Alarmister, optimister och värdet av uppriktiga vänner

Av , , Bli först att kommentera 2

”Önska er”, säger den gamle Bernard till sina unga lyssnare, ”en uppriktig rådgivare och en innerlig vän och älska inte den som smickrar er utan den som korrigerar er.” Och så vidtar supén som får avsluta George Sands roman ”Familjen Mauprat”(1837) (svensk översättning Gun R Bengtsson).

Där kommer Bernard med några ord – jag tycker de hör till litteraturens klokaste – som ger en aning om varför Sand (pseudonym för Aurore Dudevant) inte bara, som tidig utopisk socialist, demokrat och feminist, blev en av 1800-talets mest inflytelserika författare, utan också varför exempelvis Dostojevskij livet igenom beundrade hennes litterära verk, gestalter, kärleksskildringar och blick för det humana.

Alla människor, säger Bernard i romanen, ”har behov av att vara älskade för att känna sig värdefulla, men alla måste bli det på olika sätt. Den ena med outtröttligt överseende, den andre med oupphörlig stränghet. Så i väntan på att man löser problemet med en för alla gemensam och ändå individuellt avpassad fostran och skolning, vinnlägg er om att ömsesidigt förbättra varandra. Ni undrar hur? Mitt svar blir kort: genom att ömsesidigt varmt älska varandra. Det är på så vis seder påverkar lagarna, och till slut har ni kommit därhän att ni kan avskaffa den förhatligaste och mest orättfärdiga av dem allesamman, jus talionis, vedergällningsrätten, dödsstraffet, som inte är något annat än en stadfästelse av principen om det ödesbestämda, eftersom den förutsätter att den skyldige är oförbätterlig och himlen obeveklig.”

***

Det är tidlösa, omtänksamma, klarsynta ord. Lika värda att låta prägla det mesta, som svåra att leva upp till, när liv och stämningslägen krånglar.

Jag kommer att tänka på Sands passage när jag läser nationalekonomen, välfärdsforskaren och tidigare VK-krönikören Andreas Berghs nya skrift: ”Två filter. Varför du har fel om nästan allt, men ändå inte vill ändra dig.”

Det är den tredje idéskrift av det slaget som tidskriften Liberal Debatt gett ut på senare år. Den första var skriven av kulturjournalisten Per Svensson 2014: ”Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel.” Den andra var författad av opinionsjournalisten Susanna Birgersson 2015 med titeln: ”Det som förloras utåt ska vinnas inåt – Danmark från Kierkegaard till Kjaersgaard”.

Andreas Berghs bidrag ansluter väldigt väl – avsett eller inte – till de två tidigare. Och det är knappast någon slump att utgivningen sker med knappt ett år kvar till nästa val. För det är en skrift som politiker, journalister, samhällsdebattörer och medborgare, alla i sina olika roller, skulle tjäna mycket på att läsa.

Bergh inleder med några resonemang kring samhällsdebattens alarmister (som väl får anses ha initiativet i dag) och optimister (Johan Norberg och Hans Rosling nämns som exempel). Hur de skiljer sig åt. Hur de i vissa avseenden lever i symbios med och växelvis lämnar över stafettpinnen till varandra. Hur båda har betydelse för samhällsutvecklingen. Men också hur båda kan få skadliga följder, kanske i synnerhet alarmismen, om de blir för ensidigt dominerande.

Sedan tar Bergh den diskussionen vidare till en genomgång av de två slags filter som titeln syftar på och som vi människor tenderar att betrakta världen och nyhetsflödet igenom, inte minst på sociala medier: (1) ”Negativismen” och (2) ”Ideologismen”.

***

Det är lätt att avfärda negativismen som vår tids stora problem, hur många politiker och debattörer av olika skäl vägrar erkänna de stora, övergripande, globala framsteg som skett i världen det senaste halvseklet, på nästan alla områden som går att mäta: Fred, fattigdomsbekämpning, läskunnighet, hälsa, tillgång till rent dricksvatten, kamp mot spädbarnsdödlighet, slaveri och barnarbete, medborgerliga fri- och rättigheter för kvinnor, antalet demokratier i världen, för att bara nämna några.

Samtidigt är det sannolikt tack vare en del alarmisters varningar, deras sätt att identifiera problem i tid, som världen går åt rätt håll. Alarmister ”beskriver ofta hot och tendenser som nyligen börjat eskalera men som fortfarande kan stoppas.” Att blunda för problem är ”bland det värsta makthavare och debattörer kan göra.”

Farligt blir det däremot när alarmister dogmatiskt börjar förneka eller blunda för de framsteg som skett. ”Om vi inte”, påpekar Bergh, ”begriper varför det blir bättre och vårdar de faktorer som främjar framstegen, är risken att utvecklingen avstannar eller ändrar riktning.” Den risken har ökat de senaste åren.

***

Med ideologismen, våra sätt att söka bekräftelser på redan existerande åsikter och avfärda information som stör bilden, förhåller det sig på liknande vis. Att byta åsikt utifrån nya fakta, när man länge argumenterat för en sak som inte längre håller, hör till det svåraste som finns. Bergh tar upp studier som visar att om vi ”får ny information om ett ämne där vi har starka uppfattningar sedan tidigare, tenderar vi att ifrågasätta informationen snarare än våra egna uppfattningar. Det gäller även när informationen är saklig och korrekt.”

Och vi söker i hög grad upp källor och argument som ger stöd åt uppfattningar vi redan bär på. ”Ju starkare vår initiala hållning i en fråga är”, sammanfattar Bergh, ”desto mer aktiveras olika kognitiva mekanismer för att vi inte ska behöva byta åsikt”.

***

Värst är det när de två filtren – negativismen och ideologismen – förstärker varandra. Andreas Bergh nämner två ”sorgliga exempel” på frågor där det skett på senare år: debatten om ekonomi och tillväxt och debatten om migrationen.

Alltför många debatterar redan med skyttegravsjargong. Söker hyllningar och klick i lättfiskade vatten. Låter egna Facebook- och Twitter-flöden bli alltings facit. Blinkar till likasinnade och föraktar motståndare. När den dryga tvärsäkerheten ger snabbast respons, växer frestelsen.

