Reflektion om ansvarstagande

På morgonen samma dag i maj 1974 som Willy Brandt lämnade in sin avskedsansökan som västtysk förbundskansler – de bakomliggande orsakerna var komplexa, men utlösande faktor var som bekant att han utan egen förskyllan haft en DDR-spion, Günter Guillaume, i sin närmaste medarbetarkrets, med full insyn i bland annat Brands otrohetsaffärer – kom han in i hustrun Rut Brandts sovrum, något han annars nästan aldrig gjorde, och sa till henne korthugget: ”I dag avgår jag”.

”Ja”, svarade Rut Brandt, ”det tycker jag är rätt. Någon måste ta på sig ansvaret.”

Det har blivit ofta citerade ord.

De politiska bristerna i hanteringen av spionaffären, att Guillaume fick stanna kvar så länge på sin post och inte övervakades bättre, låg hos andra, hos säkerhetspolisen och inrikesministern. Men Brandt var ändå den som tog de yttersta konsekvenserna även av dem, (det fanns, som sagt, fler skäl, av privat natur, men Brandt hade inte begått de säkerhetspolitiska felen).

Efteråt vid ett tillfälle tycktes Willy Brandt anklaga Rut för att hon inte avrått honom från att avgå, att hon inte hade argumenterat emot hans beredskap att ta på sig ansvaret för en säkerhetsskandal som andra orsakat. Men hon med sin bakgrund i den norska socialdemokratin hade en insiktsfull, demokratisk syn på ansvarsfrågan, som stämde överens med Willy Brandts egna, första instinkter.

Jag tycker att det är en tänkvärd anekdot.

Om Willy Brandts berömda knäfall 1970 framför minnesmonumentet över ghettot i Warszawa har det ju också sagts, att han, motståndskämpen som personligen inte hade något att be om ursäkt för, där i sin roll som förbundskanlser tog på sig skulden för sitt lands mörka historia och brott.

***

Att ta ansvar för begångna fel i en politisk roll – till och med när felen kanske inte är direkt förknippade med den egna personen eller ett eget uppsåt – är något mycket större, djupare och värdigare än vad man kan tro.

Det behöver inte innebära ett nederlag i omvärldens ögon. Eller en diskvalifikation av någons samlade insats eller fortsatta karriär, utan kan lika gärna komma att betraktas som något stort och moget, mitt i allvaret och den tydliga konsekvensen.

Ett ansvarstagande där och då, under speciella omständigheter. Inte nödvändigtvis slutet på allt, inte en störtflod av aggressioner, inte ett underkännande av människan, utan en formell nödvändighet ibland, för att upprätthålla en viss demokratisk grundordning.

Både makthavare och granskande omgivningar skulle kunna bli bättre på att förstå ansvarstaganden och avgångar utifrån det något mer försonande perspektivet. Det är värt en tanke.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>