”Erk du! Maja du! Var ska vi ta’t?” – ställ rätt frågor i nästa valrörelse

En allt äldre befolkning där färre människor i arbetsför ålder ska försörja service och trygghet för fler. Prognoserna tycks tala klarspråk.

De demografiska förändringar som väntar kommande decennier lär, om inget görs, få långtgående konsekvenser för den svenska arbetsmarknaden, för de svenska socialförsäkringarna, för pensionssystemet, för näringslivet, för skatteintäkterna och därmed i slutändan för möjligheten att överhuvudtaget upprätthålla välfärden.

Dagens system har inga stora marginaler. De förutsätter ett i hög grad arbetande samhälle. Och det behövs inte mycket för att balansen ska gå förlorad.

Vad det i sin tur får för politiska följder om de sociala trygghetssystemen på allvar börjar svika medborgarnas grundläggande förväntningar och jakten på syndabockar intensifieras, är lätt att räkna ut. De mindre slitningar som i dag får en överhettad debatt att koka av nervositet, skulle blekna i jämförelse med morgondagens problem.

En slutsats som ligger nära till hands, om man vill få ekvationen att gå ihop, är därför att den genomsnittliga pensionsåldern måste höjas gradvis. Samtidigt som nya och kvalificerade vidareutbildningar för ett livslångt lärande införs och satsningar på hållbara arbetsmiljöer prioriteras ytterligare.

Fortfarande finns, påpekar de som argumenterar för en sådan förändring, gott om tid och en tradition av ansvarstagande och samförstånd mellan olika samhällsparter, att genomföra nödvändiga reformer. Ju längre vi skjuter upp omställningen, desto mer drastisk blir den bara senare.

***

Men stämmer det att en sådan utveckling är given och oundviklig?

Är det inte tvärtom så, att de tekniska förändringar vi ser, talar för ett motsatt scenario. Att den för både socialister, liberaler och konservativa i grunden centrala arbetslinjen snart spelat ut en del av sin roll för skapandet av välstånd, och att det är gott så?

I vilken utsträckning som digitalisering, automatisering och tjänstefiering kommer att förändra framtidens arbetsmarknad är en omstridd fråga. Hur många traditionella jobb kommer att försvinna som en följd av teknisk utveckling under första hälften av 2000-talet? Och i vilken mån kan de ersättas av motsvarande nya kvalificerade jobb, så att den viktiga kopplingen mellan utbildning, möjligheter till arbete och god löneutveckling kan upprätthållas?

En del rapporter har talat om att rentav hälften av alla dagens jobb – i huvudsak de medelklassjobb som länge varit ryggraden i demokratiska samhällen – kan komma att vara automatiserade redan inom 20 år. Det får onekligen visioner som industri 4.0 och drömmen om nya ingenjörs-, operatörs- och programmeraruppdrag att väga lätt.

Djärva och definitiva förutspåelser om framtidens arbetsmarknad, hur, på vilka villkor och i vilka maktrelationer människor kommer att jobba, går ofta i kvav. Man bör vara försiktig med att gissa.

Ändå är det uppenbart att även digitaliseringen och automatiseringen, precis som den demografiska förskjutningen, håller på att förändra grundförutsättningarna för det gamla, framgångsrika, marknadsekonomiska välfärdssamhälle kring vilket den stora majoriteten medborgare slutit upp i snart ett sekel.

Vad händer om vinsterna från ökad tillväxt och höjd produktivitet inte längre syns över tid, från generation till generation, i form av bättre jobb, högre levnadsstandard för bredare grupper och mer resurser till gemensamma investeringar?

Om tekniken och ekonomin tuffar på, produktionen av varor och tjänster accelererar, men resurserna frikopplas från de gamla systemen för social sammanhållning, trygghet, rörlighet och välstånd? System som då istället lämnas åt ett dystert öde. Det vore, förstås, ett mardrömsscenario.

