Fysiska butiker betyder mycket för ett levande lokalsamhälle

Av , , Bli först att kommentera 3

Olivia Lidells butik i Ånäset, Ernst Stenmans diversehandel i Långsjöby, Karin Perssons konditori i Örträsk, systrarna Petterssons tobaksaffär i Holmsund, Josef Berglunds insatser som handelspionjär i Ammarnäs, Edvin och Linnea Jacobssons lanthandel i Vormsele, Anna- Louisa Röckners rosförsäljning i Röbäck.

Det är några få av de handlare och näringsidkare ur Västerbottens historia som ledarsidan skrivit om de senaste åren.

Där, hos dem och i alla andra liknande lokaler runt om i landskapen, i tätorterna och byarna, har det doftat, skramlat, prasslat och klingat av tusentals varor: mat, vykort, bröd, tårtor, tidningar, cigarrer, fodermedel, kördon, cyklar, skor, rosor, leksaker, spik, byggnadsmaterial, cement, hö och foder, papp, lås, gångjärn, fönsterglas, seldon, hästskor, skrapor, borstar, sågar, yxor, lyftkrokar, dragsaxar, filverktyg, fotogenlampor, lyktor, tyger, byxor, blusar, glas, porslin, glasögon, tapeter, blomkrukor, honung, stengods, lakrits, mjöl, gryner, sill, fläsk, sirap, fotogen och svagdricka.

Där kunde man ana, dra in i näsan, känna på med fingrarna, prata om och få uppleva den stora världen och de lokala traditionerna, det fina och det vardagliga. Men framför allt kunde man där mötas, samtala, få nyheter och känna hemhörighet i ett socialt sammanhang bortom affärerna.

Till de många traditioner, liv, insatser och erfarenheter som tillsammans format Västerbotten och Lappland, som skapat en aning gemenskap, hör också de otaliga lokala näringsidkarna.

***

”Näthandeln liksom utbudet i Umeå är för tuffa konkurrenter”, säger ägaren Sofie Bäckman till VK:s Affärsliv24 om beslutet att avveckla klädbutiken Sofiesunderwear i Lycksele.

Det är en kort, koncis och tänkvärd sammanfattning, som i det lilla, enskilda exemplet sätter fingret på ömma punkter i den osäkra situation fysiska butiker på landsbygden står inför: (1) Digitaliseringens konsekvenser för detaljhandeln när e-handeln sakta men säkert ökar i betydelse. Och (2) kampen som alla självständiga butiker utanför de större städerna i en region måste föra när det gäller att upprätthålla ett eget, tillräckligt stort och lojalt kundunderlag.

På båda punkterna kan förutsättningarna skifta väldigt från bransch till bransch, och från kommun till kommun. Men att morgondagens handel och butiksfunktioner kommer att skilja sig åt från gårdagens står utom tvivel. Omställningen pågår redan för fullt.

I dag ligger e-handelns andel av den totala detaljhandeln fortfarande på under 10 procent. Men om livsmedelssektorn räknas bort är siffran redan över 12 procent och i stigande. Framtidsprognoserna pekar på att nätköpen inom ett decennium kommer att utgöra över en femtedel av den totala detaljhandeln, förutsatt att kundernas beteendemönster fortsätter att förändras och näthandeln upplevs som i tilltagande grad säker och pålitlig.

Martin Rosenström, ekonomie doktor och utredare på Handels utredningsgrupp, som förra året kom med rapporten ”Tar e-handeln över?” sade i samband med att den släpptes att ”det mest troliga är medelscenariot där e-handeln växer med cirka 20 procent under den närmaste tioårsperioden. Men en sådan utveckling förutsätter bland annat att logistiken inom e-handel förbättras och benägenheten att vilja klämma och känna på varor minskar.”

Hans rapport, och andra bedömningar, utgår ifrån att e-handeln och fysiska butiker kommer att samexistera under mycket lång tid framöver, men att butikernas funktioner sannolikt måste skifta i takt med att digitaliseringen fortsätter.

”Butiken”, spår Rosenström, ”kommer i större utsträckning vara ett skyltfönster, en reklampelare, en servicestation och ett uthämtningsställe.”

Vad det betyder för antalet jobb inom handeln, möjligheterna att bedriva butiksverksamhet på landsbygden och konsumenternas köpmönster i olika, för exempelvis Västerbotten viktiga branscher, är svårt att förutse. Risken finns alltid att en del avgörande stordriftsfördelar förstärks av digitaliseringen och slår mot mindre företags självständighet.

Men den digitala omställningen och övergången till mer av näthandel, behöver inte vara enbart, eller överhuvudtaget, negativ för landsbygdens affärsidkare och konsumenter på sikt. Tvärtom kan det, om postgång, infrastruktur och leveranser är pålitliga, öka möjligheterna för små butiker att överleva och stå emot konkurrensen från de större städernas köpcentrum.

Genom att bli ett effektivt, betrott led i kedjan mellan kund och leverantör vid nätköp, samtidigt som man förmår upprätthålla den fysiska butikens möjligheter att erbjuda kunder personlig rådgivning, service, smakprov och ett eget, direkt intryck av en produkt, kan en lokal verksamhet förena sina traditionella fördelar med den moderna digitalt präglade handeln.

Den tekniska utvecklingen underlättar förutsättningarna för modernt företagande, liv och boende på landsbygden. För pessimism finns inget skäl. Inte minst i Lycksele är tongångarna relativt positiva för tillfället. Nya jobb tillkommer, andra räddas, idéer tar vid. Men det har fortfarande avgörande betydelse att det går att bedriva olika typer av fysisk butiksverksamhet i mindre kommuner. Varje vittnesmål om problem, måste därför tas på allvar.

