Nobelprisen och en underbar vecka
”Att andra människors åsikter flyter omkring i våra hjärnor ökar inte vårt vetande det minsta”, lyder en berömd passage i 1600-talsfilosofen John Lockes ”An Essay Concerning Human Understanding”, ”även om dessa åsikter är sanna. Det som för dem var vetenskap är för oss bara åsikter; vi ger bara vårt erkännande åt de stora namnen och använder inte som de vårt eget förnuft för att förstå de sanningar som gav dem deras rykte.”
I vetenskapen, fortsatte han, ”besitter man bara det man verkligen vet och begriper; det man bara tror och litar på är enbart trasor, som oavsett hur väl de passar in i helheten, inte nämnvärt utökar kunskapsmängden hos den som samlar på dem. Sådan lånad rikedom är likt trollguld, vilket är guld i händerna på de som skänker ut det men blott vissna löv och stoft när det skall användas.”
Locke utövade som kunskapsteoretiker, empirist och politisk tänkare ett inflytande på så många områden att det inte går att sammanfatta här. Inom idéhistoria eller pedagogik, vetenskapsteori, etik eller statslära, i studier av franska revolutionen eller nordamerikanska frihetskriget, i sökandet efter liberalismens ursprung – nästan vilken tråd du än rycker i, sprattlar även Locke och hans idéer till, förr eller senare, där nere i 1600-talet.
Och även om hans kunskapssyn snart skulle utmanas, eller kompletteras, av andra filosofiska strömningar var han en av dem som lade grunden till upplysningen på 1700-talet. Den epok av vetenskapliga metoder och kritiskt tänkande, med tron på kunskap, frihet och människans eget förnuft, som fortfarande i dag, långt senare, präglar mycket i vårt samhälle.
***
Ändå fanns det redan i upplysningens förstadie insikter om hur en överdriven respekt även för vetenskapliga auktoriteter, ”vårt erkännande åt de stora namnen”, kan leda till en passivisering av det egna tänkandet. Lockes maningar ovan uttryckte – för att låna några ord från Norman Hampsons studie ”Upplysningen. En analys av dess attityder och värden” – självklart en ny ”tillförsikt om människan och hennes framtid”, men de är inte blinda i sin framtidstro.
Vetenskapen och dess metoder skulle öka kunskapen, frigöra tänkandet och ge människor makt att ställa nya, fler, noggrannare och ännu bättre frågor på egen hand, inte leverera gåtfulla, dogmatiska svar som inte fick ifrågasättas av andra.
De två drivkrafterna – det vetenskapliga kunskapssökandet, med fakta. logik och sanning som relevanta begrepp, och det mot alla auktoriteter och säkra svar kritiska förhållningssättet – har brottats med varandra i alla forskning och all högre utbildning sedan dess, ofta harmoniskt, ibland i konflikt och frustration.
Även de debatter som förs om postmodernismens kunskapssyn och inflytande över humaniora, ekar på sätt och vis av samma ursprungliga spänning. Ständigt måste – de som sysslar med vetenskapsteori kan ägna sina liv åt ämnet – balansen sökas på nytt, och sedan åter ifrågasättas.
***
Nu går nobelprisveckan, den när vi får veta vilka pristagarna blir, mot sitt slut. Den är kanske ett spektakel i vissa avseenden, men också underbar. En kort paus från trams och nonsens, från hysteri och gap, från okunnighet som medial och politisk karriärväg.
Även om litteratur- och fredsprisen får mest uppmärksamhet – de två mest lättbedömda och därför minst intressanta utmärkelserna – är nobelprisveckan framför allt en hyllning till vetenskapen, till pionjärinsatser och betydelsefulla genombrott på olika forskningsfält som sällan står i centrum och som de flesta av oss vet väldigt lite om.
I Alfred Nobels testamente betonades för både fysik-, kemi- och medicinpriset att de ska gå till den som gjort den viktigaste ”upptäckten”. Det är ett bra, öppet och ändå vägledande ord.
Ibland kan upptäckternas betydelse för vår vardag genom tekniska framsteg eller medicinska behandlingar, illustreras på ett enkelt sätt. Ibland belönas forskning som bidragit till ny förståelse av det tidigare obegripliga, men ännu inte går att göra en Hollywood-film om.
Det är när det är svårt som vetenskapsjournalisterna får visa vad de kan, i samspel med forskarvärlden. Inte för att passivisera oss, utan för att göra oss nyfikna på mer.
Kloka de som tar chansen att försöka förstå, åtminstone lite grand, vad det är som belönas. Och kloka de som hejar på alla unga som själva söker sig till naturvetenskapen, som väljer att plugga det svåra och skaffar sig redskapen att forska och tänka kritiskt, fördjupa kunskapen, möjliggöra framsteg och granska det vi trodde var färdigtänkt.
Eller som Lise Meitner sa i sitt tal i Wien, 1953:
”Trots att vetenskap och teknik historiskt sett alltid utnyttjats för krigsändamål, finns det etiska traditioner inom vetenskaplig forskning som kan stå som förebild vid insatser för mänsklig välfärd och mänsklig samvaro.”
(Citat hämtat ur Bengt Forkmans biografi ”Lise Meitner – en levnadsteckning”, 2006)
***
För en tid sedan fick jag låna en mycket läsvärd bok av en VK-kollega, ”Mörkret vid tidens ände, En bok om universums mörka sida”, av professorn i teoretisk fysik, Ulf Danielsson. Han frågar där, i ett kapitel som går igenom olika teorier om vad den mörka materien består av: ”Vem har sagt att det måste vara enkelt?”
Det är en befriande fråga. Och han avslutar hela boken med några ord vi alla borde ta till oss: ”En sak är jag i alla fall säker på: Vi får aldrig sluta fråga. Aldrig.”
***
(Texten har också varit publicerad på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)
