Har Angela Merkel redan vunnit?

”Vi åldrades ett sekel och allt hände inom en enda timmes lopp”, skrev Anna Achmatova i dikten ”Till minne av den 19 juli 1914” (svensk tolkning från ryska, Hans Björkegren).

Världen kan förändras i språng, ryckigt, plötsligt. Epokskiften sjuder alltid under ytan, men inträffar i verkligheten sällan. När de väl kommer, de svåra bakslagen, de stora framstegen, avslöjas snabbt hur väl en lokal gemenskap, ett land, en kontinent, en värld, förberett sig.

I en maning till förstagångsväljare i Tyskland inför höstens förbundsdagsval – ”för sjutton, gå och rösta!” –, skriver Die Zeits Bernd Ulrich att dagens politiska situation i världen och Europa måste ses som ett epokskifte jämförbart med 1918, 1945 eller 1989.

Uppbrotten i slutet av 1960-talet går, anser han, inte att jämföra med dagens oroliga, globala händelseförlopp. Och inget land, hur stabilt det än är, kommer undan det som sker utanför de egna gränserna.

”Den väl mest opolitiska av alla tyska efterkrigsgenerationer” befinner sig därför, menar Ulrich, i ”den mest politiska situation” som förbundsrepubliken upplevt.

Auktoritära krafter på offensiven från flera håll, ett instabilt och krympande EU, ett osäkert transatlantiskt samarbete, en klimatkris som blir alltmer konkret och en flyktingkatastrof som blottlägger akuta globala orättvisor – även om den övergripande utvecklingen på många områden och i viktiga avseenden fortsätter att gå åt rätt håll, är läget i dag allvarligare än de flesta kunnat ana för bara några år sedan.

Den senaste veckans apokalyptiska tongångar, med kärnvapenskrammel som Twitterprål, mellan Nordkorea och USA, får de flesta av oss att frysa till ett ögonblick: står vi faktiskt på randen till något otänkbart?

Inte ens den rotade, välfungerande tyska demokratin, skriver Ulrich, är en garanterad institution, utan upprätthålls genom ”tusentals, dagliga kamper” och kan inte tas för given.

Det gäller förstås alla demokratier, även den svenska. Vi lär få ångra om vi inbillar oss något annat.

Ändå kan de stora orden från en av Tysklands mest inflytelserika politiska journalister överraska en aning. Den allmänna bilden av valrörelsen i Tyskland är ju att den präglas av lugn, förutsägbarhet och sömnighet.

De stora tyska medierna kämpar nästan självironiskt, för att hitta spänningsmoment och dramatik att rapportera om. Men för utomstående betraktare är intrycket det motsatta. Signaturen Charlemagne i The Economist sammanfattar det hela med rubriken: ”Tyskland slumrar”.
***

Enligt opinionsmätningarna har Angela Merkels kristdemokrater i CDU/CSU ett nära nog ointagligt försprång före socialdemokratiska SPD, och Merkels personliga popularitet är fortfarande mycket stor.

Hennes argaste kritiker – längst ute till vänster och längst ute till höger – stöter bort fler väljare än de vinner med sina hårda utfall. Ju högre de gormar, och ju osäkrare omvärlden ter sig, desto lättare är det för Merkel att framstå som ett tryggt val.

Det har varit ett genomgående tema under alla hennes år som förbundskansler, att hon vinner inte på att entusiasmera utan på att avdramatisera. Som den tidigare socialdemokratiska partiledaren Matthias Platzeck, sade i en intervju förra veckan är Merkel fortfarande ”mästare på att undvika eufori, för hon vet att denna antieuforiska politikstil håller längre.”

Det försätter även de seriösa politiska motståndarna i ett svårt dilemma.

Några på djupet uppslitande sakfrågor som splittrar de största partierna finns egentligen inte. Att kristdemokraterna och socialdemokraterna styr tillsammans i en blocköverskridande koalition, ger Merkel stora möjligheter att minimera SPD:s angreppsytor.