I vissa avseenden, och i takt med att annan kommunikation sker via och framför skärmar, kan behovet öka av småskaliga, fysiska mötesplatser i vardagens handel. De som ger nya och gamla västerbottningar en aning om forna tiders butiker, där det doftade av värld, nyheter, lokala specialiteter, livets nödtorft, hantverkens redskap och skiftande årstider.

I enbart digital skepnad upprätthålls ingen närings- och kulturbygd.

På den punkten skiljer sig förresten inte landsbygdskommunen i inlandet från staden vid kusten. Umeås centrum, stadsbilden och stadslivet, handeln och de små näringsidkarna, tyngda av flera samverkande faktorer just nu, delar samma vånda och inser plötsligt hur det är att hamna i fysiskt underläge.

Lokalt förankrade butiker fyller, både i stadskärnor, tätorter och byar, fler funktioner än de som rör service, utbud, ekonomi och arbetsmarknad. De är viktiga även som sociala, offentliga mötesplatser i samhället, blir snabbt delar av den väv som håller samman en gemenskap och bidrar till en känsla av trivsel, trygghet, framtid och lokala kännetecken.

Lyssna till vad de lokala butiksägarna har att berätta, i hela Västerbotten, vad de ser i utvecklingen som inger tillförsikt och inger oro. Hoppet överväger nog, men av oron kan man ibland lära mest.

***

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Bli först att kommentera

Har Angela Merkel redan vunnit?

Av , , Bli först att kommentera 0

”Vi åldrades ett sekel och allt hände inom en enda timmes lopp”, skrev Anna Achmatova i dikten ”Till minne av den 19 juli 1914” (svensk tolkning från ryska, Hans Björkegren).

Världen kan förändras i språng, ryckigt, plötsligt. Epokskiften sjuder alltid under ytan, men inträffar i verkligheten sällan. När de väl kommer, de svåra bakslagen, de stora framstegen, avslöjas snabbt hur väl en lokal gemenskap, ett land, en kontinent, en värld, förberett sig.

I en maning till förstagångsväljare i Tyskland inför höstens förbundsdagsval – ”för sjutton, gå och rösta!” –, skriver Die Zeits Bernd Ulrich att dagens politiska situation i världen och Europa måste ses som ett epokskifte jämförbart med 1918, 1945 eller 1989.

Uppbrotten i slutet av 1960-talet går, anser han, inte att jämföra med dagens oroliga, globala händelseförlopp. Och inget land, hur stabilt det än är, kommer undan det som sker utanför de egna gränserna.

”Den väl mest opolitiska av alla tyska efterkrigsgenerationer” befinner sig därför, menar Ulrich, i ”den mest politiska situation” som förbundsrepubliken upplevt.

Auktoritära krafter på offensiven från flera håll, ett instabilt och krympande EU, ett osäkert transatlantiskt samarbete, en klimatkris som blir alltmer konkret och en flyktingkatastrof som blottlägger akuta globala orättvisor – även om den övergripande utvecklingen på många områden och i viktiga avseenden fortsätter att gå åt rätt håll, är läget i dag allvarligare än de flesta kunnat ana för bara några år sedan.

Den senaste veckans apokalyptiska tongångar, med kärnvapenskrammel som Twitterprål, mellan Nordkorea och USA, får de flesta av oss att frysa till ett ögonblick: står vi faktiskt på randen till något otänkbart?

Inte ens den rotade, välfungerande tyska demokratin, skriver Ulrich, är en garanterad institution, utan upprätthålls genom ”tusentals, dagliga kamper” och kan inte tas för given.

Det gäller förstås alla demokratier, även den svenska. Vi lär få ångra om vi inbillar oss något annat.

Ändå kan de stora orden från en av Tysklands mest inflytelserika politiska journalister överraska en aning. Den allmänna bilden av valrörelsen i Tyskland är ju att den präglas av lugn, förutsägbarhet och sömnighet.

De stora tyska medierna kämpar nästan självironiskt, för att hitta spänningsmoment och dramatik att rapportera om. Men för utomstående betraktare är intrycket det motsatta. Signaturen Charlemagne i The Economist sammanfattar det hela med rubriken: ”Tyskland slumrar”.
***

Enligt opinionsmätningarna har Angela Merkels kristdemokrater i CDU/CSU ett nära nog ointagligt försprång före socialdemokratiska SPD, och Merkels personliga popularitet är fortfarande mycket stor.

Hennes argaste kritiker – längst ute till vänster och längst ute till höger – stöter bort fler väljare än de vinner med sina hårda utfall. Ju högre de gormar, och ju osäkrare omvärlden ter sig, desto lättare är det för Merkel att framstå som ett tryggt val.

Det har varit ett genomgående tema under alla hennes år som förbundskansler, att hon vinner inte på att entusiasmera utan på att avdramatisera. Som den tidigare socialdemokratiska partiledaren Matthias Platzeck, sade i en intervju förra veckan är Merkel fortfarande ”mästare på att undvika eufori, för hon vet att denna antieuforiska politikstil håller längre.”

Det försätter även de seriösa politiska motståndarna i ett svårt dilemma.

Några på djupet uppslitande sakfrågor som splittrar de största partierna finns egentligen inte. Att kristdemokraterna och socialdemokraterna styr tillsammans i en blocköverskridande koalition, ger Merkel stora möjligheter att minimera SPD:s angreppsytor.

Socialdemokraternas nye partiledare, Europaparlamentets tidigare talman, Martin Schulz har – kompetens, omdöme, saklighet och energi till trots – svårt att bli trovärdig i sina försök att utmåla den tyska regeringspolitiken under Merkel som otillräcklig och misslyckad.