Sista kapitlet i Berghs skrift heter, kanske just därför: ”Dygder för en uppkopplad tid”. Några av tipsen lyder: Känn din egen okunskap. Uppskatta åsiktsskillnader. Var nyfiken på fakta. Stöd resonerande politiker. Sök att argumentera bättre och utan filter i så hög grad det går. Och så rådet från statistikern Julia Galef: ”Tänk på diskussioner med meningsmotståndare som ett samarbete där ni har olika roller men där målet är gemensamt – att komma fram till en hållbar position i sakfrågan.”

Kan vi leva upp till det lite oftare, värna nyanserna bara en aning bättre, skulle mycket vara vunnet inför valåret 2018.

Bli först att kommentera

Änglar och djävlar på upprorens axlar

Av , , Bli först att kommentera 4

Klockan var halv två på natten den 9 augusti 1968, när Richard Nixon satt med en drink i handen på sitt hotellrum i Miami Beach, Florida och försökte komma ner i varv, efter att ha hållit nomineringstalet på republikanernas partikonvent som nyvald presidentkandidat. Det var det berömda tal som bland annat innehöll orden:

”Tonight, I see the face of a child. He lives in a great city. He is black. Or he is white. He is Mexican, Italian, Polish. None of that matters. What matters, he’s an American child. That child in that great city is more important than any politician’s promise. He is America. He is a poet. He is a scientist, he is a great teacher, he is a proud craftsman. He is everything we ever hoped to be and everything we dare to dream to be. He sleeps the sleep of childhood and he dreams the dreams of a child. And yet when he awakens, he awakens to a living nightmare of poverty, neglect and despair.”

Nixon hade, när han dröjde uppe i Miaminatten med sina rådgivare, knappt sovit något de senaste dygnen. John A. Farrell skildrar scenen i ”Richard Nixon. The Life” (2017), hur Nixon ville prata och, som vanligt när utmattning blandades med alkohol, började slänga ur sig aggressiva kommentarer om sina kritiker i det fina etablissemanget.

”Ingen av dem”, sade han med drinken i handen och trötta, hängande ögonlock, ”kunde ha skrivit ett tal som det där, och de hatar mig för det.”

Ändå anar man, hur han fortsatte hoppas på ett godkännande, ett lovord från dem. Inom honom brottades – i vild, sorglig, kaotisk kamp – en önskan om förståelse med en instinkt att söka oförsonlig konflikt. ”De kommer inte”, frågade han plötsligt, ”att gilla talet, eller hur?”. Och sedan, kanske i en blandning av frustrerad suck och ilsket utfall, blev han konkret: ”New York Times och de killarna. Fuck ´em!”

Vid ett annat tillfälle frågade han uppgivet sin omgivning om mediernas dubbla måttstockar, där vissa fick frikort och andra blev hånade: ”Varför får Bobby Kennedy vara så elak, och varför måste jag vara så snäll?”

Det var den Nixon som även i triumfens stund förblev fångad av sin osäkerhet, sina komplex, sin outsiderstatus och sin känsla av att aldrig duga, aldrig bli accepterad, aldrig få en rättvis behandling av de snobbiga, arroganta, liberala vänstereliterna på universiteten och i medierna.

Han var totalt fixerad vid alla de som han misstänkte såg ner på honom, på hans relativt fattiga uppväxt, hans sociala tafatthet, hans utbildning, hans utseende. Alla som snörpte på munnen åt honom, samtidigt som de skönmålade och förlät rikemännen i Kennedysläkten.

***

Det är lätt att känna sympati med delar av hans frustration. De dubbla måttstockarna fanns, då som nu, i etablissemangen som präglade debatten.

Den som vill hitta försonande drag hos Nixon behöver inte leta länge.

* Han hade länge under 1950-talet ett ganska gott rykte i medborgarrättsfrågor, med större meriter på det området än någon av Kennedybröderna. Han var vän med Jackie Robinson, hade en period konstruktiv, regelbunden kontakt med Martin Luther King Jr (vars pappa stödde Nixon i presidentvalet 1960 ända fram till det att Martin Luther King Jr i slutet av valrörelsen blev arresterad i Atlanta och dömd till fängelse och Nixon, till skillnad från Kennedy, inte gjorde något för att hjälpa honom) och ansträngde sig framgångsrikt under sin presidenttid för att bryta upp skolsegregationen i sydstaterna.

* Gröna organisationer har lyft fram Nixon som en av USA:s bästa presidenter någonsin i miljöfrågor.

* Som utrikespolitisk resonör är han förmodligen den mest lyssnansvärde expresident USA haft i modern tid, med en överblick som hade gjort honom till en lysande politisk tv-kommentator. Öppningen och avspänningen mot Kina hade många visionerat om, men det var Nixon som hittade vägen dit och var bered att ta konsekvenserna av den.

* Och inte att förglömma: när de amerikanska väljarna 1972 fick chansen att utvärdera hans första fyra år som president, och jämföra honom med alternativen, gav de Nixon förnyat förtroende med en av de största segermarginalerna i USA:s historia.

Överhuvudtaget är ju 1968 inte nödvändigtvis att betrakta som det stora radikala uppbrottet när man tittar på valresultaten som följde. Under 20 av de 24 åren från 1968 och framåt styrdes USA av en republikansk president.
En del av Nixons konservativa strategier för att splittra demokraternas väljarunderlag fanns med även i det som sedan blev Ronald Reagan och 1980-talet.

Samhällsutvecklingen är komplex och sker ofta i samspel mellan nya normer i vardagslivet, revolter mot det gamla, modernisering, frigörelse och en viss samtidig, politisk, av väljarna önskad, motsträvighet.

***

Nixons ”fuck ´em!” var en grovhet som sammanfattade en hel politisk karriärs uppdämda frustrerade indignation över vad han uppfattade som en hycklande, orättvis offentlighet.

Och det var en konservativ indignation som går igen i mycket av dagens uppror på sociala medier mot etablissemang (till vilka en sådan här ledarsida räknas). Mot förment politisk korrekthet i miljöer som senare avslöjas ha rymt en stor, ogranskad förljugenhet. De med moraliska tolkningsföreträder och rätt åsikter, kontakter eller bakgrund, har fått vara elaka, eller vara långt värre, brutalare saker, har fått inbjudningar och hyllningar, utan protester.

