Ropa inte hej förrän rälsen är lagd

Av , , Bli först att kommentera 0

På sidan 14 i tjänstemannaförslaget till ny nationell plan för transportsystemet 2018-2029 kom beskedet som fick politiker, företagare, lobbyister och engagerade medborgare längs norra Norrlandskusten att ana ljudet av räls som läggs för framtidens person- och godstrafik i en växande Botniaregion, från Västernorrland till Norrbotten:

”I norra Sverige sker en större satsning på ny kustnära järnväg mellan Umeå och Skellefteå, som en första delsträcka på Norrbotniabanan mellan Umeå och Luleå.”

Äntligen ska alltså den naturliga fortsättningen på Botniabaneinvesteringen ske. Och luckan i järnvägsnätet mellan Umeå och Luleå, en av kustens sett till industri, utbildning och befolkningsunderlag viktigaste sträckor, ska åtgärdas. Eller?

Följd- och kontrollfrågorna om finansiering och byggtider avslöjar snabbt att det inte går att ropa hej förrän rälsen faktiskt är lagd. Som VK rapporterat på nyhetsplats saknas fortfarande pengar för stora delar av sträckan. Av den beräknade kostnaden på 13,1 miljarder finns just nu bara 7 med i planeringen fram till 2029.

Den byggetapp som enligt förslaget ska inledas nästa år är sträckan på 12 kilometer mellan Umeå och Dåva. Någon skymt av Skellefteå får man inte därifrån, ännu mindre av Luleå. Och att dubbelspår ska byggas mellan Umeå C och Umeå Ö för 253 miljoner kronor är visserligen rätt tänkt, men visar på skillnaden mellan konkret räls korta sträckor och ofinansierade planer för den långa kusten.

Dessutom väntar nu en remissrunda till bland annat kommuner och statliga myndigheter, och en politisk debatt, där starka, missnöjda och mot ny järnväg i norr mycket negativt inställda storstadsaktörer kommer att göra sitt bästa för att få regeringen att prioritera om i den nationella planen.

Så här finns ordentligt utrymme för sund skepsis och cynism. De som kämpar för Norrbotniabanans förverkligande gör klokt i att skjuta upp det stora firandet och fortsätta ansträngningarna att övertyga regeringen om det samhällsekonomiskt rationella i att fullfölja byggandet av hela Norrbotniabanan.

Den är viktig för det sammanhängande nationella transportnätet, med internationella anknytningar, för den tunga industrin, för småföretag och nya näringar längs sträckan, för en miljövänlig omställning av kommunikationerna från, till och inom regionen, för tillgängligheten till utbildning, kultur och fritid och för möjligheterna till utveckling av de lokala arbets- och bostadsmarknaderna.

Trafikverkets prioriteringar går ett steg i rätt riktning och förtjänar glada miner. Men ett på andra håll i landet kontroversiellt tjänstemannaförslag, som bara rymmer halva finansieringen och inte kan ge klartecken för mer än en dryg mil räls, i en plan som sträcker sig 11 år in i framtiden – det är långt ifrån ett klartecken, tyvärr.

Håll trycket uppe.

***

En tidigare krönika i ämnet:

Norrbotniabanan är inte någon regional tröstnapp, utan en investering för hela Sverige

Umeå kan svepa med blicken från norska kusten till Komi vid Uralbergen

Av , , Bli först att kommentera 0

Det har snart gått ett kvarts sekel sedan Kirkenes-deklarationen undertecknades och Barentssamarbetet inleddes formellt i januari 1993.

Berlinmuren hade fallit. Sovjetunionen var upplöst. Kalla kriget ansågs vara under avveckling. Det gick åter att drömma om avspänning, uppsving, gemensamma projekt och en bättre framtid i de norra delarna av Norge, Sverige, Finland och Ryssland. Samarbetet var gränsöverskridande och möjligheterna kändes, åtminstone i högtidstalen, gränslösa.

Befolkningsunderlaget, visserligen utspritt över ett enormt område, uppgick redan då till flera miljoner. Råvaruresurserna i form av mineralfyndigheter, skog, olja och gas kändes gigantiska.

Med det som ekonomisk grund och de historiska banden som en hjälp att överbrygga administrativa, språkliga och kulturella hinder, gick det att ana en kommande guldålder av privata och offentliga investeringar i industri och handel, kommunikationer, utbildning, forskning och samarbeten kring miljö-, hälso- och sjukvård.

Önskelistan kunde göras lång. En del hoppades på att ursprungsfolksfrågorna åter skulle medvetandegöras och ny kunskap om historiska oförrätter få bli en lärdom för framtiden. Demokratisk utveckling och fred i området var grundackordet i förhoppningarna.

Mycket hinner hända på 25 år. Eller kanske rättare sagt: ibland tycks nästan ingenting hinna hända på 25 år. Det är tyngre tider igen, för Barentsperspektivet.

Militära spänningar och geopolitiska kraftmätningar sänker åter en skugga över en av Europas mest fascinerande regioner. Miljöproblemen hotar att få nya dimensioner. Trots många goda initiativ, företagssatsningar, genomförd och planerad infrastruktur, regional forskning och kulturella samarbeten är intrycket att mycket av det man drömde om i början av 1990-talet återstår att förverkliga. Det öst-västliga-perspektivet kämpar alltid en aning i motvind.

***

(Arkiven glömmer inte: Gudars skymning vilket fånigt, regionalt revirpissande Norrbotten måste ha ägnat sig åt där på 1990-talet när de försökte hindra Västerbotten från att bli fullvärdig medlem i Barentssamarbetet. Norrbotten, som var medlem från början, misstänktes det, önskade inte ha något svenskt sällskap i sammanslutningen. ”Norrbotten vill uppenbarligen ha detta intressanta nordprojekt för sig själv. Förståeligt men kortsynt.”, skrev Olof Kleberg i VK november 1994. Det tog fem år, till 1998, innan Västerbotten kom med.)

***

Men organiserat samarbete på politisk nivå är en sak. Det försöker ju i grunden politiskt stabilisera, formalisera, lyfta fram och stärka något som redan existerat sedan länge. Den vidsträckta, mångskiftande och resursrika Barentsregionen, från Norges Atlantkust till Komi vid Uralbergen i Ryssland, via bland andra Västerbotten och Norrbotten i Sverige, har en mycket djupare historia än Barentssamarbetet från 1993. Den går tillbaka flera hundra år, med handelsutbyten, kulturella kontakter och flyttrörelser.

På senare år har två nya stora verk getts ut om just Barentsregionen. ”The Barents Region”, med Lars Elenius, professor i historia vid Umeå universitet som huvudredaktör, där 27 forskare i fyra länder medverkat (se VK 21/11 – 2015). Och uppslagsverket ”Encyclopedia of the Barents region”, med Mats-Olov Olsson från Umeå universitet i redaktörsrollen, som recenserades här i VK av Gunnar Lassinantti 3/8 i år.

Gunnar Lassinantti skrev i sin anmälan bland annat: ”En aktivt verksam, gränsöverskridande Barentsregion måste bygga på kunskap som ett första steg. Därefter på människornas, civilsamhällenas och myndigheternas samarbete, ömsesidiga förståelse, undvikande av misstag och handlande.”

Givet verkens storlek kommer det att ta tid innan de sipprar ner och bidrar till en allmän ökning av kunskap och medvetenhet om det här regionala perspektivet i norr, men bara det faktum att de finns där är värdefullt.

Ändå är regionsbegreppet alltid undflyende och besvärligt. Det kan definieras på många olika sätt, användas för vitt skilda syften, inkluderande och exkluderande, frigörande och undertryckande. Om det kapitulerar redan inför de fyra Norrlandslänen i Sverige, hur ska det då kunna famna ett långt mycket större Barentsområde?

