Glöm inte landsvägarna
Landsvägar och älvar, det är hemma. En landsväg lär du känna med åren, under en uppväxt, över ett liv. En landsväg måste du lära dig läsa, bit för bit. Den är ett eget språk, med unika tecken. Där finns prosa, rubriker och poesi. Skitsnack och högtidstal. Slang och dialekter, för varje krök.
Det som för den tillfälliga besökaren bara är en väg som andra, en sträcka över typiska slätter, genom öde skogslandskap eller längs en av många älvdalar, är för den som bor där en ständigt skiftande värld av nyanser och dagliga nyheter, av villkor för liv, jobb och fritid. Och av berättelser, dråpligheter, skvaller (ja, elakt också), vänner, konflikter och naturliv.
Dolda bakom en dunge, på andra sidan en sjö, runt kullen till vänster, strax utom synhåll, överallt ligger gårdar, bryn, vattendrag, industri, jordbruk, motorbanor, kulturminnen, stråk och fält med vilda djur och tama.
Bara några kilometer genom en by som du känner till, som du lever i eller vuxit upp med, kan bjuda rikare stoff än hela romaner om människor och liv. Den som bara ser en skog, en samling hus eller en enstaka, intetsägande vy, har inte lärt sig läsa vägen.
Naturligtvis kan samma sak sägas för ett kvarter i storstaden, eller för en E4-sträcka mellan två stadsdelar i Umeå – det som kan synas vara en sällsynt pisstråkig sträcka, förändras om man vet vad som skymtar bakom fasaderna.
Men med landsvägar, och byvägar, är det något speciellt. Också av det skälet att utan bilen är livet på landet i praktiken nästan inte tänkbart.
Många av de kompromisser som en landsbygdsbo ofrånkomligen lever med och accepterar som en del av livsstilen, att det är längre till viss service, att inte alla fritidsaktiviteter finns i närheten, att socialt umgänge ibland kräver resor som en storstadsbo skulle definiera som safarisemester, förutsätter att det finns bilar och fungerande, pålitliga, någorlunda renoverade vägar året om, så att det går att ta sig till den service som finns, till arbete, till tätorter och till nöjen.
Det handlar både om liv och livskvalitet, på ett sätt som storstadsbon inte alltid kan visualisera. Eller som Malin Ackermann i Lycksele, en av mina inspirationskällor i den svenska landsbygdsdebatten, skrev häromdagen på ett socialt medium: ”Vi som bor kvar har andra krav. Inte lägre krav”.
Och för företag på landsbygden – både tjänste- och industriföretag – är vägarnas farbarhet hela året en avgörande faktor, som ofta glöms bort när analyser görs ur ett Stockholmsperspektiv nationellt, eller ett kustperspektiv i Västerbotten.
Här måste jag komma med en ursäkt och en självkritik. När jag för några veckor sedan skrev om den nationella planen för transportsystemet 2018-2029, fokuserade jag nästan helt på järnvägar och Norrbotniabanan.
De vanliga vägarna togs i mycket av rapporteringen, och av mig, liksom för givna. Insiktsfulla läsare påpekade snabbt misstaget.
VK skriver i dag på nyhetsplats om hur Länsstyrelsen i sitt remissyttrande angående Länstransportplanen för Västerbotten 2018–2029 oroas över att inlandskommunerna får så lite pengar till sina vägnät. ”Där finns många mil vägar och många potthål”, säger landshövdingen Magdalena Andersson.
Både från Dorotea och Sorsele påpekas i artikeln med rätta hur kustens önskemål ofta prioriteras före övriga länets när det kommer till infrastruktur. Det förtjänar att få gehör för sina varningar.
Landsvägar, likt älvar, är ådror genom hela regioner, binder samman, håller vid liv och ger en aning om både mångfald och samhörighet. Plötsligt vidgas de, mitt i skogen, till små flygfält, och påminner om en annan tid, av flygvapen och mobiliseringsplaner. Plötsligt förstår man hur västerbottniska författarskap hänger ihop geografiskt, när mytomspunna namn dyker upp på en skylt vid vägen.
Subtila mönster längs en sträcka blir synliga – föreningsliv, kyrkor, odlingar, skolor, näringar. Det finns skäl till varför lokala utvecklingsprojekt ofta följer sträckor där vi färdas tillsammans, bredvid eller förbi varandra. Delar man landsväg, delar man något viktigt.
