Otillräckliga svar om IT-skandalen

I dag höll Stefan Löfven den presskonferens han borde ha hållit redan för ett halvår sedan, när han fick information om att Transportstyrelsen begått brott mot IT-säkerheten.

Med myndighetens tillförordnade generaldirektör Jonas Bjelfvenstam, överbefälhavaren Michael Bydén och säkerhetspolisens chef Anders Thornberg vid sin sida gjorde statsministern en genomgång av vad som hänt, meddelade vilka förändringar som vidtagits och berättade om ytterligare åtgärder som väntar.

Det lär inte bli sommarens sista offentliga framträdande för Löfven i den här härvan. Alltför många frågor förblir obesvarade. Intrycket kvarstår att flera statsråd agerat aningslöst och passivt. Det politiska ansvaret utkrävs inte.

I genomgången av själva det ursprungliga brottet, bristen på säkerhetskultur hos myndigheterna, hanteringen av IT-säkerhetsfrågor framöver och övergripande besked om vad som nu bör ske, betonade Löfven allvaret i situationen och sade ungefär vad som kan förväntas av honom, med löfte om utredning och helhetsgrepp.

Men det räcker inte, när en stor del av den hårda kritiken och oklarheterna gäller regeringens egen hantering av affären. Handfallenheten, senfärdigheten, bristen på inre ledning, det oacceptabla undanhållandet av information från riksdag och opposition, statsministerns ovilja in i det sista att uttala sig.

Löfven undvek på pressträffen noga att ge tydliga besked om den biten, om det politiska ansvaret. Hur det ser ut, hur det ska utkrävas och vad han drar för slutsatser av att både försvarsministern och inrikesministern uppenbarligen haft vetskap om allvarliga säkerhetsproblem på en myndighet under nästan 12 månader utan att någon berättat det för regeringschefen. Även den direkt ansvariga infrastrukturministerns roll i sammanhanget är minst sagt oklar.

Insåg statsråden inte omfattningen, eller handlade det om ett sammanbrott i regeringens interna kommunikation? Och då Löfven med rätta nu betecknar händelsen som ett haveri – varför kallas övriga partiledare till samtal först nu?

Det faktum att oppositionen givetvis söker ta en del billiga politiska poäng på skandalen, och borrar där den kan – att inte alla utspel är konstruktiva – är ingen ursäkt för regeringen att vägra klargöra, utan omsvep, vad enskilda statsråd gjort och sagt till varandra sedan de fick uppgifter om det som skett.

Här står större principer om statsförvaltningens grundfunktioner, ansvarsutkrävande och regeringsduglighet på spel. Om Stefan Löfven vill återvinna förtroende för sin förmåga att hantera situationen och undvika att oppositionen gör allvar av hotet om misstroendeförklaringar mot ministrar, krävs sannolikt fler och tydligare svar än dagens.