Gösta Weissglas, då professor i kulturgeografi vid Umeå universitet, skrev 1998 en läsvärd essä i VK om regionbegreppet under rubriken ”Den mångtydiga regionen”. Han varnade där för ett alltför lättvindigt utpekande av olika regioner. Om Barentsregionen skrev han bland annat:

”Regionfågel eller regionfisk? Regionbygge är det uppenbarligen fråga om, och kanske också en ambition att via infrastrukturbyggen bli en funktionell region. Är det möjligt? Så jag frågar: När ser vi en skylt längs E4 när man passerar länsgränsen söder om Nordmaling där man kan läsa Välkomna till Barentsregionen? Eller motsvarande skylt längs stora vägen från Sankt Petersburg och norrut när man kommer fram till gränsen mot Karelen? Jag tror inte att vi kommer att få se några sådana skyltar. Jag menar också att man ska vara försiktig med ordet region. Begreppets mångtydighet bäddar för missuppfattningar och feltolkningar. Ordet region borde reserveras för områden där det redan finns starka inre kopplingar samt en tydlig gräns mot omvärlden.”

Det tål att tänkas på. Ändå tycker jag att Barentsperspektivet är viktigt att hålla levande. Inte minst när destruktiva politiska och militära spänningar hotar att omintetgöra långsiktiga samarbeten och miljöproblemen inte känner några nationsgränser.

***

Umeå är en kommun längs den botniska korridoren, med ambitioner för både en Umeåregion, en Botniaregion, en Kvarkenregion och ett norrländskt samarbete. Här finns ett universitet som är ledande på området. Det ger Umeå ett ansvar att påminna sig själva och andra om de större sammanhang i vilka man måste betrakta exempelvis Norrlandskusten, Norra Kvarken och Bottenviken i frågor om transporter (järnväg, landsväg, vatten), handel, kommunikationer, miljöarbete och samarbetsprojekt.

Sedan Botniabanan färdigställdes finns outtalade tendenser i Umeå att vilja prioritera Kvarkenperspektivet framför Norrbotniabanan. Det är olyckligt, för det är ju själva kombinationen av det nord-sydliga och det öst-västliga som får pusselbitarna att falla på plats här i norr.

E12 genom länet, Tvärbanan, flygförbindelserna, Kvarkentrafiken, satsningarna på hamnen – först när man vecklar ut Barentskartan, och ser de globala stråken, inser man att Umeå måste bli bättre på att svepa nyfiket med blicken, från Norges atlantkust ända till Komi vid Uralbergen.

Ola Nordebo

Vilsen och halvdan partirevolt inom moderaterna

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är givetvis helt i sin ordning om en partiorganisation vill byta ledare av olika skäl. Även om det är mycket ovanligt att en revolt uppstår så länge opinionssiffror är höga eller det finns maktposter att försvara/fördela, har skälen alltid skiftat historiskt sett till varför en ledare ifrågasatts.

När opinionssiffror sjunker och tankar smyger framåt mot nästa val, är det många positioner och uppdrag, i beslutande församlingar och i den egna apparaten, som uppfattas som hotade.

Maktanalysen på en personlig nivå eller gruppnivå, ger ofta bättre vägledning för varför stress uppstår i ett parti, än den övergripande nationella maktanalysen.

Men det finns ett par saker i moderaternas interna maktkamp som stör. När det första försöket gjordes, i våras, att tvinga fram Anna Kinberg Batras avgång som moderatledare slutade med några dagars dåligt förberett och relativt valhänt krypskytte inifrån missnöjda delar av partiet.

De smögs och viskades precis utom räckhåll för kameror och mikrofoner. Få ville ta det öppet. Att det dessutom rådde en total frånvaro av alternativa, villiga kandidater eller konkreta idéer om vad som skulle förändras – de som ville bli av med sin partiledare var endast överens om det, inte om särskilt mycket annat – gav det hela prägeln av ren nervositet över opinionssiffror. När Anna Kinberg Batra tog striden, vek de upproriska snabbt ner sig.

Man underminerade henne, men utan kurage att fullfölja eller ta konsekvenserna av det.

Nu har de tagit en sommar för att grunna på strategin, avvakta Almedalsveckan, några opinionsmätningar och ett par inrikespolitiska händelseförlopp, och de senaste dagarna har vi sett resultatet. En öppen, och får man förmoda, förberedd revolt som förankrats brett i förväg, men fortfarande utan de två avgörande faktorerna: Villiga motkandidater som vågar kandidera öppet och idéer om vad moderaternas roll i svensk politik ska vara.

Allt tyder på att konflikterna kring Reinfeldt-arvet, frågan om ett eventuellt samarbete med Sd, spänningsfältet (flytande, komplext) mellan konservatism, liberalism och rörlig maktpragmatism, de interna klyftorna i frågor om migration och öppenhet – de skulle kvarstå oförändrat även efter ett partiledarskifte. Kinberg Batras kritiker är splittrade på många olika läger.

Och endast snabbt ökande opinionssiffror, förhoppningar om fler mandat nationellt, regionalt och kommunalt, skulle kunna överbrygga dem för en tid till.

Men okej, skälen till partiledarstrider kan som sagt skifta. Det är legitimt. Vad som stör är att ingen vågar kliva fram och säga att hen vill, varför hen vill, vilket mandat att leda partiet hen söker och på vilket sätt hen vill företräda partiet retoriskt, och hur det skulle skilja sig från nuvarande ledning.

Så länge de upproriska inte har ryggrad och analys nog att enas kring en motkandidat, utan bara i panik vill bli av med vad de uppfattar som ett opinionssänke, då ger det inte ett regeringsdugligt intryck.

Problemet med toppstyrda, av hierarki präglade partiorganisationer, är att när ledningen vacklar, men de gamla traditionerna av slutenhet består, kortsluter den interna debatten.

Jag kommer också att tänka på några ord som De grönas mångåriga toppnamn i Tyskland Joschka Fischer, utrikesminister i den rödgröna regeringen 1998-2005, sa efter sin avgång när han fick frågan om det stora interna missnöje som funnits med honom.

Hans auktoritära ledarstil och hans pragmatiska politiska linje som var helt inriktad på att göra partiet regeringsdugligt, hade retat gallfeber på kritiker i partiet under lång tid. Men de andra i ledningen, som hade haft möjligheter att på allvar rucka på hans ställning, vågade aldrig. Och goda valresultat och maktinnehav vägde tungt.

”Jag hade haft respekt för dem”, sa Fischer, ”om de hade störtat mig.”

På något sätt tror jag att Anna Kinberg Batra börjar känna på samma sätt. Försök genomföra revolten med öppet redovisat alternativ, sätt något på spel – det är fair game – eller låt bli. Men det som nu utspelar sig känns halvdant, vilset och rätt ynkligt.

Fog för fog, lite lösare för varje gång

Av , , Bli först att kommentera 0

Det sker så långsamt, så gradvis, så försåtligt, att en förströdd blick då och då inte räcker för att se den dramatiska, övergripande förskjutning som pågår, av gränser och normer.

När det civiliserade samhällets fogar börjar lossna på allvar. När det råa, rusiga hatet, extrema ideologiers fiendebilder, normaliseras. När demonisering och avhumanisering av andra blir en vardag, inte bara i nätets anonyma djup utan på öppna torg och i vanliga fikarum. När det som igår var ett kompromisslöst tabu, en absolut gräns för det anständiga, plötsligt ses som en av många grader bland andra, på en skala utan verkliga bränn- och fryspunkter.

Det är då den demokratiska, humanistiska motståndskraften undermineras på allvar, det är då extremister plötsligt kan visa sig ha tagit över dagordningen för centrala delar av det offentliga samtalet inifrån.
Inte i plötsligt attack, utan i en smygaktion, steg för steg.

”Ut med packet, ut med packet”, ”hoppas ni blir våldtagna som djur!”, ”inga afghaner på våra gator!”, det var några av slagorden som skreks ut, öppet, från den rasistiska manifestationen vid Medborgarplatsen i Stockholm under helgen. Det har talats mycket senaste tiden om avtrubbning och cynism. För de som följer vad som skrivs på sociala medier – i trådar och kommentatorsfält som borde ha en visst disciplinerande verkan – känns bottenlösheten, våldsretoriken och oförsonligheten igen.

Som om något slitit sig för gott, som om inga hämningar fanns. Den totala aggressivitetens farliga stämningar, till vilka snart inga nya erfarenheter, vittnesmål eller intryck når fram. Samtalet som form omöjliggörs.