Han avstod, när han tillträdde som partiledare, från en ministerpost för att kunna stå friare i valrörelsen. Men det faktum att hans parti suttit med i regeringen 15 av de 19 senaste åren ( med de gröna 1998-2005, och med kristdemokraterna under Merkels ledning, 2005-2009 och 2013-2017), och att han både i synen på utrikespolitikens grunddrag, den sociala marknadsekonomin och migrationsfrågan, i huvudsak delar Merkels världsbild, gör att han fastnar i ett varken-eller-land.

Vissa skillnader mellan partierna kring skuld- och eurokrisen inom EU, skattesystemet och behovet av offentliga investeringar saknar inte substans, men får knappast något genomslag i valrörelsen. Att SPD:s förslag till skattereformer är mer genomarbetat än kristdemokraternas, även utifrån ett småföretagarperspektiv, är inget som gör avtryck i opinionen.

Merkel briljerar återigen i konsten att ta udden ur en valrörelse genom att lägga sig lagom nära motståndarna, kompromissa bort deras profilfrågor och tålmodigt vänta in deras misstag. Det är en dämpande, pragmatisk stil som kritiserats, inte utan berättigande, för att lulla den demokratiska debatten till sömns. Men Merkel framstår samtidigt i en internationell jämförelse som en välgörande punkt av sans, hederlighet och balans.

***

Den största osäkerheten inför det tyska valet handlar istället, hävdar en del, om vilket parti som ska bli tredje störst i förbundsdagen: Liberala FDP som ser ut att ta sig tillbaka in i parlamentet, De gröna som har haft en motig mandatperiod men har duktiga toppkandidater, vänsterpartiet Die Linke som plågas av sin sedvanliga inre stridigheter mellan pragmatiker och dogmatiker eller det nya, främlingsfientliga partiet AFD.

FDP:s partiledare Christian Lindner hävdade i en intervju med Bild am Sonntag förra helgen att förbundsdagsvalet 24 september redan är avgjort. Kristdemokraterna kommer att leda även nästa regering och Angela Merkel förbli förbundskansler, konstaterade han.

Lindners avsikt med det uttalandet givetvis inte att stärka kristdemokraterna, eller att sänka intresset för valet, utan att mobilisera liberala och konservativa marginalväljare för FDP.

Den som minns valrörelsen 2013 inser att det handlar om att ge igen. Då för fyra år sedan, när FDP kämpade för sin överlevnad som förbundsdagsparti, valde CDU/CSU, och inte minst Angela Merkel, att aktivt uppmana marginalväljare att rösta på kristdemokraterna, utan hänsyn till FDP:s prekära läge, utan någon kamrat fem-procent. Det har liberalerna ännu inte förlåtit Merkel.

Nu hoppas Lindner, som dock hamnat i blåsväder efter ett märkligt uttalande om det av Ryssland ockuperade Krim, kunna profitera på att CDU/CSU:s valseger redan tycks klar. Det ska göra det möjligt för honom, liksom för exempelvis De grönas toppkandidater, att hävda att det ideologiska vägvalet i höst handlar om vilket parti som ska öka mest därbakom.

Ska kristdemokraterna efter valet tvingas kompromissa och förhandla med ett mer marknadsliberalt FDP eller med ett mer vänsterliberalt miljöparti? I vilken riktning kommer Merkel att få anpassa sig?

Går det för CDU/CSU att få till stånd en majoritetsregering utan SPD? Skulle socialdemokraterna överhuvudtaget orka med internt att återigen sätta sig i en regering ledd av de traditionella huvudmotståndarna?

I frågan om vem Merkel samarbeta med under nästa mandatperiod, vilken koalition som skulle kunna få majoritet, sammanfaller spekulationer om regeringsbildningen med intressanta ideologiska nyanser. Med tanke på den dominerande roll Tyskland spelar inom EU, är det en fråga med europeisk relevans.

Att både Merkel och ledande krafter inom De gröna länge funderat på en koalition mellan kristdemokrater och miljöpartister på nationell nivå är ingen hemlighet. I delstaterna finns redan flera exempel på ett sådant samarbete.

Merkel har gradvis moderniserat CDU de senaste tio åren i både miljö- och livstilsfrågor, samtidigt som De gröna upptäckt en viss inre, pragmatisk konservatism. Inte minst i delstaten Baden-Württemberg där miljöpartisterna under Winfried Kretschmann (internt kontroversiell, men populär bland väljarna) lett delstatsregeringen sedan 2011, är största parti och efter valet 2016 bildade en koalition med just CDU.

Möjligheterna för de två partierna att mötas i uppgörelser som går djupare än bara nödlösningar, som faktiskt skapar ett nytt partipolitiskt idélandskap, kan i sak tyckas större än de någonsin varit. Men De gröna har en förbittrad vänsterfalang och kristdemokraterna en upprörd högerfalang som båda på var sitt håll försöker motarbeta ett sådant experiment.

Även om Merkel skulle få ett starkt mandat att bilda ännu en regering, är det alltså långt ifrån klart hur den skulle kunna vara sammansatt. Tillkommer gör dessutom den osäkerhetsfaktor som de främlingsfientliga strömningar i Europa utgör: hur starka är de under ytan, finns det dolda spänningar som inte syns i opinionsmätningarna, hur är AFD:s ställning egentligen?

***

Men alla de spekulationerna slarvar förbi den självklara motfrågan: är valet verkligen redan avgjort när det gäller vem som ska leda nästa regering?

Naturligtvis inte.

