Om partierna hade skapats utifrån dagens samhällsproblem och idédebatt

Hur skulle partilandskapet i Sverige ha sett ut inför valåret 2018, om partier och intresseorganisationer, hade grundats enbart utifrån dagens viktigaste samhällsproblem?

Om sakområden, ekonomiska förutsättningar och sociala strukturer som existerar 2017 hade varit vägledande, snarare än vaga minnen från det tidiga 1900-talet? Om partipolitiken hade uppfunnits på nytt, på rent papper utan några anvisningar, fritt från sekelgamla låsningar? Om väljare, medier, debattörer, kulturliv och forskare skildrat, analyserat och ställt frågor utan ctrl-C och ctrl-V, utan slentrianmässiga floskler och inövade rollspel.

Vilka partier hade då formerats? Med vilka personer som ledande företrädare och i vilka typer av parlamentariska samarbeten?

Allt hade inte varit annorlunda, men mycket. Motsättningar och ideologiska spänningsfält hade kunnat upptäckas, som i dag bara anas i den traditionella rapporteringen. Idédebatten hade plöjt helt nya fåror även för partipolitiken.

Vissa grundmönster hade känts igen. Men många hade fått bygga från grunden. Det hade varit välgörande.

Dagens svenska partilandskap, och samhällsdebatt, klafsar varje dag omkring i en dy av tomma ritualer, förlegade fiendebilder, hycklande koalitioner och ruttna retoriska grepp.

Och de etablerade partierna blir alltmer ansträngda i sina försök att hålla ihop historiska självbilder och dagsaktuella ställningstaganden till en trovärdig helhet. Det krackelerar.

Om verkligheten inte längre stämmer med den gamla kartan, om invanda begrepp och nedärvda ramsor börjar sakna relevans i takt med pågående samhällsförändringar, kommer stora delar av etablissemanget alltid att kämpa med näbbar och klor för kartan.

Den offentliga debatten domineras av aktörer som i sina olika roller är utbildade i, verbalt trygga med och gjort karriär på att tolka, beskriva och diskutera inrikespolitiken utifrån gamla kartor, med traditionella rollfördelningar och välbekanta konflikter.
Tvingas de välja, klamrar de sig fast vid de trygga begreppen och ramsorna

Blockpolitiken – byggd på illusionen att det finns en borgerlighet och en rödgrön enhet – är en av de kartor som för länge sedan började bli förlegad. Men den rullas ändå fram vid varje partiledardebatt, vid varje opinionsmätning, vid varje val, tejpas ihop och studeras med högtidliga miner som om ingenting hade hänt. Oviljan att erkänna fakta som strider mot den egna världsbilden kommer i många former.

***

Mandatperioden 2014-2018 kommer att gå till historien som fyra förslösade år. Vanskött av regering och opposition tillsammans. Präglad av obegripliga hämningar inför tanken på blocköverskridande samarbeten. Nästan helt utan kompetenta, breda och konstruktiva reforminitiativ i riksdagen kring frågor som rör framtidens arbetsmarknad, utbildning, socialförsäkringar, skattesystem, offentliga och privata alternativ för vård och omsorg i en ny demografisk situation, klimat- och energiomställning, integration, individuella rättigheter kontra identitetspolitik, service och villkor på landsbygden, social oro i utsatta stadsmiljöer eller digital integritet. På område efter område förstör blockpolitiken mer än den klargör.

Istället skenhelighet, kappvändningar, dubbelmoral och låtsasspel, från alla håll. När inrikespolitikens retorik känns igen från 1900-talet får det en del att andas ut, både till vänster och till höger. De tror att det är bra för demokratin, att några få, eviga konfliktlinjer känns igen. Nostalgin är en stark kraft.

Men för medborgarna är det dåliga nyheter, för det betyder att alla nya, besvärliga, känsliga och svåra samhällsproblem, som inte går att lösa med förra seklets debatter, skjuts upp till kommande generationer. Partipolitikens ideologiska dimensioner frikopplas från den samtidens idédebatt som pågår i övriga samhället.

För decennierna efter 2018 kommer inte bara att domineras av andra frågeställningar, utan också kräva både nya konfliktlinjer och nya samarbeten. Vare sig man utgår från klassanalys, rättighetsarbete, miljöengagemang, feminism, småföretagarperspektiv, bildningsideal, landsbygdsintresse, säkerhetspolitik, solidaritetsbegrepp, demokratiförsvar eller något annat, så är inte gårdagens före- och fiendebilder längre fullt ut relevanta.

På 2010-talet har det regelbundet hänt att nyliberaler och vänsterradikaler står på en sida av debatter, där konservativa, socialliberaler, socialdemokrater och gröna trängs på den andra.

Ofta hamnar moderater och socialdemokrater så nära varandra i sak att deras aversioner bara framstår som dålig teater. Gröna, centerpartister och liberaler har mer gemensamt än de vill erkänna.

Jan Björklunds skolpolitik tog fasta på traditionellt socialdemokratiska kunskapsideal. Det finns Gösta Bohman-moderater som hos piratpartister känner igen sin ungdoms kritik av övervakningssamhället.

