Vi behöver rum för svåra, krångliga, mänskliga samtal bortom politiken

Dagen efter, när alla de tillfälliga posörer som likt en kringsresande cirkus följer medias strålkastarljus genom årstiderna, dragit vidare mot nya snackisar, och verksamhetens eldsjälar, slitvargar och uppbärare ska hantera vardagen åter, dyker djupare och svårare frågor upp, än dem som stod i centrum för polemik och kampanjer.

För i mötet med levande, bångliga, mångfacetterade människor blir det krångligt, som i utropen verkade så klart, enkelt och färdigtänkt.

Svenska kyrkan kan, när valen till möte, stift och fullmäktige klarats av, ha en del att grunna på.

Det här en stilla, opolemisk, utomstående, men ärlig fundering med anledning av stämningarna som rått inför de valen.

***

För mig är en av kyrkans viktigaste funktioner att vara en plats, ett rum, där alla (som vill) kan känna sig välkomna med sin liv, sin svagheter, sina frågor, sina inre motstridigheter och sina bördor.

Kyrkan måste, som jag ser det, ha försoning, förlåtelse, lyssnande och en beredskap till nya chanser som en central utgångspunkt i mötet med människan. En öppenhet (inte en underkastelse eller likgiltighet, utan en beredskap till samtal, en hand utsträckt som möjlighet till gemenskap, ett stort tålamod, kanske samhällets största) även för dem med stora problem i relationen med andra, men samtidsfrågor och med världen.

Om jag skulle välja ut ett ställe i Bibeln, att reflektera kring, att läsa långsamt och lyhört, vore det ur Lukas 5:

”Hur kan ni äta och dricka tillsammans med tullindrivare och syndare?” Jesus svarade: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse, utan syndare.”

Det tycker jag väldigt mycket om. Och det är en av samtidens stora problem, trots alla digitala forum, att de gemensamma mötesplatserna, de öppna, välkomnande, tolererande rummen, hotar att minska till antal, därför att politiken, rädslan för att förknippas med fel saker, ovanan och oförmågan att hantera mångfald, brådskan att ta definitiv och tvärsäker ställning så snabbt som möjligt, tar över allt.

***

Jag känner själv, som älskar kultur, ledsnad och frustration över vetskapen att många av de som styr kulturdebatt och kulturarrangemang ser en sån som mig som på sin höjd ett tolererat styvbarn, eftersom jag inte är politiskt vänster.

Det är en sorg i mitt liv, att kultursfärens ideologiska vakttorn ofta blänger snett på, skuldbelägger, förtalar och inte är beredd till öppna samtal med oss som inte delar deras åsikter, deras jargong. De talar om mångfald, men praktiserar ofta bara sinfald.

Vi som inte är godkända får hålla oss borta, söka andra gemenskaper, andra rum. Självklart påverkar det ett samhälle, när viktiga sfärer stänger om sig.

I det här fallet är det bara en personlig upplevelse, från en ändå privilegierad position, i det lilla och väldigt banala.

Men hur är det i ett större perspektiv, när rum för samtal, grubbel, frustration, motsägelser, tro och sökande stängs i förebyggande syfte, i renhetssyfte, för dem som verkligen står utanför makt, värme och inflytande?

Vad händer med samtalet som kraft och ideal om det bara är likasinnade som för det? Det omöjliggörs långsamt.Kyrkan måste, anser jag – det gäller även, utan att överdriva jämförelsen, idrottsföreningar, breda kulturverksamheter och andra sammanhang – ha en förmåga att rymma mångfald i åsikter, läggning och erfarenheter på riktigt, som går långt utöver det andra kan eller har beredskap för. Allt kan inte dränkas i politik och Facebook-poser.

***

Samtalen, de djupa, allvarliga, måste ju ha någonstans att börja, även med ”syndarna”, även med de som av tusen olika skäl hamnat snett, bär på missriktad vrede, komplicerande erfarenheter eller bara blinda aggressioner. Någonstans måste vi ju ha att inleda samtal, hålla dörrar på glänt, kanske kunna nå, hjälpa och försona, även dem.

Och då är kyrkan för mig något annat än en beslutande politisk församling där ideologiska gränsdragningar och konflikter hör till kärnuppdraget.

