Från Herthas dröm till #MeToo

Av Ola Nordebo, 19 oktober 2017 kl 20:21, Bli först att kommentera

ÖGONBLICKET. Varken förr eller senare har sådana eldsflammor slagit upp ur en svensk roman, och fått den politiska debatten att glöda, som i Fredrika Bremers ”Hertha” (1856).

Det är en nyckelscen i hela litteraturhistorien, när den 30-åriga Hertha på natten – förtvivlad över kvinnoförtrycket i Sverige, plågad av omyndighetens tvång, arg efter ännu ett gräl med den trångsynte fadern – i en dröm känner hur den efter frihet och rättigheter längtande lågan i hennes hjärta börjar sprida sig genom kroppen.

Hon lägger handen på sitt färdernehem och ser vilda flammor bryta ut, växa, sprida sig från hus till hus under ”klockornas klämtande” och ”larmtrummans hvirflar”. Och vaknar sedan häftigt och upptäcker att en riktig eldsvåda rasar i huset och staden.

Det är, förstås, en gammal maktordning som brinner.

Berättelsen handlar framför allt om det som händer efter släckningsarbetet, med Hertha, hennes omgivning och staden. Ur ruinerna av det tidigare och förljugna växer ett nytt liv fram, som med tiden ska föra åtminstone ett litet steg mot frigörelse, rättigheter och kärlek på egna villkor.

Men det är drömmen och branden som är romanens hjärta.

Att tänka sig Hertha utan branden, skriver litteraturvetaren Birgitta Holm med stöd av Bremer-forskaren Greta Wieselgren, ”är nästan ogörligt”. På handlingsplanet ”är branden både den nödvändiga förutsättningen för den sociala omdaning som äger rum och ett uttryck för hjältinnans karaktär. Indirekt är det Hertha, hennes instängda vrede, som tänder eld på fadershuset och därmed på Kungsköping”.

(Ur texten ”Från Famillen H*** till Hertha” i utgåvan ”Fredrika Bremer – föregångare och förebild” (2001).

***

Under den mardrömsekvens som leder fram till branden, rör sig Hertha i väderstreck efter väderstreck, från land till land, genom Frankrike, Tyskland, England, Rom – med Fredrika Bremers självklara, internationella utblick – på jakt efter en skola eller akademi där även kvinnor ges inträde, på jakt efter ”friheten för mig och mina systrar!”. Överallt möts hon av stängda portar, bortförklaringar, förakt, hot eller avvisningar, tills hon åter sitter i sin gamla vrå, tyst och med en önskan om “att få dö”.

Drömmens upplevelser blir sedan verklighetens drivkraft för Hertha, när hon ur askan fortsätter sin kamp för frihet och myndighet, mot faderns och samhällets fördomar, och mot de strukturer vi i dag skulle kalla för en könsmaktsordning. Utöver kvinnors myndighet, är inte minst rätten till utbildning och tillgång till ledande yrken som läkare, präster och lärare, ett framträdande krav i romanen.

Att Hertha i romanen grundlägger en vardagsskola och en helgdagsskola – det praktiska perspektivet och det andliga – för kvinnor, var en viktig sak för Bremer.

I sin Bremer-biografi från 2001 återger Carina Burman ett brev som Bremer skrev några år senare, 1861, till Mary Howitt:

”I know that it will give you pleasure to know that my Hertha has done her work in Sweden: that (close to my dwelling) a high school has arrisen for young female students of all classes, where knowledge and science of all desirable kinds is freely imparted by able och liberal-minded teachers.”

***

När ”Hertha” kom ut i Sverige pågick debatten för fullt om reformer för ogifta kvinnors rätt till myndighet, och det är ett bärande tema i romanen. Men när man läser den i dag (jag hör till dem som tycker att det är den av hennes romaner som överlevt bäst genom epokskiftena, men många andra anser att exempelvis “Grannarna” och “Hemmet” är litterärt mer kvalificerade), känns den ändå inte politiskt tidsbunden.

Det beror förstås i första hand på Bremers romankonst, men kanske också på att hon tillät sig ett visst mått av öppenhet och oklarhet i sina framtidsvisioner. Bestämd över riktningen, men inte låst vid en enskild metod eller formel.

Genusvetaren Ulla Mann har, i sitt bidrag till ”Fredrika Bremer – föregångare och förebild”, skrivit att det inte är särskilt lätt att beskriva hur Fredrika Bremers visioner om kvinnofrigörelsen egentligen såg ut. ”De är inte samlade till något konkret emancipationsprogram, ibland är de också vagt uttryckta.” Kanske är det, konstaterar Mann, ”just i detta, lite vaga, som styrkan i hennes idéer låg. Hon var både visionär och reformivrare.”