Det gällde då, och gäller i Faceboook-eran: ofta finns en tyst majoritet som inte låter sig övertygas bara för att medier, kampanjer och kulturkändisar kräver det. Gilla eller hata det, men alla som vill förstå samhällsutvecklingen på riktigt måste förhålla sig till det.

Få politiker har haft samma känsla för den dubbelheten som Nixon, och samtidigt försökt exploatera den på samma amoraliska, korrumperade sätt. För Nixons ”fuck ´em!” var också, i lika hög eller ännu högre grad, ett uttryck för aggressiviteten hos en maktfixerad politiker utan skrupler och utan respekt för demokratiska spelregler.

Det är alltid en farlig lockelse, i synnerhet i tider att upplevd revolt, att se sig själv som ett offer för konspirationer, och att se det offerskapet som en ursäkt för att låta ändamål helga medel i den egna maktutövningen. Oförätter mot en själv blir ett svepskäl för att ignorera andras rättigheter. Så föds brutalitet, godtycklighet och hänsynslöshet, hos en ledare eller i det stöd som formas runt honom eller henne. I synnerhet om makt och initiativ skiftar.

Det sitter alltid både änglar och djävlar på axlarna i upproren mot etablissemang och eliter. Och Nixon är ett exempel på även det.

***

För det vore förrädiskt och falskt att utmåla Nixon som en missförstådd, orättvist behandlad outsider. Nixon var också en maktens man, med de politiskt, ekonomiskt och militärt mäktigas resurser i ryggen, och med möjligheter att genom sitt agerande skada andra människor, nationellt och internationellt

Nixon hatade vissa etablissemang, men tillhörde själv flera andra, med ännu större makt över människors liv. Och redan i sina första politiska kampanjer började han utveckla det slags smutsspel som senare skulle kulminera i Watergate.

En del av den politiska maktmänniskan Nixon var brutal från start. Han fanns som en självklarhet i Joe McCarthys närhet. Och han gav under sina presidentår till slut efter helt för sina sämsta instinkter. Av vittnesmålen från hans omgivning framgår hur den rasism, den antisemitism, det förakt för feminismen och den likgiltigheten inför mediers och politiska motståndares rättigheter som han också bar på – i den där inre kampen mellan det konstruktiva och det destruktiva – började ta över hans jargong sedan han blivit president.

Av den Nixon som hade medkänsla med outsiders på livets skuggsida, blev allt mindre kvar när fördomar om färgade, minoriteter och andra grupper förenades med hans hat av ”kritikerna i etablissemanget”.

Han tappade kontrollen över sin världsbild, sökte syndabockar överallt.

De verkligt tystade majoriteterna, människorna som led på allvar, inklusive i Vietnam, förlorade han helt ur sikte. Det miljöengagemang han i efterhand fått erkännande för, avfärdade han själv ibland som oviktigt och flummigt.

När han själv senare fick frågan om sitt största misstag som president, sade han att det var att han inte bombat Vietnam mer, alltså i det som redan var ett orättfärdigt och omänskligt krig.

Watergate var inte ett isolerat misstag. Det ingick i en helhet av systematiska lagbrott, korruption och antidemokratiska aktiviteter som Nixon tyckte hörde till spelet.

Men det var förstås något han åtminstone delvis hade gemensamt med många av sina motståndare. När Nixon, i en ganska smutsig kampanj, kandiderade till senaten 1950 fick han stöd av Kennedyklanen, som hoppades att Nixon skulle vinna mot den demokratiska kandidaten Helen Gahagan Douglas.

Änglarna och djävlarna har sällan dansat så öppet och samtidigt som hos honom, och ibland hos hans kritiker.

Kan vi lära oss något av det i dag?

Det har sagt att Donald Trump är vår tids Nixon, minus den intellektuella kapaciteten och det sakpolitiska intresset. Jämförelsen haltar i alla avseenden. Nixon var passionerat intresserad av politik och djupt seriös, och med stor distans till den artificiella underhållningsvärld som varit Trumps.

Men både Nixon och Trump är, i olika epoker, resultaten av uppror mot vissa etablissemang, som orkestrerats av andra etablissemang. Processerna i det republikanska partiet som föregick Trumps valvinst, hade sina motsvarigheter i USA:s efterkrigstid, och en av de som omväxlande både bekämpade och gav efter för dem var Nixon.

Det bör finnas med som en varning.

***
(Vem är etablissemang och vem är outsider i Umeå egentligen, frågade jag i en krönika för några år sedan, och undrade om inte Lennart Holmlund på vissa sätt och trots sin formella makt var betydligt mindre etablissemang än många av sina kritiker och deras plattformar i debatten. Att inte alla berörda ville kännas vid frågans relevans var talande i sig. Men jag tror att den typen av brist på självinsikt hos dem som vant sig vid att definiera fint och fult i debatten börjar bli farlig för demokratin.)

***

Många av de uppror som nu pågår mot gamla etablissemang just nu känns befriande, liberala och välkomna. En ny oräddhet, mångfald och öppenhet som river ner gamla låsningar och hierarkier. Fler får chansen att prägla samhällsdebatten med kompetens och egna perspektiv. Förtigna samhällsproblem uppmärksammas tidigare. Fula försök till skandaliseringar av frispråkiga debattörer möter motstånd snabbare. Låt det svänga, även om vi i de gamla hierarkierna blir åksjuka ett tag.

Men självklart finns där, som i fallet med Trumps valrörelse, intoleransen, hatet och hetsen, mot oliktänkande, mot minoriteter, mot främlingar. Det finns inga skäl att söka ursäkta urgammalt hat bara för att det delas mycket på sociala medier eller vinner ett presidentval.

Och även i de intressanta, komplexa upproren finns alltid konstruktiva och destruktiva inslag bredvid varandra. Även där sitter både änglar och djävlar på axlarna. Hur kan det konstruktiva bejakas på ett sätt som blockerar och tar udden av det destruktiva som också lurar, när nya makthierarkier etableras och oro flödar i samhället?

***

Medarbetare har talat om Richard Nixon som en gåtfull personlighet. Ibland såg de i honom en osäker, olycklig liten pojke i behov av en kram och en försäkran om att han duger och är välkommen. Ibland såg de i honom en brutal, hänsynslös härskare och egoman, obehärskad, missbrukande, djupt olämplig för, och farlig i, sitt uppdrag.

