Vilsen och halvdan partirevolt inom moderaterna
Det är givetvis helt i sin ordning om en partiorganisation vill byta ledare av olika skäl. Även om det är mycket ovanligt att en revolt uppstår så länge opinionssiffror är höga eller det finns maktposter att försvara/fördela, har skälen alltid skiftat historiskt sett till varför en ledare ifrågasatts.
När opinionssiffror sjunker och tankar smyger framåt mot nästa val, är det många positioner och uppdrag, i beslutande församlingar och i den egna apparaten, som uppfattas som hotade.
Maktanalysen på en personlig nivå eller gruppnivå, ger ofta bättre vägledning för varför stress uppstår i ett parti, än den övergripande nationella maktanalysen.
Men det finns ett par saker i moderaternas interna maktkamp som stör. När det första försöket gjordes, i våras, att tvinga fram Anna Kinberg Batras avgång som moderatledare slutade med några dagars dåligt förberett och relativt valhänt krypskytte inifrån missnöjda delar av partiet.
De smögs och viskades precis utom räckhåll för kameror och mikrofoner. Få ville ta det öppet. Att det dessutom rådde en total frånvaro av alternativa, villiga kandidater eller konkreta idéer om vad som skulle förändras – de som ville bli av med sin partiledare var endast överens om det, inte om särskilt mycket annat – gav det hela prägeln av ren nervositet över opinionssiffror. När Anna Kinberg Batra tog striden, vek de upproriska snabbt ner sig.
Man underminerade henne, men utan kurage att fullfölja eller ta konsekvenserna av det.
Nu har de tagit en sommar för att grunna på strategin, avvakta Almedalsveckan, några opinionsmätningar och ett par inrikespolitiska händelseförlopp, och de senaste dagarna har vi sett resultatet. En öppen, och får man förmoda, förberedd revolt som förankrats brett i förväg, men fortfarande utan de två avgörande faktorerna: Villiga motkandidater som vågar kandidera öppet och idéer om vad moderaternas roll i svensk politik ska vara.
Allt tyder på att konflikterna kring Reinfeldt-arvet, frågan om ett eventuellt samarbete med Sd, spänningsfältet (flytande, komplext) mellan konservatism, liberalism och rörlig maktpragmatism, de interna klyftorna i frågor om migration och öppenhet – de skulle kvarstå oförändrat även efter ett partiledarskifte. Kinberg Batras kritiker är splittrade på många olika läger.
Och endast snabbt ökande opinionssiffror, förhoppningar om fler mandat nationellt, regionalt och kommunalt, skulle kunna överbrygga dem för en tid till.
Men okej, skälen till partiledarstrider kan som sagt skifta. Det är legitimt. Vad som stör är att ingen vågar kliva fram och säga att hen vill, varför hen vill, vilket mandat att leda partiet hen söker och på vilket sätt hen vill företräda partiet retoriskt, och hur det skulle skilja sig från nuvarande ledning.
Så länge de upproriska inte har ryggrad och analys nog att enas kring en motkandidat, utan bara i panik vill bli av med vad de uppfattar som ett opinionssänke, då ger det inte ett regeringsdugligt intryck.
Problemet med toppstyrda, av hierarki präglade partiorganisationer, är att när ledningen vacklar, men de gamla traditionerna av slutenhet består, kortsluter den interna debatten.
Jag kommer också att tänka på några ord som De grönas mångåriga toppnamn i Tyskland Joschka Fischer, utrikesminister i den rödgröna regeringen 1998-2005, sa efter sin avgång när han fick frågan om det stora interna missnöje som funnits med honom.
Hans auktoritära ledarstil och hans pragmatiska politiska linje som var helt inriktad på att göra partiet regeringsdugligt, hade retat gallfeber på kritiker i partiet under lång tid. Men de andra i ledningen, som hade haft möjligheter att på allvar rucka på hans ställning, vågade aldrig. Och goda valresultat och maktinnehav vägde tungt.
”Jag hade haft respekt för dem”, sa Fischer, ”om de hade störtat mig.”
På något sätt tror jag att Anna Kinberg Batra börjar känna på samma sätt. Försök genomföra revolten med öppet redovisat alternativ, sätt något på spel – det är fair game – eller låt bli. Men det som nu utspelar sig känns halvdant, vilset och rätt ynkligt.
