När makthavare inte vill bli störda

Av , , Bli först att kommentera 6

Det stod klart ganska tidigt efteråt, att orsaken till katastrofen varit något till synes så banalt som en av lyftraketernas gummipackningar, som blivit stel och tappat elasticitet i kylan vid uppskjutningen av rymdfärjan Challenger från Kennedy Space Center i Florida, den 28 januari 1986.

Just de där packningarna, så kallade O-ringar, som skulle hålla tätt mellan lyftraketernas olika sektioner och hindra het gas från att läcka ut under accelerationen, hade skapat problem flera gånger under förberedelserna. NASA:s ingenjörer varnade in i det sista för att tillåta start vid för låga temperaturer.

Klartecken gavs ändå. De högsta ansvariga hoppades på det bästa, och blundade för information som störde bilden. Efter 73 sekunder exploderade rymdfärjan och samtliga sju astronauter dödades.

***

Det är ofta de små detaljerna som varslar om gigantiska systemfel, och inledningsvis obetydliga skevheter i marginalen som blottlägger omfattande, centrala missförhållanden.

Råder toppstyre, stress eller sträng konformism inom en organisation, blir det obekvämt och kostsamt för enskilda medarbetare att framföra kritik om detaljer när mycket anses stå på spel.

Och om den granskande omgivningen saknar egen kompetens, inte riktigt är insatt i ämnet, drivs mer av grupptryck, lägeranda och flåsiga floskler än av integritet, oberoende och intellektuell ärlighet, är risken stor att de flesta kommer att lita på makthavarnas försäkringar om att allt är lugnt, kraven uppfyllda och rutinerna tillräckliga, snarare än på enskilda bråkstakar som varnar för något få andra riktigt begriper innebörden av.

Det vet man ju hur jobbiga de brukar vara, de där som envisas med att ta upp formalia och problem, precis i det läge som den stora lanseringen ska genomföras.

***

En av de bästa filmerna om det fenomenet är fortfarande ”The China Syndrome” från 1979, med Jane Fonda och Jack Lemmon i huvudrollerna.

Den skildrar förloppet bakom en fiktiv kärnkraftsolycka. Hur fortsatt drift av en skadad reaktor tillåts, rentav tvingas fram genom våld och korruption, trots att allvarliga incidenter och varningar från en medarbetare borde ha fått de ansvariga att avvakta och utreda noggrannare.

***

Det som gäller för organisationer, kan gälla även för ett samhälle i stort. De första sprickorna börjar någonstans i det lilla, och de inledande varningarna framförs vid platser på långt avstånd från etablissemangens miljöer. Om det som håller på att gå snett strider mot makthavares eller agendasättares propagerade världsbilder, egna självbilder och inövade jargonger, kommer oviljan att lyssna att vara stor.

Så har det varit historiskt på en massa områden: när det gäller klimat- och miljöproblem, naturexploateringar, sociala orättvisor, vapenexport, ekonomiska orimligheter, offentligt slöseri, politisk korruption, ideologisk likriktning och sekterism inom kulturlivet, oförmågan som länge rådde att ingripa mot mobbing i skolorna, bristande kvalitet i viktiga verksamheter som vård och omsorg, djupa spänningar i eller mellan olika delar av samhället – när något går snett har det ofta funnits tidiga varningstecken och människor som påpekat problemen, under stort motstånd uppifrån, ibland med rena försök att skandalisera kritikerna.

***

Men missförhållandena har också kunnat vara gigantiska från början, utan att det fått konsekvenser.

Det könsförtryck och maktmissbruk som frihetsrörelsen #Metoo, en av de viktigaste revolterna i modern tid, lyft fram, har varit känt som fenomen länge. Men först nu – och efter att många katastrofala situationer rått under lång tid – har sanningen brutit fram offentligt som massrörelse, även i hyllade miljöer och bland prisade aktörer, som präglats av svår självgodhet.

Hedersvåldet mot kvinnor i förorter, som fortfarande inte får den uppmärksamhet och väcker det motstånd det borde i alla politiska läger, är ett annat exempel på en fråga där vittnesmål och fakta länge ansågs obekväma att erkänna för några av debattens etablissemang, eftersom det störde deras invanda samhällsanalys.

Varningarna för sjunkande kunskapsnivåer på viktiga utbildningar, är ett tredje, dagsaktuellt exempel på problem som makthavare inte vill se, därför att det utmanar en del etablerade uppfattningar om vad som är rätt att prioritera i utbildningspolitiken.

Risken för en ny dramatisk ekonomisk nedgång de närmaste åren, när verkligheten hinner ifatt den mångåriga stimulanspolitiken, är få, löftesglada politiker villiga att dra slutsatser av.

Den hotade personliga integriteten i det digitaliserade samhället, orkar allt färre bry sig om. De svåra etiska problem som finns med drönare och robotar som vapen – dödandet på distans – men även med annan form av automatisering av känslig verksamhet, hamnar alltid i skuggan av käcka framtidsvisioner.

Inför 2018, är det också uppenbart att det också finns en vardag av otrygghet, oro för våld och brott med frustration över osäkra livsmiljöer – inklusive en växande rädsla bland kvinnor för att röra sig utomhus i mörker kvällstid – på många håll i samhället, som måste får konsekvenser i form av ordentliga satsningar på polis, rättsväsende, och på polisers säkerhet och arbetsvillkor.

***

Exemplen är otaliga. Det som i början förpassas till notiser, och avfärdas som överdriven oro, kan snabbt växa sig till frågor som avgör ett helt val och präglar ett helt samhälles utveckling. Kom ihåg det nästa år, när olika typer av makthavare inte vill bli störda.

Bli först att kommentera

En svår men välkommen, humanitär uppgörelse

Av , , Bli först att kommentera 7

Det satt långt inne och de uppräknade kriterierna är många. Uppgörelsen bär alla spår av hårda förhandlingar där mycket stått på spel.

Men på måndagen kom beskedet från socialdemokraterna och miljöpartiet att en ny möjlighet till uppehållstillstånd ska ges till de ensamkommande som sökte asyl senaste 24 november 2015, registrerades som barn vid ankomsten, väntat 15 månader eller längre på beslut från Migrationsverket, fått sin ansökan prövad enligt den tillfälliga asyllagen, studerar, har studerat eller har för avsikt att fortsätta att studera på gymnasial nivå, fortfarande befinner sig i landet och inte begått brott.

Det är ett förslag med enskilda frågetecken och fortsatta oklarheter som kommer att möta högljutt motstånd under resten av mandatperioden. Kanske kommer den även, som en del bedömare tror, att få direkta konsekvenser för valresultatet nästa år.