Inför nyvalet 2005 visade opinionsmätningar på ett entydigt och stabilt övertag för CDU/CSU över SPD. Att Angela Merkel skulle leda nästa regering ansågs i princip klart. Men i en legendarisk valspurt de sista veckorna lyckades socialdemokraterna, under dåvarande förbundskanslern Gerhard Schröder, nästan hinna ikapp och förbi kristdemokraterna. Till slut skilde bara en enda procentenhet partierna åt, 35,2 för CDU/CSU mot 34,2 för SPD.

Hade SPD blivit största parti i det valet och Gerhard Schröder suttit kvar, hade Angela Merkel sannolikt tvingats avgå som partiledare och aldrig blivit kansler. Det var snubblande nära. Hon har därefter aldrig hört till dem som tagit ut något i förskott, eller underskattat de tyska socialdemokraternas förmåga att mobilisera stöd i en valrörelse.

***

Socialdemokraterna är med tanke på sitt underläge värda ett speciellt lycka till i den här valrörelsen. SPD är ett av Europas mest välorganiserade, erfarna partier, med en historia som jag för egen del har djupa sympatier för. Den tyska socialdemokratin vet hur svårt och viktigt det är i kritiska skeden att hitta balansen mellan pragmatisk regeringsduglighet och mobiliserande idéer.

Det ena krävs för att hantera en mandatperiods alla konkreta ärenden, för att ta ansvar i en speciell situation. Det andra krävs för att skapa engagemang och beredskap till uppoffringar som bär över tid och håller en politisk rörelse levande.

På socialdemokratins axlar, även i Sverige, sitter alltid de två och manar från var sin sida. Realismen och visionen. Ansvarstagandet och drömmen. Även om europeiska, socialdemokratiska partier har haft några mycket tunga år, är det fortfarande en måttstock på samtidens politik: Hur väl klarar socialdemokraterna balansen mellan att regera och mobilisera?

Den som mest övertygande formulerat den socialdemokratiska pragmatismens betydelse för demokrati och en lugn samhällsutveckling är i mina ögon Herbert Wehner (1906-1990), som gjorde det utifrån sina egna förfärande erfarenheter, och sin skuld, som kommunist under Weimarrepublikens förfall och senare i Moskva under den värsta Stalinterrorn.

Wehner är i dag en av de tyska socialdemokratins mest kända och respekterade historiska gestalter. Han satt under flera decennier i partiledningen och valdes in i den västtyska förbundsdagen redan 1949.

Mot slutet av 1950-talet var han drivande bakom det så kallade Bad Godersbergprogrammet, där den västtyska socialdemokratin försökte bredda sig genom att ta avstånd från marxismen, acceptera marknadsekonomin och inrikta sig på sociala och arbetsmarknadspolitiska reformer, i syfte att få väljarnas förtroende som framtida regeringsbildare.

Han satt som minister i koalitionsregeringen med CDU/CSU 1966-1969 – en regering han själv medverkade till att driva fram – och fungerade senare som gruppledare med stenhård disciplin för SPD i förbundsdagen mellan 1969 och 1983.

Men Wehner blev alltså demokratisk socialist, och socialdemokrat, först mitt i livet, sedan han kommit till Sverige under andra världskriget, gripits av den svenska polisen som spion och dömts till ett års fängelse.

Den nordiska socialdemokratin formade honom, liksom Willy Brandt, för livet. Det var erfarenheterna av Sverige som fick honom att slutgiltigt vända sig bort från kommunismen. Om Sverige sade han senare att han “älskade det landet”.

Där fick han lära sig hur ett demokratisk folkrörelsesamhälle fungerar i praktiken. Med politiska partier och grupper som respekterar varandra och förmår att samarbeta. Och där konkreta, pragmatiska reformer för det gemensamma bästa väger tyngre än ideologisk varmluft och frasradikala drömmerier. Mot dogmatism och floskler var han efter sina kommunistiska år vaccinerad för resten av sitt liv.

Politik gick för Wehner ut på vad som gick att åstadkomma för människor i en parlamentarisk verklighet, utifrån rådande förhållanden, inte om stora visioner. Att göra socialdemokratin regeringsduglig, att hålla ihop en majoritet, var det allt överskuggande målet. Han var en politiker i knapphänt, sträng, cynisk, saklig men också auktoritär prosa, inte poesi. Det fick honom så småningom att börja förakta Willy Brandts mer idealistiska, antiauktoritära framtoning och beslutsvånda.

Föraktet var ömsesidigt, Brandt avskydde Wehners stil. Men de behövde varandras acceptans, för att kunna leda partiet. Det var en konflikt och ett beroendeförhållande som skar rakt genom SPD:s hjärta och kom att skapa dramatiska spänningar inom den västtyska socialdemokratin under hela 1970-talet.

***

I en tv-intervju 1968 (finns på YouTube), utförd journalisten Günter Gaus – som 1969 blev chefredaktör för Der Spiegel och 1973 gick över till politiken som statssekreterare åt Willy Brandt – fick Wehner upprepade frågor om inte hans utpräglade pragmatism och beredskap till parlamentariska kompromisser riskerade att göra SPD irrelevant i en tid av ökande radikalisering och “reideologisering” bland unga människor på både vänster- och högerkanten.

Intervjun led lite av att Gaus vid den här tiden fastnat i ett visst mått av nödig, akademisk 68-jargong, men Wehner lät sig varken provoceras eller distraheras. Socialdemokratin hade under året förlorat flera viktiga delstatsval och såg ut att gå en svår tid till mötes, men han tog i sitt svar tydlig ställning för sakorienterad, praktisk politik, och avfärdade ropen efter mer av ideologi, på ett sätt som knappast någon skulle våga i dag.