Främlingsfientligheten som kom till uttryck på Medborgarplatsen är nätets vardag sedan länge. Utfall som borde få marken att skälva under fötterna när man läser dem, scrollas förbi som en del av det nya samtalsklimatet, som ett hot om nätmobbar för dem som ifrågasätter grovheterna, som en sölig bakgrundsfärg till alla diskussioner om invandring, asylpolitik och mångfald. (För att betona det självklara: den seriösa migrations- och integrationsdebatten, även den som rör avvisningsärenden, är viktig, legitim och komplex, och ska inte kopplas ihop med manifestationen i Stockholm).

Det som tidigare i huvudsak begränsade sig till anonyma inlägg och väckte de flestas förskräckelse, inte gick att företräda utan bestämda ”nej!”, framförs i dag i växande utsträckning öppet, även i samtal och vid demonstrationer, och kan räkna med allt fler relativiserande ursäkter. Även pliktmässiga invändningar mot rasistiska glåpord, sexistiska kommentarer, antisemitiska demonstrationer, nazistisk eller kommunistisk propaganda, tunnas ofta ut av ett underförstått ”men…”.

Inte ens när Donald Trumps fascistiska anstrykning blev uppenbar tidigt under den amerikanska presidentvalrörelsen förra året, när det stod klart att hans kampanj bars upp av en välfinansierad, brutal och högerextrem rörelse ute efter makten, förmådde tillräckligt många debattörer skilja mellan huvudsak och bisak. Det låg hela tiden ett ”men” på lut i analyserna. En kålsuparsyn på Trump och Clinton, som var obegriplig redan då.

Det gift som längtan efter klick, länkningar, genomslag och uppbackning i trådarna utgör – en ytlig syn på vad nätet är och kan vara som forum och demokratisk kraft – lär de närmaste åren locka allt fler debattörer att med antydningar, ämnesval och signalord söka surfa lagom långa sträckor på de mest extrema strömmarna, hellre än att göra front mot dem.

Och risken är uppenbar att avhumaniserande grovheter kommer att börja bemötas med avhumaniserande grovheter. Det vulgära klickas. Det förintande personangreppet noteras. Att omöjliggöra debatten går snabbare än att ta den. Gränser förskjuts på olika sätt. Lusten att få häva ur sig, att få ge sig skriket hän, att slänga av sig den civilisatoriska självdisciplinen, är inte isolerad till bara vissa extrema grupper. Med den kämpar nog de flesta av oss då och då. Demokratin måste vinnas även inombords.

Dagens Nyheter formulerar det bra i sin ledare i dag: ”Att hålla fast vid det liberala svaret ger inte så många upptummar i sociala medier – tvärtom kan det ge kritik, hat och till och med hot. Däremot kanske det gör att man fortfarande kan se sig i spegeln om fem, tio eller tjugo år. ”Ni sjunger med änglarna”, fnyser invandrarkritikerna och talar om godhetssignalering. Men hellre änglasång än att yla med hundarna.”

Det är den insikten som måste upprätthållas. I en framväxande medieekonomi där det blixtsnabba, kvantitativa genomslaget kommer att vara den allt överskuggande måttstocken för relevans och framgång, går det dock inte heller att lita på att medierna – om makt- och opinionsförhållanden plötsligt skiftar, om tidigare hierarkier ställs på huvudet, om normer för vad som anses oproblematiskt att framföra eller bygga regeringar på förändras – har uthållighet nog att vägra spela med.

Fog för fog, lite lösare för varje gång. Demokratin och humanismen måste i slutändan alltid försvaras underifrån, av medborgarna själva, dag för dag, med demokratins och humanismens språk, hållning, möten, samtal och sätt att hantera konflikter.

************

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Sverige måste agera tydligare mot Turkiet i fallet Hamza Yalcin

Av , , Bli först att kommentera 0

Den svensk-turkiske journalisten Hamza Yalcin skriver på Expressens kultursida: Ska jag utlämnas till en despot, Margot Wallström?

I Tyskland har ett motsvarande fall, när den tyske författaren och Erdogan-kritikern Dogan Akhanli greps i Spanien på Turkiets begäran, fått stor uppmärksamhet och lett till mycket starka, omedelbara och otvetydiga krav från både regeringschefens och utrikesministerns sida om att Dogan Akhanli måste släppas. Det fick också snabbt resultat, även om den juridiska processen inte är avslutad.

Möjligen arbetar Sverige bakom kulisserna med frågan, men det är påfallande hur svagt och svalt det svenska uppträdandet framstår i jämförelse. Och med tanke på hur skamlöst regimen i Turkiet agerar finns det ett egenvärde i att tydliggöra även offentligt att Sverige inte accepterar detta på någon punkt. Även EU måste agera hårdare.
Jag håller med De grönas ledare i Tyskland Cem Özdemir som anser att EU efter det här måste överväga förändringar i sitt polisiära samarbete med Turkiet.

När förlåtelse är otänkbart men hatet inte får förblinda

Av , , Bli först att kommentera 0

För ett par år sedan blev en av min familjs närmaste vänner, brutalt mördad i Berlin.

En tidigare pojkvän – som kommit till Europa från ett land i Latinamerika och så småningom blivit italiensk medborgare med möjlighet att flytta inom EU – kunde inte acceptera att förhållandet tagit slut med kvinnan som under flera år hjälpt honom socialt och ekonomiskt i Tyskland.

En natt tog han sig in i hennes lägenhet, hällde bensin över henne där hon låg i sängen och tände på. Hon gick inte att rädda. När nyheten nådde bekantskapskretsen – en notis i storstadstidningen, ett livslångt, oläkligt sår för vännerna – var chocken, vreden och sorgen djup.

På begravningen efteråt sade prästen, i all välmening, några ord om hur viktigt det är, trots all sorg och bestörtning, att börja försöka ”förlåta”. Det kändes för dem som stått offret nära som en alldeles främmande tanke. Förlåtelsebegreppet var i det ögonblicket, och är det fortfarande, fullständigt irrelevant. En död punkt i sorgearbetet. Ibland är varje försoning med en gärningsman i efterhand otänkbar.

Rättssamhället tar, just därför, vid med sina grundprinciper, och lyfter frågor om skuld, straff och avtjänat straff från offren. Någon personlig skyldighet för människor att alltid ge tankens eller hjärtats förlåtelse, finns inte. Det är en viktig distinktion.

***

För mer än vi nog förstår, är vårt kulturarv och vårt demokratiska rättssamhälle är på djupet präglat av begreppen förlåtelse och försoning. När Petrus i Matteusevangeliet 18 frågar Jesus: ”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?”, svarar Jesus: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.”

På beredskapen att förlåta på nytt, att aldrig döma för gott, att alltid pröva en gång till, bygger många principer som bär upp det moderna samhället. Hålla dörren tillbaka till gemenskapen på glänt, trots allt, i nästan varje läge söka efter en möjlighet att förlåta eller försona sig. I många avseenden är det kännetecknet på ett humant förhållningssätt, att det förblir en möjlighet. Rätten till en andra chans, styrkan att ge förlåtelse, dörren aldrig låst för gott – så förhindrar vi att total oförsonlighet tar över.

Men det finns händelser, det finns ondska, onda handlingar, ogärningar, som ingen anhörig, ingen drabbad, ingen enskild, kan förväntas förlåta i vare sig kristen eller annan mening. Det kan vid handla om historiens stora folkmord – kommunistiska, rasistiska, imperialistiska, nazistiska och alla andra. Det kan handla om islamistisk, högerextrem eller vänsterextrem terror, om hedersförtryck, främlingsfientliga attentat eller andra bestialiska dåd.

Där blir förlåtelsebegreppet oanvändbart, för de flesta av oss. Vi står vid randen av det och söker efter fast, meningsfull mark bortom det. Delvis spanar vi ut över okänd terräng. Det kan vara en förklaring till att så mycket av debatten efter dåd handlar om hur vi bör förhålla oss till dem.

***

Författaren Göran Rosenberg sade i ett tal i våras vid en temakväll om Förlåtelse hos Forum, Stockholm bland annat: ”Nåden, den ovillkorliga förlåtelsen, har inget med rättvisa att göra. Om nåden kan undfås av vemsomhelst, offer som förövare, spelar det ju ingen roll vem som någon gång har gjort vad mot vem.”