***

Men samma tekniska utveckling kan också, för den som är optimistiskt lagd, ses rymma stora möjligheter till ett helt nytt slags och tidigare oanad livskvalitet. Kan tekniken frigöra tid och automatisering, digitalisering och artificiell intelligens överta eller effektivisera många gamla arbetsuppgifter, borde det rimligen väsentligt öka möjligheterna till friare vardag, bekvämare liv och höjd livskvalitet för de flesta människor.

Så skulle kanske äntligen mer tid kunna skapas, i fler människors liv, för det personliga självförverkligandet, utan att det hotar välståndets grundvalar.

Mot den bakgrunden har flera nygamla och intressanta debatter tagit fart, som inte kan avfärdas lika lätt längre:

Om införandet av medborgarlön/basinkomst som ett nytt sätt att låta övergripande välståndsökningar komma alla till del. Idén går att ifrågasätta ur många aspekter, men ställer onekligen etiska och psykologiska frågor om arbetets ställning och betydelse på sin spets. Är svaren längre lika självklara, som de var på 1900-talet?

Om en ny prioritering och syn på relationen mellan arbete och fritid till förmån för det senare. Kanske ett generellt sätt kortare yrkesliv tack vare robotiseringen, i kombination med någon form av yrkesvärnplikt i yngre år för att garantera trots allt nödvändig arbetskraft, arbetserfarenheter och motverka privilegievälde.

Och om radikalt förbättrade villkor och ökad makt för i dag missgynnade yrkesgrupper (inom exempelvis vård, skola och omsorg), där tekniken aldrig kommer att kunna mer än marginellt ersätta mänsklig arbetskraft.

***

I sådana framtidsvisioner kan både liberaler, konservativa och socialister se en del av sina lite skiftande ideal om frihet, livskvalitet och djupare värden förverkligas. 1960- och 70-talens lätt dammiga sociologiska debatter om arbetet som fenomen, spänningarna mellan rätten till arbete, tvånget till nyttoarbete och drömmen om en självständig livssfär, aktiveras på nytt. Till och med gamle Marx rosslar till. Även miljö- och klimatperspektivet kan kopplas till de frågorna, utan givna svar.

Jag tror att många sidor i debatten skulle må bra av att våga ställa en den grundläggande frågor om frihet, makt och livet på nytt. Utifrån de chanser och problem som förändrad teknik och förändrad demografi, i ett komplicerat, motstridigt samspel, ställer oss inför när det gäller medborgarskap, livschanser, solidaritet och trygghet.

Och vad alla sådana framtidstankar förutsätter, vad som tycks oundvikligt, är att de nuvarande systemen för att, lite förenklat uttryckt, omvandla välstånd till välfärd, måste reformeras. Praktiskt och genomtänkt ges nya utgångspunkter, om kopplingen mellan välstånd, välfärd och livskvalitet ska kunna upprätthållas och komma framtida generationer till del.

Det är mycket svårare och viktigare frågor, än att de fåniga slagorden i gapiga partiledardebatter ska kunna bidra med svar. Det är frågor som borde ge varje samhällsdebattör huvudvärk under nästa års valrörelse.

Inför de perspektiven – och med tanke på risken för att en ny ekonomisk kris ska slå till när överstimulanserna når vägs ände – borde partierna tävla om att ställa rätt rättvisefrågor, rätt frihetsfrågor, rätt trygghetsfrågor och i god tid inleda en ärlig diskussion om 2000-talets reformbehov. Så kan man hjälpa till att rädda välfärden på riktigt.

Istället är budgeterna inför 2018 präglade av kortsiktiga vallöften, ovilja att erkänna målkonflikter navelskådande analyser och slamrande retorik anpassad till en ytlig mediedramaturgi. Stackars Sverige, om den lättfärdigheten tillåts prägla nästa år.

Med stenarna i Motala ström är det som Klara Gulla sa: di är blöta.

************

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Det outforskade gränslandet mellan makt, etik och artificiell intelligens

Står institutioner och eftertanke pall i en disruptiv tid?

Är vår innovativa ekonomi en illusion?

Ett sekel av framsteg att kämpa för

Gör robotiseringen människor överflödiga eller friare?

Den mänskliga faktorn – risk och räddning