För Wehner handlade idépolitik och partiprogram om vad som faktiskt gick att omsätta i beslut och reformer som förändrade människors liv. Han ville ha mindre av hänvisningar till olika högburna världsåskådningar och mer av konkreta ställningstaganden på bestämda områden.

Principfasthet, enligt hans åsikt, bevisade mer i parlamentarisk handling än i retorik. Hur ett förslag gick att förverkliga i kombination med vilka konsekvenser det skulle få var det som gav ett förslag tyngd och relevans. För posörer hade han inget till övers. Debatten skulle vara intensiv och uppriktig, men komma till saken och vara relevant.

Det intressanta i sammanhanget är att socialdemokratin skulle komma att, tillsammans med liberala FDP, styra Västtyskland under tretton års tid 1969-1982, vinna fyra förbundsdagsval och under idealisten och idépolitikern Willy Brandts tid som förbundskansler entusiasmera breda och unga väljarlager på ett sätt som ännu i dag söker sin motsvarighet.

Helheten och balansen, mellan de två instinkterna, den cyniska pragmatismen och den visionära idealismen, det starka ledarskapet och den antiauktoritära hållningen, stämde. Det gick att både regera och mobilisera. I efterhand är det inte konflikten mellan, utan kombinationen av de två, i en och samma partiledning, som fascinerar mest.

När den balansen senare gick förlorad, när partiaktivister fick för stort inflytande och liberalerna hoppade av regeringssamarbetet, sågs inte socialdemokratin som regeringsduglig längre. Det tog lång tid att återställa förtroendet.

Först mot slutet av 1990-talet, och genom ett samarbete med De gröna, kunde en ny generation socialdemokrater med Gerhard Schröder i spetsen bilda regering. Och omedelbart bröt samma typ av konflikter ut, som präglat 1970-talets SPD, mellan pragmatiker och ideologer. De sju följande regeringsåren var fulla av slitsamma försök att åter få dem att fungera tillsammans i ett ansvarstagande för landet.

Minnena av både triumferna och nederlagen är ännu starka inom den tyska socialdemokratin.

Det är balansen mellan regeringsförmåga och mobiliseringskraft som Martin Schulz nu, liksom för övrigt Stefan Löfven, desperat försöker hitta. En sådan socialdemokrati behövs, även liberala och konservativa partier kan lära mycket av den traditionen.

Det speciella med Angela Merkel är i det avseendet att hon i sitt maktutövande och i sin person lyckas förena den sakorienterade pragmatismen med en antiauktoritär framtoning. Att hon som kristdemokratisk ledare kallats för Tysklands populäraste socialdemokrat, är ingen slump, men inte heller oproblematiskt, när idédebatten uteblir.

***

Hur tålig en fred, en demokrati, ett civiliserat system av rättigheter, tryggheter och skyldigheter, en utrikespolitik, en miljöpolitik, en ekonomisk ordning, en humanistisk grundhållning, egentligen är, avslöjas först i krislägen. När det som byggts upp under lugna, välmående förhållanden utsätts för extrema spänningar och påfrestningar.

I ett slag blir det som kanske, när kurvorna pekar åt rätt håll, kändes onödigt teoretiskt eller överflödigt att ägna detaljerade tankar åt avgörande frågeställningar igen. Då behövs både praktisk förankring och ideologiska perspektiv, nykterhet och upphetsning.

Plötsligt åldras man ett sekel, och allt äger rum inom loppet av en timme. Då är det för sent att hämta igen det som försummats.

Även om påståendet skulle visa sig överdrivet, att 2017 går att jämföra med 1918, 1945 och 1989, så har alla demokratiska val djupare betydelse än det som syns på ytan.

Angela Merkel har på många sätt förtjänat att få fortsätta som kansler, men förhoppningsvis tvingar socialdemokrater, liberaler och gröna henne att under valrörelsen tydligare, och i mer av idédebatt, motivera varför.

***

Några fler krönikor på temat Merkel, Wehner och tysk politik:

Socialdemokrater och liberaler bör åter söka varandra

Vi kommer att sakna Merkel när hon är borta

Överraskande utmanare för Merkel i Tyskland.

Läs även bristfälliga böcker tillsammans med barnen

Hans-Dietrich Genscher – mannen med den gula pullovern

Röda rosor och en floskel som fick Egon Bahr att brista ut i gråt

Anteckning om konservatism och ödmjukhet

Klimatavtal i Paris, lovvärda ambitioner och hållna tummar

Pressen ökar på Merkel – måtte hon stå emot

Merkel och potatissoppa istället för macho och cigarr

Beethovens teatraliska femma mot Bachs vältempererade klaver

Pragmatiker skördar vad ideologer sår

Tonårsrevolution mot morsan Merkel

Storseger för Angela Merkel

Merkel både vinnare och förlorare

Bli först att kommentera

När folkvalda i Umeå trakasseras hotas den lokala demokratin

Av , , Bli först att kommentera 2

I dag skrev Andreas Lundgren, vice ordförande för socialdemokraterna i Umeå, på Facebook om hur han under våren och sommaren drabbats av helt oacceptabla trakasserier. Det har rört sig om ”intrång i facebook, repad bil och mängder med ”anonyma” telefonsamtal till anhöriga på kvällar och helger som ska berätta om vilken skithög jag är. Nedtrampade blommor i trädgården.”

Moderaten Edward Riedl berättar om liknande upplevelser. Under året har vi hört om ett antal lokalpolitiker från flera partier, på olika platser i landet, som känt sig tvingade att lämna sina uppdrag efter att de och deras familjer drabbats av påhopp, förföljelser och mobbing. Många andra politiker kan vittna om hur högt priset kan bli, även för anhöriga, när man väljer att ägna en stor del av sin vardag och sin fritid åt demokratiskt arbete.

