Prokrustes i svensk samhällsdebatt – och det kan bli ännu värre 2018

Det är en ryslig historia, det där med jätten Prokrustes och hans säng.

Prokrustes, Poseidons son, var en stor och stark rövare som enligt den grekiska mytologin bodde i skogarna i närheten av Eleusis, några mil nordväst om Aten. I en gest av vänlighet brukade han erbjuda förbiresande att övernatta eller vila en stund i hans koja, för att sedan, när han väl lockat in sina offer, binda fast, plundra och tortera dem på det gruvligaste av sätt.

I kojan hade han två sängar, en kort och en lång (i en del versioner hade han bara en säng som han kunde ändra längd på) och han krävde att gästerna skulle passa exakt i sängen han ställt fram. De som var för långa sågade han av fötterna på tills ingenting längre stack ut. De som var för korta bultade, slet och sträckte han tills de täckte sängen. Ingen nåd gavs, förrän hjälten Theseus kom och, med Eva Hedéns formulering, befriade skogarna och fredliga vandrare från ogärningsmannen.

Det är därifrån, till minne av offrens plågor, som uttrycket ”prokrustessäng” kommer. Förutom på en form av fysisk tortyr, syftar prokrustessäng nu för tiden, i överförd mening, på en modell, teori, tes eller något annat som en människa, skildring, intervju eller undersökning ska anpassas till med våld. Kosta vad det kosta vill och hur illa än verkligheten stämmer med modellen.

Det kan exempelvis gälla i politiken, i kulturen, i vetenskapen, i näringslivet och, självklart, i tidningar, tv och radio, om medierna missköter sitt uppdrag.

Om resultaten av en studie, om erfarenhet, vittnesmål och fakta, motsäger en viss lära eller ideologi, så ska empirin misshandlas för att passa till slagorden. Man sliter eller sågar, deformerar och skär bort, tills man får det svar – eller den rollfördelning, den berättelse – man ville ha från början. Det är att lägga något i en ”prokrustessäng”.

***

En av dem som använt begreppet på senare tid, är den libanesisk-amerikanske författaren och forskaren Nassim Nicholas Taleb, känd för att ha förutspått den globala finanskrisen 2008 och för sina sågningar av vad han kallat ”pseudovetenskapliga riskmodeller” och ”charlataner” inom nationalekonomin.

I den omdiskuterade boken ”The Bed of Procrustes” från 2010 kritiserar han konformism, slarviga kategoriseringar, tvångsmässiga försök att skapa berättelser och felaktiga slutsatser inom bland annat näringslivet, universiteten och medierna. Alla som försöker inbilla sig att terrängen stämmer med kartan, även när så inte är fallet.

Han skriver bland annat: ”Ända sedan upplysningen, med den stora spänningen mellan rationalism (hur vi skulle vilja att saker vore så att de blir begripliga för oss) och empirism (hur saker är), har vi skyllt på världen för att den inte passar till sängen av ”rationella” modeller, har vi försökt att ändra på människor för att passa till teknologier, förvanskat vår etik för att passa vårt behov av sysselsättning, bett det ekonomiska livet att passa till ekonomiska teorier, och bett mänskligt liv att pressa in sig i olika narrativ.” (Min översättning.)

***

En annan som använde uttrycket ”prokrustessäng” var Herbert Wehner (1906-1990) – en av de mest betydelsefulla socialdemokraterna i den europeiska efterkrigstiden, en av mina personliga inspirationskällor och en person vars politiska bana vi kan lära oss mycket av fortfarande.

Han gjorde det i en västtysk tv-intervju 1964, som svar på frågan hur han såg på begreppet ”klasskamp”.

Det var under de åren som den västtyska socialdemokratin, med svenska socialdemokratin som förebild, höll på att omvandla sig till ett slags bredare, socialliberalt folkhemsparti.

Wehner hade på 1920-talet övergivit sin ungdoms frihetliga anarkism för att istället bli organiserad, Moskvatrogen kommunist. Först under fängelseåren i Sverige, dömd som spion, mot slutet av andra världskriget blev han övertygad demokrat och socialdemokrat (”jag älskar det landet, det var där jag lärde mig vad demokrati är och kan vara”, sa han i ovannämnda tv-intervju, och vänskapen mellan Wehner och Tage Erlander finns omnämnd i Dick Harrisons nya Erlander-biografi).