Helhetsbilden blir motsägelsefull, i slutändan tragisk. Ändå finns där, hos mig, ett paradoxalt hopp kvar varje gång jag läser om hans liv och bana, att han den här gången ska skärpa till sig och bejaka sina bästa instinkter istället för sina sämsta.

Hans avskedstal, med besvikna, skamsna tårar i ögonen, till medarbetarna i Vita Huset 1974 (se bilden ovan) är fortfarande det mest gripande, nakna, ledsna, sårbara någon president hållit.

Kanske fascinerar han så mycket eftersom en del av den inre kamp som pågick inom honom, och fick sådana dramatiska följder, nu pågår i hela den västliga samhällsdebatten 2017?

Bli först att kommentera

Hällnäs såg och en kämpande landsbygd

Av , , Bli först att kommentera 0

VÄSTERBOTTEN. Sågverket i Hällnäs hade redan då en lång historia bakom sig och bedömdes, där i början av 1990-talet, vara ett av Europas modernaste, med en ledande position inom träförädlingen och sunda framtidsutsikter. Men det hjälpte inte. På vårvintern 1990 varslades 20 anställda, en fjärdedel av hela arbetsstyrkan, om uppsägning.

Kommunpolitikerna i Vindeln beskrev för VK nyheten som tragisk och en knäck för den positiva trend som funnits i Hällnäs. Av de som skulle tvingas gå var en stor andel kvinnor som anställts åren innan. Hur den lokala arbetsmarknaden för dem skulle bli var en fråga som diskuterades intensivt dagarna efter beskedet.

Orsaken till varslen stod att finna i den internationella konjunkturen. Framför allt var det den ekonomiska oron i Storbritannien de åren, med höga räntor, som fick konkreta återverkningar i Hällnäs.

England hade varit sågverkets största marknad för specialanpassad kompontenttillverkning av dörr- och fönsterkarmar. Mot slutet av 80-talet gick 75 procent av företagets export dit. Men under slutet av 1989 och början av 1990 hade orderingången rasat med hela 40 procent, och att det ekonomiska läget blivit besvärligt var ingen hemlighet i Hällnäs. Det fanns till och med farhågor om att hela verket skulle läggas ner. Så blev det inte.

VD:n konstaterade att det fanns plats för ett sågverk i Hällnäs även i framtiden, men tillade att ”det här är en stentuff bransch som dessutom är överetablerad. Konkurrensen är enormt hård.” Det är ju, sade han också till VK, ”bättre att ha 50-60 personer anställda och överleva än att ha 70-80 och inte klara sig”. Hällnäs såg skulle visa sig ha många år kvar, men nedläggningen hade, trodde de med insyn, inte varit långt borta.

***

Knappt två år senare, i februari 1992, fick Hällnäs ett tillskott på arbetsplatser när Överboda Såg & Hyvleri lades ner och alla de 20 anställda där varslades om uppsägning. Istället valde dåvarande ägaren Balticgruppen att, i den tuffa konjunktur som rådde, prioritera Hällnäs såg, som kunde gå stärkt in i ett av sågverksbranschens svåraste år.

För Överboda kändes däremot nedläggningen som ett svårt slag, med stor rädsla för utflyttning och nedläggning av skola och affär.

En arbetsgrupp bildades i byn för att hitta möjligheter att använda sågverkslokalerna i nya syften, exempelvis småföretagarverksamhet, som kunde ersätta de förlorade arbetstillfällena. Livet gick vidare, men den historien ska inte berättas här.

***

Ytterligare knappt två år senare, i januari 1994, var det dags för dystra besked igen i Hällnäs. Då varslades, trots vinst, god efterfrågan och stabil virkesråvarusituation, tio personer på sågverket om uppsägning. Inte heller den här gången blev någon överraskad, utom möjligen när det gällde varslets storlek.

Bakgrunden angavs vara behovet av att frigöra resurser för kommande investeringar i sågverket som nu långsamt hade börjat bli slitet. Dåvarande produktionschefen nämnde även konkurrensen från Martinssons Trä i Bygdsiljum och NK Lundströms i Tväråbäck som ett skäl till varför kostnaden måste sänkas för den årliga produktion som vid det läget låg på 50 000 kubikmeter sågade trävaror, av vilka 8 000 kubikmeter förädlas till dörr och fönsterkomponenter för export till framför allt England, Italien och Spanien.

***

På våren 1996 stod sågen åter i centrum. Då varslades över tio anställda på Hällnäs såg, samtidigt som besked gavs att sågproduktionen skulle dras ned med en femtedel tillverkningen av träkomponenter helt skulle upphöra och sågen istället inriktas på nya produkter med mindre känslighet för den internationella konjunkturen. Balticgruppens Krister Olsson sade i samband med nyheten att företaget gick mot förlust under 1996, men att något nytt varsel inte var att vänta och att Balticgruppen inte sökte nya ägare till Hällnäs såg.

Ändå torde förhandlingar ha dragits igång inte lång tid därefter, för i november samma år stod det klart att Martionsons skulle köpa Hällnäs såg av Balticgruppen, och i samband med det även släppa sitt tidigare engagemang i Balticgruppen och helt koncentrera sig på träbranschen.

”Vi ser”, sade Martinsons dåvarande vice vd Gösta Stenlund, ”långsiktigt på affären och förhoppningsvis ska även personalen känna trygghet och optimism över att vi är nya ägare.” Inga personalminskningar befarades.

***

Sedan dess har investeringar skett i omgångar på Hällnäs såg, kapaciteten utökats och sågen följt konjunkturernas skiftningar med oro och optimism om vartannat. Men vi lämnar den där, vid ett ägarskifte i mitten av 1990-talet, och har redan förstått vilken kämpande del av bygden den förblivit, i medgång som motgång. Stämningarna har skiftat från år till år, men kompetensen hos de anställda, kvaliteten i det som producerats och övertygelsen om sågens framtid, har varit bestående.