Socialdemokraternas nye partiledare, Europaparlamentets tidigare talman, Martin Schulz har – kompetens, omdöme, saklighet och energi till trots – svårt att bli trovärdig i sina försök att utmåla den tyska regeringspolitiken under Merkel som otillräcklig och misslyckad.

Han avstod, när han tillträdde som partiledare, från en ministerpost för att kunna stå friare i valrörelsen. Men det faktum att hans parti suttit med i regeringen 15 av de 19 senaste åren ( med de gröna 1998-2005, och med kristdemokraterna under Merkels ledning, 2005-2009 och 2013-2017), och att han både i synen på utrikespolitikens grunddrag, den sociala marknadsekonomin och migrationsfrågan, i huvudsak delar Merkels världsbild, gör att han fastnar i ett varken-eller-land.

Vissa skillnader mellan partierna kring skuld- och eurokrisen inom EU, skattesystemet och behovet av offentliga investeringar saknar inte substans, men får knappast något genomslag i valrörelsen. Att SPD:s förslag till skattereformer är mer genomarbetat än kristdemokraternas, även utifrån ett småföretagarperspektiv, är inget som gör avtryck i opinionen.

Merkel briljerar återigen i konsten att ta udden ur en valrörelse genom att lägga sig lagom nära motståndarna, kompromissa bort deras profilfrågor och tålmodigt vänta in deras misstag. Det är en dämpande, pragmatisk stil som kritiserats, inte utan berättigande, för att lulla den demokratiska debatten till sömns. Men Merkel framstår samtidigt i en internationell jämförelse som en välgörande punkt av sans, hederlighet och balans.

***

Den största osäkerheten inför det tyska valet handlar istället, hävdar en del, om vilket parti som ska bli tredje störst i förbundsdagen: Liberala FDP som ser ut att ta sig tillbaka in i parlamentet, De gröna som har haft en motig mandatperiod men har duktiga toppkandidater, vänsterpartiet Die Linke som plågas av sin sedvanliga inre stridigheter mellan pragmatiker och dogmatiker eller det nya, främlingsfientliga partiet AFD.

FDP:s partiledare Christian Lindner hävdade i en intervju med Bild am Sonntag förra helgen att förbundsdagsvalet 24 september redan är avgjort. Kristdemokraterna kommer att leda även nästa regering och Angela Merkel förbli förbundskansler, konstaterade han.

Lindners avsikt med det uttalandet givetvis inte att stärka kristdemokraterna, eller att sänka intresset för valet, utan att mobilisera liberala och konservativa marginalväljare för FDP.

Den som minns valrörelsen 2013 inser att det handlar om att ge igen. Då för fyra år sedan, när FDP kämpade för sin överlevnad som förbundsdagsparti, valde CDU/CSU, och inte minst Angela Merkel, att aktivt uppmana marginalväljare att rösta på kristdemokraterna, utan hänsyn till FDP:s prekära läge, utan någon kamrat fem-procent. Det har liberalerna ännu inte förlåtit Merkel.

Nu hoppas Lindner, som dock hamnat i blåsväder efter ett märkligt uttalande om det av Ryssland ockuperade Krim, kunna profitera på att CDU/CSU:s valseger redan tycks klar. Det ska göra det möjligt för honom, liksom för exempelvis De grönas toppkandidater, att hävda att det ideologiska vägvalet i höst handlar om vilket parti som ska öka mest därbakom.

Ska kristdemokraterna efter valet tvingas kompromissa och förhandla med ett mer marknadsliberalt FDP eller med ett mer vänsterliberalt miljöparti? I vilken riktning kommer Merkel att få anpassa sig?

Går det för CDU/CSU att få till stånd en majoritetsregering utan SPD? Skulle socialdemokraterna överhuvudtaget orka med internt att återigen sätta sig i en regering ledd av de traditionella huvudmotståndarna?

I frågan om vem Merkel samarbeta med under nästa mandatperiod, vilken koalition som skulle kunna få majoritet, sammanfaller spekulationer om regeringsbildningen med intressanta ideologiska nyanser. Med tanke på den dominerande roll Tyskland spelar inom EU, är det en fråga med europeisk relevans.