Det anknyter till vad Elin Wägner skrev i sin oavslutade minnesteckning över Bremer (utgiven av Svenska Akademien, 1949):

”Det är otvivelaktigt att hon felbedömde framtidsutsikterna, att konfliktanledningar och tragedier låg gömda i framtiden, vilka inte ens skrämde henne som möjligheter.”

Bremer var inte alltid, konstaterar Wägner, medveten om sin egen tidsbundenhet. Men, fortsätter hon, ”jag tror att vi alla måste ödmjukt beundra den enorma lidelse och kraft, varmed hon gjorde sig fri ur den nedvärdering, den inskränkning, den ofrihet som pressade henne mot bottnen (…) och älska henne för solidariteten hon visar sina medsystrar i nuet och framtiden.”

***

Även om det kanske är svårt att få gehör för i en historielös, självgod och självupptagen samtid, så måste man komma ihåg att ”Hertha” skrevs för över ett och ett halvt sekel sedan. Den är fortfarande relevant och aktuell, men inte i alla delar och kan endast förstås fullt ut om man sätter in den dåtidens politiska, sociala, kulturella, religiösa och ekonomiska kontext.

Ett Sverige i förvandling, i mitten av 1800-talet, där mycket av det som sedan skulle prägla resten av seklet och början av 1900-talet, på vägen mot demokrati, ökad jämställdhet, välstånd och välfärd, hade inletts, men ännu utan avgörande genombrott.

Det gäller också Fredrika Bremers författarskap och insatser, som inte går att reducera till någon enkel, modern etikett, även om både liberal och feminist ligger nära till hands. Hennes gärning innehåller åsikter och verk som blivit ifrågasatta på senare år. Somligt i hennes syn på kvinnan och hemmet, har åldrats betänkligt de senaste 50 åren. Tack och lov. Hon var en levande, skapande författare – världsberömd och hyllad – som stod mitt uppe i sin tids förvandling och sin tids konflikter, förutseende, kritisk men också i vissa avseenden ett tidens barn.

Ändå fick hon en politiskt betydelse, både i samtiden och i eftervärlden, som få andra författare haft. Och politiskt framstående kvinnor har rakt genom historien drabbats av hat och okvädesord från män som känt sig hotade.

Bremer var när Hertha gavs ut 1856 redan en erfaren författare. Hon visste nog, vad som väntade.

Carina Burman skildrar i sin bok hur Bremers väninna Fredrika Svedbom senare i livet vittnade om hur hon efter det att Hertha kommit ut sett ”anonyma bref, skrifna af lärda män, ty de voro späckade med latinska citat, men för öfrigt af ett sådant gement innehåll, att det skulle besudla min penna att nedskrifa det.” Även direkta hotelser förekom. ”Svedbom” noterar Burman, “tycks ha ansett att Bremer flydde Sverige inför utgivningen.”

Och i ett brev till vännen Per Johan Böcklin skrev Bremer vid samma tid:

”Mycket i den boken kommer att ogillas, men mycket der kommer att uppkalla frågor, som tåla att tänka på, och kommer kanske (ja, jag hoppas det) att medföra en befrielse för de bundna själarne i mitt land.”

Hertha har levt vidare, som en sådan maning, in i våra dagar.

***

#MeToo, kampanjen där kvinnor berättar om trakasserier och sexuella övergrepp, sprids nu från land till land, i en frihets- och rättighetskamp, som angår alla. Och glöm inte, skulle förmodligen Fredrika Bremer och hennes efterföljare mana, glöm inte politiken, institutionerna, regelverken.

#MeToo har tänt en brand på sociala medier som i bästa fall kan få en gammal, rutten könsmaktsordning att rasa.

Eldsflammor slår upp på nätet. Befrielse pågår.

*************

Tidigare krönikor i serien Ögonblicket:

När skolmaten kom till Röbäck

”Gud hjälpe att det icke bleve flera sådana år…”

Holmsund: Kustsamhälle med viktig historia och nya framtidsutsikter

Uppsala, 4 april, 1800: Och så skålade de för yttrandefriheten…

En scen med Susan B. Antohny

Maja-Stina i Svanabränna

Tre ögonblick, tre onliners

Västerbotten, Österbotten och glöden i ögonvrån