Samtidigt har den tidigare ägaren Balticgruppen de senaste decennierna utvecklats i andra riktningar, med fokus på fastighetshandel och fastighetsförvaltning, och en stor, delvis omstridd, både hyllad och kritiserad, roll i Umeås utveckling på senare år. Ur sågverksbranschen växte mycket fram. Hällnäs såg går inte att tänka bort från Västerbottens moderna historia.

***

I förra veckan kom beskedet att Martinsons nu beslutat att lägga ner sågen i Hällnäs, för att istället koncentrera sin sågverksamhet till Bygdsiljum och Kroksjön. 43 personer anställda i Hällnäs, och med dem en bygd och en viktig del av Vindelns kommun, står därmed inför en oviss framtid. Osäkerheten som så många landsbygdsorter lever med går igen: om arbete, befolkningstal, service, lokaler, vardagsliv, arv.

Det handlar inte om konjunktur- eller investeringsbetingade uppsägningar av en del av arbetsstyrkan den här gången, utan om en nedläggning där maskinparken ska säljas. Mer definitivt blir det inte.

Även om de som nu förlorar jobbet på Hällnäs såg, och där finns flera som varit med om hela den resa som skildrats här, ska erbjudas anställning i Bygdsiljum – vilket inte kommer att fungera i praktiken för alla – innebär det slutet på en verksamhet som vittnat om landsbygdens uthållighet, sårbarhet och ständiga oro för att drabbas av nästa nedläggningsbesked.

Minnen och lokaler blir kvar, äldre får berätta för yngre vad som gav försörjning och möjligheter till bygden under tidigare generationer och drömmen om nya verksamheter, investeringar och jobb består. Ibland lever orter upp igen, ibland blir det ödsligt bland minnena.

Hällnäs hör till dem som vet hur det känns när stora arbetsplatser försvinner. Men Hällnäs hör också till dem som vet att framtiden kan erövras åter på drabbad landsbygd. Där pågår ett slit, där finns en oro, där finns ett engagemang för det lokala, som är en viktig del av det kämpande Sverige på 2000-talet. Vi måste bli bättre på att se och värdesätta den kampen.

Bli först att kommentera

Postmodernismen under attack från flera olika håll

Av , , Bli först att kommentera 0

Så här spännande har det inte varit i gränslandet mellan akademi, politik och samhällsdebatt sedan 1960-talet. Och en del av dåtidens rebeller hör till dagens etablissemang.

Få av samtidens konflikter är så intressanta och så avgörande som den mellan postmodernistisk identitetspolitik och liberal individualism. Lika betydelsefulla och fascinerande är de spänningar som finns mellan identitetspolitiska utgångspunkter och en klassisk marxistisk samhällsanalys. Konfliktlinjerna löper kors och tvärs.

Om tjugo år kommer man att titta tillbaka på det här decenniet och säga att det var då den stora drabbningen om postmodernismen – och dess syn på kunskap, objektivitet, identitet, makt, auktoritet, frihet, tolkning och sanning – tog steget ut från universiteten och in i en bredare politisk debatt, och både liberaler, konservativa och marxister utifrån olika utgångspunkter började en kritisk granskning av postmodernismens mest problematiska inslag.

En rad frågor som har med lagstiftning, rättstillämpning, medborgerliga friheter, migration och integration, socialpolitik, utbildning och pedagogik, synen på klass, kön och minoriteter, makten över institutionerna och utrymmet för öppna, fredliga diskussioner på våra lärosäten att göra kommer att präglas av vad som kommer ut av de idédebatter som inletts.

Men är det rimligt att utmåla postmodernismen som ett antingen-eller?

***

Jag är lite part i målet. Stora delar av mina universitetsstudier, framför allt inom ämnet teatervetenskap, var präglade av postmodernismens teorier. Och det skulle ju svida att underkänna den egna utbildningens grundvalar. Jag brukar berätta om hur läraren på en teorikurs som den franske poststrukturalisten Gilles Deleuze och hans rhizomteori kom till första lektionen, bredde ut tidningspapper på bordet framför oss och sedan lade dit en jordig rotknöl, som han hade tagit med sig.

Deleuzes metafor har fått ny aktualitet på senare år i analyser av internet och digitaliseringen. Om jag minns något ordentligt av rhizomteorin och dess antihierarkiska syn på begrepp och idéer som en mångfaldig, föränderlig rotstruktur utsträckt åt alla håll – till skillnad från den traditionella trädstrukturen som bygger på kronologier eller ordningar av olika slag – är det den där jordiga knölen på bordet i seminarierummet.

Att postmodernismen i flera avseenden spelat en viktig, frigörande och maktkritisk roll det senaste halvseklet, tycker jag inte går att förneka. Att den skulle vara per definition antiliberal kan jag omöjligen hålla med om. Det är i själva verket vanskligt att överhuvudtaget tala om en postmodernism i singular.

Den postmoderna kunskapsteorins olika företrädare har gett oss verktyg att bryta ner, blottlägga och kritisera gamla, auktoritära strukturer. För en liberal individualism – om friheten ska gälla alla – är det en självklar förutsättning.

Inte minst genusteorin måste rimligen ses som ett av de största framstegen överhuvudtaget inom högre studier de senaste hundra åren, med en given relevans i de flesta ämnen.

Tiina Rosenberg vid teatervetenskapen i Stockholm är kanske den allra bästa föreläsare jag upplevt på ett universitet. Med sina föreläsningar och sina seminarier lyckades hon väcka ett ännu i dag bestående starkt intresse hos mig för queerteori och queerestetik inom humaniora. Att hon politiskt stod mycket långt ute på vänsterkanten, och inte gjorde någon hemlighet av det för sina studenter, spelade ingen roll, eftersom hon var så vetenskapligt ärlig, grundlig och övertygande.

Hon skulle kanske inte tycka om det, men de perspektiv hon medvetandegjorde kändes betydelsefulla för en liberal samhällsanalys där individens fri- och rättigheter är utgångspunkt.

Den första avhandling jag läste som verkligen väckte min fascination över vad modern forskning kan blottlägga i form av samhällsstrukturer var “Från mejerska till mejerist. En studie av mejeriyrkets maskuliniseringsprocess” (1992), av Lena Sommestad, professor i ekonomisk historia, senare socialdemokratisk miljöminister, riksdagsledamot och landshövding.

Boken ingick i en grundkurs, kanske inom historieämnet, och blev för mig en fängslande introduktion till hela genusperspektivet, som jag då knappt hade hört talas om.

