John Ashbery (1927-2017) – språket och livet

Den amerikanske poeten John Ashbery har dött, 90 år gammal. Han har varit en av mina favoritpoeter sedan första gången jag läste något av honom.

Det finns en inre frihet, en melodisk men aldrig banal rytm och en ständig egenhet i hans språk och bilder som gör att hans dikter går att återvända till och läsa på nytt, utan att de någonsin känns förstelnade eller förutsägbara.

Enskilda dikter, även de berättande, har alltid vridit och vänt på sig en aning, skiftat en smula färg, låtit nya stråk och stämningar skymta fram, från en stund till nästa. Det egna tolkningen av en Ashbery-dikt måste därför börja om från början igen, vid varje ny läsning, som något fängslande, lockande men undanglidande i medvetandets utkant.

Hans sätt att skriva om själva språkets och diktandets processer, blev ett sätt att hjälpa läsaren närma sig även livets och skapandets möjligheter och problem.

Han var svårtolkad för de läsare som vill bli tagna bestämt i händerna och släpade framåt av förklaringar, ett klart syfte, entydiga bilder och lättidentifierade känslor, men han var befriande och underbar för den som vill känna språk, tanke och sammanhang knaka lite varsamt och intelligent i fogarna, aldrig vill bli helt färdig med en rad och alltid uppleva möjligheten till en ny tolkning av livet.

Han anspelade ofta på samtida kultur, men utan att bli dagsaktuell på ett kortlivat sätt. Genom hans dikter strömmade flera olika stilar och epoker.

Hans poesi var ingen föreläsningssal, där man sitter stilla och lyssnar, utan ett drömlikt, abstrakt och därför inkluderande dansgolv.

Och så kunde han ändå ibland, som ett skimmer mitt i dikterna, vara fint sentimental, vek och nästan ömsint.

Han fick aldrig nobelpriset, men hade varit förtjänt av det.

***

(Här finns en artikel om Ashbery i New York Times och här en text om honom på Poetry Foundation.)