Och han fortsatte: ”Så är inte det rätta ordet för det vi normalt menar när vi söker någons förlåtelse, ett annat – nämligen försoning. Försoning som en relation mellan förövare och offer, som en process i tiden, som ett utbyte av ord, gester och handlingar, genom vilka en oförrätt kan vägas upp, sonas, gottgöras – och rättvisa skipas. Vi har försonats när minnet av oförrätt har ersatts med minnet av återupprättelse. ”

Det är tänkvärda ord, som jag tycker mycket om. Men de är inte tillämpliga i alla situationer. Och då blir vi, när chocken lagt sig, vilsna. Vi känner att de vanliga förhållningssätten inte längre räcker, eller ens går att försvara i varje läge, samtidigt som vi saknar andra att ersätta dem med.

***

När nyheten kommer om ännu ett avskyvärt terrordåd, den här gången i Barcelona, måste vi i första hand koncentrera oss på det som handlar om att bekämpa, stoppa, klara upp och förebygga. Militärt, polisiärt, politiskt, socialt, ekonomiskt, kulturellt, på alla områden, på kort sikt och på lång sikt, både akut och uthålligt, med fasthet och omdöme.

Och de fina ord som efter varje attentat har sagts och skrivits till leda de senaste tio åren, är fortfarande nödvändiga och viktiga. Så här skrev VK efter terrordådet i Stockholm i våras:

”Hålla samman i ett kritiskt läge, och hjälpas åt att bevara lugn och beslutsamhet, när terrorn vill splittra och lamslå. Ge landets ledning, polis, myndigheter och sjukvård bästa möjlighet att sköta nödinsatser och utredning. Bevara perspektiv, allvar och värdighet de kommande dagarna. Visa varandra och de vi möter lite extra omsorg, ömhet och god vilja, inte lockas till fördomar, hat och panik. Mötas en stund – innan allt återgår till vardag, som det bör och måste, att långsamt återvända till vardagen är också en motståndshandling mot terrorn – mötas hand i hand i ett försvar av det fria, öppna, solidariska, demokratiska samhället. Inte i undfallenhet, utan i stark övertygelse. Terroristerna vill skrämma fram det sämsta inom oss. Vi kan, trots chocken, mitt i vreden och utan att försöka dölja vår förtvivlan, svara med att mobilisera det bästa inom oss.”

Det gäller fortfarande, det kommer alltid att gälla.

Men den tilltagande frustration som märks i reaktionerna – ledan vid retorik och manifestationer som till slut riskerar att uppfattas som förutsägbara, otillräckliga, nästan aningslösa ritualer – har, tror jag, även det där djupare skälet.

Vi tvingas som moderna, demokratiska, rättssäkra samhällen utsatta för besinningslös terror, att utarbeta nya förhållningssätt, som inte har förlåtelse som centralt begrepp, inte kan handla om acceptans, inte kan drömma om försoning, men ändå måste hitta principfasta vägar framåt.

Journalisten Maciej Zaremba talade vid samma temakväll som Rosenberg. Han sade bland annat (Svenska dagbladet 5/3): ”Att lära sig hysa vrede utan hat är kanske lika viktigt som att förlåta.” Det är också tänkvärda ord.

Desperat, med sorg och ilska, söker samhället hitta sätt att i motstånd, beslutsamhet och värdighet reagera på terrorns verklighet. Utan att acceptera den, utan att ge efter en millimeter och utan att tappa sans, vett och grundläggande principer om öppenhet och mångfald ur sikte. Det kommer inte att bli lätt och inte konfliktfritt, men det måste lyckas.

***

(Krönikan har publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Några fler texter på temat:

Svara på terrorn med att mobilisera det bästa inom oss

När våld och hat vill få oss att tappa modet

Barrikaden i kampen mot terrorn

Terrordåd i Bryssel mot noga utvalda mål

Det viktigaste ledarskapet kanske kommer inifrån oss själva

Avsky sorg och beslutsamhet inför terrorn

Skam att omvärlden inte gör mer för att stoppa IS

Fysiska butiker betyder mycket för ett levande lokalsamhälle

Av , , Bli först att kommentera 3

Olivia Lidells butik i Ånäset, Ernst Stenmans diversehandel i Långsjöby, Karin Perssons konditori i Örträsk, systrarna Petterssons tobaksaffär i Holmsund, Josef Berglunds insatser som handelspionjär i Ammarnäs, Edvin och Linnea Jacobssons lanthandel i Vormsele, Anna- Louisa Röckners rosförsäljning i Röbäck.

Det är några få av de handlare och näringsidkare ur Västerbottens historia som ledarsidan skrivit om de senaste åren.

Där, hos dem och i alla andra liknande lokaler runt om i landskapen, i tätorterna och byarna, har det doftat, skramlat, prasslat och klingat av tusentals varor: mat, vykort, bröd, tårtor, tidningar, cigarrer, fodermedel, kördon, cyklar, skor, rosor, leksaker, spik, byggnadsmaterial, cement, hö och foder, papp, lås, gångjärn, fönsterglas, seldon, hästskor, skrapor, borstar, sågar, yxor, lyftkrokar, dragsaxar, filverktyg, fotogenlampor, lyktor, tyger, byxor, blusar, glas, porslin, glasögon, tapeter, blomkrukor, honung, stengods, lakrits, mjöl, gryner, sill, fläsk, sirap, fotogen och svagdricka.

Där kunde man ana, dra in i näsan, känna på med fingrarna, prata om och få uppleva den stora världen och de lokala traditionerna, det fina och det vardagliga. Men framför allt kunde man där mötas, samtala, få nyheter och känna hemhörighet i ett socialt sammanhang bortom affärerna.

Till de många traditioner, liv, insatser och erfarenheter som tillsammans format Västerbotten och Lappland, som skapat en aning gemenskap, hör också de otaliga lokala näringsidkarna.

***

”Näthandeln liksom utbudet i Umeå är för tuffa konkurrenter”, säger ägaren Sofie Bäckman till VK:s Affärsliv24 om beslutet att avveckla klädbutiken Sofiesunderwear i Lycksele.

Det är en kort, koncis och tänkvärd sammanfattning, som i det lilla, enskilda exemplet sätter fingret på ömma punkter i den osäkra situation fysiska butiker på landsbygden står inför: (1) Digitaliseringens konsekvenser för detaljhandeln när e-handeln sakta men säkert ökar i betydelse. Och (2) kampen som alla självständiga butiker utanför de större städerna i en region måste föra när det gäller att upprätthålla ett eget, tillräckligt stort och lojalt kundunderlag.

På båda punkterna kan förutsättningarna skifta väldigt från bransch till bransch, och från kommun till kommun. Men att morgondagens handel och butiksfunktioner kommer att skilja sig åt från gårdagens står utom tvivel. Omställningen pågår redan för fullt.

I dag ligger e-handelns andel av den totala detaljhandeln fortfarande på under 10 procent. Men om livsmedelssektorn räknas bort är siffran redan över 12 procent och i stigande. Framtidsprognoserna pekar på att nätköpen inom ett decennium kommer att utgöra över en femtedel av den totala detaljhandeln, förutsatt att kundernas beteendemönster fortsätter att förändras och näthandeln upplevs som i tilltagande grad säker och pålitlig.

Martin Rosenström, ekonomie doktor och utredare på Handels utredningsgrupp, som förra året kom med rapporten ”Tar e-handeln över?” sade i samband med att den släpptes att ”det mest troliga är medelscenariot där e-handeln växer med cirka 20 procent under den närmaste tioårsperioden. Men en sådan utveckling förutsätter bland annat att logistiken inom e-handel förbättras och benägenheten att vilja klämma och känna på varor minskar.”

Hans rapport, och andra bedömningar, utgår ifrån att e-handeln och fysiska butiker kommer att samexistera under mycket lång tid framöver, men att butikernas funktioner sannolikt måste skifta i takt med att digitaliseringen fortsätter.

”Butiken”, spår Rosenström, ”kommer i större utsträckning vara ett skyltfönster, en reklampelare, en servicestation och ett uthämtningsställe.”

Vad det betyder för antalet jobb inom handeln, möjligheterna att bedriva butiksverksamhet på landsbygden och konsumenternas köpmönster i olika, för exempelvis Västerbotten viktiga branscher, är svårt att förutse. Risken finns alltid att en del avgörande stordriftsfördelar förstärks av digitaliseringen och slår mot mindre företags självständighet.

