Inrikespolitiskt drama i Tyskland

Angela Merkel, skrev journalisten Brigitte Fehrle i Die Zeit 2007, bedriver sakpolitiskt röveri för kristdemokraterna. Hon kallade henne i rubriken för en politisk pirat. ”Från de gröna har hon tagit miljöskyddet, från SPD det sociala temat, från liberalerna den moderna livsstilen.” Merkel hade då varit förbundskansler under två år i en regeringskoalition mellan kristdemokrater och socialdemokrater.

På det sättet beskrevs länge, lite elakt, Merkels framgångsrecept i både inrikes- och utrikespolitiken: Att noga analysera samhällsdebatten, att med vänligt tålamod moderera svåra förhandlingar, att avvakta i det längsta med att bekänna definitiv färg, för att sedan göra motståndarnas bästa frågor till sina egna.

Men med åren har hon också visat andra sidor av sin maktutövning. Även modet att skynda före, att gå till beslut utan skyddsnät, i kritiska situationer. Ingen sitter som regeringschef i Tyskland oavbrutet under tre mandatperioder, med väljarnas förtroende att leda även en fjärde, som inte har förmågan till både taktisk finess och stor beslutsamhet.

Därför räknade nog de flesta trots allt med att förhandlingarna om en ny tysk regeringskoalition mellan kristdemokrater, gröna och liberaler skulle lyckas, om än med bistra miner efter svåra kompromisser. På något sätt brukar Merkel få det att gå ihop på slutet.

Så blev det inte. Sent på söndag kväll avbröt liberala FDP sonderingarna och meddelade att de inte tror på den tänkta koalitionen. Det är bättre, sade FDP-ledaren Christian Lindner, ”att inte regera alls, än att regera dåligt.”

Till de svåraste områdena för partierna att komma överens om har migrationspolitiken, skattepolitiken och klimatpolitiken hört. Den ömsesidiga misstron har varit påtaglig. Trots det pågick ännu under helgen nya försök att hitta gemensamma utgångspunkter. När FDP bröt upp var förvåningen stor hos de övriga partierna. Deras intryck var att en uppgörelse om ett utkast till regeringsprogram för de kommande fyra åren, fanns inom räckhåll.

Kritiken från kristdemokrater och gröna mot liberalerna var också hård under måndagen. De flesta bedömare drar slutsatsen att FDP aldrig var intresserat av att ingå i en regering den här mandatperioden. Minnena från koalitionen med CDU/CSU 2009-2013, som slutade med att FDP åkte ur förbundsdagen samtidigt som Merkels kristdemokrater gjorde ett succéval, är bittra i de liberala leden. Och den som lyssnade till Lindner i tv på valkvällen i september minns att han redan då tycktes anse att kristdemokrater och socialdemokrater borde fortsätta regera ihop.

***

Om FDP håller fast vid att inte ingå i en regeringskoalition återstår bara tre alternativ:

(1) En nytt samarbete mellan CDU/CSU och SPD, vilket inte är någon bra lösning, men i nuläget skulle ligga nära till hands. Socialdemokraterna fortsätter dock kategoriskt att utesluta den möjligheten och siktar på nyval.

(2) En minoritetsregering med bara kristdemokrater eller med kristdemokrater och gröna. Den sistnämnda modellen vore parlamentariskt tänkbar, men skulle skapa stor osäkerhet, inte minst inför varje ny budgetprocess.

(3) Nyval, vilket vore principiellt tveksamt och skulle väcka oroliga minnen till liv i tysk inrikespolitik. Det är osäkert om ett nyval skulle förändra det parlamentariska läget. I Tysklands fall tillkommer dessutom ansvaret att fungera som en ledande partner inom EU.

Gynnas eller missgynnas Merkel av de misslyckade förhandlingarna? Kan hon vinna stöd från dem inom FDP och SPD som vill undvika kaos, eller har hennes anseende som mästerstrateg fått sig en törn?

Straffas eller belönas liberalerna för osäkerheten de skapat? Hur betraktas de grönas försök att kompromissa? Stärks eller försvagas främlingsfientliga AFD, om det går till nyval?

Och har väljarna anledning att se annorlunda på socialdemokraterna nu än för två månader sedan när SPD gjorde sitt sämsta val i modern tid?

Den finns en speciell tveksamhet i Tyskland inför både nyval och minoritetsregeringar, som har att göra med erfarenheterna från det ödesdigra politiska kaoset under Weimarrepubliken på 20-och det tidiga 30-talet.

Att förbundspresidenten Frank-Walter Steinmeier, själv socialdemokrat, i dag kraftfullt och hedervärt manade partierna att ta ansvar för regeringsbildningen och lösa situationen utifrån det parlamentariska uppdrag väljarna givit dem, kan ses som en känga åt FDP och SPD, för bristande konstruktivitet. Men också som en varning för inrikespolitisk lättfärdighet.

Politiker som tjurar för att de är missnöjda med hur väljarna valt förtjänar föga respekt. Nyval får inte vara ett fegt sätt att smita undan ansvar när parlamentariska läget är krångligt. Ändå kan det vara till ett nyval som Tyskland i värsta fall är på väg.

 

*************

Några fler krönikor på temat:

Merkel står inför sina svåraste och viktigaste regeringsförhandlingar

En underliggande oro i den tyska valrörelsen

Har Merkel redan vunnit?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>