Och förr eller senare kommer lågkonjunkturen
Den svaga vinden i seglet antyder en sak, vågorna mot skrovet en annan och skeppets lutning en tredje. Det makroekonomiska läget, nationellt och internationellt, fortsätter att vara ovanligt svårtolkat. Hur går det egentligen?
Konjunkturen är relativt stark, men hålls igång av extrema, och för varje kvartal allt mer problematiska, penningpolitiska stimulanser.
Många arbetsmarknader uppvisar en positiv trend. Ändå är oron stor för vad som ska ske när nästa lågkonjunktur slår till och redan utsatta grupper riskerar att drabbas ännu värre.
Inflationen återhämtar sig, men utan att helt övertyga riks- och centralbankerna. Bedömningar om kommande prisutveckling skiftar vilt i debatten: från oro för att det ska avstanna igen till varningar för att det kan börja rusa iväg.
Som alltid finns det motstridiga önskemål om kurserna för krona, euro, dollar och andra valutor att jämka mellan. Exportindustrier har sina utgångspunkter, hushållen kan ha andra intressen och politiska beslutsfattare hoppas på lite av varje, helst samtidigt och omedelbart.
***
I Sverige råder ökad framtidstro i viktiga branscher. Konjunkturinstitutets barometer för september, som indikerade starkare tillväxt än normalt i svensk ekonomi, i synnerhet för tillverkningsindustrin, konstaterade att det i ett historiskt perspektiv är ”ovanligt få industriföretag som säger att färdigvarulagren är för stora och en ovanligt stor andel företag som säger att lagren är för små”.
Samtidigt finns det stigande oro över läget inom byggsektorn och på bostadsmarknaden, med vissa signaler om en begynnande stagnation. Krav på skärpta amorteringskrav (fortsatt Finansinspektionens rekommendation) och begränsade ränteavdrag, växlar med varningar för att åtstramningar just nu, i ett känsligt läge, skulle kunna utlösa den skuld- och bostadsmarknadskris som skärpningarna är tänkta att förebygga.
***
Det är svårt att hitta den gyllene stigen, och rätt tajming för enskilda åtgärder (som exempelvis höjda räntor), när så många faktor bidrar till så många målkonflikter. För riks- och centralbanker, som låtit lågränte- och stödköpskranarna stå vidöppna under flera år – utan att särskilt många regeringar nyttjat fristen för att rusta inför nästa lågkonjunktur eller göra långsiktiga reformer för jobb, företagande, innovationer och framtida välstånd – börjar tiden rinna ut.
Det märktes på både Europeiska centralbanken och Riksbanken i dag torsdag.
ECB låter styrräntan vara kvar på noll, förlänger stödköpsprogrammet till september nästa år (och håller öppet för att fortsätta ännu längre), men halverar omfattningen av stödköpen från 60 miljarder euro varje månad till 30 miljarder från årsskiftet. Riksbanken, som får svårt att avvika särskilt mycket från ECB, väljer också att behålla sin styrränta oförändrad, på minus 0,5 procent.
Försiktiga steg, vaga besked på presskonferenserna, ändå indirekta påminnelser om att stimulanspolitiken med nollräntor och stödköp under högkonjunktur förr eller senare måste upphöra om det inte ska sluta i kaos. Den gamla iakttagelsen gäller: sätts hoppet till centralbankerna, har politiken misslyckats.