Men den digitala omställningen och övergången till mer av näthandel, behöver inte vara enbart, eller överhuvudtaget, negativ för landsbygdens affärsidkare och konsumenter på sikt. Tvärtom kan det, om postgång, infrastruktur och leveranser är pålitliga, öka möjligheterna för små butiker att överleva och stå emot konkurrensen från de större städernas köpcentrum.

Genom att bli ett effektivt, betrott led i kedjan mellan kund och leverantör vid nätköp, samtidigt som man förmår upprätthålla den fysiska butikens möjligheter att erbjuda kunder personlig rådgivning, service, smakprov och ett eget, direkt intryck av en produkt, kan en lokal verksamhet förena sina traditionella fördelar med den moderna digitalt präglade handeln.

Den tekniska utvecklingen underlättar förutsättningarna för modernt företagande, liv och boende på landsbygden. För pessimism finns inget skäl. Inte minst i Lycksele är tongångarna relativt positiva för tillfället. Nya jobb tillkommer, andra räddas, idéer tar vid. Men det har fortfarande avgörande betydelse att det går att bedriva olika typer av fysisk butiksverksamhet i mindre kommuner. Varje vittnesmål om problem, måste därför tas på allvar.

I vissa avseenden, och i takt med att annan kommunikation sker via och framför skärmar, kan behovet öka av småskaliga, fysiska mötesplatser i vardagens handel. De som ger nya och gamla västerbottningar en aning om forna tiders butiker, där det doftade av värld, nyheter, lokala specialiteter, livets nödtorft, hantverkens redskap och skiftande årstider.

I enbart digital skepnad upprätthålls ingen närings- och kulturbygd.

På den punkten skiljer sig förresten inte landsbygdskommunen i inlandet från staden vid kusten. Umeås centrum, stadsbilden och stadslivet, handeln och de små näringsidkarna, tyngda av flera samverkande faktorer just nu, delar samma vånda och inser plötsligt hur det är att hamna i fysiskt underläge.

Lokalt förankrade butiker fyller, både i stadskärnor, tätorter och byar, fler funktioner än de som rör service, utbud, ekonomi och arbetsmarknad. De är viktiga även som sociala, offentliga mötesplatser i samhället, blir snabbt delar av den väv som håller samman en gemenskap och bidrar till en känsla av trivsel, trygghet, framtid och lokala kännetecken.

Lyssna till vad de lokala butiksägarna har att berätta, i hela Västerbotten, vad de ser i utvecklingen som inger tillförsikt och inger oro. Hoppet överväger nog, men av oron kan man ibland lära mest.

***

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Har Angela Merkel redan vunnit?

Av , , Bli först att kommentera 0

”Vi åldrades ett sekel och allt hände inom en enda timmes lopp”, skrev Anna Achmatova i dikten ”Till minne av den 19 juli 1914” (svensk tolkning från ryska, Hans Björkegren).

Världen kan förändras i språng, ryckigt, plötsligt. Epokskiften sjuder alltid under ytan, men inträffar i verkligheten sällan. När de väl kommer, de svåra bakslagen, de stora framstegen, avslöjas snabbt hur väl en lokal gemenskap, ett land, en kontinent, en värld, förberett sig.

I en maning till förstagångsväljare i Tyskland inför höstens förbundsdagsval – ”för sjutton, gå och rösta!” –, skriver Die Zeits Bernd Ulrich att dagens politiska situation i världen och Europa måste ses som ett epokskifte jämförbart med 1918, 1945 eller 1989.

Uppbrotten i slutet av 1960-talet går, anser han, inte att jämföra med dagens oroliga, globala händelseförlopp. Och inget land, hur stabilt det än är, kommer undan det som sker utanför de egna gränserna.

”Den väl mest opolitiska av alla tyska efterkrigsgenerationer” befinner sig därför, menar Ulrich, i ”den mest politiska situation” som förbundsrepubliken upplevt.

Auktoritära krafter på offensiven från flera håll, ett instabilt och krympande EU, ett osäkert transatlantiskt samarbete, en klimatkris som blir alltmer konkret och en flyktingkatastrof som blottlägger akuta globala orättvisor – även om den övergripande utvecklingen på många områden och i viktiga avseenden fortsätter att gå åt rätt håll, är läget i dag allvarligare än de flesta kunnat ana för bara några år sedan.

Den senaste veckans apokalyptiska tongångar, med kärnvapenskrammel som Twitterprål, mellan Nordkorea och USA, får de flesta av oss att frysa till ett ögonblick: står vi faktiskt på randen till något otänkbart?

Inte ens den rotade, välfungerande tyska demokratin, skriver Ulrich, är en garanterad institution, utan upprätthålls genom ”tusentals, dagliga kamper” och kan inte tas för given.

Det gäller förstås alla demokratier, även den svenska. Vi lär få ångra om vi inbillar oss något annat.

Ändå kan de stora orden från en av Tysklands mest inflytelserika politiska journalister överraska en aning. Den allmänna bilden av valrörelsen i Tyskland är ju att den präglas av lugn, förutsägbarhet och sömnighet.

De stora tyska medierna kämpar nästan självironiskt, för att hitta spänningsmoment och dramatik att rapportera om. Men för utomstående betraktare är intrycket det motsatta. Signaturen Charlemagne i The Economist sammanfattar det hela med rubriken: ”Tyskland slumrar”.
***

Enligt opinionsmätningarna har Angela Merkels kristdemokrater i CDU/CSU ett nära nog ointagligt försprång före socialdemokratiska SPD, och Merkels personliga popularitet är fortfarande mycket stor.

Hennes argaste kritiker – längst ute till vänster och längst ute till höger – stöter bort fler väljare än de vinner med sina hårda utfall. Ju högre de gormar, och ju osäkrare omvärlden ter sig, desto lättare är det för Merkel att framstå som ett tryggt val.

Det har varit ett genomgående tema under alla hennes år som förbundskansler, att hon vinner inte på att entusiasmera utan på att avdramatisera. Som den tidigare socialdemokratiska partiledaren Matthias Platzeck, sade i en intervju förra veckan är Merkel fortfarande ”mästare på att undvika eufori, för hon vet att denna antieuforiska politikstil håller längre.”

Det försätter även de seriösa politiska motståndarna i ett svårt dilemma.

Några på djupet uppslitande sakfrågor som splittrar de största partierna finns egentligen inte. Att kristdemokraterna och socialdemokraterna styr tillsammans i en blocköverskridande koalition, ger Merkel stora möjligheter att minimera SPD:s angreppsytor.

Socialdemokraternas nye partiledare, Europaparlamentets tidigare talman, Martin Schulz har – kompetens, omdöme, saklighet och energi till trots – svårt att bli trovärdig i sina försök att utmåla den tyska regeringspolitiken under Merkel som otillräcklig och misslyckad.

Han avstod, när han tillträdde som partiledare, från en ministerpost för att kunna stå friare i valrörelsen. Men det faktum att hans parti suttit med i regeringen 15 av de 19 senaste åren ( med de gröna 1998-2005, och med kristdemokraterna under Merkels ledning, 2005-2009 och 2013-2017), och att han både i synen på utrikespolitikens grunddrag, den sociala marknadsekonomin och migrationsfrågan, i huvudsak delar Merkels världsbild, gör att han fastnar i ett varken-eller-land.

Vissa skillnader mellan partierna kring skuld- och eurokrisen inom EU, skattesystemet och behovet av offentliga investeringar saknar inte substans, men får knappast något genomslag i valrörelsen. Att SPD:s förslag till skattereformer är mer genomarbetat än kristdemokraternas, även utifrån ett småföretagarperspektiv, är inget som gör avtryck i opinionen.

Merkel briljerar återigen i konsten att ta udden ur en valrörelse genom att lägga sig lagom nära motståndarna, kompromissa bort deras profilfrågor och tålmodigt vänta in deras misstag. Det är en dämpande, pragmatisk stil som kritiserats, inte utan berättigande, för att lulla den demokratiska debatten till sömns. Men Merkel framstår samtidigt i en internationell jämförelse som en välgörande punkt av sans, hederlighet och balans.