Under 1950- och 60-talen var Wehner drivande i den förnyelse av SPD:s program, och den lansering av Willy Brandt som kanslerkandidat, som sedan skulle leda till att partiet satt i regering 1966-1982, och tillsatte förbundskanslern från 1969 och framåt.

Med sin långa erfarenhet från politiskt arbete inom olika delar av arbetarrörelsen, betraktade Wehner klasskampsbegreppet som just en ”prokrustessäng”. Det var, som mycket inom den akademiska, marxistiska vänstern, i hans ögon, en låst teori till vilken verklighetsskildringar omstöptes för att passa vissa dogmer. Mer än något som är användbart i en politik som ska förhålla sig till sociala och ekonomiska realiteter i människors vardagsproblem.

Även politiker från andra partier, som hudflängs, exempelvis av opinionsjournalister, för att inte leva upp till socialismens, liberalismens, konservatismens, ekologismens eller andra lärors bud, känner igen sig.

***

Men det betyder inte att deras suckar är berättigade. Alls inte. Pragmatism utan ständig ideologisk diskussion, maktutövning utan oavbruten, idéburen granskning, leder till elände.

Det ligger i demokratins komplicerade väsen, att den alltid måste förena det principfasta med det pragmatiska. Genomtänkta modeller skaver konstant mot en oformlig verklighet. Kompromisser rymmer alltid något litet inslag av töjning och kapning. Vågar vi erkänna det? Processerna i en demokrati måste löpa hela varvet runt: Idédebatt, verklighetsundersökning, prioriteringar, konkreta beslut (som aldrig är eller ens bör vara enhälliga) utifrån valresultat och vad som är möjligt. Och sedan utvärdering, ny idédebatt utifrån långsiktiga värderingar, korrigeringar av tidigare beslut, kanske stora skiften av makt, prioriteringar och vägval som en följd av nya erfarenheter.

Idéerna och makten, ideal och beslut i praktiken, modeller av hur det borde se ut och verkligheten som den faktiskt ser ut – fram och tillbaka.

Och som frihetsrörelsen #metoo (otänkbar utan genusperspektivets genomslag de senaste decennierna) visat, är många miljöer i även välorganiserade, rika samhällen, också sådana som varit fullständigt dränkta i politiskt korrekta floskler, präglade av djupgående förtryck, som kapat och tänjt regler där det krävts för att skydda hierarkier. Det går inte att lita på bara bekännelser till ideal eller på bara praktiska försök att lösa konkreta problem – framsteg för humanism och frihet kräver båda.

***

Men 2010-talets samhällsdebatt fullständigt vimlar av Prokrustessängar. De dyker upp i alla möjliga olika roller och med skiftande agendor, från yttre vänstern till yttre högern.

Man ställer frågor, utifrån de svar man vill ha. Man värjer sig för det öppna samtalet som form, och föredrar standardiserad bekräftelsejakt i ett nätverk av redan likasinnade. Man markerar låsta ståndpunkter hellre än diskuterar dem. Man väljer bland verklighetsskildringar inte utifrån nyfikenhet om hur en situation ser ut i nyanser, utan med måttstocken i högsta hugg. Man karaktäriserar andra inte med medkänsla och inlevelse, en öppenhet för människan och erfarenheterna bakom ett argument, utan med karikatyrer, hån och illvilja. Allt rinner ner mot de lägsta gemensamma, destruktiva instinkterna: hack, hugg.

Ett sätt att värna ett civiliserat, demokratiskt, offentligt samtal är att vägra ge stöd åt någon enda skenhelig prokrustersäng. Valåret 2018 är för viktigt, med stora, osäkra frågor om ekonomi, arbetsmarknad, välfärd, företagande, utbildning, rättsväsende, försvar, klimat, migration och social sammanhållning, för att slösas bort på grund av oförmåga att kombinera oenighet om principer med intellektuell hederlighet och öppenhet inför det svåra i tillvaron.

Och i grunden totalitära kollektiva identiteter – formade av grupptryck och fördomar, utmålade som självklara hot eller automatiska stödtrupper – får aldrig tillåtas skymma enskilda människors rätt att leva, bedömas och bemötas som fria, självständiga och värdiga individer.