I sak är den inte heller invändningsfri. Kopplingen till gymnasiestudier och yrkesförberedande utbildningar är problematisk och att även personer som felaktigt registrerades som barn vid ankomsten till Sverige ska omfattas av amnestin hör till de mest kontroversiella punkterna.

Men kompromissen mellan socialdemokraterna och miljöpartiet om de ensamkommande unga är trots det sammantaget ett rimligt, humanitärt och avvägt sätt att ta ansvar för en svår och speciell situation med utsatta, unga människor som mått mycket dåligt. De personer som förslaget omfattar har befunnit sig här i över två år, har börjat lära sig språket och har redan större förankring i Sverige än i sina transit- eller ursprungsländer.

Även om enskildheter kan diskuteras och kanske kommer att korrigeras, borde även flera av allianspartierna kunna ställa upp på grunderna i det som socialdemokraterna och miljöpartiet föreslår. Att EBO-lagen om frivillig bosättning ska brytas upp och reformeras som “en nödvändig åtgärd för att stärka nyanländas etablering på arbetsmarknaden och i det svenska samhället” torde också gå att nå snabb enighet om.

***

Överenskommelsen har föregåtts av mycket konfliktfyllda diskussioner. Rapporter har talat om dramatiska ultimatum där hela det fortsatta regeringssamarbetet stått på spel.

Det är uppenbart för alla som följt processen och utspelen den senaste tiden att det här är en lösning som socialdemokraterna in i det längsta velat undvika, samtidigt som de redan hårt pressade gröna inte skulle ha orkat med ännu ett nederlag.

Miljöpartiet vill förknippas med uppgörelsen, som en liten upprättelse för omläggningen av asylpolitiken 2015, medan socialdemokraternas ledning snarare fruktar sina väljares dom. Att miljöpartiets båda språkrör medverkade vid presskonferensen där det presenterades, samtidigt som statsminister Stefan Löfven uteblev, säger en del av hur olika partierna värderar förhandlingsresultatet.

Men måndagens besked innebär inte någon återgång till asylpolitiken före tvärvändningen 2015. Regeringen meddelade direkt att den tillfälliga asyllagen i övrigt ska lämnas oförändrad till åtminstone juli 2019.

Under valrörelsen nästa år kommer andra frågor att dominera: De bristande resurserna för polis och rättsväsende, oron för brottslighet och otrygghet i städernas vardagsmiljöer, problemen inom delar av sjukvården, den ineffektiva integrationspolitiken, den hotade valfriheten inom omsorg och skola, svårigheterna med att förvandla övergripande klimatmål till en fungerande energi- och klimatpolitik.

På en återgång till asylpolitiken före 2015 kommer få att gå till val. Uppgörelsen om de ensamkommande är därför inget trendbrott i det avseendet. Risken är stor att det här i efterhand kommer att ses som det allra sista uttrycket för den annars redan övergivna, tidigare migrationspolitiken.

Det får dock bli föremål för framtida, förhoppningsvis öppna, konstruktiva principdebatter, där erfarenheterna, både positiva och negativa, från de närmaste årens integrationsinsatser kommer att få stor betydelse.

I dem skulle många olika läger göra klokt i att försöka undvika det slags aggressioner, misstag, ensidighet och förenklingar som präglat 2010-talets upphetsade polemik på området. Att även frågan som nu står att avgöra är svår, och har en del fallgropar, vore dumt att förneka. Det här är inga enkla tider.

***

Uppgörelsen om de ensamkommande unga som det här gäller handlar om att ta ett grundläggande solidariskt ansvar för dem som kom hit som barn innan migrationspolitiken lades om radikalt. Det har Sverige utan tvekan råd och kapacitet att göra.

Socialdemokraterna och miljöpartiet tar, liksom centerpartiet och liberalerna i alliansen som drivit liknande krav under året, en stor politisk risk genom att lägga fram förslaget för genomförande nästa år, i ett läge när stämningarna i debatten är uppiskade i allt som rör migration och integration.

Samtidigt är det ett stort erkännande av alla de krafter, föreningar och initiativ i det svenska samhället som runt om i landet arbetat dagligen, hårt och uthålligt på att få asylmottagandet och den inledande, lokala integrationen att fungera i praktiken. Deras ansträngningar har inte varit förgäves. Den insikten kommer att betyda mycket framöver.

De kommer att överösas av hån och glåpord, men regeringspartierna förtjänar respekt och uppbackning för sin beredskap att i den här frågan prioritera det som är humanitärt och moraliskt riktigt.

********

(Texten har även publicerats på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Bli först att kommentera

Farlig centralisering om Umeås flygtrafik ska fjärrstyras från Stockholm

Av , , Bli först att kommentera 4

Protesterna och invändningarna under det senaste året, från personal, politiker och sakkunniga, har inte fått gehör. Luftfartsverket och Swedavia har nu, som VK berättade om i fredagens tidning, undertecknat ett avtal som innebär att Umeå Airport i framtiden ska fjärrstyras från en flygledarcentral vid Arlanda.

De övriga tre flygplatser som drabbas i denna ogenomtänkta och onödiga sammandragning av regionala kontroll- och ledningsfunktioner till Stockholms län är, om förslaget inte stoppas, Malmö, Kiruna och Åre Östersund.

Det är anmärkningsvärt att det här beslutet drivs igenom trots den hårda kritik både sakunderlaget och processen fått under en längre tid. Fjärrstyrningen är ett exempel på hur slentrianmässig centralisering av verksamhet, godtyckliga ekonomiska kalkyler och farlig godtrogenhet i säkerhetsfrågor kan gå arm i arm. En övertro på digitaliseringens kortsiktiga möjligheter till effektivisering får beslutsfattare att blunda för större och mer långsiktiga problem.

***

När Länsstyrelsen tidigare i år (se VK 11/3) genom landshövding Magdalena Andersson riktade en skrivelse till Luftfartsverket handlade invändningarna mycket om det oroliga säkerhetsläget för en flygplats av stor regional betydelse, som ”är tillgänglig dygnet runt med stor flygverksamhet inom ambulansflyg, postflyg, nationell reguljär flygtrafik och chartertrafik, men även klubbflyg och företagsflyg”.

Länsstyrelsen lyfte också fram att Umeå Airport har status som en av få karantänflygplatser i landet, alltså en av dem som ska ha kapacitet och resurser för kunna hantera situationer där internationella hot mot människors hälsa uppstår.