Att både Merkel och ledande krafter inom De gröna länge funderat på en koalition mellan kristdemokrater och miljöpartister på nationell nivå är ingen hemlighet. I delstaterna finns redan flera exempel på ett sådant samarbete.

Merkel har gradvis moderniserat CDU de senaste tio åren i både miljö- och livstilsfrågor, samtidigt som De gröna upptäckt en viss inre, pragmatisk konservatism. Inte minst i delstaten Baden-Württemberg där miljöpartisterna under Winfried Kretschmann (internt kontroversiell, men populär bland väljarna) lett delstatsregeringen sedan 2011, är största parti och efter valet 2016 bildade en koalition med just CDU.

Möjligheterna för de två partierna att mötas i uppgörelser som går djupare än bara nödlösningar, som faktiskt skapar ett nytt partipolitiskt idélandskap, kan i sak tyckas större än de någonsin varit. Men De gröna har en förbittrad vänsterfalang och kristdemokraterna en upprörd högerfalang som båda på var sitt håll försöker motarbeta ett sådant experiment.

Även om Merkel skulle få ett starkt mandat att bilda ännu en regering, är det alltså långt ifrån klart hur den skulle kunna vara sammansatt. Tillkommer gör dessutom den osäkerhetsfaktor som de främlingsfientliga strömningar i Europa utgör: hur starka är de under ytan, finns det dolda spänningar som inte syns i opinionsmätningarna, hur är AFD:s ställning egentligen?

***

Men alla de spekulationerna slarvar förbi den självklara motfrågan: är valet verkligen redan avgjort när det gäller vem som ska leda nästa regering?

Naturligtvis inte.

Inför nyvalet 2005 visade opinionsmätningar på ett entydigt och stabilt övertag för CDU/CSU över SPD. Att Angela Merkel skulle leda nästa regering ansågs i princip klart. Men i en legendarisk valspurt de sista veckorna lyckades socialdemokraterna, under dåvarande förbundskanslern Gerhard Schröder, nästan hinna ikapp och förbi kristdemokraterna. Till slut skilde bara en enda procentenhet partierna åt, 35,2 för CDU/CSU mot 34,2 för SPD.

Hade SPD blivit största parti i det valet och Gerhard Schröder suttit kvar, hade Angela Merkel sannolikt tvingats avgå som partiledare och aldrig blivit kansler. Det var snubblande nära. Hon har därefter aldrig hört till dem som tagit ut något i förskott, eller underskattat de tyska socialdemokraternas förmåga att mobilisera stöd i en valrörelse.

***

Socialdemokraterna är med tanke på sitt underläge värda ett speciellt lycka till i den här valrörelsen. SPD är ett av Europas mest välorganiserade, erfarna partier, med en historia som jag för egen del har djupa sympatier för. Den tyska socialdemokratin vet hur svårt och viktigt det är i kritiska skeden att hitta balansen mellan pragmatisk regeringsduglighet och mobiliserande idéer.

Det ena krävs för att hantera en mandatperiods alla konkreta ärenden, för att ta ansvar i en speciell situation. Det andra krävs för att skapa engagemang och beredskap till uppoffringar som bär över tid och håller en politisk rörelse levande.

På socialdemokratins axlar, även i Sverige, sitter alltid de två och manar från var sin sida. Realismen och visionen. Ansvarstagandet och drömmen. Även om europeiska, socialdemokratiska partier har haft några mycket tunga år, är det fortfarande en måttstock på samtidens politik: Hur väl klarar socialdemokraterna balansen mellan att regera och mobilisera?

Den som mest övertygande formulerat den socialdemokratiska pragmatismens betydelse för demokrati och en lugn samhällsutveckling är i mina ögon Herbert Wehner (1906-1990), som gjorde det utifrån sina egna förfärande erfarenheter, och sin skuld, som kommunist under Weimarrepublikens förfall och senare i Moskva under den värsta Stalinterrorn.

Wehner är i dag en av de tyska socialdemokratins mest kända och respekterade historiska gestalter. Han satt under flera decennier i partiledningen och valdes in i den västtyska förbundsdagen redan 1949.

