Postmodernismen under attack från flera olika håll

Så här spännande har det inte varit i gränslandet mellan akademi, politik och samhällsdebatt sedan 1960-talet. Och en del av dåtidens rebeller hör till dagens etablissemang.

Få av samtidens konflikter är så intressanta och så avgörande som den mellan postmodernistisk identitetspolitik och liberal individualism. Lika betydelsefulla och fascinerande är de spänningar som finns mellan identitetspolitiska utgångspunkter och en klassisk marxistisk samhällsanalys. Konfliktlinjerna löper kors och tvärs.

Om tjugo år kommer man att titta tillbaka på det här decenniet och säga att det var då den stora drabbningen om postmodernismen – och dess syn på kunskap, objektivitet, identitet, makt, auktoritet, frihet, tolkning och sanning – tog steget ut från universiteten och in i en bredare politisk debatt, och både liberaler, konservativa och marxister utifrån olika utgångspunkter började en kritisk granskning av postmodernismens mest problematiska inslag.

En rad frågor som har med lagstiftning, rättstillämpning, medborgerliga friheter, migration och integration, socialpolitik, utbildning och pedagogik, synen på klass, kön och minoriteter, makten över institutionerna och utrymmet för öppna, fredliga diskussioner på våra lärosäten att göra kommer att präglas av vad som kommer ut av de idédebatter som inletts.

Men är det rimligt att utmåla postmodernismen som ett antingen-eller?

***

Jag är lite part i målet. Stora delar av mina universitetsstudier, framför allt inom ämnet teatervetenskap, var präglade av postmodernismens teorier. Och det skulle ju svida att underkänna den egna utbildningens grundvalar. Jag brukar berätta om hur läraren på en teorikurs som den franske poststrukturalisten Gilles Deleuze och hans rhizomteori kom till första lektionen, bredde ut tidningspapper på bordet framför oss och sedan lade dit en jordig rotknöl, som han hade tagit med sig.

Deleuzes metafor har fått ny aktualitet på senare år i analyser av internet och digitaliseringen. Om jag minns något ordentligt av rhizomteorin och dess antihierarkiska syn på begrepp och idéer som en mångfaldig, föränderlig rotstruktur utsträckt åt alla håll – till skillnad från den traditionella trädstrukturen som bygger på kronologier eller ordningar av olika slag – är det den där jordiga knölen på bordet i seminarierummet.

Att postmodernismen i flera avseenden spelat en viktig, frigörande och maktkritisk roll det senaste halvseklet, tycker jag inte går att förneka. Att den skulle vara per definition antiliberal kan jag omöjligen hålla med om. Det är i själva verket vanskligt att överhuvudtaget tala om en postmodernism i singular.

Den postmoderna kunskapsteorins olika företrädare har gett oss verktyg att bryta ner, blottlägga och kritisera gamla, auktoritära strukturer. För en liberal individualism – om friheten ska gälla alla – är det en självklar förutsättning.

Inte minst genusteorin måste rimligen ses som ett av de största framstegen överhuvudtaget inom högre studier de senaste hundra åren, med en given relevans i de flesta ämnen.

Tiina Rosenberg vid teatervetenskapen i Stockholm är kanske den allra bästa föreläsare jag upplevt på ett universitet. Med sina föreläsningar och sina seminarier lyckades hon väcka ett ännu i dag bestående starkt intresse hos mig för queerteori och queerestetik inom humaniora. Att hon politiskt stod mycket långt ute på vänsterkanten, och inte gjorde någon hemlighet av det för sina studenter, spelade ingen roll, eftersom hon var så vetenskapligt ärlig, grundlig och övertygande.

Hon skulle kanske inte tycka om det, men de perspektiv hon medvetandegjorde kändes betydelsefulla för en liberal samhällsanalys där individens fri- och rättigheter är utgångspunkt.

Den första avhandling jag läste som verkligen väckte min fascination över vad modern forskning kan blottlägga i form av samhällsstrukturer var “Från mejerska till mejerist. En studie av mejeriyrkets maskuliniseringsprocess” (1992), av Lena Sommestad, professor i ekonomisk historia, senare socialdemokratisk miljöminister, riksdagsledamot och landshövding.