En flytt av flygledningen till Stockholm gör hela systemet ofrånkomligen mer sårbart för tekniska problem eller medvetet sabotage, exempelvis av främmande makt. Till VK betonade landshövdingen då också det förhöjda säkerhetsläge som Sverige befinner sig i, med farhågor om utvecklingen i omvärlden, som skäl för försiktighet: ”Skulle flygledningen helt slås ut måste det finnas möjlighet att ändå kunna ta ned flygplan, men det måste göras visuellt och kräver att det finns en person på plats i tornet på Umeå Airport”.

Med tanke på den ökade betydelse som cyberhot, tekniska störningar och IT-attacker förväntas få i 2000-talets hybridkrigföring, får sådana invändningar inte viftas bort. Hela Hälsinglands politiske redaktör Patrik Oksanen, expert på försvars- och säkerhetspolitik, framhöll för mig i ett mejl under veckan att om totalförsvarsperspektivet tagits på allvar hade Luftfartsverket och Swedavia knappast kunna fatta beslut om en centralisering av det här slaget.

Framväxten av sakernas internet och en genomgripande uppkoppling av både vardagsliv och centrala samhällsfunktioner innebär att säkerhetstänkandet måste utvecklas rejält när det gäller alla områden.

Varken digitalisering eller automatisering kan avskaffa behovet av fysisk närvaro i vissa speciella situationer, eller betydelsen av mänskliga faktorer och möjligheten till konkreta ingripanden på plats i avgörande lägen.

Och om Transportstyrelseskandalen lärde oss alla något, är det att sårbarheten blir stor när beslutsprocesser jagas på och sakkompetens inom och utanför organisationer ignoreras.

***

Från politiska håll har invändningarna mot fjärrstyrningen även gällt den onödiga centraliseringen av myndighetsjobb, affärsupplägget bakom nyordningen och de tänkta besparingarna, som ifrågasatts utifrån både löne- och lokalkostnadskalkyler.

Umeås kommunalråd Hans Lindberg (S) har varit hård i sin kritik av planerna och i intervju med VK (27/1) kallat dem galna och ogenomtänkta: ”Vi minns ju vad som hände förra året. Då stod hela Sveriges flygtrafik stilla på grund av en dator på Arlanda som slutade att fungera. Det visar hur sårbar tekniken är, dessutom drabbas både myndigheter och andra allt oftare av it-attacker, varför ska man då göra flygtrafiken ännu mer utsatt”, sade han och gav inte mycket för argumenten om effektivisering och kostnadsbesparing.

Moderaternas riksdagsledamot Edward Riedl har kommit med invändningar mot hur affärsupplägget bakom fjärrstyrningen ser ut, med ett bolag som ägs gemensamt av Luftfartsverket och Saab. ”Det är Saab som kan tjäna pengarna, men det är Luftfartsverket som får ta riskerna”, sa Riedl till VK i våras.

Sveriges television avslöjade tidigare i år även tveksamheter i upphandlingen bakom affären där Luftfartsverkets generaldirektör haft dubbla roller, då han även suttit i styrelsen hos företaget som säljer utrustningen för fjärrstyrningen.

Svensk pilotförenings flygsäkerhetskommitté har via sin ordförande Tomas Gustafsson (VK 23/2) invänt mot hur snabbt beslutsprocessen genomförts med tanke på de omvälvande förändringarna. Om alla torn i Norrland fjärrstyrs från en enda central och den av något skäl lamslås, ”så kan man ju inte dirigera om planet till en annan flygplats i närheten”, invände han bland annat.

***

Vad den här genomgången visar är att Luftfartsverkets och Swedavia beslut fattat trots omfattande politiska, ekonomiska, juridiska och säkerhetstekniska invändningar.

Det följer ett trist mönster. När något ska centraliseras till Stockholm är kraven på rationella beslutsunderlag, helhetsanalyser och långsiktiga perspektiv nästan alltid mycket små. Då går det snabbt. Då blir det fel.

 

**************

Några fler krönikor på liknande tema:

Lyckseles seger viktig för hela samhället

Den mänskliga faktorn – risk och räddning i tekniksamhället

Fel av Skatteverket att flytta kontor från Lycksele

Vattenfall borde backa om jobben i Jokkmokk

Stockholms fördumning ett problem

Bli först att kommentera

Inrikespolitiskt drama i Tyskland

Av , , Bli först att kommentera 0

Angela Merkel, skrev journalisten Brigitte Fehrle i Die Zeit 2007, bedriver sakpolitiskt röveri för kristdemokraterna. Hon kallade henne i rubriken för en politisk pirat. ”Från de gröna har hon tagit miljöskyddet, från SPD det sociala temat, från liberalerna den moderna livsstilen.” Merkel hade då varit förbundskansler under två år i en regeringskoalition mellan kristdemokrater och socialdemokrater.

På det sättet beskrevs länge, lite elakt, Merkels framgångsrecept i både inrikes- och utrikespolitiken: Att noga analysera samhällsdebatten, att med vänligt tålamod moderera svåra förhandlingar, att avvakta i det längsta med att bekänna definitiv färg, för att sedan göra motståndarnas bästa frågor till sina egna.

Men med åren har hon också visat andra sidor av sin maktutövning. Även modet att skynda före, att gå till beslut utan skyddsnät, i kritiska situationer. Ingen sitter som regeringschef i Tyskland oavbrutet under tre mandatperioder, med väljarnas förtroende att leda även en fjärde, som inte har förmågan till både taktisk finess och stor beslutsamhet.

Därför räknade nog de flesta trots allt med att förhandlingarna om en ny tysk regeringskoalition mellan kristdemokrater, gröna och liberaler skulle lyckas, om än med bistra miner efter svåra kompromisser. På något sätt brukar Merkel få det att gå ihop på slutet.

Så blev det inte. Sent på söndag kväll avbröt liberala FDP sonderingarna och meddelade att de inte tror på den tänkta koalitionen. Det är bättre, sade FDP-ledaren Christian Lindner, ”att inte regera alls, än att regera dåligt.”

Till de svåraste områdena för partierna att komma överens om har migrationspolitiken, skattepolitiken och klimatpolitiken hört. Den ömsesidiga misstron har varit påtaglig. Trots det pågick ännu under helgen nya försök att hitta gemensamma utgångspunkter. När FDP bröt upp var förvåningen stor hos de övriga partierna. Deras intryck var att en uppgörelse om ett utkast till regeringsprogram för de kommande fyra åren, fanns inom räckhåll.

