När folkvalda i Umeå trakasseras hotas den lokala demokratin

I dag skrev Andreas Lundgren, vice ordförande för socialdemokraterna i Umeå, på Facebook om hur han under våren och sommaren drabbats av helt oacceptabla trakasserier. Det har rört sig om ”intrång i facebook, repad bil och mängder med ”anonyma” telefonsamtal till anhöriga på kvällar och helger som ska berätta om vilken skithög jag är. Nedtrampade blommor i trädgården.”

Moderaten Edward Riedl berättar om liknande upplevelser. Under året har vi hört om ett antal lokalpolitiker från flera partier, på olika platser i landet, som känt sig tvingade att lämna sina uppdrag efter att de och deras familjer drabbats av påhopp, förföljelser och mobbing. Många andra politiker kan vittna om hur högt priset kan bli, även för anhöriga, när man väljer att ägna en stor del av sin vardag och sin fritid åt demokratiskt arbete.

Det hedrar dem att de berättar om angreppen.

Sveriges kommuner och landsting håller på att genomföra en satsning i arbetet mot hat och hot mot förtroendevalda, genom utbildning och utvecklingsarbete, och kräver även ändrad lagstiftning som skärper det straffrättsliga skyddet för förtroendevalda. Det är utmärkt och välkommet. Men attackerna på förtroendevalda – liksom hoten personer inom rättsväsendet eller socialförvaltningar – angår hela samhället. Det är en fråga om demokratins framtid, som inte kan isoleras till stödåtgärder inom SKL.

***

Försöken att knäcka enskilda politiker kommer från olika håll – det räcker inte med en förklaring – men den sammantagna bilden är allvarlig.

Det kan handla om höger- eller vänsterextrema rörelser som ger sig på folkvalda av ideologiska skäl. Det kan vara uppretade intressegrupper eller aktivister som börjar släppa på spärrarna, egga upp varandra och fastna i den egna bubblan så till den grad att de börjar avhumanisera beslutsfattare, se dem som lovliga byten.

Sexism och kvinnohat, riktat mot kvinnor som tar på sig uppdrag, är ett hela tiden återkommande inslag. Främlingsfientlighet och rasism är en annan förekommande utlösande faktor.

Det kan också röra sig om rättshaverister eller kriminella, som inte kan acceptera hur ett ärende behandlats.

Ibland kan det finnas gråzoner – eftersom den fria debatten och granskningen av makthavare är demokratins livsluft – där det inte är glasklart när exempelvis en kampanj är på väg att övergå till trakasserier, när debattinlägg förvrids till hot, när ifrågasättanden skruvas upp i förföljelse.

Men för det mesta är det lätt att se när gränser överskrids.

***

I angreppen på folkvalda flyter också två problem ihop till ett på ett sätt som ytterligare förvärrar situationen: Det allmänt odlade politikerförakt som gör att förtroendevalda misstänkliggörs redan från början, och det gradvis allt hårdare debattklimat som gör att meningsmotståndare börjar se på varandra som fiender, som oönskade avvikelser.

Det har under lång tid funnits ett slags korkad grundstämning i många diskussioner, också i alldeles för mycket slö nyhetsrapportering, av att partipolitiskt engagemang per definition är något suspekt, något att ifrågasätta i sig, något som med automatik måste leda till nedgöranden.

Vardagsdimensionen i detta ska inte heller underskattas. Fikasamtalen och snacket på stan. ”De där politikerna, det vet man ju hur…” o.s.v. Hur ofta, om du är ärlig, har du hört kommentarer av det slaget utan att säga emot? Över tid skapar det ett för demokratin skadligt och nedslitande klimat.

När en politiker begår ett fel, hamnar snett eller fastnar i en härva uppstår en bubblande glädje och en iver att hacka och hugga, med den förprogrammerade fiendebilden som förstärkare.

Istället för konkret diskussion om maktstrukturer, maktutövande och sakfrågor (vilket kräver kunskap och tid), eller intelligent, skarpsynt satir (vilket kräver värme innerst inne), handlar det ofta om ett slafsigt, geggigt, fnittrigt och generellt misstänkliggörande av partipolitik och politiska uppdrag överhuvudtaget.

I takt med att snabba reaktioner på sociala medier blir den avgörande måttstocken på hur lyckat ett inlägg är, ökar lockelsen att dra iväg ett aggressivt utfall, hellre än resonemang som är intellektuellt hållbara bortom drevet.