Mot slutet av 1950-talet var han drivande bakom det så kallade Bad Godersbergprogrammet, där den västtyska socialdemokratin försökte bredda sig genom att ta avstånd från marxismen, acceptera marknadsekonomin och inrikta sig på sociala och arbetsmarknadspolitiska reformer, i syfte att få väljarnas förtroende som framtida regeringsbildare.

Han satt som minister i koalitionsregeringen med CDU/CSU 1966-1969 – en regering han själv medverkade till att driva fram – och fungerade senare som gruppledare med stenhård disciplin för SPD i förbundsdagen mellan 1969 och 1983.

Men Wehner blev alltså demokratisk socialist, och socialdemokrat, först mitt i livet, sedan han kommit till Sverige under andra världskriget, gripits av den svenska polisen som spion och dömts till ett års fängelse.

Den nordiska socialdemokratin formade honom, liksom Willy Brandt, för livet. Det var erfarenheterna av Sverige som fick honom att slutgiltigt vända sig bort från kommunismen. Om Sverige sade han senare att han “älskade det landet”.

Där fick han lära sig hur ett demokratisk folkrörelsesamhälle fungerar i praktiken. Med politiska partier och grupper som respekterar varandra och förmår att samarbeta. Och där konkreta, pragmatiska reformer för det gemensamma bästa väger tyngre än ideologisk varmluft och frasradikala drömmerier. Mot dogmatism och floskler var han efter sina kommunistiska år vaccinerad för resten av sitt liv.

Politik gick för Wehner ut på vad som gick att åstadkomma för människor i en parlamentarisk verklighet, utifrån rådande förhållanden, inte om stora visioner. Att göra socialdemokratin regeringsduglig, att hålla ihop en majoritet, var det allt överskuggande målet. Han var en politiker i knapphänt, sträng, cynisk, saklig men också auktoritär prosa, inte poesi. Det fick honom så småningom att börja förakta Willy Brandts mer idealistiska, antiauktoritära framtoning och beslutsvånda.

Föraktet var ömsesidigt, Brandt avskydde Wehners stil. Men de behövde varandras acceptans, för att kunna leda partiet. Det var en konflikt och ett beroendeförhållande som skar rakt genom SPD:s hjärta och kom att skapa dramatiska spänningar inom den västtyska socialdemokratin under hela 1970-talet.

***

I en tv-intervju 1968 (finns på YouTube), utförd journalisten Günter Gaus – som 1969 blev chefredaktör för Der Spiegel och 1973 gick över till politiken som statssekreterare åt Willy Brandt – fick Wehner upprepade frågor om inte hans utpräglade pragmatism och beredskap till parlamentariska kompromisser riskerade att göra SPD irrelevant i en tid av ökande radikalisering och “reideologisering” bland unga människor på både vänster- och högerkanten.

Intervjun led lite av att Gaus vid den här tiden fastnat i ett visst mått av nödig, akademisk 68-jargong, men Wehner lät sig varken provoceras eller distraheras. Socialdemokratin hade under året förlorat flera viktiga delstatsval och såg ut att gå en svår tid till mötes, men han tog i sitt svar tydlig ställning för sakorienterad, praktisk politik, och avfärdade ropen efter mer av ideologi, på ett sätt som knappast någon skulle våga i dag.

För Wehner handlade idépolitik och partiprogram om vad som faktiskt gick att omsätta i beslut och reformer som förändrade människors liv. Han ville ha mindre av hänvisningar till olika högburna världsåskådningar och mer av konkreta ställningstaganden på bestämda områden.

Principfasthet, enligt hans åsikt, bevisade mer i parlamentarisk handling än i retorik. Hur ett förslag gick att förverkliga i kombination med vilka konsekvenser det skulle få var det som gav ett förslag tyngd och relevans. För posörer hade han inget till övers. Debatten skulle vara intensiv och uppriktig, men komma till saken och vara relevant.

