Farlig centralisering om Umeås flygtrafik ska fjärrstyras från Stockholm
Protesterna och invändningarna under det senaste året, från personal, politiker och sakkunniga, har inte fått gehör. Luftfartsverket och Swedavia har nu, som VK berättade om i fredagens tidning, undertecknat ett avtal som innebär att Umeå Airport i framtiden ska fjärrstyras från en flygledarcentral vid Arlanda.
De övriga tre flygplatser som drabbas i denna ogenomtänkta och onödiga sammandragning av regionala kontroll- och ledningsfunktioner till Stockholms län är, om förslaget inte stoppas, Malmö, Kiruna och Åre Östersund.
Det är anmärkningsvärt att det här beslutet drivs igenom trots den hårda kritik både sakunderlaget och processen fått under en längre tid. Fjärrstyrningen är ett exempel på hur slentrianmässig centralisering av verksamhet, godtyckliga ekonomiska kalkyler och farlig godtrogenhet i säkerhetsfrågor kan gå arm i arm. En övertro på digitaliseringens kortsiktiga möjligheter till effektivisering får beslutsfattare att blunda för större och mer långsiktiga problem.
***
När Länsstyrelsen tidigare i år (se VK 11/3) genom landshövding Magdalena Andersson riktade en skrivelse till Luftfartsverket handlade invändningarna mycket om det oroliga säkerhetsläget för en flygplats av stor regional betydelse, som ”är tillgänglig dygnet runt med stor flygverksamhet inom ambulansflyg, postflyg, nationell reguljär flygtrafik och chartertrafik, men även klubbflyg och företagsflyg”.
Länsstyrelsen lyfte också fram att Umeå Airport har status som en av få karantänflygplatser i landet, alltså en av dem som ska ha kapacitet och resurser för kunna hantera situationer där internationella hot mot människors hälsa uppstår.
En flytt av flygledningen till Stockholm gör hela systemet ofrånkomligen mer sårbart för tekniska problem eller medvetet sabotage, exempelvis av främmande makt. Till VK betonade landshövdingen då också det förhöjda säkerhetsläge som Sverige befinner sig i, med farhågor om utvecklingen i omvärlden, som skäl för försiktighet: ”Skulle flygledningen helt slås ut måste det finnas möjlighet att ändå kunna ta ned flygplan, men det måste göras visuellt och kräver att det finns en person på plats i tornet på Umeå Airport”.
Med tanke på den ökade betydelse som cyberhot, tekniska störningar och IT-attacker förväntas få i 2000-talets hybridkrigföring, får sådana invändningar inte viftas bort. Hela Hälsinglands politiske redaktör Patrik Oksanen, expert på försvars- och säkerhetspolitik, framhöll för mig i ett mejl under veckan att om totalförsvarsperspektivet tagits på allvar hade Luftfartsverket och Swedavia knappast kunna fatta beslut om en centralisering av det här slaget.
Framväxten av sakernas internet och en genomgripande uppkoppling av både vardagsliv och centrala samhällsfunktioner innebär att säkerhetstänkandet måste utvecklas rejält när det gäller alla områden.
Varken digitalisering eller automatisering kan avskaffa behovet av fysisk närvaro i vissa speciella situationer, eller betydelsen av mänskliga faktorer och möjligheten till konkreta ingripanden på plats i avgörande lägen.
Och om Transportstyrelseskandalen lärde oss alla något, är det att sårbarheten blir stor när beslutsprocesser jagas på och sakkompetens inom och utanför organisationer ignoreras.
***
Från politiska håll har invändningarna mot fjärrstyrningen även gällt den onödiga centraliseringen av myndighetsjobb, affärsupplägget bakom nyordningen och de tänkta besparingarna, som ifrågasatts utifrån både löne- och lokalkostnadskalkyler.
Umeås kommunalråd Hans Lindberg (S) har varit hård i sin kritik av planerna och i intervju med VK (27/1) kallat dem galna och ogenomtänkta: ”Vi minns ju vad som hände förra året. Då stod hela Sveriges flygtrafik stilla på grund av en dator på Arlanda som slutade att fungera. Det visar hur sårbar tekniken är, dessutom drabbas både myndigheter och andra allt oftare av it-attacker, varför ska man då göra flygtrafiken ännu mer utsatt”, sade han och gav inte mycket för argumenten om effektivisering och kostnadsbesparing.
Moderaternas riksdagsledamot Edward Riedl har kommit med invändningar mot hur affärsupplägget bakom fjärrstyrningen ser ut, med ett bolag som ägs gemensamt av Luftfartsverket och Saab. ”Det är Saab som kan tjäna pengarna, men det är Luftfartsverket som får ta riskerna”, sa Riedl till VK i våras.
Sveriges television avslöjade tidigare i år även tveksamheter i upphandlingen bakom affären där Luftfartsverkets generaldirektör haft dubbla roller, då han även suttit i styrelsen hos företaget som säljer utrustningen för fjärrstyrningen.
Svensk pilotförenings flygsäkerhetskommitté har via sin ordförande Tomas Gustafsson (VK 23/2) invänt mot hur snabbt beslutsprocessen genomförts med tanke på de omvälvande förändringarna. Om alla torn i Norrland fjärrstyrs från en enda central och den av något skäl lamslås, ”så kan man ju inte dirigera om planet till en annan flygplats i närheten”, invände han bland annat.
***
Vad den här genomgången visar är att Luftfartsverkets och Swedavia beslut fattat trots omfattande politiska, ekonomiska, juridiska och säkerhetstekniska invändningar.
Det följer ett trist mönster. När något ska centraliseras till Stockholm är kraven på rationella beslutsunderlag, helhetsanalyser och långsiktiga perspektiv nästan alltid mycket små. Då går det snabbt. Då blir det fel.
**************
Några fler krönikor på liknande tema:
Lyckseles seger viktig för hela samhället
Den mänskliga faktorn – risk och räddning i tekniksamhället
Fel av Skatteverket att flytta kontor från Lycksele