Jag inser att kyrkomötet, stiften och kyrkofullmäktigen är både beslutsförsamlingar och en del av kyrkoverksamheten. Därför är det viktigt hur medlemmarna röstar och engagerad ideologisk debatt om kyrkans värdegrund helt legitim. Att värna en sådan värdegrund är självklart inte detsamma som att stänga dörren för oliktänkande som medlemmar och kyrkobesökare. Men med det sagt, kan inte kyrkan ses som en av politik definierad plats på samma sätt som ett parlament.

Ur den aspekten oroas jag, störs jag en aning, när ett val till kyrkan präglas för mycket av självrättfärdig retorik från olika håll, vädjanden om att hålla åsiktssyndare borta, att rösta negativt, att mobilisera röster för att hålla orättfärdiga på mattan. Även de som vill hålla kyrkan öppen och välkomnande har tyvärr låtit starkt exkluderande, mot dem som inte lever och tänker rätt.

Risken finns att det är ett budskap bara för de redan starka och stabila, och att det som sägs i en kyrkovalrörelse även spiller över på hela kyrkans attityd till människor som avviker på något sätt.

***

Var ska en som behöver kyrkan och kyrkans gemenskap i olika avseenden, i sitt liv, i sin tro, i sin frustration, i sin längtan efter gemenskap och kanske förtvivlan, i kanske sin inre brottning med olika drivkrafter, var ska hen vända sig? Vilka sammanhang, samtal och vägledare återstår, om rum efter rum stängs för det som stör? Folkkyrka?

En människans liv, åskådning, reaktionsmönster och sätt att hantera allt som bubblar och sliter inombords, hur svårt är det inte att sammanfatta i en enskild ståndpunkt. Och dem som äger det moraliska tolkningsföreträdet i olika situationer, de som säger det rätta: är det så att de alltid också lever som de lär? Hur man tror och lever, är en fråga med kulturella och kristna djup.

Är exempelvis en sverigedemokratisk sympatisör välkommen i kyrkorummet, kan den känna sig välkommen som människa, som troende? Även om jag hoppas att kyrkan ska förbli öppen, internationell och fördomsfri, att kyrkans arbete och diakonala prioriteringar ska vägledas av helt andra, ibland rakt motsatta, värderingar än Sd:s, hoppas jag faktiskt det. Jag tror till och med att det väldigt viktigt.

Ta striden i politiken och i beslutande församlingar, i praktiska vägval, men stäng inte med er retorik dörren för människor att överhuvudtaget närvara i verksamheten. Det kräver eftertanke och insikt när en nödvändig, tydlig värdegrund ska kombineras med en välkomnande, lyssnande verksamhet som inte alltid får fastna i politik.

När polemiken förmedlar att människor med fel åsikter ska hållas borta, när tongångarna blir för hårda och självrättfärdiga, när kampanjer inför ett kyrkoval mer handlar om att skrämma för de smutsiga än om människors vilsenhet och trasighet i en orolig samtid – hur klarar kyrkan, som ju inte är en rent politisk församling utan förhoppningsvis något mer, ett gemensamt rum även för de bristfälliga, den balansgången efter ett sådant här val?

Hur klarar andra mötesplatser den balansgången, om politiken överskuggar allt och anses diskvalificera människor? Hur hittar man ingångar i samtal ändå? Vi kan ju inte stänga ute stora delar av samhället, stänga ute för gott.

***

Att skapa förutsättningar för möten i samtal, kultur, läsning, konst, bildning, vetenskap och utbyte av erfarenheter, även när de mötena kan vara laddade, jobbiga och fulla av konflikter. Att upprätthålla en kontaktyta, en inbjudan till närvaro, en dörr på glänt, även för de som befinner sig i sårbara gränsland, på drift, kanske utan självkänsla eller upplevelse av någon som helst samhörighet med andra. Att aldrig ge upp hoppet om det underverk som kan ske när en människa känner sig sedd och välkommen in i ett samtal, trots allt.

När kyrkan bidrar till det är den som finast. Det finns inget viktigare i dag. Ska ni välja att lägga en del av er tid på samtal, välj de svåra, över gränser och erfarenheter, inte de enkla, som aldrig lyfter blicken från den egna fläcken.

Är det längre möjligt med mötesplatser som är större än, och i några avseenden fria från, politiken? Betänk det, i synnerhet efter ett val, när självrättfärdiga tongångar hotat att ta över i ett sammanhang som för många kan vara den sista, återstående, förlåtande gemenskapen.