Om genusteorins begrepp missbrukas för andra syften bör det inte användas som argument mot genusvetenskapens seriositet och betydelse. Inte heller om genusinstitutioner på universiteten förstörs av en intolerant, likriktad vänster (som gör klart för exempelvis liberaler att vi inte är välkomna – de arga, skeptiska blickarna mot oss som inte är bekännande socialister märks snabbt ibland, där liksom i kulturkretsar, och den självkritiska maktanalysen brukar vara sisådär på institutioner och i nätverk som annars manar till strukturell medvetenhet). Låt inga grupper monopolisera genusperspektivet.

***

Och det är en punkt där jag inte kan följa den konservativa kritiken mot postmodernismen. För att ta ett aktuellt exempel: Jag håller med i mycket av den nu även i Sverige omstridde kanadensiske psykologen och samhällsdebattören Jordan Petersons uppgörelser med den nymarxistiska postmodernismen inom akademi och politik.

Många av hans föreläsningar är briljanta, klarsynta, befriande granskningar av farliga, totalitära tendenser i samtiden. Han tar en debatt andra är rädda för, eftersom det är olustigt att bli utsatt för vänsterdrev. Han utmanar institutioner som brukar sättas på piedestal. Han är en av få som diskuterar begreppet politiskt korrekthet på ett djupare sätt.

Någon nyansernas mästare är han sannerligen inte, en brist han delar med dem han brukar kritisera, och att hans motståndare avskyr honom går delvis att förklara med att han inte direkt söker dialog, utan hellre provocerar. Men eftersom många av hans uppträdanden går att se på YouTube, finns det ingen ursäkt för den som vill debattera honom att lita på högsägen.

(Jag har sett ett stort antal inspelningar med honom, och den som vill få en hum om och ett exempel på hur han resonerar kan söka videon ”Jordan Peterson – Political Correctness and Postmodernism” på YouTube.

Och att han hör till dem som i några snabba ord kan sammanfatta varför Dostojevskijs källarmänniska berör även något i vår tid, och är en svår nöt att knäcka för alla oss upplysningsliberaler, är förstås en bonus.)

***

Min största invändning när jag lyssnar till honom, liksom till många av postmodernismens konservativa kritiker i Sverige, är just det grovhuggna avfärdandet av genusvetenskapen vid universiteten – vilket delvis går igen i den konflikt han tagit, om könspronomen och transpersoner i samband med en kanadensisk lagstiftning, där hans kritiker i mina ögon fick fram rimligare och starkare argument i debatterna.

Även hans ovilja att se de antiauktoritära drag som postmodernismen också rymmer, och har rymt från början, sänker en del av tyngden i hans analyser. Han konstruerar en postmodernistisk enhetlighet som inte existerar.

En annan invändning jag har gäller hans slarviga sammanblandning av identitetspolitik och marxism, som om det vore samma sak. I själva verket återfinns klassiska marxister bland identitetspolitikens hårdaste kritiker, och angriper den som reaktionär utifrån ett vänsterperspektiv. Det är en av de viktigaste diskussionerna även i Sverige för tillfället, vilket bland annat satt spår i debatten om hedersförtrycket det senaste året.

***

Men att en akademiker som Jordan Peterson väcker sådan genklang och sådana känslor, liksom marxistiska skribenter som med samma frenesi gör upp med delar av det postmodernistiska arvet från 1950-talet och framåt, ger en aning om vad samhällsdebatten kommer att handla om de närmaste åren. Och det är välkommet.

Den enskilda individens rätt till sin egen identitet, sin frihet, sina tankar och sina erfarenheter, utan förtryckande strukturer, kollektiva tvång, fördomar utifrån eller låsta hierarkier – hur värnar man den rätten, och hur skapar man gemenskap och solidaritet utifrån det? Svaret är inte självklart, ens för en liberal.

Ju fler som ställer frågan med intellektuell öppenhet, med en beredskap att samtala med andra och utan rädsla för att störa mäktiga dogmer desto bättre.

 

Bli först att kommentera

Har folkrörelsedemokratin någon framtid?

Av , , Bli först att kommentera 6

”Odlaren strör i mörka mullen
fröets sådd för kommande skörd.
Däröver vandra höstens skurar,
däröver bäddas vinterns snö.
Han gör som jag:
begraver sitt hopp,
han tror som jag på sol och vår.”

(Erik Gustaf Geijer)

***

Det händer, tro mig, sent om nätterna, att man på Twitter med pekfingret viker undan grenar, sneddar genom ris, schasar bort myggen och plötsligt, i mörkret, snubblar fram och upptäcker en glänta, där alldeles stillsamma, vårdade, bildande, underbara konversationer pågår, mellan människor som lyssnar på och bryr sig om varandra.

Som på midsommar, när de andra inte ser. Som i hemlighet, för att slippa de högljudda. Samtal mellan några som smugit undan och viskar kring en liten eld nere vid sjön – långt från brölen, slagsmålen och svinerierna uppe på festplatsen, där de stora, arga gängen hänger och pinkar revir.

Vid de där små eldarna, när de viskande rösterna som möts kommer från överraskande håll, kan man ibland ana hur en framtidstro vaknar till liv inombords. Man lyssnar, i tystnad och tacksamhet. För att inte störa. För att inte riskera att locka dit någon som kan trampa in och börja gorma slagord.

Susanna Birgersson, krönikör på Expressens ledarsida och – full disclosure – sedan många år en av mina favoritskribenter i branschen, även, eller kanske i synnerhet, de gånger jag inte håller med, fångade fenomenet häromdagen i en tweet:

”Älskar nördinlägg i kulturdebatten. Irrelevansen för alla utom de närmast berörda ger något slags inverterat hopp om mänskligheten…”

Ja, vi är så många som längtar efter mer sådant. Det hoppet vacklar ju lite för varje gång som klickmedier förvandlas till en dålig kombination av subventionerad arenarock och själlös melodifestival. Och när andra får panik vid tanken på meningsutbyten som inte utgår från allas minsta gemensamma nämnare. Men det lever upp igen, när man hittar fristäderna och motståndsfickorna av folkbildningsiver, låga, resonerande röster och en självklar frånvaro av aggressiv tvärsäkerhet.