***

Den största osäkerheten inför det tyska valet handlar istället, hävdar en del, om vilket parti som ska bli tredje störst i förbundsdagen: Liberala FDP som ser ut att ta sig tillbaka in i parlamentet, De gröna som har haft en motig mandatperiod men har duktiga toppkandidater, vänsterpartiet Die Linke som plågas av sin sedvanliga inre stridigheter mellan pragmatiker och dogmatiker eller det nya, främlingsfientliga partiet AFD.

FDP:s partiledare Christian Lindner hävdade i en intervju med Bild am Sonntag förra helgen att förbundsdagsvalet 24 september redan är avgjort. Kristdemokraterna kommer att leda även nästa regering och Angela Merkel förbli förbundskansler, konstaterade han.

Lindners avsikt med det uttalandet givetvis inte att stärka kristdemokraterna, eller att sänka intresset för valet, utan att mobilisera liberala och konservativa marginalväljare för FDP.

Den som minns valrörelsen 2013 inser att det handlar om att ge igen. Då för fyra år sedan, när FDP kämpade för sin överlevnad som förbundsdagsparti, valde CDU/CSU, och inte minst Angela Merkel, att aktivt uppmana marginalväljare att rösta på kristdemokraterna, utan hänsyn till FDP:s prekära läge, utan någon kamrat fem-procent. Det har liberalerna ännu inte förlåtit Merkel.

Nu hoppas Lindner, som dock hamnat i blåsväder efter ett märkligt uttalande om det av Ryssland ockuperade Krim, kunna profitera på att CDU/CSU:s valseger redan tycks klar. Det ska göra det möjligt för honom, liksom för exempelvis De grönas toppkandidater, att hävda att det ideologiska vägvalet i höst handlar om vilket parti som ska öka mest därbakom.

Ska kristdemokraterna efter valet tvingas kompromissa och förhandla med ett mer marknadsliberalt FDP eller med ett mer vänsterliberalt miljöparti? I vilken riktning kommer Merkel att få anpassa sig?

Går det för CDU/CSU att få till stånd en majoritetsregering utan SPD? Skulle socialdemokraterna överhuvudtaget orka med internt att återigen sätta sig i en regering ledd av de traditionella huvudmotståndarna?

I frågan om vem Merkel samarbeta med under nästa mandatperiod, vilken koalition som skulle kunna få majoritet, sammanfaller spekulationer om regeringsbildningen med intressanta ideologiska nyanser. Med tanke på den dominerande roll Tyskland spelar inom EU, är det en fråga med europeisk relevans.

Att både Merkel och ledande krafter inom De gröna länge funderat på en koalition mellan kristdemokrater och miljöpartister på nationell nivå är ingen hemlighet. I delstaterna finns redan flera exempel på ett sådant samarbete.

Merkel har gradvis moderniserat CDU de senaste tio åren i både miljö- och livstilsfrågor, samtidigt som De gröna upptäckt en viss inre, pragmatisk konservatism. Inte minst i delstaten Baden-Württemberg där miljöpartisterna under Winfried Kretschmann (internt kontroversiell, men populär bland väljarna) lett delstatsregeringen sedan 2011, är största parti och efter valet 2016 bildade en koalition med just CDU.

Möjligheterna för de två partierna att mötas i uppgörelser som går djupare än bara nödlösningar, som faktiskt skapar ett nytt partipolitiskt idélandskap, kan i sak tyckas större än de någonsin varit. Men De gröna har en förbittrad vänsterfalang och kristdemokraterna en upprörd högerfalang som båda på var sitt håll försöker motarbeta ett sådant experiment.

Även om Merkel skulle få ett starkt mandat att bilda ännu en regering, är det alltså långt ifrån klart hur den skulle kunna vara sammansatt. Tillkommer gör dessutom den osäkerhetsfaktor som de främlingsfientliga strömningar i Europa utgör: hur starka är de under ytan, finns det dolda spänningar som inte syns i opinionsmätningarna, hur är AFD:s ställning egentligen?

***

Men alla de spekulationerna slarvar förbi den självklara motfrågan: är valet verkligen redan avgjort när det gäller vem som ska leda nästa regering?

Naturligtvis inte.

Inför nyvalet 2005 visade opinionsmätningar på ett entydigt och stabilt övertag för CDU/CSU över SPD. Att Angela Merkel skulle leda nästa regering ansågs i princip klart. Men i en legendarisk valspurt de sista veckorna lyckades socialdemokraterna, under dåvarande förbundskanslern Gerhard Schröder, nästan hinna ikapp och förbi kristdemokraterna. Till slut skilde bara en enda procentenhet partierna åt, 35,2 för CDU/CSU mot 34,2 för SPD.

Hade SPD blivit största parti i det valet och Gerhard Schröder suttit kvar, hade Angela Merkel sannolikt tvingats avgå som partiledare och aldrig blivit kansler. Det var snubblande nära. Hon har därefter aldrig hört till dem som tagit ut något i förskott, eller underskattat de tyska socialdemokraternas förmåga att mobilisera stöd i en valrörelse.

***

Socialdemokraterna är med tanke på sitt underläge värda ett speciellt lycka till i den här valrörelsen. SPD är ett av Europas mest välorganiserade, erfarna partier, med en historia som jag för egen del har djupa sympatier för. Den tyska socialdemokratin vet hur svårt och viktigt det är i kritiska skeden att hitta balansen mellan pragmatisk regeringsduglighet och mobiliserande idéer.

Det ena krävs för att hantera en mandatperiods alla konkreta ärenden, för att ta ansvar i en speciell situation. Det andra krävs för att skapa engagemang och beredskap till uppoffringar som bär över tid och håller en politisk rörelse levande.

På socialdemokratins axlar, även i Sverige, sitter alltid de två och manar från var sin sida. Realismen och visionen. Ansvarstagandet och drömmen. Även om europeiska, socialdemokratiska partier har haft några mycket tunga år, är det fortfarande en måttstock på samtidens politik: Hur väl klarar socialdemokraterna balansen mellan att regera och mobilisera?

Den som mest övertygande formulerat den socialdemokratiska pragmatismens betydelse för demokrati och en lugn samhällsutveckling är i mina ögon Herbert Wehner (1906-1990), som gjorde det utifrån sina egna förfärande erfarenheter, och sin skuld, som kommunist under Weimarrepublikens förfall och senare i Moskva under den värsta Stalinterrorn.

Wehner är i dag en av de tyska socialdemokratins mest kända och respekterade historiska gestalter. Han satt under flera decennier i partiledningen och valdes in i den västtyska förbundsdagen redan 1949.

Mot slutet av 1950-talet var han drivande bakom det så kallade Bad Godersbergprogrammet, där den västtyska socialdemokratin försökte bredda sig genom att ta avstånd från marxismen, acceptera marknadsekonomin och inrikta sig på sociala och arbetsmarknadspolitiska reformer, i syfte att få väljarnas förtroende som framtida regeringsbildare.

Han satt som minister i koalitionsregeringen med CDU/CSU 1966-1969 – en regering han själv medverkade till att driva fram – och fungerade senare som gruppledare med stenhård disciplin för SPD i förbundsdagen mellan 1969 och 1983.

Men Wehner blev alltså demokratisk socialist, och socialdemokrat, först mitt i livet, sedan han kommit till Sverige under andra världskriget, gripits av den svenska polisen som spion och dömts till ett års fängelse.

Den nordiska socialdemokratin formade honom, liksom Willy Brandt, för livet. Det var erfarenheterna av Sverige som fick honom att slutgiltigt vända sig bort från kommunismen. Om Sverige sade han senare att han “älskade det landet”.

Där fick han lära sig hur ett demokratisk folkrörelsesamhälle fungerar i praktiken. Med politiska partier och grupper som respekterar varandra och förmår att samarbeta. Och där konkreta, pragmatiska reformer för det gemensamma bästa väger tyngre än ideologisk varmluft och frasradikala drömmerier. Mot dogmatism och floskler var han efter sina kommunistiska år vaccinerad för resten av sitt liv.