Det intressanta i sammanhanget är att socialdemokratin skulle komma att, tillsammans med liberala FDP, styra Västtyskland under tretton års tid 1969-1982, vinna fyra förbundsdagsval och under idealisten och idépolitikern Willy Brandts tid som förbundskansler entusiasmera breda och unga väljarlager på ett sätt som ännu i dag söker sin motsvarighet.

Helheten och balansen, mellan de två instinkterna, den cyniska pragmatismen och den visionära idealismen, det starka ledarskapet och den antiauktoritära hållningen, stämde. Det gick att både regera och mobilisera. I efterhand är det inte konflikten mellan, utan kombinationen av de två, i en och samma partiledning, som fascinerar mest.

När den balansen senare gick förlorad, när partiaktivister fick för stort inflytande och liberalerna hoppade av regeringssamarbetet, sågs inte socialdemokratin som regeringsduglig längre. Det tog lång tid att återställa förtroendet.

Först mot slutet av 1990-talet, och genom ett samarbete med De gröna, kunde en ny generation socialdemokrater med Gerhard Schröder i spetsen bilda regering. Och omedelbart bröt samma typ av konflikter ut, som präglat 1970-talets SPD, mellan pragmatiker och ideologer. De sju följande regeringsåren var fulla av slitsamma försök att åter få dem att fungera tillsammans i ett ansvarstagande för landet.

Minnena av både triumferna och nederlagen är ännu starka inom den tyska socialdemokratin.

Det är balansen mellan regeringsförmåga och mobiliseringskraft som Martin Schulz nu, liksom för övrigt Stefan Löfven, desperat försöker hitta. En sådan socialdemokrati behövs, även liberala och konservativa partier kan lära mycket av den traditionen.

Det speciella med Angela Merkel är i det avseendet att hon i sitt maktutövande och i sin person lyckas förena den sakorienterade pragmatismen med en antiauktoritär framtoning. Att hon som kristdemokratisk ledare kallats för Tysklands populäraste socialdemokrat, är ingen slump, men inte heller oproblematiskt, när idédebatten uteblir.

***

Hur tålig en fred, en demokrati, ett civiliserat system av rättigheter, tryggheter och skyldigheter, en utrikespolitik, en miljöpolitik, en ekonomisk ordning, en humanistisk grundhållning, egentligen är, avslöjas först i krislägen. När det som byggts upp under lugna, välmående förhållanden utsätts för extrema spänningar och påfrestningar.

I ett slag blir det som kanske, när kurvorna pekar åt rätt håll, kändes onödigt teoretiskt eller överflödigt att ägna detaljerade tankar åt avgörande frågeställningar igen. Då behövs både praktisk förankring och ideologiska perspektiv, nykterhet och upphetsning.

Plötsligt åldras man ett sekel, och allt äger rum inom loppet av en timme. Då är det för sent att hämta igen det som försummats.

Även om påståendet skulle visa sig överdrivet, att 2017 går att jämföra med 1918, 1945 och 1989, så har alla demokratiska val djupare betydelse än det som syns på ytan.

Angela Merkel har på många sätt förtjänat att få fortsätta som kansler, men förhoppningsvis tvingar socialdemokrater, liberaler och gröna henne att under valrörelsen tydligare, och i mer av idédebatt, motivera varför.

***

Några fler krönikor på temat Merkel, Wehner och tysk politik:

Socialdemokrater och liberaler bör åter söka varandra

Vi kommer att sakna Merkel när hon är borta

Överraskande utmanare för Merkel i Tyskland.

Läs även bristfälliga böcker tillsammans med barnen

Hans-Dietrich Genscher – mannen med den gula pullovern

Röda rosor och en floskel som fick Egon Bahr att brista ut i gråt

Anteckning om konservatism och ödmjukhet

Klimatavtal i Paris, lovvärda ambitioner och hållna tummar

Pressen ökar på Merkel – måtte hon stå emot

Merkel och potatissoppa istället för macho och cigarr

Beethovens teatraliska femma mot Bachs vältempererade klaver

Pragmatiker skördar vad ideologer sår

Tonårsrevolution mot morsan Merkel

Storseger för Angela Merkel

Merkel både vinnare och förlorare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>