Jag är nog inte ensam om att vara hjärtligt trött på alla emotionella överord som debattörer strör omkring sig när personer eller fenomen som någon ogillar ska brännmärkas, i hopp om några extra likes. Det är vidrigt här och avskum där. Man kräks över det ena och spyr över det andra. De som ska bekämpas kallas skit.

Hur motståndskraftig och principiell blir den hållning, den grova människosynen, hur trogen demokratiska och humanistiska ideal, när opinioner och maktförhållanden ändras?

Med mobbmentalitet, förakt och eget gift bekämpar man inte hat och extremism, även om det får en att må bra en stund innan adrenalinet sjunker undan. Det är inte att göra motstånd, inte långsiktigt, inte på allvar. Det är att reducera offentligheten till de starkas, mest upprördas rätt. Det är att skrämma bort eftertanken från torgen. Allt bäddas in i en anda av att vilja jaga bort, knäcka, stampa ut.

För nyanser, utveckling, möten, läroprocesser, mognad, nya chanser, växt, en andra blick, mångfald – ingen plats. Istället gäller oförsonlighet, överord och en ständigt rusande puls.

Att argument kan vinna en debatt, att opinioner kan vändas om, att människor kan övertygas i rätt riktningar, utan att den andra sidan måste förgöras, verkar vara en gammalmodig tro.

***

Umeå är för övrigt – den grandiosa självbilden till trots, stadens stora livslögn – inte bättre än andra när det gäller avskräckande debattklimat. Till det är många skuld, i olika politiska läger, bland makthavare, opposition, medier och utomparlamentariska grupper.

Ett skäl, och jag vet att det blir besvärad stämning nu, till att åtskilliga i Umeå är ovillig att engagera sig politiskt och saknar lust att delta i samhällsdebatten, är rädslan för vänsteraktivistiska mobbningsaktioner. Vad har det kostat Umeå i form av bortskrämt lokalpolitiskt engagemang? De många till vänster som bemödar sig om påläst och saklig samhällskritik, vågar de säga ifrån när personer i deras egna led ägnar sig åt antidemokratiska aktioner?

Hur lätt är det att vara öppet engagerad moderat i Umeås kulturliv? Hur bekvämt har det varit, för den som varit beroende av fortsatt goda kontakter, att öppet kritisera den politiska ledningen och det bolagsindustriella komplexet i stadshuset de senaste tjugo åren? Kan sverigedemokraterna hålla ett offentligt möte i Umeå på samma demokratiska villkor som andra?

Tyvärr brukar viljan att erkänna missförhållanden som drabbar meningsmotståndare vara begränsad.

***

Den hårda stämningen mot politiker får också en annan farlig konsekvens: att bara de med perfekta livsförlopp vågar sig ut i en offentlig roll, den som inte har någon spricka i fasaden, inget sår att dölja. Och om felsteg diskvalificerar en människa permanent, kommer följden att bli en sterilisering av debatten. Färre orkar engagera sig, och de som dras till gyttjebrottning är inte nödvändigtvis de som har störst omdöme eller mest att bidra med.

Häromåret formulerade jag det så här i VK: Det felfria, riskfria, iskalla, alldeles orörligt perfekta skrämmer mig. Drömmen om det felfria, skrämmer mig. Jag litar mer på människor som gått igenom kriser, problem och svackor, men som är öppna om det, som drar slutsatser av det, som växer och kravlar sig ur det, som ser och kämpar med sina svagheter, som minns sina omdömeslösheter, som har styrkan att be om ursäkt och ändå stanna kvar i rummet, som bär sämre dagar med sig som ett slags ödmjukhet, insikt och eftertanke – och ett slags mod – i sina personligheter och sitt engagemang.

Styr en anda av hot och mobbing, kommer människor med erfarenheter att hålla sig borta från politiken.

Sluta inte kritisera era lokalpolitiker. Fortsätt granska och ifrågasätta, påtala fel och kräv rätt – för det behöver ingen någonsin be om ursäkt. Men gör det i sak, med respekt för människan bakom rollen och våga säga ifrån direkt när debatter övergå i trakasserier.

Och det är inte förbjudet att någon gång emellanåt ägna en tacksam tanke åt att det finns människor som faktiskt orkar ta på sig otacksamma uppdrag, och bära ansvar genom en verklighet full av målkonflikter, svåra prioriteringar och nyktra kompromisser.

När de hotas, är det vår gemensamma demokrati som står på spel.

***

(Texten har publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Tidigare text på liknande tema:

Den viktigaste fronten i kampen mot främlingsfientlighet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>