Röbäcksslätten, den goda jorden och den odlingsbara, lokala demokratin

Den goda, odlingsbara jorden, hur den känns och reds, hur den föder och skiftar genom nyckfulla årstider, vad den kan vara värd när det drar ihop sig ute i världen och börjar handla det mest grundläggande igen; det har moderna, urbana människor berövats kunskap och insikt om.

Aningslösheten som växer när ett kulturarv sjunker till glömska, kan komma att stå oss dyrt. Om vi inte, åtminstone med ena örat, börjar lyssna till vemodiga varningar som viskar om möjligheterna att så och skörda när de många skriker om annat.

Brukningsvärd jordbruksmark heter det i regelverken, då projektet ska godkännas eller avvisas. Men litteraturen fångar det bättre förstås.

Den svenska roman- och diktkonsten är full av odlandets utrop, väntan och vardag. I slätt- som skogsbygder. Bland myrar och stenar. Till klangen av uppror och sången av böner. Och kampen mot fördomarna om jorden i norden, har funnits där länge.

Som det heter redan hos Selma Lagerlöf (själv engagerad, värmländsk lantbrukare) i Nils Holgersson, när Vår Herre i den gamla sägnen säger till Sanke Per att det lilla som kan växa i detta kalla land, nog ”kommer att frysa bort”:

”Det hade förstås inte Sankte Per tänkt på. ”Ja, här blir ett magert och frostbundet land,’ sa Vår Herre, ”det kan inte hjälpas, det”. När lille Mats hade hunnit så långt i berättelsen, föll Åsa gåsapiga honom i talet. ”Jag kan inte lida, lille Mats, att du säger, att det är så eländigt i Småland,” sade hon. ”Du glömmer rent bort så mycken god jord som finns där. Tänk bara på Möre härad borta vid Kalmar sund! Jag undrar var det finns en rikare sädesbygd. Där ligger åker vid åker alldeles som här i Skåne. Där är så god jord, att jag inte vet vad som inte skulle kunna växa där.”

***

Varje region har sin speciella historia, när det gäller de brukade markerna. I det västerbottniska landskapet är det sällan, skrev Allan Sandström för 30 år sedan i Glimtar från Västerbotten (1978), ”fråga om tusenårig odlingsbygd”. Här var, konstaterade han, fram till 1800-talets inbrott”endast gläntor uppodlade och de stråk av slättbygd som nu präglar kustbandet är som odlingsland unga.”

Men även om skärmar av skog skiljer byarna från varandra, ger landskapet, noterade Sandström, ”ett intryck av öppen ljus åkerbygd. Starkast kanske på de få verkliga slätterna, t ex Röbäck invid Umeå, där ett väldigt ladrike vecklar ut sig mot en skogsrand som ibland helt försvinner.” Han beskriver kärleksfullt hur de västerbottniska parstugorna ligger ”tätt på varje höjd, småvägar vindlar ut till åkerskiften och ljusa gläntor dyker ständigt upp i skogen”.

***

När det i början av 2010-talet stod klart att Ikea skulle placeras där, vid fin åkermark i direkt anslutning till norra Sveriges största jordbruksslätt, hördes i bakgrunden lätt sorgsna, men allvarliga röster som varnade för att låta för mycket av den goda jorden gradvis försvinna under industriområden, handelsetableringar och motorvägar.

När den fördjupade översiktsplanen för Röbäck antogs i våras, var det på nytt en omdiskuterad fråga: hur ska åkermark som tas i anspråk ersättas? Det är bra att den ställs. Även om varje enskilt projekt som täcker över den kan tyckas motiverat, kan helhet och balans snabbt gå förlorad.

Forskaren Madeleine Granvik, vid SLU i Uppsala, påpekade 2013, efter en enkät med Sveriges kommuner, att skydd av landets jordbruksmark ”måste ställas i förhållande till globala utmaningar som befolkningsökning och klimatförändringar”.

Med tanke på hur väldigt lång tid det skulle ta att återställa bebyggd mark till åkermark, är det något av en global ödesfråga, när den kopplas till miljö, energi och föda.

Kanske är det guld som glänser där ute på slätterna sommartid? Jag vill minnas att VK:s krönikör Benny Karlsson vid något tillfälle skrev en skämtsam text i Bil & Bostad om framtiden, när kinesiska kor kommer att beta på Röbäcksslätten. Precis som med glesbygdsmedicin och landsbygdslösningar födda ur nöden, kan morgondagens stora värden i den här delen av landet hittas på områden som för några år sedan avfärdades som förlegade.

Att det pressade, moderna jordbruket nu ser digitala hjälpmedel och planeringsverktyg tas fram i snabb takt, illustrerar hur ny teknik och traditioner kan sammanfalla, och kanske börja lösa både branschegna och omgivande miljöproblem.

Röbäcksslätten, som Sandström saktade in vid i sin beskrivning av kustlandskapet på 70-talet, är fortfarande, ett antal strider om dess framtid senare, en bra plats att stanna till på och reflektera över. Inte på grund av det akuta nyhetsvärdet, utan på grund att det generationsöverskridande tankevärdet. Kanske även på resan fram till något så näraliggande och prosaiskt som kommunvalet 2018.

***

Många politiska diskussioner i Umeå rör sig på två olika nivåer samtidigt: Om sakinnehållet i ett beslut och om den demokratiska processen fram till beslutet. Inte sällan kan många även av de som håller med om en satsning lätt instämma i kritiken av demokratiskt bristfälliga eller obefintliga beslutsprocesser.

Att frågor inte bereds korrekt, inte ventileras öppet i en valrörelse. Att principiella vägval tillkännages som redan fullbordade faktum, insvepta i formellt ludd. Då skadas förtroendet till politiken, och diskussionsklimatet i en kommun. Protester i efterhand ersätter debatter i förväg. Eftertänksamma, resonerande röster håller sig borta, får inte chansen att viska.

Det är ett mönster som gått igen i flera stadsplaneringsärenden på senare år, och i sommar präglat debatten kring Bostadens försäljning av lägenheter. Även frustrationen över de många samtidiga ombyggnationerna i centrala Umeå, med svåra konsekvenser för en redan tyngd centrumhandel, har delvis att göra med bristen på öppenhet och tydlighet i förväg.

Slutresultatet kan bli gott, argumenten vara genomtänkta, men demokrati tillåter inte att ändamål helgar medel. Av det borde många dra lärdom inför nästa år. Diskutera de svåraste, känsligaste vägvalen i god tid, ärligt, öppet. Känn styrkan i demokratisk förankring.

Det kommer inte att skapa enighet – total enighet är osunt – och utgången kan mycket väl bli den samma i många ärenden. Det är inte alltid som de mest högljudda har stöd av en majoritet. Men om ett antal beslut skuggas av demokratiska tveksamheter, tar en misstänksamhet åt alla håll över. För långsiktiga, öppna samtal om en kommuns framtid är det illa.

Bryt det mönstret inför nästa år. Här borde både styre och opposition, både de som vill bli omvalda och de som vill ta över, se möjligheter.

***

Röbäcksslätten kan vara en plats bland många att ställa sig på, för den som vill formulera idéer om Umeås framtid som inkluderar fler perspektiv än bara de mest inflytelserika nätverken.

Umeå är ju inte bara stad, utan också landsbygd. Inte bara centrum och handelsområden, utan också byar och kommundelar. Inte bara viktiga urbana drömmar, utan en lika viktig mångfald med rötterna i jorden.