Boken ingick i en grundkurs, kanske inom historieämnet, och blev för mig en fängslande introduktion till hela genusperspektivet, som jag då knappt hade hört talas om.

Om genusteorins begrepp missbrukas för andra syften bör det inte användas som argument mot genusvetenskapens seriositet och betydelse. Inte heller om genusinstitutioner på universiteten förstörs av en intolerant, likriktad vänster (som gör klart för exempelvis liberaler att vi inte är välkomna – de arga, skeptiska blickarna mot oss som inte är bekännande socialister märks snabbt ibland, där liksom i kulturkretsar, och den självkritiska maktanalysen brukar vara sisådär på institutioner och i nätverk som annars manar till strukturell medvetenhet). Låt inga grupper monopolisera genusperspektivet.

***

Och det är en punkt där jag inte kan följa den konservativa kritiken mot postmodernismen. För att ta ett aktuellt exempel: Jag håller med i mycket av den nu även i Sverige omstridde kanadensiske psykologen och samhällsdebattören Jordan Petersons uppgörelser med den nymarxistiska postmodernismen inom akademi och politik.

Många av hans föreläsningar är briljanta, klarsynta, befriande granskningar av farliga, totalitära tendenser i samtiden. Han tar en debatt andra är rädda för, eftersom det är olustigt att bli utsatt för vänsterdrev. Han utmanar institutioner som brukar sättas på piedestal. Han är en av få som diskuterar begreppet politiskt korrekthet på ett djupare sätt.

Någon nyansernas mästare är han sannerligen inte, en brist han delar med dem han brukar kritisera, och att hans motståndare avskyr honom går delvis att förklara med att han inte direkt söker dialog, utan hellre provocerar. Men eftersom många av hans uppträdanden går att se på YouTube, finns det ingen ursäkt för den som vill debattera honom att lita på högsägen.

(Jag har sett ett stort antal inspelningar med honom, och den som vill få en hum om och ett exempel på hur han resonerar kan söka videon ”Jordan Peterson – Political Correctness and Postmodernism” på YouTube.

Och att han hör till dem som i några snabba ord kan sammanfatta varför Dostojevskijs källarmänniska berör även något i vår tid, och är en svår nöt att knäcka för alla oss upplysningsliberaler, är förstås en bonus.)

***

Min största invändning när jag lyssnar till honom, liksom till många av postmodernismens konservativa kritiker i Sverige, är just det grovhuggna avfärdandet av genusvetenskapen vid universiteten – vilket delvis går igen i den konflikt han tagit, om könspronomen och transpersoner i samband med en kanadensisk lagstiftning, där hans kritiker i mina ögon fick fram rimligare och starkare argument i debatterna.

Även hans ovilja att se de antiauktoritära drag som postmodernismen också rymmer, och har rymt från början, sänker en del av tyngden i hans analyser. Han konstruerar en postmodernistisk enhetlighet som inte existerar.

En annan invändning jag har gäller hans slarviga sammanblandning av identitetspolitik och marxism, som om det vore samma sak. I själva verket återfinns klassiska marxister bland identitetspolitikens hårdaste kritiker, och angriper den som reaktionär utifrån ett vänsterperspektiv. Det är en av de viktigaste diskussionerna även i Sverige för tillfället, vilket bland annat satt spår i debatten om hedersförtrycket det senaste året.

***

Men att en akademiker som Jordan Peterson väcker sådan genklang och sådana känslor, liksom marxistiska skribenter som med samma frenesi gör upp med delar av det postmodernistiska arvet från 1950-talet och framåt, ger en aning om vad samhällsdebatten kommer att handla om de närmaste åren. Och det är välkommet.

Den enskilda individens rätt till sin egen identitet, sin frihet, sina tankar och sina erfarenheter, utan förtryckande strukturer, kollektiva tvång, fördomar utifrån eller låsta hierarkier – hur värnar man den rätten, och hur skapar man gemenskap och solidaritet utifrån det? Svaret är inte självklart, ens för en liberal.

Ju fler som ställer frågan med intellektuell öppenhet, med en beredskap att samtala med andra och utan rädsla för att störa mäktiga dogmer desto bättre.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>