Ofta ute i nätets glesbefolkade byar. Ibland vid möten i det fysiska livet.

***

Det kan för mig vara ett samtal i vimlet, vid någon sportplats en vårkväll, med Ari Leinonen, socialdemokrat och ordförande i Umeås fritidsnämnd – en själsfrände i sin iver och oro för folkrörelsedemokratins villkor – om idrottsrörelsen och det västerbottniska föreningslivet. Ett engagemang med rötter och ödmjukhet, som väcker min respekt varje gång.

Det kan vara en fika med Berit Bylund, känd för många äldre VK-läsare, med hennes påminnelser om vad vi egentligen borde skriva om och vad som nog trots allt är viktigare än det vi ägnar oss åt i vardagen. Att vi i långt högre grad borde bekymra oss om Arktis framtid. Eller att det verkligt svåra i vår tid kanske är när medborgerliga rättigheter och mänskliga rättigheter inte överensstämmer, eller uppfattas stå mot varandra.

Den frågan var så svår och tänkvärd att jag grubblat på den i snart ett halvår, utan att våga mig på ett svar.

Det kan vara en lugn, reflekterande kommentar av Jan Nilsson i Vännäsby i något flöde, eller en fördjupande diskussion med Ali Bashi i Umeå – vi brukar träffas på bussen – som på olika sätt visar hur den lokala förankringen och de konstruktiva perspektiven i vårt samhälle kan förenas med ett allvar och en lyhördhet som dagsdebatten sällan har.

Det kan vara en diskussion med Carinne Sjöberg; och livet går i vågor, erfarenheterna myllrar och tankarna är många, men det är värt det, och ur solidariteten när det stormar kallt föds modet att fortsätta. Och så poesin!

Eller gå runt en stund på universitetet och tjuvlyssna på fikasamtalen och bordsdebatterna. Smit in på något av de öppna seminarierna eller föreläsningarna. Notera hur nivån höjs ytterligare vid många frågestunder. Det är som ett slags public service, och hoppet växer.

Jag skulle nämna många andra – ni vet vilka ni är – som lärt mig mycket runt om i Västerbotten, vid samtal och arrangemang, med hundratals olika åsikter, temperament och personligheter. Poängen här är att även om folkrörelse- och föreningslivet inte ser ut som i fornstora dagar, finns ändå lärdomen, insikterna och drivkrafterna kvar.

Och för den som har lyckan att få lyssna blir det uppenbart att potentialen för framtidens folkrörelser, framtidens demokrati, är stor, om vi bara kan hitta nya sätt att förvandla allmänt samhällsengagemang till politisk medverkan i beslutande församlingar.

***

Men demokratin kan aldrig överleva, om allt färre medborgare är beredda att överväga, i åtminstone någon del av sitt liv, att ta på sig politiskt beslutsansvar, för helheten och det svåra, för prioriteringar och målkonflikter. Därför är de svenska partiernas djupa kris så allvarlig. Antalet medlemmar och förtroendevalda har sjunkit dramatiskt. Partiernas inre liv ger dåligt utrymme för olika typer av engagemang.

Den brutala, ogina och elaka samhällsdebatten, inte minst mellan partiernas egna propagandacentraler, det ständiga, slentrianmässiga misstänkliggörandet i medierna av politiskt ansvarstagande som något suspekt, hoten och trakasserierna från olika typer av extrema grupper till höger och vänster, kriminella nätverk och rättshaverister – allt det bidrar också till att avskräcka drivna, kompetenta, eftertänksamma människor, med något att förlora, från att ens överväga ett partipolitiskt engagemang.

Och kvar att bära upp en allt mer bräcklig folkrörelsestruktur, blir ett allt färre antal idéburna eldsjälar, och kanske en del förbiflygande, lycksökande karriärister.

***

Willy Brandt sa en gång att det som gjorde att de skandinaviska samhällena mer demokratiskt inkluderande, samarbetsinriktade och öppna än andra på 1900-talet, var att socialdemokratierna där var mer präglade av humanismens och kristendomens kulturarv, än av den marxistiska sociologi som dominerade bland tyska socialister. Det han beskrev var ett slags folkrörelseerfarenhet. Men frågan är om det längre gäller, oavsett vilken del av den politiska skalan man betraktar.

Partierna har istället ibland börjat bli sina egna värsta fiender. Folkrörelserna hade en bredd som spädde ut de värsta formerna av dogmatism. I dag uppfattas partierna ägna sig mer åt att rensa ut än att rekrytera in, mer åt att bråka om poster internt än åt att reflektera över hur få som överhuvudtaget står till förfogande.

Att ledande vänsterpartister i Stockholm försökt mobba bort Amineh Kakabaveh, en av de viktigaste rösterna i kampen mot hedersförtrycket, istället för att välkomna hennes insatser som en självklar del av en modern feministisk socialism, är en illustration av hur dåligt partierna mår. I princip alla riksdagspartier har liknande inre konflikter, som får många att dra slutsatsen att partipolitik är något otänkbart och svårbegripligt.

De mest givande idédebatterna i dag förs inte längs gamla parti- och blockgränserna, utan inom eller helt vid sidan om de etablerade partierna.

När nya krafter dyker upp, är det inte ovanligt att äldre, lokala ledarskikt håller dem på mattan tillräckligt länge för att lust och nyfikenhet ska hinna dö. Och kommer en medlem som inte är tränad i de mediala, politiska, kulturella och akademiska etablissemangens stränga dagsregler om vad som är fint och vad som är fult att resonera kring, lär den sig förtvivla över alla tomma ritualer, där politiskt korrekta utspel sällan har någon koppling till hur organisationer fungerar i verkligheten.

Det skapar en folkrörelsedemokratins kris. Andra miljöer anses erbjuda friare debatter, generösare utrymme för intellektuella processer och ett större tålamod inför vittnesmål om olika, krångliga erfarenheter. De små eldarna, där samtalen förs, har börjat tändas i helt nya sammanhang. Partierna – liksom för den delen medierna – är ofta frånvarande där.

Sverige har ett demokratiskt system som fortfarande bygger på, eller utgår ifrån, existensen av folkrörelsepartier med många aktiva medlemmar, intern mångfald och stora kontaktytor mot det omgivande samhället.

