Ett liberalt tomrum i svensk politik riskerar att växa
Det är dess styrka och det är dess svaghet, men liberalismen är inte barrikadernas och manifestationernas ideologi. Liberalen kommer aldrig som en Majakovskij att vråla till kommande sekler: ”jag brinner!”, eller måla måndagar och tisdagar till ”helgdagar i blod!”. Bara i yttersta nödfall, en aning klumpigt, utan att känna sig riktigt bekväm, höjer den en näve, stormar till front och reser en fana.
Argument, resonemang, kunskap, avvägningar, gott omdöme, konsekvensanalyser och värdesättande av historiska erfarenheter – jamen, ni hör ju jävla tråkigt det låter – väger tyngre för de flesta liberalt sinnade än revolutionära gester, bombastiska utfall, tillfälligt adrenalin och tomma symboler.
Vill du ha buller, fajt och bång, så be inte en liberal, åtminstone inte en socialliberal, definitivt inte en frisinnad från Västerbotten, att rigga festen.
Vill du däremot slippa att behöva städa upp och be om ursäkt dagen efter, kan det vara en idé att söka liberala råd på förhand. Att få rätt snarare än att vinna tillräckligt många röster, har därför brukat vara även den organiserade liberalismens ständiga öde, på gott och ont.
Men varje ideologi, också de demokratiska och eftertänksamma, måste veta innerst inne när det är dags, trots allt, att komma rusande nästan blint, alldeles utom sig av engagemang, övertygelse, iver eller oro.
Varje ideologi måste ha ett väderkorn för ögonblicken när alla de där andra fina värdena står på spel och hotas av händelser och krafter som inte får lämnas utan motstånd.
Och varje ideologi måste ha barrikader som den vaktar permanent, kompromisslöst och utifrån grundläggande principer. Alldeles likgiltigt vilka vindar som blåser i samhället.
I liberalismens fall är de barrikaderna demokratin, de mänskliga och medborgerliga rättigheterna, den enskilda individens universella rätt till liv, frihet, integritet, värde och värdighet. Det är där liberala debattörer måste gå att hitta, dag som natt, även i mörkt, rått ösregn.
Med sorg, frustration och växande förtvivlan har allt fler liberaler på 2010-talet upplevt hur enligt namn och tradition liberala partier, runt om i Europa, i avgörande lägen fattats på just de barrikaderna. Trots att främlingsfientlighet, gränsnationalism, intolerans, protektionism, kollektivism, identitetspolitik, övervakningssamhälle och nyauktoritära rörelser vuxit sig starkare. I förundran har man tvingats konstatera att både konservativa röster och vänsterdebattörer ibland framstått som mer principfast liberala i vissa grundläggande frågor än de partiledningar som borde gjort front först av alla.
Under ett skede när antiliberalismen sitter vid makten på många håll, och antiliberala strömningar är aggressivare än på länge, har liberala partier uppfattats vara senfärdiga, tvehågsna, svåra att placera och ljumma. Rädda för att stöta sig med tidsandan. Ängsliga för att utgöra en från opinionstrender och klickpigga strömningar på sociala medier avvikande röst. Och så därtill denna själlösa illusion som begreppet ”borgerlig” utgör.
Med tanke på de påfrestningar som kan vänta samhällsekonomin, välfärdssystemen och arbetsmarknaden det kommande decenniet, med sociala spänningar och politisk oro som följd, och extrema rörelser som söker regeringsinflytande, är det av avgörande betydelse att även partilandskapet har starka och pålitliga liberala aktörer, inte bara till namn utan även till hållning.
Finns det inte utrymme för otåliga, ifrågasättande, idédrivna och föreskyndande personligheter och temperament inom liberala partier, även på ledande positioner, så är det ett allvarligt svaghetstecken.
***
Mot den bakgrunden ska beskedet ses att Birgitta Ohlsson nu ger upp sin partiledarkandidatur i liberalerna och lämnar inrikespolitiken. Jan Björklund har, givetvis, inget att be om ursäkt för. Stödet internt för ytterligare en valrörelse under hans ledning var uppenbarligen större än det var för en nystart med Birgitta Ohlsson.
Hur det externa stödet för de båda sett ut hos potentiella väljare är inte irrelevant, men går bara att gissa sig till. Och en organisationsordförande väljs inte av eventuella utomstående sympatisörer, utan av aktiva medlemmar. Att Björklund utmanats under våren och sommaren har färgat hans utspel. Han har tvingats bli tydligare på punkter där han tidigare vacklat.
Men genom att välja ett elfte partiledarår med Björklund hellre än ett första med Ohlsson har liberalerna gjort ett vägval som nog för utomstående upplevs som mer definitivt än vad kanske partiapparaten inser. Bakom kulisserna har konflikten säkerligen varit mer infekterad än vad som medgetts utåt. En del av dem som när Ohlsson tillkännagav sin kandidatur med nyfikenhet började känna nytt hopp för partiliberalismen kommer att besviket vända bort blicken igen.
Birgitta Ohlsson har den där instinkten för när barrikader måste värnas och strider tas, förmågan att klargöra liberala principer och väcka engagemang för dem långt bortom sitt eget parti, som ibland saknats hos den organiserade liberalismen senaste decenniet.
I sin artikel i Expressen lämnar hon tre råd åt partiet: Att se den ideologiska konfliktytan frihetlig/internationalistisk kontra traditionell/nationalistisk, stärka den socialliberala mitten och dra alliansen ditåt. Att skapa ett mer öppet parti för att locka till sig och behålla talanger. Och att driva ett antal socialliberala symbolfrågor som aldrig får kompromissas bort.
Lätt hade hon inte fått det, misstag hade begåtts och utan tvivel hade det blivit en del turbulenta dagar för liberalerna om Ohlsson hade fått ta över efter Björklund. Men hennes partiledarskap hade kunnat fylla ett besvärande liberalt tomrum i svensk inrikespolitik. Ett tomrum som inte är gigantiskt, men som blir irriterande påtagligt i vissa för liberalismen avgörande ögonblick. Nu blir det tomrummet en aning större. Vem blir först med att våga fylla det?
*********************
Läs gärna också:
När liberalismen behövs som mest får liberala partier inte svika
