskap väljs bort, och tänkbara sympatisörer som i henne sett partiets självklara, nästa ordförande, som i den förhoppningen dröjt kvar vid partiets närhet, får söka sig någon annanstans.

Det i sin tur röjer väg för andra.

Hos dem inom liberalerna som skulle få ett starkare, mer oemotsagt sakpolitiskt tolkningsföreträde och en ökad makt internt om Birgitta Ohlsson försvann, kommer motståndet mot hennes kandidatur att vara som störst.

Vad som diskuteras i skymundan inom liberalerna de här dagarna är därför förmodligen lika mycket valet mellan att få Birgitta Ohlsson som ny partiledare i höst eller se någon annan, internt profilerad, men för allmänheten mer okänd, kandidat ta över om ett antal år, när Björklund väljer att avgå på egna villkor.

Konflikten gäller redan nu vem som ska efterträda Björklund – och när det ska ske. Det är ett vägval kommer att avgöra partiets inriktning och roll i svensk politik för många år framåt. Eftersom Ohlsson gjort klart att det är nu eller aldrig som gäller för hennes del, har frågan ställts på sin spets inför nästa landsmöte.

***

Det är välkommet att fler partier vågar ha öppna processer inför sina partiledarval.

Ett torftigt och tarvligt spel av det slag som pågår i det dolda inom moderaterna just nu, med många som konspirerar i dolda rum och väldigt få som har ryggrad nog att uppträda ärligt och offentligt, visar hur värdefullt det är med transparens och tydliga kandidater. Moderaterna är av tradition ett ganska toppstyrt och hierarkiskt parti, men det har de inte varit ensamma om.

Den debatt som väntar inom liberalerna hotar dock att bli skev, eftersom det ena alternativet är glasklart, öppenhjärtigt och välkänt, medan det andra dröjer i kulisserna, avvaktar och bidar sin tid i hopp om att kunna ta över utan motstånd om några år.

Nu kommer allt att kretsa kring Birgitta Ohlsson, men väldigt lite kring vilka ideologiska prioriteringar andra, framtida kandidater står för. Det senare är ju egentligen den stora osäkerhetsfaktorn.

Förutom att det vore rätt med en öppen medlemsomröstning inför partiledarvalet, hade det blivit ett mer givande meningsutbyte om de som aspirerar på att om några år efterträda Björklund på Björklunds egna villkor redan nu klev fram och var tydliga med det, vad de vill och vad de står för.

Då skulle inte längre Ohlsson vara ensam som “det nya” namnet. Idédebatten bakom partiledarvalet skulle få fler riktningar och bättre återspegla konfliktlinjerna som råder i dagens svenska politik.

Vem det sedan i slutänden skulle gynna går inte att säga, men omröstningen vid landsmötet skulle ge klart besked – både för de som välkomnar utgången och för de som tycker illa om den – var liberalerna som parti kommer att befinna sig de närmaste åren.

Valet av Annie Lööf som ledare för centerpartiet fungerade väl i det avseendet. Centerpartiet är ett känsligt ämne för liberalerna just nu. Att många liberala väljare sätter större tilltro till C än till L, som ett värn mot den yttre högern och till försvar av liberala grundvärderingar, smärtar säkert. (För protokollet, har jag länge tyckt att de två partierna borde slås ihop.) Men ändå är det få som drar de uppenbara slutsatserna om varför det är så.

***

När ett politiskt parti väljer ordförande är det många roller som ska fyllas. Den som utses ska fungera som högsta företrädare i de beslutande församlingarna, ansikte utåt i dramatiska valrörelser, rävslug förhandlare bakom kulisserna, ideologisk tänkare höjd över dagsdebatten och samtidigt en stabil chef för en ofta komplicerad, konfliktfylld organisation.

Ingen kandidat kan uppfylla alla de förväntningarna. Partiernas medlemmar söker, utifrån läge och politisk situation, ibland interna chefstyper och skickliga förhandlare hellre än offentliga debattsluggers, ibland gångbara kampanjnamn hellre än ideologiska tänkare.