Kritiken från kristdemokrater och gröna mot liberalerna var också hård under måndagen. De flesta bedömare drar slutsatsen att FDP aldrig var intresserat av att ingå i en regering den här mandatperioden. Minnena från koalitionen med CDU/CSU 2009-2013, som slutade med att FDP åkte ur förbundsdagen samtidigt som Merkels kristdemokrater gjorde ett succéval, är bittra i de liberala leden. Och den som lyssnade till Lindner i tv på valkvällen i september minns att han redan då tycktes anse att kristdemokrater och socialdemokrater borde fortsätta regera ihop.

***

Om FDP håller fast vid att inte ingå i en regeringskoalition återstår bara tre alternativ:

(1) En nytt samarbete mellan CDU/CSU och SPD, vilket inte är någon bra lösning, men i nuläget skulle ligga nära till hands. Socialdemokraterna fortsätter dock kategoriskt att utesluta den möjligheten och siktar på nyval.

(2) En minoritetsregering med bara kristdemokrater eller med kristdemokrater och gröna. Den sistnämnda modellen vore parlamentariskt tänkbar, men skulle skapa stor osäkerhet, inte minst inför varje ny budgetprocess.

(3) Nyval, vilket vore principiellt tveksamt och skulle väcka oroliga minnen till liv i tysk inrikespolitik. Det är osäkert om ett nyval skulle förändra det parlamentariska läget. I Tysklands fall tillkommer dessutom ansvaret att fungera som en ledande partner inom EU.

Gynnas eller missgynnas Merkel av de misslyckade förhandlingarna? Kan hon vinna stöd från dem inom FDP och SPD som vill undvika kaos, eller har hennes anseende som mästerstrateg fått sig en törn?

Straffas eller belönas liberalerna för osäkerheten de skapat? Hur betraktas de grönas försök att kompromissa? Stärks eller försvagas främlingsfientliga AFD, om det går till nyval?

Och har väljarna anledning att se annorlunda på socialdemokraterna nu än för två månader sedan när SPD gjorde sitt sämsta val i modern tid?

Den finns en speciell tveksamhet i Tyskland inför både nyval och minoritetsregeringar, som har att göra med erfarenheterna från det ödesdigra politiska kaoset under Weimarrepubliken på 20-och det tidiga 30-talet.

Att förbundspresidenten Frank-Walter Steinmeier, själv socialdemokrat, i dag kraftfullt och hedervärt manade partierna att ta ansvar för regeringsbildningen och lösa situationen utifrån det parlamentariska uppdrag väljarna givit dem, kan ses som en känga åt FDP och SPD, för bristande konstruktivitet. Men också som en varning för inrikespolitisk lättfärdighet.

Politiker som tjurar för att de är missnöjda med hur väljarna valt förtjänar föga respekt. Nyval får inte vara ett fegt sätt att smita undan ansvar när parlamentariska läget är krångligt. Ändå kan det vara till ett nyval som Tyskland i värsta fall är på väg.

 

*************

Några fler krönikor på temat:

Merkel står inför sina svåraste och viktigaste regeringsförhandlingar

En underliggande oro i den tyska valrörelsen

Har Merkel redan vunnit?

Bli först att kommentera

Glöm inte villkoren för entreprenörskap som valfråga

Av , , Bli först att kommentera 4

I efterhand blir mönstren alltid tydligare. När efterkrigstidens rekordår av hög, stabil tillväxt tog slut på 1970-talet och ersattes av lågkonjunktur, oljekris och makroekonomisk oro, var det inledningen på en genomgripande förändring av investeringar, produktion, arbete och konsumtion i hela den industriella ekonomin.

Då inleddes en omställning som skulle prägla svensk ekonomi ett halvt sekel framåt, genom svåra och goda tider.

Nu är vi på väg in ett nytt skede av tekniska, kulturella, politiska och sociala förändringar som kan visa sig bli lika drastiska och grundläggande. Men vilka är de?

När omvandlingen kom på 1970-talet, var den inte lätt att tolka för dåtidens aktörer. Det enorma behov av fysisk uppbyggnad, i form av bland annat infrastruktur och fabriksanläggningar, som präglat Europa decennierna efter andra världskriget, började fram mot slutet av 1960-talet att gradvis mattas av. Samtidigt krympte det konkurrensförsprång Sverige oförtjänt åtnjutit under samma tidsperiod allt mer i takt med andra länders återhämtning.

De tunga, råvarunära branscherna tappade i relativ betydelse jämfört med mer högteknologiska och kunskapsintensiva industri- och tjänsteföretag. Och en mer kritisk energi- och miljödebatt drogs igång.

När den traditionella investeringskvoten – som angav hur mycket av den totala produktionen som återinvesteras i fast, materiellt kapital – sjönk, var det därför inte bara ett resultat av kris och lågkonjunktur. Det var också en följd av att allt mer istället satsades på sådant som utbildning, forskning och så kallade immateriella tillgångar.

Samtidigt fick små- och medelstora företag i nya branscher en växande betydelse för sysselsättningen, trots att de politiska prioriteringarna i Sverige envist fortsatte att ha ett storföretagsdominerat, korporativistiskt perspektiv.

Men till skillnad från det jämförelsevis raka, direkta sambandet som rådde mellan investeringar i fast kapital och efterföljande produktionsökningar, är det mer komplicerat att reda ut på 2010-talet vad övergripande satsningar på forskning och utbildning får för konsekvenser när det gäller tillväxt, produktivitet, jobb och välstånd.

Som den statliga entreprenörskapsutredningen om innovations- och entreprenörskapsklimatet i Sverige konstaterade förra året i sitt betänkande är inte ens stora investeringar i forskning och utbildning någon garanti för en uthållig tillväxt: ”Alla forskningsresultat blir inte användbara i näringslivet och det är långt ifrån säkert att forskningssatsningar leder till utveckling och innovationskraft i samma land.”

Just entreprenören är en av de aktörer som ofta glöms bort när det gäller den komplicerade vägen från nya kunskaper och upptäckter till nya varor, tjänster eller sätt att arbeta som skapar samhällsnytta eller ekonomiskt värde. Entreprenören skriver utredningen, ”är en central länk i dessa processer” som förvandlar upptäckter till innovationer. ”

Även ur ett miljö- och klimatperspektiv är det av stor betydelse. Därför är det viktig att politiken ger goda förutsättningar för kombinationen av utbildning, entreprenörskap och experiment i en ekonomi. Inklusive som utredningen påpekar, en andra chans genom rekonstruktion för entreprenörer som misslyckats med ett första affärsprojekt, men samlat värdefulla erfarenheter.

Så var det redan under den andra industrialiseringen på 1800-talet, när institutionella reformer som gynnade teknikutveckling, internationellt utbyte, investeringar och entreprenörskap möjliggjorde ”Sveriges resa från ett fattigt agrart land i Europas utkant till en kunskapsdriven välfärdsstat”. Klarar vi en ny resa på 2000-talet, utifrån vår tids förutsättningar?