Det hedrar dem att de berättar om angreppen.

Sveriges kommuner och landsting håller på att genomföra en satsning i arbetet mot hat och hot mot förtroendevalda, genom utbildning och utvecklingsarbete, och kräver även ändrad lagstiftning som skärper det straffrättsliga skyddet för förtroendevalda. Det är utmärkt och välkommet. Men attackerna på förtroendevalda – liksom hoten personer inom rättsväsendet eller socialförvaltningar – angår hela samhället. Det är en fråga om demokratins framtid, som inte kan isoleras till stödåtgärder inom SKL.

***

Försöken att knäcka enskilda politiker kommer från olika håll – det räcker inte med en förklaring – men den sammantagna bilden är allvarlig.

Det kan handla om höger- eller vänsterextrema rörelser som ger sig på folkvalda av ideologiska skäl. Det kan vara uppretade intressegrupper eller aktivister som börjar släppa på spärrarna, egga upp varandra och fastna i den egna bubblan så till den grad att de börjar avhumanisera beslutsfattare, se dem som lovliga byten.

Sexism och kvinnohat, riktat mot kvinnor som tar på sig uppdrag, är ett hela tiden återkommande inslag. Främlingsfientlighet och rasism är en annan förekommande utlösande faktor.

Det kan också röra sig om rättshaverister eller kriminella, som inte kan acceptera hur ett ärende behandlats.

Ibland kan det finnas gråzoner – eftersom den fria debatten och granskningen av makthavare är demokratins livsluft – där det inte är glasklart när exempelvis en kampanj är på väg att övergå till trakasserier, när debattinlägg förvrids till hot, när ifrågasättanden skruvas upp i förföljelse.

Men för det mesta är det lätt att se när gränser överskrids.

***

I angreppen på folkvalda flyter också två problem ihop till ett på ett sätt som ytterligare förvärrar situationen: Det allmänt odlade politikerförakt som gör att förtroendevalda misstänkliggörs redan från början, och det gradvis allt hårdare debattklimat som gör att meningsmotståndare börjar se på varandra som fiender, som oönskade avvikelser.

Det har under lång tid funnits ett slags korkad grundstämning i många diskussioner, också i alldeles för mycket slö nyhetsrapportering, av att partipolitiskt engagemang per definition är något suspekt, något att ifrågasätta i sig, något som med automatik måste leda till nedgöranden.

Vardagsdimensionen i detta ska inte heller underskattas. Fikasamtalen och snacket på stan. ”De där politikerna, det vet man ju hur…” o.s.v. Hur ofta, om du är ärlig, har du hört kommentarer av det slaget utan att säga emot? Över tid skapar det ett för demokratin skadligt och nedslitande klimat.

När en politiker begår ett fel, hamnar snett eller fastnar i en härva uppstår en bubblande glädje och en iver att hacka och hugga, med den förprogrammerade fiendebilden som förstärkare.

Istället för konkret diskussion om maktstrukturer, maktutövande och sakfrågor (vilket kräver kunskap och tid), eller intelligent, skarpsynt satir (vilket kräver värme innerst inne), handlar det ofta om ett slafsigt, geggigt, fnittrigt och generellt misstänkliggörande av partipolitik och politiska uppdrag överhuvudtaget.

I takt med att snabba reaktioner på sociala medier blir den avgörande måttstocken på hur lyckat ett inlägg är, ökar lockelsen att dra iväg ett aggressivt utfall, hellre än resonemang som är intellektuellt hållbara bortom drevet.

Jag är nog inte ensam om att vara hjärtligt trött på alla emotionella överord som debattörer strör omkring sig när personer eller fenomen som någon ogillar ska brännmärkas, i hopp om några extra likes. Det är vidrigt här och avskum där. Man kräks över det ena och spyr över det andra. De som ska bekämpas kallas skit.

Hur motståndskraftig och principiell blir den hållning, den grova människosynen, hur trogen demokratiska och humanistiska ideal, när opinioner och maktförhållanden ändras?

Med mobbmentalitet, förakt och eget gift bekämpar man inte hat och extremism, även om det får en att må bra en stund innan adrenalinet sjunker undan. Det är inte att göra motstånd, inte långsiktigt, inte på allvar. Det är att reducera offentligheten till de starkas, mest upprördas rätt. Det är att skrämma bort eftertanken från torgen. Allt bäddas in i en anda av att vilja jaga bort, knäcka, stampa ut.

För nyanser, utveckling, möten, läroprocesser, mognad, nya chanser, växt, en andra blick, mångfald – ingen plats. Istället gäller oförsonlighet, överord och en ständigt rusande puls.

Att argument kan vinna en debatt, att opinioner kan vändas om, att människor kan övertygas i rätt riktningar, utan att den andra sidan måste förgöras, verkar vara en gammalmodig tro.

***

Umeå är för övrigt – den grandiosa självbilden till trots, stadens stora livslögn – inte bättre än andra när det gäller avskräckande debattklimat. Till det är många skuld, i olika politiska läger, bland makthavare, opposition, medier och utomparlamentariska grupper.

Ett skäl, och jag vet att det blir besvärad stämning nu, till att åtskilliga i Umeå är ovillig att engagera sig politiskt och saknar lust att delta i samhällsdebatten, är rädslan för vänsteraktivistiska mobbningsaktioner. Vad har det kostat Umeå i form av bortskrämt lokalpolitiskt engagemang? De många till vänster som bemödar sig om påläst och saklig samhällskritik, vågar de säga ifrån när personer i deras egna led ägnar sig åt antidemokratiska aktioner?