Liberaler och vänsterpartister kan snudda vid varandra i kritiken av storkorporativism. Kristdemokrater och miljöpartister kan förenas i en förvaltarskapstanke. Sverigedemokraterna har, dessvärre, kunnat slå fast att de flesta andra partier närmat sig dem i asylpolitiken.

Den djupaste klyftan i migrationsdebatten har gått inom alliansen. De bittraste motsättningarna i frågor som rör hedersförtryck och patriarkala strukturer i storstadsförorter har funnit internt inom vänsterpartiet.

Att liberalerna har svåra interna spänningar, med centerpartiet väntande i kulissen för de missnöjda, har blivit uppenbart under året.

Inom socialdemokratin är motsättningarna gigantiska mellan den yttre, marxistiska vänstern och den pragmatiska, tillväxtorienterade mitt som vanligtvis styr där partiet har makt. Och frågan är om inte de värsta Reinfeldt-hatarna finns inom moderaterna.

Kors och tvärs går de nya, tänkbara kontaktytorna, på gott och ont. Men de följer i allt mindre utsträckning de partipolitiska gränserna.

***

En slutsats som ligger nära till hands, är därför att inte bara blockpolitiken, utan faktiskt hela det etablerade partilandskapet, börjar tappa sin relevans. Alla partier måste ofrånkomligen rymma konflikter, falanger och motsättningar, samla olika typer av människor och åsikter inom ramen för de gemensamma grundprioriteringarna. Det hör till folkrörelsedemokratins vardag. Det kommer man inte undan.

Men frågan är om inte dagens partier är stelkonstruerade på ett sätt som sakta men säkert börjar bli ett problem i sig.

Här är en lättsam, grovhuggen snabbskiss, utgående ändå från dagens partier, på hur ett alternativ skulle kunna se ut, i form av sex lite mer löst sammansatta riksdagspartier, istället för dagens åtta, med en starkare betoning av ledamöternas personliga mandat och inflytande, och utan någon självklar blockgräns:

* Ett socialdemokratiskt parti bestående av de falanger som gillar partiets tradition av ansvarstagande, kompromisser, välståndsfokus och pragmatism, plus en del av dagens miljöpartister, de i centerpartiet som ogillar liberalism och vänsterpartister som vill se traditionell välfärds- och tillväxtpolitik hellre än akademiska seminarieövningar.

* Ett liberalt parti med gröna inslag bestående av Annie Lööf-centerpartister, två tredjedelar av liberalerna, inklusive de som stödde Birgitta Ohlsson, en del nyliberaler, frihetliga moderater och liberala miljöpartister.

* Ett konservativt parti med liberala inslag bestående av dagens moderater, kristdemokrater och de delar av liberalerna som framför allt vill prioritera en strängare migrationspolitik.

* Ett vänsterparti bestående av dagens vänster, socialdemokratins marxistiska falanger, feministiskt initiativ och socialistiska miljöpartister.

* Ingenting tyder på något annat än att sverigedemokraterna kommer att finnas kvar i riksdagen. Om de övriga partierna vidhåller ett försvar för det öppna samhället, kommer motståndarna till det samhället även fortsättningsvis att samlas i ett eget parti.

* Personligen skulle jag vilja se ett parti med kompetent fokus på frågor om samhällets digitalisering, integritet, transparens, rättigheter och demokrati på nätet; liberalt i grunden, med ett radikalt maktkritiskt perspektiv.

Den här skissen, liksom andra liknande, har förstås en mängd inbyggda problem. Tanken på ett nytt parti fokuserat på bara ett sakområde är inte realistisk. Regeringsfrågan skulle förbli komplicerad. Får det några konsekvenser för den regionala representationen på ledande positioner? Man kan formulera otaliga andra varianter för ett nytt partilandskap, även på lokala och regionala nivåer.

Men det är inte det väsentliga. Poängen är att dagens partilandskap inte är utformat för 2000-talets samhällsproblem, sakfrågor och idédebatt. Partiernas sammansättningar och blockpolitikens låsningar skapar långt fler problem än de löser.

Ett blocköverskridande samarbete vore inte något nödvändigt ont, utan det för långsiktiga reformer och regeringsduglighet intressantaste alternativet. Bättre än vad alliansen eller de rödgröna kan erbjuda, även om de skulle kunna bilda majoritetsregeringar. Blockpolitikens sken av stabilitet och förutsägbarhet är förrädisk.

Om inte partierna själva förmår förnya svensk inrikespolitik, är det bara en tidsfråga innan väljarna tvingar fram förändringar.

 

********

Fler krönikor på temat:

Blockpolitiska låsningar skapar budgetvirrvarr

Med främlingsfientligheten som regeringsunderlag

Hur länge kan blockpolitiken stinka från six feet under?

Samarbeten och smärtgränser i svensk politik.

En växande, farlig känsla av politisk hemlöshet

Sverige, landet utan regeringsalternativ

Decemberöverenskommelsen var ett haveri i svensk politik

Liberaler borde bejaka att miljöpartiet sitter i regeringen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>