Det är en läsvärd utredning, för alla som söker frågor med substans att diskutera inför valet 2018.

Bli först att kommentera

Hök Matts Erikssons vandring genom socknen – då och nu

Av , , Bli först att kommentera 3

Det vilar vårsol över bygden, när bonden Hök Matts Eriksson kommer vandrande med sonen Gabriel från sin gård långt uppe i norr. De är på väg ner till storbruket i södra sockenändan, för att skriva under kontraktet som ska överföra hela hans egendom, stugan, skogen, åkrarna, ängarna och boskapen, till sågverksbolaget.

Hemmet ska säljas, för Hök Matts Eriksson ska lämna landet, och fara med Helgumianerna till Jerusalem, den heliga staden.Hök Matts Erikssons väg genom socknen, i romanen ”Jerusalem” (1901), är en gripande passage i Selma Lagerlöfs författarskap. Och den rymmer en fråga från ett barn till en förälder, som berör lika starkt i dag som när den ställdes första gången.

”De gå förbi alla de nysådda fälten”, skriver Lagerlöf och låter läsaren känna Hök Matts Erikssons kärlek till vårlandskapet, ”som just nu hålla på att betäckas med brodd. De se alla de saftigt gröna rågåkrarna, alla de fagra vallarna, där klövern snart ska börja rodna och dofta. De gå också förbi en hel mängd hus, som man målar och ger nya fönster eller förser med glasverandor. De gå förbi trädgårdar, där man gräver och planterar. Alla människor, som de möta, komma med skorna leriga och med jord på händerna, därför att de ha gått uppe i åkrar och kålgårdar, där de ha satt potatis och kål eller sått rovor och morötter.”

Våren bryter fram, och vart de ser finns jobb att utföra. ”Varje människa får lust att gripa in och hjälpa till, även om hon går över mark, som inte tillhör henne.” Det är hårt, bekänner Hök Matts Eriksson, att nödgas lämna gården om våren, ”just då man skulle vilja ta i av alla krafter.” Jag önskar, säger han eftertänksamt, ”att jag hade sålt min egendom en höst, sedan arbetet hade tagit slut”.

Han kämpar under promenaden till brukskontoret med ångest över sitt beslut att sälja och flytta. Han undrar över vårsysslorna på gårdarna de passerar, om potatisen, havren, fölungarna och kalvarna, och berättar för sonen om det slit han under 30 års tid lagt ner på det egna hem han nu ska emigrera från.

Den utmark han köpte som ung pojke, minns Hök Matts Eriksson, bestod till hälften av myrmark och till hälften av stenrös, i en förskräcklig blandning. Men att bryta stenen, att dika och torrlägga myrmarken, att bygga stall åt boskapen, att arbeta i skogen, att sträva för att få det lite bättre, blev hans liv.

Nu ska det säljas till ett bolag som, anar han, kommer att hugga ner skogen, låta gården förfalla, låta myren bli myr igen och låta ”björkskogen växa ner i åkern.” Värdet i egendomen hämtas ut, men livsprojektet tar slut.

Och så ställer Gabriel, som själv är besluten att fara till Jerusalem, en fråga till sin far, som skapar ett sådant där ögonblick i litteraturen, när man nästan känner hur en hel nation stannar upp och lyssnar spänt på svaret:

”Varför håller ni så fast vid ett ställe, där ni har slitit så ont?”

Det är en fråga som berör något starkt och svårt i den svenska landsbygdens historia – generationers varma, nästan obegripliga ömhet inför bygder, som varit så kärva och stränga tillbaka.

För Lagerlöf, arbetets och pliktens skildrare, var Gabriels fråga en av de viktiga i livet. Hök Matts Erikssons svar är ljust: Men tänk, utbrister han, vilken glädje det också var, ”då jag fick bygga stora stall åt djuren och då boskapen år efter år förökade sig så, att jag ständigt måste tänka på att vidga utrymmet!”

Han börjar prata om planerna för ett nytt tak åt lagården, och om timret de samlat för ett nytt tvåvåningshus, med veranda, balkong och gräsmatta. Skulle det inte, frågar han sonen, ha varit vackert? Och så drömmer han om en slåttermaskin.

Till slut, när han ska skriva sitt namn på kontraktet i förvaltarens kontor, har kärleken till marken, den lilla värld som är hans, blivit för stark, och han klarar inte av att fullfölja affären. Istället stryker han tjocka streck ”fram och åter över det förhatliga papperet”. Hök Matts Eriksson har under sin vandring beslutat sig för att stanna kvar.

På dagen för sonens avfärd till det heliga landet, följer inte fadern med till järnvägsstationen för att ta avsked, utan sliter ont och envist med att bryta sten efter sten till en gärdsgård, som ”i sin ungdom”. Det är hans hjälplösa, ensamma försök att bemästra en inre, svart, hård sorg.

I Selma Lagerlöfs sällskap, med kvinnorna och männen i hennes berättelser, är det aldrig enkelt, ofta smärtsamt och alltid dubbelbottnat.

***

Att människors möda, uppoffringar och ansvarstagande, genom förkovran och arbete, i ett liv och ett hem, kanske i en lokal gemenskap, ska ge en bättre tillvaro, med en aning större framtidsutsikter, om inte för dem själva så åtminstone för deras barn, har varit en ledstjärna även under industraliseringens senare epoker. Att lämna något vidare till nästa generation, som går djupare i jorden och i själen, än det som enbart kan mätas.

Men det har blivit svårare att visualisera och gestalta, vad det innebär på 2000-talet och hur det ska gå till. Det urbana arvet skiljer sig från landsbygdernas arv. Osäkerhet råder om huruvida utbildning och arbete i traditionell form automatiskt kommer att leda till fler livschanser, tryggare ekonomisk vardag, i 2000-talets digitalisering och automatisering.

Och hur tar vi ansvar för klimat och miljö utan att ge upp drömmen om en högre, global levnadsstandard? Den cirkulära ekonomin, den förnyelsebara energiförsörjningen?

Frågorna kommer att ställas med ny aktualitet av nästa generation: Vad sliter vi för, hur kan vi slita på ett hållbart sätt och vad blir det som vi lämnar i arv?

Bli först att kommentera

Prokrustes i svensk samhällsdebatt – och det kan bli ännu värre 2018

Av , , Bli först att kommentera 7

Det är en ryslig historia, det där med jätten Prokrustes och hans säng.