Hur lätt är det att vara öppet engagerad moderat i Umeås kulturliv? Hur bekvämt har det varit, för den som varit beroende av fortsatt goda kontakter, att öppet kritisera den politiska ledningen och det bolagsindustriella komplexet i stadshuset de senaste tjugo åren? Kan sverigedemokraterna hålla ett offentligt möte i Umeå på samma demokratiska villkor som andra?

Tyvärr brukar viljan att erkänna missförhållanden som drabbar meningsmotståndare vara begränsad.

***

Den hårda stämningen mot politiker får också en annan farlig konsekvens: att bara de med perfekta livsförlopp vågar sig ut i en offentlig roll, den som inte har någon spricka i fasaden, inget sår att dölja. Och om felsteg diskvalificerar en människa permanent, kommer följden att bli en sterilisering av debatten. Färre orkar engagera sig, och de som dras till gyttjebrottning är inte nödvändigtvis de som har störst omdöme eller mest att bidra med.

Häromåret formulerade jag det så här i VK: Det felfria, riskfria, iskalla, alldeles orörligt perfekta skrämmer mig. Drömmen om det felfria, skrämmer mig. Jag litar mer på människor som gått igenom kriser, problem och svackor, men som är öppna om det, som drar slutsatser av det, som växer och kravlar sig ur det, som ser och kämpar med sina svagheter, som minns sina omdömeslösheter, som har styrkan att be om ursäkt och ändå stanna kvar i rummet, som bär sämre dagar med sig som ett slags ödmjukhet, insikt och eftertanke – och ett slags mod – i sina personligheter och sitt engagemang.

Styr en anda av hot och mobbing, kommer människor med erfarenheter att hålla sig borta från politiken.

Sluta inte kritisera era lokalpolitiker. Fortsätt granska och ifrågasätta, påtala fel och kräv rätt – för det behöver ingen någonsin be om ursäkt. Men gör det i sak, med respekt för människan bakom rollen och våga säga ifrån direkt när debatter övergå i trakasserier.

Och det är inte förbjudet att någon gång emellanåt ägna en tacksam tanke åt att det finns människor som faktiskt orkar ta på sig otacksamma uppdrag, och bära ansvar genom en verklighet full av målkonflikter, svåra prioriteringar och nyktra kompromisser.

När de hotas, är det vår gemensamma demokrati som står på spel.

***

(Texten har publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Tidigare text på liknande tema:

Den viktigaste fronten i kampen mot främlingsfientlighet

Bli först att kommentera

Söndagsanteckning

Av , , Bli först att kommentera 0

Söndagsanteckning:

Läs mer, läs fler, läs på, läs om, lyssna noga, fråga först, tänk efter, tyck långsammare, tyck djupare, låt en egen hållning mogna, ge ställningstaganden både rötter och krona så att de tål att vindar skiftar, rusa inte blint för att komma först till stora ord, var inte rädd för stora ord när de är det enda som återstår, mästra mindre, låt inte det konträra bli ett självändamål, ha is i magen när det kokar runt omkring, elda på när ingen annan vågar, ha något eget att säga, var inte dryg, bli aldrig, aldrig en mobbare, var inte elak, förhäv dig inte, förminska inte andra, var barmhärtig, försvara de värnlösa, stå upp för de ensamma, gör en insats där det behövs inte där det syns mest, skräna aldrig i kör, marschera aldrig på befallning, sov på saken, ge det stilla sinnet tid, gnugga ögonen, sök inte applåden, sök insikten, var egensinnig, tro aldrig att du är färdig, se dig i spegeln och ställ en kritisk fråga, var ödmjuk, var modig.

Bli först att kommentera

Röbäcksslätten, den goda jorden och den odlingsbara, lokala demokratin

Av , , Bli först att kommentera 2

Den goda, odlingsbara jorden, hur den känns och reds, hur den föder och skiftar genom nyckfulla årstider, vad den kan vara värd när det drar ihop sig ute i världen och börjar handla det mest grundläggande igen; det har moderna, urbana människor berövats kunskap och insikt om.

Aningslösheten som växer när ett kulturarv sjunker till glömska, kan komma att stå oss dyrt. Om vi inte, åtminstone med ena örat, börjar lyssna till vemodiga varningar som viskar om möjligheterna att så och skörda när de många skriker om annat.

Brukningsvärd jordbruksmark heter det i regelverken, då projektet ska godkännas eller avvisas. Men litteraturen fångar det bättre förstås.

Den svenska roman- och diktkonsten är full av odlandets utrop, väntan och vardag. I slätt- som skogsbygder. Bland myrar och stenar. Till klangen av uppror och sången av böner. Och kampen mot fördomarna om jorden i norden, har funnits där länge.

Som det heter redan hos Selma Lagerlöf (själv engagerad, värmländsk lantbrukare) i Nils Holgersson, när Vår Herre i den gamla sägnen säger till Sanke Per att det lilla som kan växa i detta kalla land, nog ”kommer att frysa bort”:

”Det hade förstås inte Sankte Per tänkt på. ”Ja, här blir ett magert och frostbundet land,’ sa Vår Herre, ”det kan inte hjälpas, det”. När lille Mats hade hunnit så långt i berättelsen, föll Åsa gåsapiga honom i talet. ”Jag kan inte lida, lille Mats, att du säger, att det är så eländigt i Småland,” sade hon. ”Du glömmer rent bort så mycken god jord som finns där. Tänk bara på Möre härad borta vid Kalmar sund! Jag undrar var det finns en rikare sädesbygd. Där ligger åker vid åker alldeles som här i Skåne. Där är så god jord, att jag inte vet vad som inte skulle kunna växa där.”