Politik gick för Wehner ut på vad som gick att åstadkomma för människor i en parlamentarisk verklighet, utifrån rådande förhållanden, inte om stora visioner. Att göra socialdemokratin regeringsduglig, att hålla ihop en majoritet, var det allt överskuggande målet. Han var en politiker i knapphänt, sträng, cynisk, saklig men också auktoritär prosa, inte poesi. Det fick honom så småningom att börja förakta Willy Brandts mer idealistiska, antiauktoritära framtoning och beslutsvånda.

Föraktet var ömsesidigt, Brandt avskydde Wehners stil. Men de behövde varandras acceptans, för att kunna leda partiet. Det var en konflikt och ett beroendeförhållande som skar rakt genom SPD:s hjärta och kom att skapa dramatiska spänningar inom den västtyska socialdemokratin under hela 1970-talet.

***

I en tv-intervju 1968 (finns på YouTube), utförd journalisten Günter Gaus – som 1969 blev chefredaktör för Der Spiegel och 1973 gick över till politiken som statssekreterare åt Willy Brandt – fick Wehner upprepade frågor om inte hans utpräglade pragmatism och beredskap till parlamentariska kompromisser riskerade att göra SPD irrelevant i en tid av ökande radikalisering och “reideologisering” bland unga människor på både vänster- och högerkanten.

Intervjun led lite av att Gaus vid den här tiden fastnat i ett visst mått av nödig, akademisk 68-jargong, men Wehner lät sig varken provoceras eller distraheras. Socialdemokratin hade under året förlorat flera viktiga delstatsval och såg ut att gå en svår tid till mötes, men han tog i sitt svar tydlig ställning för sakorienterad, praktisk politik, och avfärdade ropen efter mer av ideologi, på ett sätt som knappast någon skulle våga i dag.

För Wehner handlade idépolitik och partiprogram om vad som faktiskt gick att omsätta i beslut och reformer som förändrade människors liv. Han ville ha mindre av hänvisningar till olika högburna världsåskådningar och mer av konkreta ställningstaganden på bestämda områden.

Principfasthet, enligt hans åsikt, bevisade mer i parlamentarisk handling än i retorik. Hur ett förslag gick att förverkliga i kombination med vilka konsekvenser det skulle få var det som gav ett förslag tyngd och relevans. För posörer hade han inget till övers. Debatten skulle vara intensiv och uppriktig, men komma till saken och vara relevant.

Det intressanta i sammanhanget är att socialdemokratin skulle komma att, tillsammans med liberala FDP, styra Västtyskland under tretton års tid 1969-1982, vinna fyra förbundsdagsval och under idealisten och idépolitikern Willy Brandts tid som förbundskansler entusiasmera breda och unga väljarlager på ett sätt som ännu i dag söker sin motsvarighet.

Helheten och balansen, mellan de två instinkterna, den cyniska pragmatismen och den visionära idealismen, det starka ledarskapet och den antiauktoritära hållningen, stämde. Det gick att både regera och mobilisera. I efterhand är det inte konflikten mellan, utan kombinationen av de två, i en och samma partiledning, som fascinerar mest.

När den balansen senare gick förlorad, när partiaktivister fick för stort inflytande och liberalerna hoppade av regeringssamarbetet, sågs inte socialdemokratin som regeringsduglig längre. Det tog lång tid att återställa förtroendet.

Först mot slutet av 1990-talet, och genom ett samarbete med De gröna, kunde en ny generation socialdemokrater med Gerhard Schröder i spetsen bilda regering. Och omedelbart bröt samma typ av konflikter ut, som präglat 1970-talets SPD, mellan pragmatiker och ideologer. De sju följande regeringsåren var fulla av slitsamma försök att åter få dem att fungera tillsammans i ett ansvarstagande för landet.

Minnena av både triumferna och nederlagen är ännu starka inom den tyska socialdemokratin.

Det är balansen mellan regeringsförmåga och mobiliseringskraft som Martin Schulz nu, liksom för övrigt Stefan Löfven, desperat försöker hitta. En sådan socialdemokrati behövs, även liberala och konservativa partier kan lära mycket av den traditionen.

Det speciella med Angela Merkel är i det avseendet att hon i sitt maktutövande och i sin person lyckas förena den sakorienterade pragmatismen med en antiauktoritär framtoning. Att hon som kristdemokratisk ledare kallats för Tysklands populäraste socialdemokrat, är ingen slump, men inte heller oproblematiskt, när idédebatten uteblir.

***

Hur tålig en fred, en demokrati, ett civiliserat system av rättigheter, tryggheter och skyldigheter, en utrikespolitik, en miljöpolitik, en ekonomisk ordning, en humanistisk grundhållning, egentligen är, avslöjas först i krislägen. När det som byggts upp under lugna, välmående förhållanden utsätts för extrema spänningar och påfrestningar.

I ett slag blir det som kanske, när kurvorna pekar åt rätt håll, kändes onödigt teoretiskt eller överflödigt att ägna detaljerade tankar åt avgörande frågeställningar igen. Då behövs både praktisk förankring och ideologiska perspektiv, nykterhet och upphetsning.

Plötsligt åldras man ett sekel, och allt äger rum inom loppet av en timme. Då är det för sent att hämta igen det som försummats.

Även om påståendet skulle visa sig överdrivet, att 2017 går att jämföra med 1918, 1945 och 1989, så har alla demokratiska val djupare betydelse än det som syns på ytan.

Angela Merkel har på många sätt förtjänat att få fortsätta som kansler, men förhoppningsvis tvingar socialdemokrater, liberaler och gröna henne att under valrörelsen tydligare, och i mer av idédebatt, motivera varför.

***

Några fler krönikor på temat Merkel, Wehner och tysk politik:

Socialdemokrater och liberaler bör åter söka varandra

Vi kommer att sakna Merkel när hon är borta

Överraskande utmanare för Merkel i Tyskland.

Läs även bristfälliga böcker tillsammans med barnen

Hans-Dietrich Genscher – mannen med den gula pullovern

Röda rosor och en floskel som fick Egon Bahr att brista ut i gråt

Anteckning om konservatism och ödmjukhet

Klimatavtal i Paris, lovvärda ambitioner och hållna tummar

Pressen ökar på Merkel – måtte hon stå emot

Merkel och potatissoppa istället för macho och cigarr

Beethovens teatraliska femma mot Bachs vältempererade klaver

Pragmatiker skördar vad ideologer sår

Tonårsrevolution mot morsan Merkel

Storseger för Angela Merkel

Merkel både vinnare och förlorare

När folkvalda i Umeå trakasseras hotas den lokala demokratin

Av , , Bli först att kommentera 2

I dag skrev Andreas Lundgren, vice ordförande för socialdemokraterna i Umeå, på Facebook om hur han under våren och sommaren drabbats av helt oacceptabla trakasserier. Det har rört sig om ”intrång i facebook, repad bil och mängder med ”anonyma” telefonsamtal till anhöriga på kvällar och helger som ska berätta om vilken skithög jag är. Nedtrampade blommor i trädgården.”

Moderaten Edward Riedl berättar om liknande upplevelser. Under året har vi hört om ett antal lokalpolitiker från flera partier, på olika platser i landet, som känt sig tvingade att lämna sina uppdrag efter att de och deras familjer drabbats av påhopp, förföljelser och mobbing. Många andra politiker kan vittna om hur högt priset kan bli, även för anhöriga, när man väljer att ägna en stor del av sin vardag och sin fritid åt demokratiskt arbete.

Det hedrar dem att de berättar om angreppen.

Sveriges kommuner och landsting håller på att genomföra en satsning i arbetet mot hat och hot mot förtroendevalda, genom utbildning och utvecklingsarbete, och kräver även ändrad lagstiftning som skärper det straffrättsliga skyddet för förtroendevalda. Det är utmärkt och välkommet. Men attackerna på förtroendevalda – liksom hoten personer inom rättsväsendet eller socialförvaltningar – angår hela samhället. Det är en fråga om demokratins framtid, som inte kan isoleras till stödåtgärder inom SKL.

***

Försöken att knäcka enskilda politiker kommer från olika håll – det räcker inte med en förklaring – men den sammantagna bilden är allvarlig.