Prokrustes, Poseidons son, var en stor och stark rövare som enligt den grekiska mytologin bodde i skogarna i närheten av Eleusis, några mil nordväst om Aten. I en gest av vänlighet brukade han erbjuda förbiresande att övernatta eller vila en stund i hans koja, för att sedan, när han väl lockat in sina offer, binda fast, plundra och tortera dem på det gruvligaste av sätt.

I kojan hade han två sängar, en kort och en lång (i en del versioner hade han bara en säng som han kunde ändra längd på) och han krävde att gästerna skulle passa exakt i sängen han ställt fram. De som var för långa sågade han av fötterna på tills ingenting längre stack ut. De som var för korta bultade, slet och sträckte han tills de täckte sängen. Ingen nåd gavs, förrän hjälten Theseus kom och, med Eva Hedéns formulering, befriade skogarna och fredliga vandrare från ogärningsmannen.

Det är därifrån, till minne av offrens plågor, som uttrycket ”prokrustessäng” kommer. Förutom på en form av fysisk tortyr, syftar prokrustessäng nu för tiden, i överförd mening, på en modell, teori, tes eller något annat som en människa, skildring, intervju eller undersökning ska anpassas till med våld. Kosta vad det kosta vill och hur illa än verkligheten stämmer med modellen.

Det kan exempelvis gälla i politiken, i kulturen, i vetenskapen, i näringslivet och, självklart, i tidningar, tv och radio, om medierna missköter sitt uppdrag.

Om resultaten av en studie, om erfarenhet, vittnesmål och fakta, motsäger en viss lära eller ideologi, så ska empirin misshandlas för att passa till slagorden. Man sliter eller sågar, deformerar och skär bort, tills man får det svar – eller den rollfördelning, den berättelse – man ville ha från början. Det är att lägga något i en ”prokrustessäng”.

***

En av dem som använt begreppet på senare tid, är den libanesisk-amerikanske författaren och forskaren Nassim Nicholas Taleb, känd för att ha förutspått den globala finanskrisen 2008 och för sina sågningar av vad han kallat ”pseudovetenskapliga riskmodeller” och ”charlataner” inom nationalekonomin.

I den omdiskuterade boken ”The Bed of Procrustes” från 2010 kritiserar han konformism, slarviga kategoriseringar, tvångsmässiga försök att skapa berättelser och felaktiga slutsatser inom bland annat näringslivet, universiteten och medierna. Alla som försöker inbilla sig att terrängen stämmer med kartan, även när så inte är fallet.

Han skriver bland annat: ”Ända sedan upplysningen, med den stora spänningen mellan rationalism (hur vi skulle vilja att saker vore så att de blir begripliga för oss) och empirism (hur saker är), har vi skyllt på världen för att den inte passar till sängen av ”rationella” modeller, har vi försökt att ändra på människor för att passa till teknologier, förvanskat vår etik för att passa vårt behov av sysselsättning, bett det ekonomiska livet att passa till ekonomiska teorier, och bett mänskligt liv att pressa in sig i olika narrativ.” (Min översättning.)

***

En annan som använde uttrycket ”prokrustessäng” var Herbert Wehner (1906-1990) – en av de mest betydelsefulla socialdemokraterna i den europeiska efterkrigstiden, en av mina personliga inspirationskällor och en person vars politiska bana vi kan lära oss mycket av fortfarande.

Han gjorde det i en västtysk tv-intervju 1964, som svar på frågan hur han såg på begreppet ”klasskamp”.

Det var under de åren som den västtyska socialdemokratin, med svenska socialdemokratin som förebild, höll på att omvandla sig till ett slags bredare, socialliberalt folkhemsparti.

Wehner hade på 1920-talet övergivit sin ungdoms frihetliga anarkism för att istället bli organiserad, Moskvatrogen kommunist. Först under fängelseåren i Sverige, dömd som spion, mot slutet av andra världskriget blev han övertygad demokrat och socialdemokrat (”jag älskar det landet, det var där jag lärde mig vad demokrati är och kan vara”, sa han i ovannämnda tv-intervju, och vänskapen mellan Wehner och Tage Erlander finns omnämnd i Dick Harrisons nya Erlander-biografi).

Under 1950- och 60-talen var Wehner drivande i den förnyelse av SPD:s program, och den lansering av Willy Brandt som kanslerkandidat, som sedan skulle leda till att partiet satt i regering 1966-1982, och tillsatte förbundskanslern från 1969 och framåt.

Med sin långa erfarenhet från politiskt arbete inom olika delar av arbetarrörelsen, betraktade Wehner klasskampsbegreppet som just en ”prokrustessäng”. Det var, som mycket inom den akademiska, marxistiska vänstern, i hans ögon, en låst teori till vilken verklighetsskildringar omstöptes för att passa vissa dogmer. Mer än något som är användbart i en politik som ska förhålla sig till sociala och ekonomiska realiteter i människors vardagsproblem.

Även politiker från andra partier, som hudflängs, exempelvis av opinionsjournalister, för att inte leva upp till socialismens, liberalismens, konservatismens, ekologismens eller andra lärors bud, känner igen sig.

***

Men det betyder inte att deras suckar är berättigade. Alls inte. Pragmatism utan ständig ideologisk diskussion, maktutövning utan oavbruten, idéburen granskning, leder till elände.

Det ligger i demokratins komplicerade väsen, att den alltid måste förena det principfasta med det pragmatiska. Genomtänkta modeller skaver konstant mot en oformlig verklighet. Kompromisser rymmer alltid något litet inslag av töjning och kapning. Vågar vi erkänna det? Processerna i en demokrati måste löpa hela varvet runt: Idédebatt, verklighetsundersökning, prioriteringar, konkreta beslut (som aldrig är eller ens bör vara enhälliga) utifrån valresultat och vad som är möjligt. Och sedan utvärdering, ny idédebatt utifrån långsiktiga värderingar, korrigeringar av tidigare beslut, kanske stora skiften av makt, prioriteringar och vägval som en följd av nya erfarenheter.

Idéerna och makten, ideal och beslut i praktiken, modeller av hur det borde se ut och verkligheten som den faktiskt ser ut – fram och tillbaka.

Och som frihetsrörelsen #metoo (otänkbar utan genusperspektivets genomslag de senaste decennierna) visat, är många miljöer i även välorganiserade, rika samhällen, också sådana som varit fullständigt dränkta i politiskt korrekta floskler, präglade av djupgående förtryck, som kapat och tänjt regler där det krävts för att skydda hierarkier. Det går inte att lita på bara bekännelser till ideal eller på bara praktiska försök att lösa konkreta problem – framsteg för humanism och frihet kräver båda.