***

Varje region har sin speciella historia, när det gäller de brukade markerna. I det västerbottniska landskapet är det sällan, skrev Allan Sandström för 30 år sedan i Glimtar från Västerbotten (1978), ”fråga om tusenårig odlingsbygd”. Här var, konstaterade han, fram till 1800-talets inbrott”endast gläntor uppodlade och de stråk av slättbygd som nu präglar kustbandet är som odlingsland unga.”

Men även om skärmar av skog skiljer byarna från varandra, ger landskapet, noterade Sandström, ”ett intryck av öppen ljus åkerbygd. Starkast kanske på de få verkliga slätterna, t ex Röbäck invid Umeå, där ett väldigt ladrike vecklar ut sig mot en skogsrand som ibland helt försvinner.” Han beskriver kärleksfullt hur de västerbottniska parstugorna ligger ”tätt på varje höjd, småvägar vindlar ut till åkerskiften och ljusa gläntor dyker ständigt upp i skogen”.

***

När det i början av 2010-talet stod klart att Ikea skulle placeras där, vid fin åkermark i direkt anslutning till norra Sveriges största jordbruksslätt, hördes i bakgrunden lätt sorgsna, men allvarliga röster som varnade för att låta för mycket av den goda jorden gradvis försvinna under industriområden, handelsetableringar och motorvägar.

När den fördjupade översiktsplanen för Röbäck antogs i våras, var det på nytt en omdiskuterad fråga: hur ska åkermark som tas i anspråk ersättas? Det är bra att den ställs. Även om varje enskilt projekt som täcker över den kan tyckas motiverat, kan helhet och balans snabbt gå förlorad.

Forskaren Madeleine Granvik, vid SLU i Uppsala, påpekade 2013, efter en enkät med Sveriges kommuner, att skydd av landets jordbruksmark ”måste ställas i förhållande till globala utmaningar som befolkningsökning och klimatförändringar”.

Med tanke på hur väldigt lång tid det skulle ta att återställa bebyggd mark till åkermark, är det något av en global ödesfråga, när den kopplas till miljö, energi och föda.

Kanske är det guld som glänser där ute på slätterna sommartid? Jag vill minnas att VK:s krönikör Benny Karlsson vid något tillfälle skrev en skämtsam text i Bil & Bostad om framtiden, när kinesiska kor kommer att beta på Röbäcksslätten. Precis som med glesbygdsmedicin och landsbygdslösningar födda ur nöden, kan morgondagens stora värden i den här delen av landet hittas på områden som för några år sedan avfärdades som förlegade.

Att det pressade, moderna jordbruket nu ser digitala hjälpmedel och planeringsverktyg tas fram i snabb takt, illustrerar hur ny teknik och traditioner kan sammanfalla, och kanske börja lösa både branschegna och omgivande miljöproblem.

Röbäcksslätten, som Sandström saktade in vid i sin beskrivning av kustlandskapet på 70-talet, är fortfarande, ett antal strider om dess framtid senare, en bra plats att stanna till på och reflektera över. Inte på grund av det akuta nyhetsvärdet, utan på grund att det generationsöverskridande tankevärdet. Kanske även på resan fram till något så näraliggande och prosaiskt som kommunvalet 2018.

***

Många politiska diskussioner i Umeå rör sig på två olika nivåer samtidigt: Om sakinnehållet i ett beslut och om den demokratiska processen fram till beslutet. Inte sällan kan många även av de som håller med om en satsning lätt instämma i kritiken av demokratiskt bristfälliga eller obefintliga beslutsprocesser.

Att frågor inte bereds korrekt, inte ventileras öppet i en valrörelse. Att principiella vägval tillkännages som redan fullbordade faktum, insvepta i formellt ludd. Då skadas förtroendet till politiken, och diskussionsklimatet i en kommun. Protester i efterhand ersätter debatter i förväg. Eftertänksamma, resonerande röster håller sig borta, får inte chansen att viska.

Det är ett mönster som gått igen i flera stadsplaneringsärenden på senare år, och i sommar präglat debatten kring Bostadens försäljning av lägenheter. Även frustrationen över de många samtidiga ombyggnationerna i centrala Umeå, med svåra konsekvenser för en redan tyngd centrumhandel, har delvis att göra med bristen på öppenhet och tydlighet i förväg.

Slutresultatet kan bli gott, argumenten vara genomtänkta, men demokrati tillåter inte att ändamål helgar medel. Av det borde många dra lärdom inför nästa år. Diskutera de svåraste, känsligaste vägvalen i god tid, ärligt, öppet. Känn styrkan i demokratisk förankring.

Det kommer inte att skapa enighet – total enighet är osunt – och utgången kan mycket väl bli den samma i många ärenden. Det är inte alltid som de mest högljudda har stöd av en majoritet. Men om ett antal beslut skuggas av demokratiska tveksamheter, tar en misstänksamhet åt alla håll över. För långsiktiga, öppna samtal om en kommuns framtid är det illa.

Bryt det mönstret inför nästa år. Här borde både styre och opposition, både de som vill bli omvalda och de som vill ta över, se möjligheter.

***

Röbäcksslätten kan vara en plats bland många att ställa sig på, för den som vill formulera idéer om Umeås framtid som inkluderar fler perspektiv än bara de mest inflytelserika nätverken.

Umeå är ju inte bara stad, utan också landsbygd. Inte bara centrum och handelsområden, utan också byar och kommundelar. Inte bara viktiga urbana drömmar, utan en lika viktig mångfald med rötterna i jorden.

Bli först att kommentera