Till läsandet, odlandets och långsamhetens försvar

Låt det sjunka in, låt det slå rot; vattna landet och lämna det att växa. Konsten att odla, är konsten att förtrösta i väntan.

Det här är en hyllning till läsandet, bildningen och långsamheten. Till omläsandet och omtanken. Till modet att låta saker ta sin tid. Till djärvheten hos dem som inte bryter upp vid första vind. Till filosoferandet i skymundan. Ni utan sekund- och minutvisare, ni som talar med blicken närvarande, är mina hjältar.

Eller kanske är det som Maria Küchen skriver i sin fina, stillsamma ”Ett liv i din dag”, inte tid vi saknar, utan koncentration:

”Koncentration kräver frånvaro av stimulans. Frånvaro av stimulans är klassat som ett mardrömstillstånd i vår civilisation, men det är kanske inte mardrömstillstånd, varker för vuxna eller barn. Vi lever i en storm av stimulans som kanske behöver stillas om vi ska komma någon vart.”

Jag tror att vi behöver båda. En insikt om tiden som förädlare och en varning för överstimulans som fara. Demokratin är i hög grad en eftertankens, prövandets och tålamodets styresskick.

Ställer vi inte vår tid till förfogande, kan inget mogna. Och även tystnaden, stillheten, att ge osäkerheten utrymme, är en förutsättning för att ett samtal ska hinna ner under ytan, att ett förtroende djupare än roller och budskap ska hinna gro.

Det finns larm, skriver Owe Wikström i ”Det bländande mörkret”, som bara kan överröstas med tystnad. I tystnaden ”finns tveksamheter och sökande pauser. Det goda samtalet är främmande för den neurotiska ljudfyllandet.”

Och samtal måste vara ett sätt att få tänka högt i förtroende. De flesta av oss”, påminner Wikström, ”kan inte i ensamhet bygga ut våra tankekedjor särskilt långt, utan vi måste försöka formulera våra ofta osäkra idéer, för att höra hur de låter och ser vart de leder. Det påstås att det som gör den svenska samtalskonsten så underlägsen den europeiska är att svenskar aldrig talar essayistiskt, det vill säga på prov. Vi talar i sak, men inte i princip. Vi berättar om vår resa till Korfu, men talar inte om resandet; vi antyder att Perssons ska få barn, men talar sällan om kärleken; vi nämner att gamle Lundström gått till sina fäder, men talar ogärna om döden.”

Vi är dåliga på, och rädda för, att pröva tankar högt, ställa öppna frågor, blotta en undran. Det är något som blivit värre de senaste åren, när den som kan snaska fram ett sociala medie-tjohej dominerar dagen.

De som aningslöst slinter med en tanke, i det där sökandet, kan stämplas för lång tid framåt av skyttegravarnas andefattiga ordmärkare. Vi lär oss att bara leverera det etablerade, desinficerade, övertydliga. Sätta åsiktskryss i ett färdigt rutmönster. Varför slösa tid på att söka kunskap och resonera sig fram, när det är först till kvarn som gäller?

Så minskar villigheten att ägna tid åt det fransiga som inte väcker säker genklang direkt.

***

Vad sker i en sådan debattkultur, med läsningens plats, med böckernas roll? Vad borde stå i centrum för en bokmässa: de söndertjatade, i sten huggna åsikterna eller de litterära försöken som skapar osäkerhet, rycker undan mattan för givna svar och just därför ger möjlighet till samtal?

Det finns många slags faktaresistens. En av de farligaste är kanske den som finns inbyggd i ett system där allting måste vara färdigtänkt inom några timmar. I ett sånt klimat uppstår en ovilja även hos etablerade medier, att lyssna på röster som stör en tänkt dramaturgi, en planerad rollfördelning, en önskad punchline.

Rädslan för att låta tankar och intryck mogna, nervositeten inför det motsägelsefulla, hetsen att skörda fröna direkt, medan man vet var man har dem, är också ett slags verklighetsförvägran. Tv, radio och tidningar är fulla av onödig brådska och andnöd.

***

Att läsa en bok, eller en avhandling eller en forskningsrapport, att lyssna på ett långt föredrag, att utan påslagen mobil samtala med någon i timmar, lära känna en människa, låta konversationen växa fram – det tar tid. Att läsa en bok två gånger, tänka igenom innehåll, stil, kontext, söka angränsande litteratur, låta tankarna mogna, formulera en egen, självständig, fri uppfattning om det lästa, bjuda in till nya samtal – det tar många, många timmar, långa dagar, månader.

Lär vi ut den fortfarande, konsten att läsa böcker som inte bara trampar redan kända vägar? I en permanent oro över vad flödet ägnar sig åt just nu och med krav på omedelbara ställningstaganden när dagsdebatten rusar förbi, kan bara instinkter och minsta gemensamma nämnare överleva.

Samhällsdebatten fylls till vardags av dem som ägnar långt mer tid åt att följa flöden, inlägg och stormar i realtid – att hålla koll på vuxenskolgårdens tillfälliga rabalder, och hitta rätt allierad snabbast möjligt – än åt att sätta sig in i ett förhållande bortom slagordet.

Det är omöjligt att gå med näsan doppad i ett ständigt uppdaterat flöde nästan all vaken tid och ändå hinna med att läsa och tänka kring litteratur, eller föra goda samtal. Tiden sträcks aldrig ut, koncentrationen omöjliggörs.

Jag vill påstå att böcker, forskning och fördomsfritt kunskapssökande spelar en mycket mindre roll för kulturdebatt och samhällsdebatt än de flesta vill erkänna.

De offentliga torgen domineras av stressad åsiktskapplöpning. Bildningstörst, läsning och fördjupningar lämnas åt småpublikationer, specialintresserades egna forum och privata samtal.

En mässa för stilla, långsam och sökande läsning hellre än slutna åsiktsdeklarationer, en mässa för bildning som börjar med frågor, inte svar – den mässan får vi nog anordna inom oss själva, i en kamp med vår egen otålighet, varje dag.

***

(Texten har också varit publicerad på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>