***

Men 2010-talets samhällsdebatt fullständigt vimlar av Prokrustessängar. De dyker upp i alla möjliga olika roller och med skiftande agendor, från yttre vänstern till yttre högern.

Man ställer frågor, utifrån de svar man vill ha. Man värjer sig för det öppna samtalet som form, och föredrar standardiserad bekräftelsejakt i ett nätverk av redan likasinnade. Man markerar låsta ståndpunkter hellre än diskuterar dem. Man väljer bland verklighetsskildringar inte utifrån nyfikenhet om hur en situation ser ut i nyanser, utan med måttstocken i högsta hugg. Man karaktäriserar andra inte med medkänsla och inlevelse, en öppenhet för människan och erfarenheterna bakom ett argument, utan med karikatyrer, hån och illvilja. Allt rinner ner mot de lägsta gemensamma, destruktiva instinkterna: hack, hugg.

Ett sätt att värna ett civiliserat, demokratiskt, offentligt samtal är att vägra ge stöd åt någon enda skenhelig prokrustersäng. Valåret 2018 är för viktigt, med stora, osäkra frågor om ekonomi, arbetsmarknad, välfärd, företagande, utbildning, rättsväsende, försvar, klimat, migration och social sammanhållning, för att slösas bort på grund av oförmåga att kombinera oenighet om principer med intellektuell hederlighet och öppenhet inför det svåra i tillvaron.

Och i grunden totalitära kollektiva identiteter – formade av grupptryck och fördomar, utmålade som självklara hot eller automatiska stödtrupper – får aldrig tillåtas skymma enskilda människors rätt att leva, bedömas och bemötas som fria, självständiga och värdiga individer.

Bli först att kommentera

Några ord om…Jenny Tunedals diktsamling ”Rosor skador”

Av , , Bli först att kommentera 0

”För det mesta lever människor i identitet och minne/ Sen gör vi kanske inte det/ Ersätt oss med kärlek då/ Ju mer glömska desto mer kärlek/ Det är därför det finns så få av oss/ Det jag ville säga var heroiskt/”

Jenny Tunedals Augustpris-nominerade diktsamling ”Rosor skador” är en ingående och imponerande tålmodig undersökning av en moders demenssjukdom. Ett uthålligt försök att med lyrikens hjälp skildra ett demensförlopp inifrån, både den drabbades uppbrutna identitet och den nära omgivningens försök att nå fram, hålla fast, förstå in i det sista, på sjukdomens egna villkor.

Kärlek och förlust, sorg och närhet, vrede och ömhet, minnen och ord som tumlar runt, blandas ihop och tynar bort. Ensamhet, men vems? En ensamhet tillsammans?

Ibland blir det absurt, det finns plötsliga rader av munterhet, men framför allt pågår ett motstånd, en kamp för närhet och värdighet, för kontakt och mening, in i det sista.

”Dottern kan säga:/ Vad minns du?/ Själva frågan provocerar/ Hjärtat i munnen. Orden tar emot/ Jag ska inte bli mor. Jag ska i gengäld älska/ Jag brände alla dagböcker/ Med berått mod/ De tillhör inte mig. De där barnsliga sommardagarna/ Det som skriver/den som skrev/ Båda kvinnorna rörde jag ihop/ Likt en enda vettvilling”

”Rosor skador” är en modig, konsekvent diktsamling, som tar flera olika stilmedel och grepp till hjälp för att skildra hela den komplexa sjukdomen ur många olika perspektiv, ringa in den och aldrig väja för det ofta hjälplösa och omöjliga. Där finns både längre och kortare dikter, till och med ett slags utkast till diktdrama som Tunedal kallar ”Det var natten som plockade rosorna (King Lear-remix)”

Vem det är som talar genom dikterna är inte alltid klart, identiteter glider förbi, enskilda passager kan vara mångtydiga och osäkra, självklara i det obegripliga och försiktiga i det alldeles enkla, precis som samtal med en närstående som drabbats av alzheimer kan te sig.

Det språkliga, det känslomässiga, och det praktiska runt omkring – perspektiven växlar hela tiden, flyter in i varandra, stör varandra.

Även litterärt har diktsamlingen många bottnar, anspelningar, insmugna citat och ett fritt förhållande till förväntningar, som får temat minne och de lyriska formlekarna att belysa varandra.

Om släktskapet mellan demensens och lyrikens språk har Jenny Tunedal sagt i en intervju i samband med lanseringen av den nya diktsamlingen:

”Det finns en förväntan på att våra identiteter, för att fungera i världen och räknas, ska vara en sorts enhetliga berättelser, formulerade enligt den konventionella romanprosans regler. (…) Ofta finns ett slags drastisk och lyrisk performativitet i utsagor som produceras i minnesförlusterna. En dement person försöker, trots uppenbara svårigheter, återskapa sig själv genom språket.

***

Glömska, språk och ålderdom är inget nytt tema i Jenny Tunedals poesi. Redan i samlingen ”Kapitel ett” från 2008 återfinns temat, och rosorna. Som i de här raderna, ur dikten “Hennes glömska kommer inte oerfaren”:

”Hon vet redan att hon ska fortsätta glömma. Hon har till exempel ersatt vissa ord. Du, inte jag, ännu. Hundägare, kattmamma, trädgårdsodlare, barnflicka, intelligens. Jag skulle vilja likna henne. Andas, gråta och vid behov tala i trädgården.”

Även solnedgången som blir en vacker bild mot slutet av samlingen – ”solnedgången över santa barbara är den vackraste i världen sägs det” återfinns i ”Kapitel ett”: ”I en bok hade jag läst om en kvinnas njutning i solnedgången vid vattnet”.

Så den nya samlingen är, för dem som följt Jenny Tunedals poesi, en gripande fördjupning av ett starkt personligt ämne som hon burit med sig och kretsat kring länge i sin lyrik. Det känns som ett långt, värdigt, sorgligt, trotsigt, kärleksfullt avsked. Frågorna ställs in i det sista.

Dikterna i ”Rosor skador” följer med så långt in i demensprocessen det är möjligt, alltid i insikten om att en gåta, en förtvivlad osäkerhet, en ofrånkomlig gräns i kontakten trots allt finns kvar, som till slut kanske bara kärleken och ömheten kan övervinna.

***

Men även om det är ett tungt och svårt ämne som Jenny Tunedal tagit sig an, i en ambitiös lyrisk helhet där man inte kan tänka bort någon enskild del, och även om ”Rosor skador” kommer att vara till stort tröst för läsare med liknande erfarenheter i sina nära omgivning, är det också en samling full med starka rader och underbart fina passager som går att läsa isolerat:

”Näktergalen sjunger för sista gången ikväll. Näktergalen sitter i naturen, inte trädet utanför huset. Det är så man måste tänka. Den sjunger inte till någon. Den kommer att återvända och återvända. Intill tidens ände. Rakt genom min rädsla.”

