Tänd ett ljus även för det vackra ordet förlåtelse

Ett tänt ljus, men för alla? Första advent inleder förberedelsernas och minnenas stund på året. I pyssel, jäkt, traditioner, förväntningar och eftersinning, fram till julens gemenskap och familjetid. Men också i ensamhetens och tystnadens sorg för dem som ingen har och ingen ser, som hamnat utanför. Och med skuldens börda, för dem som begått ont eller trampat snett.

Fönstren som lyser i mörkret, i staden och i byn, döljer både frid, förtvivlan och fasa. Vi kanske inte alltid vill tänka på det. Men för eller senare, tvingas vi förhålla oss till det jobbiga och svåra i och mellan människor. Förlåtelse är ordet vi alltmer skyggar för. Den som talar om det, tar en risk att missuppfattas och drabbas av 2000-talets värsta former av ytlighet och brådska i debatten.

Det här är lika fullt en predikan om förlåtelsens ljus, och om rätten att intressera sig även för de fallna, sårande och sårade människor som bär på skuld, i det lilla eller det stora.

Det är de brutna livsgärningarna som fascinerar mest efteråt. De som rymmer både vanställda ruiner av självdestruktivitet och gripande, starka inslag av begåvning, uppoffring och god vilja. Ett hjärta som slår och ömmar – en isande, likgiltig kyla som lämnar frost efter sig. Det ena tycks omöjligt att förena med det andra. Ändå trängs de där, i samma liv. I samma enskilda, spruckna människa.

Sprickorna i själen. Sveken där en vilja att handla rätt skymtar fram trots allt. Triumferna med skuld- och sorgkant. Ur dem och ur kärleken strömmar konsten och poesin. Ur dem uppstår även ibland, betydelsefulla insatser. I det motsägelsefulla, där olika instinkter kämpar med varandra, kan man gå på långa vandringar, och öva sig i egen eftertanke, ödmjukhet och självrannsakan.

***

Det är därför som exempelvis Richard Nixon är en av 1900-talets mest fascinerande, sammansatta politiska personligheter, Ida Tarbells är ett så gåtfullt, komplicerat journalistiskt livsöde och Sonjas tålamod och medlidande med Raskolnikov i Brott och straff, eller Starets Zosimas knäfall i klostret inför Dmitrij i Bröderna Karamazov, hör till världslitteraturens gripande scener.

De helgjutna, de felfria, de robusta och oförvitliga, hjältarna utan fläckar, går att beundra. Förtjänar att beundras. Men där finns sällan lika mycket att upptäcka och reflektera över. Blicken hittar inget att dröja vid.

***

Jag vet inget vackrare ord än förlåtelse – de som ber och de som ges. Och förlåtelsen är, som Dostojevskij i sina romaner lär oss som kanske ingen annan, inte eftergiven, svag och underdånig, utan ett försök att erövra livet, humanismen och godheten åter.

Förlåtelsen bärs helt och hållet av etik och moral. Den innebär inget godkännande av handlingen som ska förlåtas, inte på något sätt. Den innebär inte heller någon relativisering av vem som är skyldig och vem som är offer. Den går också fullt ut att förena med en intensiv önskan om ett starkt och effektivt rättssamhälle som bekämpar och förebygger brott, och talar klarspråk om missförhållanden, förtryck och ansvar.

Det som skiljer förlåtelsen från fördömelsens försök att förinta, utplåna och eliminera för evigt, är istället en djupare insikt om vad medmänsklighet ytterst innebär och förutsätter.

Förlåtelsen är därför det starkaste och svåraste som finns, eftersom den måste sökas under så många lager av annat.

Men på en insikt om förlåtelsens kraft och nödvändighet bygger mycket i vårt civiliserade samhälle, utan att vi tänker på det. Rätten till en andra chans. Möjligheten att sona ett brott. En utsträckt hand som hälsar den välkommen tillbaka till en gemenskap, som ansträngt sig för att lära av sina misstag. Att vårda och ömma även den som själv åsamkat sig skador till oro för sina närmaste.

***

Där förlåtelsen inte längre har en plats, växer det totalitära och omänskliga fram. Även avhumaniseringen av faktiskt skyldiga, är en fara. Ändå lever vi i en tid, där just förlåtelsens konst håller på att gå förlorad och där nederlagets, svaghetens och misstagens erfarenheter inte längre räknas. Vi bejakar istället skampålen som första och sista offentliga instans. Som en dålig hand kort, diskvalificeras människor för gott.

Och ingen vågar skriva om förlåtelse, eftersom den klickstyrda dagsdebatten är så totalt upptagen med enbart en sak i taget. Det alltid finns avskyvärdheter, skandaler och terror, som står i centrum, och ingen vill bli feltolkad, som om framhävandet av förlåtelsen skulle ha direkt med någon aktuell vidrighet att göra, i en offentlighet där allt tolkas konspiratoriskt.

När jag skriver det här, gör jag det i vetskap om att ha den bästa läsekrets man kan tänka sig, som inte söker misstolka eller fånläsa. Men alla har inte den förmånen, och därför är det så svårt att diskutera skuld och förlåtelse i offentligheten.

Förlåtelsen som livshållning kan inte, lika lite som etik, civilkurage, förvar av individers rättigheter, intellektuell hederlighet eller bildningsideal, komma och gå på det sättet, eller göras beroende av om det är meningsfränder eller meningsmotståndare, nära eller avlägsna, som råkar stå i centrum.

Förlåtelse vädjar inte till våra brusande, instinktiva känslor, men kanske en aning till våra bästa, djupaste erfarenheter. Så länge vi orkar välkomna tillbaka, den som är beredd att göra sitt för en andra chans, gynnar det även trygghet och mildhet i ett samhälle. Det är inte att blotta oss för ondska, utan att visa hur mycket starkare humanismen är.

För de brustna och fallna, kan man därför också tända ett ljus på söndag, och önska dem en väg tillbaka in i gemenskap, rannsakan och godhet mot andra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>