Få partiledare/språkrör i svensk politik på senare år har när de tillträtt haft en så lång och hårt granskad meritlista som Ohlsson. Hon har visat förmågan att kunna dra igång idédebatter, hålla ihop kampanjer och fungera i krävande, formella roller. Sådana meritlistor kan vara både en fördel och en nackdel: Ju fler år någon tillbringat i offentligheten, desto fler blottor, misstag och negativa etiketter finns det för motståndare att ta fasta på. Den som, skenbart, dyker upp från ingenstans, har inte hunnit göra så många besvikna ännu.

Vad hon inte visat ännu är om hon skulle kunna hantera det som har med internt chefsskap att göra, och hur skicklig hon skulle vara som förhandlare med andra partier.

På de punkterna lär hon få jobba för att övertyga skeptikerna.

Att partiapparaten – naturligtvis präglad av ett decennium med Björklund som högsta chef – är mer skeptisk till Ohlsson än fristående väljare som längtar efter en liberal nystart i svensk politik är ingen hemlighet.

Hennes framgångsrika personvalskampanjer, med fler kryss än partiledaren i Stockholm, det faktum att hon ofta har starkare genomslag i debatten än sin partiledning, har också väckt intern irritation och lett till försök att utmåla henne som odisciplinerad och självupptagen, bättre som debattör än som ledare.

Men efter många år som debattör, ungdomsordförande, utrikespolitisk talesperson och EU-minister är det väldokumenterat vad hon står för och hur hon fungerar i ledande positioner, vilka starka och svaga sidor hon har.

Profilområden som utrikespolitik, mänskliga rättigheter, hbtq-frågor, jämställdhet och feminism. Tveklös hållning till kapitalism, kärnkraft och Nato. Tydliga utspel om sambandet mellan jobb, tillväxt och välfärd. Radikal i sin grundhållning, svår att sätta en etikett på, obekväm för många. De flesta hittar något att reta sig på, men respekterar principfastheten även när oenighet råder.

Jag återvänder till min gamla bild. Ska man bedöma vad en politiker står för ideologiskt och vilka möjligheter hon eller han har att prägla ett lands politik, gäller det att tänka tredimensionellt. Man ska inte se en ideologisk profil, som en punkt på en skala, utan som en volym i ett rum. Hur många kubikmeter täcker det in och i vilka riktningar?

Med det som utgångspunkt, täcker Ohlsson in betydligt mer än de flesta andra tänkbara efterträdare till Björklund. Hon har självständiga kontaktytor i flera olika riktningar, och kombinerar sakfrågor i en tredimensionell skala på ett sätt som kan aktivera nytt intresse hos människor som i dag inte vill ha med partipolitik att göra.

I den stundande konflikten med en nynationalistisk höger som allt mer öppet argumenterar för att främlingsfientliga krafter ska ses som en naturlig del av det framtida regeringsunderlaget i Sverige, har hon stor trovärdighet. Av motstånd mot extremvänster och andra auktoritära strömningar har hon lång vana.

***

Befriar man sig från förlegad blockpolitik och tankemönster från 1900-talet, och tittar på vad 2000-talets partilandskap kommer att kräva, är Birgitta Ohlsson en av dem som skulle kunna skapa nya allianser i försvaret av den liberala demokratin, av det marknadsekonomiska välfärdssamhället och av öppenhet, internationalism och medborgerliga rättigheter.

Det betyder inte att hon med säkerhet skulle bli framgångsrik som partiledare, att hennes profil skulle överleva regerandets ofrånkomliga kompromisser eller att hennes parti då automatiskt skulle bli ett självklart förstahandsalternativ för liberalt sinnade väljare.

Men mot bakgrund av att Jan Björklund suttit sedan 2007, med tanke på den marginaliserade tillvaro liberalerna fört sedan regeringsförlusten 2014 och i insikt om det växande behovet av principfasta liberala rörelser i en farlig tid, skulle det vara positivt för svensk politik, ge den en ny och viktig dimension, om Birgitta Ohlsson fick chansen som partiledare.