När jag lägger den ifrån mig, är boken full av instuckna papperslappar och hundöron. Så mycket man vill läsa på nytt. Vi blir aldrig färdiga.

 

Bli först att kommentera

Maktkampen inom S i Umeå är sund – men borde föras öppet

Av , , Bli först att kommentera 4

Det har viskats och undrats, ända sedan valet 2014, om hur det egentligen står till med socialdemokraterna i Umeå. oron, de interna spänningarna, den ifrågasatta ledningen, plötsliga omprövningar i kontroversiella ärenden och samtidigt en tålig, disciplinerad sammanhållning utåt när det blåst upp till storm.

Ett kollektivt ledarskap som fungerar, bara på ett annat och mindre demonstrativt sätt än Umeå varit vant vid? Eller ett ledarskap med svagt stöd som inte vågar ta jobbiga debatter öppet, i tid och i laga ordning?

Det har varit svårtolkat, även för dem som lärt sig tyda tecken och subtila rörelser djupt inne i det maktbärande partiet.

Att kommunstyrelsens ordförande 2018-2022 kommer att heta Hans Lindberg, har inte varit givet, enligt snacket. Och med det har inte viskarna menat att en socialdemokratisk maktförlust väntar nästa höst, att Anders Ågrens stund är kommen, utan att det förbereds en revolt internt i S, av personer som accepterat Lindbergs tid vid makten som ett sätt att komma ut ur den holmlundska epoken, men inte som grundval för en långsiktig omstart av den lokala socialdemokratin.

Vilka grupperingar skulle det i så fall kunna tänkas vara, som planerar något sådant? Är deras missnöje ideologiskt betingat, eller styrt av egna maktintressen? Oklart. Gissningarna blir vagare ju mer konkret frågorna ställs.

Svårtolkat är det också av det skälet att högljudda vänsteraktivister alltid gärna gör sig till – relativt historielösa och okunniga – uttolkare av vad den sanna socialdemokratin består i och därför ibland uppträder som en skenbar internopposition. Trots att deras förankring hos socialdemokratiska kärnväljare alltid varit svag. (Jämför exempelvis, som en kontrast, med det resonemang om ”arbetarkonservatism” Widar Andersson fört, bland annat i poddsamtal hos Axess med PJ Anders Linder. Jag vill hävda att han är något på spåren där, för den som på allvar vill förstå socialdemokratins historia.)

Vad som rör sig längst inne i Umeås socialdemokrati, lär vi dock få veta första när maktkampen är avgjord. Det är synd.

***

Vi kommer alltid, skrev den amerikanska statsvetaren Georgia Warnke 1987 i ”Hans-Georg Gadamer. Hermeneutik, tradition och förnuft”, ”att förstå historiska händelser ur ett perspektiv som både är bredare än det våra föregångare kunde anlägga och trängre än det våra efterföljare kommer att kunna anlägga”.

Det är en insikt som manar till ödmjukhet mellan generationer och epoker, men också till skepsis inför tolkningar av historien som går oreflekterat i arv. Att förstå historien, och lära av den för vår egen tids problem och konflikter, är en svår övning. Det kräver kraft till frigörelse från en del gamla förhärskande dogmer och mod till naken, ärlig självrannsakan av den egna utgångspunkten. Nya erfarenheter tillkommer utan avbrott. Samtidigt ökar avståndet till viktiga händelser för varje år. De tunna, betydelsefulla trådarna av personliga upplevelser, som kan fångas i möten med dem som var med, brister förr eller senare. Etiketter som sammanfattar, skapas vanligtvis först i efterhand.

Den insikten har relevans även för samtida händelser. Var inte för snabb med säkra slutsatser och definitiva omdömen. Men dröj inte för länge heller. Inget facit väntar runt hörnet.

Intellektuell hederlighet som ideal, generös inlevelse i andras situationer, nykter granskning av vart man själv står och sund distans till floskler och ädla poser som sällan betyder något för hur människor uppträder i praktiken – efter det finns en växande längtan.

***

De stora skiftena i Umeås historia har varit ganska lätta att identifiera direkt: stadsbranden, regementets anläggning, universitetets grundande. Fysiska händelser, etableringar av nya verksamheter och avgörande lokaliseringsbeslut, har varslat om sociala, ekonomiska och kulturella förändringar. Politiska prioriteringar och den omgivande samhällsutvecklingen har kapplöpt om att prägla Umeå.

Kanske kommer åren kring kulturhuvudstadsåret 2014, hela 2010-talet, att ses som ett naturligt ställe för framtidens historieböcker att sätt ny rubrik. Händer något nu i staden som förstärkt av samhällsutvecklingen kommer att få konsekvenser för lång tid framåt?

Var kulturhuvudstadssatsningen – det sättet att tänka, planera, fatta beslut och genomföra, den typen av frågeställningar och projekt – kulmen på en lång epok, som tog sin början vid universitetets tillkomst och bars upp under flera decennier av befolkningstillväxt och relativt brett förankrade visioner? Är det nu, i en annan tid, med större osäkerhet, med nya sakområden i fokus, dags för något slags perspektivskifte?

Att makten kan växla från val till val även internt i partier är inget konstigt. Normalt sett sker det för sällan än för ofta. Mandatperioder är begränsade av goda skäl.

Maktkampen inom socialdemokratin i Umeå ska inte ses som något negativt, utan som en uppmaning till fler – även liberaler och konservativa – att titta bortom dagens i ärlighetens namn en aning rostiga umedebatt.

Alla partier borde grubbla över vilka de djupare drivkrafterna bakom ett nytt skifte i Umeås historia skulle kunna vara – oavsett om det blir med gamla ledningar eller nya – givet de vägval som väntar kring ekonomi, välfärd, valfrihet, företagande, utbildning och kommunens landsbygd.

Att partier har ett levande inre liv, med flera villiga att ta över, är hoppingivande. Att det bubblar till är sunt. Det sorgliga är att så lite av debatten förs oförblommerat, rakryggat och ärligt inför medborgarna, med idéer istället för intriger i centrum.

Är det läge att våga fler ideologiska konflikter i den lokala demokratin? Berätta att ni vill, och vad det är ni vill.

Vilka partier har mest att vinna respektive förlora på att fler frågor ställs rakt på sak i Umeå?

Låt väljarna ge svaret.

Bli först att kommentera