De partierna finns inte längre. Har folkrörelsedemokratin fortfarande en framtid? Jag hoppas det, men tiden håller på att rinna ut.

Bli först att kommentera

Tänd ett ljus även för det vackra ordet förlåtelse

Av , , Bli först att kommentera 10

Ett tänt ljus, men för alla? Första advent inleder förberedelsernas och minnenas stund på året. I pyssel, jäkt, traditioner, förväntningar och eftersinning, fram till julens gemenskap och familjetid. Men också i ensamhetens och tystnadens sorg för dem som ingen har och ingen ser, som hamnat utanför. Och med skuldens börda, för dem som begått ont eller trampat snett.

Fönstren som lyser i mörkret, i staden och i byn, döljer både frid, förtvivlan och fasa. Vi kanske inte alltid vill tänka på det. Men för eller senare, tvingas vi förhålla oss till det jobbiga och svåra i och mellan människor. Förlåtelse är ordet vi alltmer skyggar för. Den som talar om det, tar en risk att missuppfattas och drabbas av 2000-talets värsta former av ytlighet och brådska i debatten.

Det här är lika fullt en predikan om förlåtelsens ljus, och om rätten att intressera sig även för de fallna, sårande och sårade människor som bär på skuld, i det lilla eller det stora.

Det är de brutna livsgärningarna som fascinerar mest efteråt. De som rymmer både vanställda ruiner av självdestruktivitet och gripande, starka inslag av begåvning, uppoffring och god vilja. Ett hjärta som slår och ömmar – en isande, likgiltig kyla som lämnar frost efter sig. Det ena tycks omöjligt att förena med det andra. Ändå trängs de där, i samma liv. I samma enskilda, spruckna människa.

Sprickorna i själen. Sveken där en vilja att handla rätt skymtar fram trots allt. Triumferna med skuld- och sorgkant. Ur dem och ur kärleken strömmar konsten och poesin. Ur dem uppstår även ibland, betydelsefulla insatser. I det motsägelsefulla, där olika instinkter kämpar med varandra, kan man gå på långa vandringar, och öva sig i egen eftertanke, ödmjukhet och självrannsakan.

***

Det är därför som exempelvis Richard Nixon är en av 1900-talets mest fascinerande, sammansatta politiska personligheter, Ida Tarbells är ett så gåtfullt, komplicerat journalistiskt livsöde och Sonjas tålamod och medlidande med Raskolnikov i Brott och straff, eller Starets Zosimas knäfall i klostret inför Dmitrij i Bröderna Karamazov, hör till världslitteraturens gripande scener.

De helgjutna, de felfria, de robusta och oförvitliga, hjältarna utan fläckar, går att beundra. Förtjänar att beundras. Men där finns sällan lika mycket att upptäcka och reflektera över. Blicken hittar inget att dröja vid.

***

Jag vet inget vackrare ord än förlåtelse – de som ber och de som ges. Och förlåtelsen är, som Dostojevskij i sina romaner lär oss som kanske ingen annan, inte eftergiven, svag och underdånig, utan ett försök att erövra livet, humanismen och godheten åter.

Förlåtelsen bärs helt och hållet av etik och moral. Den innebär inget godkännande av handlingen som ska förlåtas, inte på något sätt. Den innebär inte heller någon relativisering av vem som är skyldig och vem som är offer. Den går också fullt ut att förena med en intensiv önskan om ett starkt och effektivt rättssamhälle som bekämpar och förebygger brott, och talar klarspråk om missförhållanden, förtryck och ansvar.

Det som skiljer förlåtelsen från fördömelsens försök att förinta, utplåna och eliminera för evigt, är istället en djupare insikt om vad medmänsklighet ytterst innebär och förutsätter.

Förlåtelsen är därför det starkaste och svåraste som finns, eftersom den måste sökas under så många lager av annat.

Men på en insikt om förlåtelsens kraft och nödvändighet bygger mycket i vårt civiliserade samhälle, utan att vi tänker på det. Rätten till en andra chans. Möjligheten att sona ett brott. En utsträckt hand som hälsar den välkommen tillbaka till en gemenskap, som ansträngt sig för att lära av sina misstag. Att vårda och ömma även den som själv åsamkat sig skador till oro för sina närmaste.

***

Där förlåtelsen inte längre har en plats, växer det totalitära och omänskliga fram. Även avhumaniseringen av faktiskt skyldiga, är en fara. Ändå lever vi i en tid, där just förlåtelsens konst håller på att gå förlorad och där nederlagets, svaghetens och misstagens erfarenheter inte längre räknas. Vi bejakar istället skampålen som första och sista offentliga instans. Som en dålig hand kort, diskvalificeras människor för gott.

Och ingen vågar skriva om förlåtelse, eftersom den klickstyrda dagsdebatten är så totalt upptagen med enbart en sak i taget. Det alltid finns avskyvärdheter, skandaler och terror, som står i centrum, och ingen vill bli feltolkad, som om framhävandet av förlåtelsen skulle ha direkt med någon aktuell vidrighet att göra, i en offentlighet där allt tolkas konspiratoriskt.

När jag skriver det här, gör jag det i vetskap om att ha den bästa läsekrets man kan tänka sig, som inte söker misstolka eller fånläsa. Men alla har inte den förmånen, och därför är det så svårt att diskutera skuld och förlåtelse i offentligheten.

Förlåtelsen som livshållning kan inte, lika lite som etik, civilkurage, förvar av individers rättigheter, intellektuell hederlighet eller bildningsideal, komma och gå på det sättet, eller göras beroende av om det är meningsfränder eller meningsmotståndare, nära eller avlägsna, som råkar stå i centrum.

Förlåtelse vädjar inte till våra brusande, instinktiva känslor, men kanske en aning till våra bästa, djupaste erfarenheter. Så länge vi orkar välkomna tillbaka, den som är beredd att göra sitt för en andra chans, gynnar det även trygghet och mildhet i ett samhälle. Det är inte att blotta oss för ondska, utan att visa hur mycket starkare humanismen är.

För de brustna och fallna, kan man därför också tända ett ljus på söndag, och önska dem en väg tillbaka in i gemenskap, rannsakan och godhet mot andra.

Bli först att kommentera