Skandalerna som rör myndigheters IT-säkerhet, integritet och hantering av känslig information fortsätter.
Ekots avslöjande i går att rikspolischefen Dan Eliasson 2015 i strid med säkerhetsförordning och gällande regelverk beslutade att ge ett privat företag åtkomst till information i polisens personal- och lönesystem, med uppgifter om polisers namn, personnummer, löner, anhöriga, resor och scheman, har fått hård kritik. På nytt tvingas regeringen hantera en kris som har med grundläggande informationssäkerhet att göra.
Bakgrunden till rikspolischefens beslut ska ha varit att myndigheten inte längre upplevde sig kunna sköta sitt interna löne- och personalsystem Palasso, utan behövde hjälp av kanadensiska företaget CGI, som äger systemet. För att skynda på processen valde Eliasson att inte invänta försvarsmaktens godkännande och kontroll av det krypteringsskydd som krävs när det gäller uppgifter med relevans för rikets säkerhet.
Man kan utgå ifrån att fler liknande missgrepp kommer att uppdagas den närmaste tiden, när fler myndigheter och andra viktiga aktörer granskas på ett område där i ärlighetens stora delar av samhället saknat tillräcklig kunskap, medvetenhet och skärpa.
Det är viktigt att de utredningar som nu dras igång går in i frågorna på djupet, för att säkerhetstänkandet ska kunna utvecklas bort de värsta formerna av aningslöshet och slapphet.
***
En av flera gemensamma nämnare för ett antal av de affärer som stått i centrum senaste tiden, inom myndigheter, föreningar och partinära organisationer är bristen på internt ansvarstagande, strikthet och kurage att säga ifrån.
Det gäller exempelvis även det moraliskt och principiellt skandalösa agerandet inom socialdemokraternas egen, av lagstiftningen särbehandlade, lotteriverksamhet, som avslöjades av DN häromdagen
Mönstret går igen. Att inte någon, fler eller tillräckligt inflytelserika säger ifrån i förväg, på ett sätt som inte går att ignorera eller misstolka. Tar konflikten, vågar förstöra stämningen genom att påpeka när grova oegentligheter föreligger, hyckleri pågår, systemmissbruk sprider sig, avsteg från de principer som visas upp utåt äger rum eller brott mot grundläggande regelverk begås.
Nu kommer rannsakan och självkritik först när journalister gräver fram missförhållandena. Även det är en slutsats att dra efter denna märkliga sommar och tidiga höst i svensk politik. Det brister i diskussions-, ämbetsmanna- och myndighetskulturen, när regelverk tänjs och smygs förbi för att skynda på åtgärder, utan att det blir en offentlig diskussion om det direkt.
Att yttra obekväma sanningar högt på interna möten, ifrågasätta en konsensus, inte nicka ja i alla lägen, störa en gruppdynamik, äventyra en process i en jäktad, pressad vardag med hänvisningar till principer, det är jobbigt, genererar dålig stämning och ger inga vänner. Men att det modet, och tålamodet att lyssna på invändningar, finns någonstans, är avgörande för en verksamhet.
Vissa roller måste vägledas av något viktigare än effektivitet och smidighet. En beredskap att leva upp till de grunder som definierar ett uppdrag. Den oförvitliga, korrekta, omutbara byråkratin, som ingen älskar, alla muttrar över, men alla också respekterar, är ett slitstarkt ideal. Kombinationen av respekt för och ödmjukhet i ämbetet.
Jag brukar säga att offentliga verksamheter och myndigheter ska vara svala, kyliga men värmetåliga kärl, med tunga, stabila ben. Som tål hetta. Som värnar det mått av långsamhet och eftertänksamhet som ska finnas i inbyggd i varje beslutsprocess. Som klarar av att stå emot inte bara antidemokratiska påtryckningar utifrån, utan också uppifrån, från makten själv, när den är otålig, när den vill ta genvägar, när den vill att omgivningen ska blunda, när den vill bryta mot lagen.
Ett så gammaldags, men i rätt tolkning demokratiskt radikalt ord som ”plikt” – att göra den först och främst – kommer en i hågen.