Det kan handla om höger- eller vänsterextrema rörelser som ger sig på folkvalda av ideologiska skäl. Det kan vara uppretade intressegrupper eller aktivister som börjar släppa på spärrarna, egga upp varandra och fastna i den egna bubblan så till den grad att de börjar avhumanisera beslutsfattare, se dem som lovliga byten.

Sexism och kvinnohat, riktat mot kvinnor som tar på sig uppdrag, är ett hela tiden återkommande inslag. Främlingsfientlighet och rasism är en annan förekommande utlösande faktor.

Det kan också röra sig om rättshaverister eller kriminella, som inte kan acceptera hur ett ärende behandlats.

Ibland kan det finnas gråzoner – eftersom den fria debatten och granskningen av makthavare är demokratins livsluft – där det inte är glasklart när exempelvis en kampanj är på väg att övergå till trakasserier, när debattinlägg förvrids till hot, när ifrågasättanden skruvas upp i förföljelse.

Men för det mesta är det lätt att se när gränser överskrids.

***

I angreppen på folkvalda flyter också två problem ihop till ett på ett sätt som ytterligare förvärrar situationen: Det allmänt odlade politikerförakt som gör att förtroendevalda misstänkliggörs redan från början, och det gradvis allt hårdare debattklimat som gör att meningsmotståndare börjar se på varandra som fiender, som oönskade avvikelser.

Det har under lång tid funnits ett slags korkad grundstämning i många diskussioner, också i alldeles för mycket slö nyhetsrapportering, av att partipolitiskt engagemang per definition är något suspekt, något att ifrågasätta i sig, något som med automatik måste leda till nedgöranden.

Vardagsdimensionen i detta ska inte heller underskattas. Fikasamtalen och snacket på stan. ”De där politikerna, det vet man ju hur…” o.s.v. Hur ofta, om du är ärlig, har du hört kommentarer av det slaget utan att säga emot? Över tid skapar det ett för demokratin skadligt och nedslitande klimat.

När en politiker begår ett fel, hamnar snett eller fastnar i en härva uppstår en bubblande glädje och en iver att hacka och hugga, med den förprogrammerade fiendebilden som förstärkare.

Istället för konkret diskussion om maktstrukturer, maktutövande och sakfrågor (vilket kräver kunskap och tid), eller intelligent, skarpsynt satir (vilket kräver värme innerst inne), handlar det ofta om ett slafsigt, geggigt, fnittrigt och generellt misstänkliggörande av partipolitik och politiska uppdrag överhuvudtaget.

I takt med att snabba reaktioner på sociala medier blir den avgörande måttstocken på hur lyckat ett inlägg är, ökar lockelsen att dra iväg ett aggressivt utfall, hellre än resonemang som är intellektuellt hållbara bortom drevet.

Jag är nog inte ensam om att vara hjärtligt trött på alla emotionella överord som debattörer strör omkring sig när personer eller fenomen som någon ogillar ska brännmärkas, i hopp om några extra likes. Det är vidrigt här och avskum där. Man kräks över det ena och spyr över det andra. De som ska bekämpas kallas skit.

Hur motståndskraftig och principiell blir den hållning, den grova människosynen, hur trogen demokratiska och humanistiska ideal, när opinioner och maktförhållanden ändras?

Med mobbmentalitet, förakt och eget gift bekämpar man inte hat och extremism, även om det får en att må bra en stund innan adrenalinet sjunker undan. Det är inte att göra motstånd, inte långsiktigt, inte på allvar. Det är att reducera offentligheten till de starkas, mest upprördas rätt. Det är att skrämma bort eftertanken från torgen. Allt bäddas in i en anda av att vilja jaga bort, knäcka, stampa ut.

För nyanser, utveckling, möten, läroprocesser, mognad, nya chanser, växt, en andra blick, mångfald – ingen plats. Istället gäller oförsonlighet, överord och en ständigt rusande puls.

Att argument kan vinna en debatt, att opinioner kan vändas om, att människor kan övertygas i rätt riktningar, utan att den andra sidan måste förgöras, verkar vara en gammalmodig tro.

***

Umeå är för övrigt – den grandiosa självbilden till trots, stadens stora livslögn – inte bättre än andra när det gäller avskräckande debattklimat. Till det är många skuld, i olika politiska läger, bland makthavare, opposition, medier och utomparlamentariska grupper.

Ett skäl, och jag vet att det blir besvärad stämning nu, till att åtskilliga i Umeå är ovillig att engagera sig politiskt och saknar lust att delta i samhällsdebatten, är rädslan för vänsteraktivistiska mobbningsaktioner. Vad har det kostat Umeå i form av bortskrämt lokalpolitiskt engagemang? De många till vänster som bemödar sig om påläst och saklig samhällskritik, vågar de säga ifrån när personer i deras egna led ägnar sig åt antidemokratiska aktioner?

Hur lätt är det att vara öppet engagerad moderat i Umeås kulturliv? Hur bekvämt har det varit, för den som varit beroende av fortsatt goda kontakter, att öppet kritisera den politiska ledningen och det bolagsindustriella komplexet i stadshuset de senaste tjugo åren? Kan sverigedemokraterna hålla ett offentligt möte i Umeå på samma demokratiska villkor som andra?

Tyvärr brukar viljan att erkänna missförhållanden som drabbar meningsmotståndare vara begränsad.

***

Den hårda stämningen mot politiker får också en annan farlig konsekvens: att bara de med perfekta livsförlopp vågar sig ut i en offentlig roll, den som inte har någon spricka i fasaden, inget sår att dölja. Och om felsteg diskvalificerar en människa permanent, kommer följden att bli en sterilisering av debatten. Färre orkar engagera sig, och de som dras till gyttjebrottning är inte nödvändigtvis de som har störst omdöme eller mest att bidra med.

Häromåret formulerade jag det så här i VK: Det felfria, riskfria, iskalla, alldeles orörligt perfekta skrämmer mig. Drömmen om det felfria, skrämmer mig. Jag litar mer på människor som gått igenom kriser, problem och svackor, men som är öppna om det, som drar slutsatser av det, som växer och kravlar sig ur det, som ser och kämpar med sina svagheter, som minns sina omdömeslösheter, som har styrkan att be om ursäkt och ändå stanna kvar i rummet, som bär sämre dagar med sig som ett slags ödmjukhet, insikt och eftertanke – och ett slags mod – i sina personligheter och sitt engagemang.

Styr en anda av hot och mobbing, kommer människor med erfarenheter att hålla sig borta från politiken.

Sluta inte kritisera era lokalpolitiker. Fortsätt granska och ifrågasätta, påtala fel och kräv rätt – för det behöver ingen någonsin be om ursäkt. Men gör det i sak, med respekt för människan bakom rollen och våga säga ifrån direkt när debatter övergå i trakasserier.

Och det är inte förbjudet att någon gång emellanåt ägna en tacksam tanke åt att det finns människor som faktiskt orkar ta på sig otacksamma uppdrag, och bära ansvar genom en verklighet full av målkonflikter, svåra prioriteringar och nyktra kompromisser.

När de hotas, är det vår gemensamma demokrati som står på spel.

***

(Texten har publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Tidigare text på liknande tema:

Den viktigaste fronten i kampen mot främlingsfientlighet

Söndagsanteckning

Av , , Bli först att kommentera 0

Söndagsanteckning:

Läs mer, läs fler, läs på, läs om, lyssna noga, fråga först, tänk efter, tyck långsammare, tyck djupare, låt en egen hållning mogna, ge ställningstaganden både rötter och krona så att de tål att vindar skiftar, rusa inte blint för att komma först till stora ord, var inte rädd för stora ord när de är det enda som återstår, mästra mindre, låt inte det konträra bli ett självändamål, ha is i magen när det kokar runt omkring, elda på när ingen annan vågar, ha något eget att säga, var inte dryg, bli aldrig, aldrig en mobbare, var inte elak, förhäv dig inte, förminska inte andra, var barmhärtig, försvara de värnlösa, stå upp för de ensamma, gör en insats där det behövs inte där det syns mest, skräna aldrig i kör, marschera aldrig på befallning, sov på saken, ge det stilla sinnet tid, gnugga ögonen, sök inte applåden, sök insikten, var egensinnig, tro aldrig att du är färdig, se dig i spegeln och ställ en kritisk fråga, var ödmjuk, var modig.