Julen är en bra tid att minnas vardagshjältarna bland oss

Jag har en god vän i Umeå som broderar. Ambitiösa fritidsprojekt, som tar från vår till vinter, flera årstider, att färdigställa. Ur garn på garn i många, fina färgnyanser växer det konstfulla fram, och alla behövs om slutresultatet ska bli värt de otaliga timmarna.

Broderi är en skola för livet, om skapandets ibland plågsamma möda och skapandets stilla glädje. Hantverket som bara kan övas in. Greppen som måste nötas (det är tillåtet att svära, att förbanna hur svårt det kan vara). Noggrannheten som inte går att kompromissa med. Och så kreativiteten, de spontana infallen, den lilla finessen, som värmer och lyser upp inifrån.

Tjocka buntar, otaliga, detaljerade sidor, med grundmönster, utan genvägar, rymmer möjligheter att skapa något minnesvärt och eget.

Efteråt, men ibland kanske först då, visar det sig ha varit slitet värt.

Som Folke Isaksson formulerat det, är det den stora konstens hemlighet, att mödan inte syns. Det gäller orden, det gäller tonerna, det gäller färger och material. Kanske gäller det också ibland relationerna mellan människor i ett samhälle.

Endast den som förverkligat ett projekt, sett det långsamt, växa fram, vågar lita på att det faktiskt är så. De som ger upp, tappar tro och lust, lägger undan och slänger bort, kommer bara att minnas det traggliga, utan att hinna ana det magiska.

Kan vi lära barnen det, att det är värt ansträngningen, att ansträngningen är nödvändig för den som vill kunna själv, har vi förberett dem på något viktigt.

Och så alla de där praktiska frågorna, som även erfarna hemslöjdare kan fastna i. Exempelvis: Med vilket stygn ska man överhuvudtaget inleda, när duken är tom?

Om man redan från början vet att första steget ska följas av en resa på tusen mil, får det steget en särskild laddning. Det är inte något man bara tar som slentrian.

Man behöver man inte vara österländsk filosof för att grubbla över sambandet mellan det enskilda klivet och den långa färden.

Häromveckan fick jag, över en kaffe, se hur ett par av de färdiga verken från senaste året blivit. De såg fantastiska ut. Det var en lycklig inblick i vardagsskapandets eftertänksamma värld. Den som pågår varje dag runt om i Västerbotten.

Men det var också en uppfordrande påminnelse, i vidare mening: Glöm inte, du heller, att bara den som vågar göra färdigt, som accepterar att arbeta i det tysta, orkar hålla ut när det blir svårt eller tråkigt och inte omedelbart söker applåder, kommer att ha något bestående att visa upp.

Jag avger inte nyårslöften, men hoppas för egen del kunna bli bättre på den punkten.

Att låta den lågmälda ansträngningen få chansen, på många områden, hellre än jakten på ytliga, omedelbart synliga och kortsiktiga bekräftelser. Att se hur de många små, var för sig ödmjuka, nästan osynliga stegen – nyanser i långsiktigt, komplicerat samspel – är det som skapar en värdig helhet.

Överhuvudtaget vore det sannolikt till fromma för hela samhället, om vi alla skulle öva på konsten att låta verk, tankar, idéer, drömmar, relationer mogna i långsamhet, och i respekt för vardagens oglamourösa, men starka erfarenheter.

Det vi har kvar efteråt, och verkligen vill visa upp med stolthet, är inte det som bländade för stunden, inte det som lät bra i ett ögonblick av övermod och självupptagenhet, utan det som broderades fram över tid. Av många tillsammans, i små, livskloka bidrag.

***

Ett lokalsamhälle är ett verk av tålamod och många, enkla steg varje dag. Och det tar tid. På sätt och vis, blir det aldrig färdigt. Ändå är det, för den som stannar upp, tar ett djupt andetag och tittar sig omkring, i byn eller i centrum, så oerhört mycket som fungerar, mellan människor, i våra gemensamma miljöer.

Inte perfekt, inte som på film, inte som i en pr-broschyr eller projektpowerpoint. Men på ett slittåligt vardagssätt. Ett slags ”trots allt”, i skymundan för alla tillfälliga, braskande rubriker. Korsstygn för korsstygn.

Normer, en försiktig ömsesidig fostran om gemensamma, outtalade överenskommelser om hur man bemöter andra. En respekt för det egensinniga, avvikande och kantiga hos oss alla. Ett grundmått av solidaritet inför de svagheter och sår vi har, och insikten att även om allt samliv är krångligt, är det också utgångspunkten för allt fritt och fredligt välstånd.

I hemmen, på arbetsplatser och skolor, i kvarter och grannskap, i föreningar och organisationer, på torg och vägar. Vid stora, planerade arrangemang och vid det lilla, spontana mötet. I det privata och det professionella, i det personliga och det formella, i fritidens verksamheter och i det som handlar om samhällets grundfunktioner, trygghet och försvar.

Med tålamod och hjälpsamhet, när vi möts – gamla vänner, nya bekanta eller främmande – i olika situationer.

Vandra genom Västerbottens decemberveckor, i fjällkommunerna, inlandets orter, kuststäderna, och se ett vardagsliv fungera. Inte felfritt, men med klokhet, värdighet, ödmjukhet och god vilja, och i en anda av att vi duger och får vara med tillsammans, för det mesta.

Men det kan också vara en skör gemenskap, som man ibland kan förlora tillit till och hopp om. Frestelsen att ge upp och ge efter, att slänga bort och misstro ansträngningen, kan bli stor, när berättelser kommer om våld, trakasserier, mobbning och elakhet, om fusk och korruption, om obefintlig jämställdhet.

När trygghetssystem sviker när de behövs som mest. När offren för övergrepp eller felbehandling måste fly, tiga eller frukta, medan förövarna tillåts triumfera. När maktmissbruk, intolerans, arrogans, missunnsamhet och illvilja dyker upp mitt i och förpestar strävandet. När byråkratiska processer ger ett godtyckligt intryck, beroende på vem det är som söker hjälp, tillstånd eller klartecken.

När vi får höra om hur människor bryter de där många, små överenskommelserna som håller ett lokalsamhälle uppe, för att i stället nå egna fördelar, ibland till tonerna av präktiga högtidstal om egen godhet och andras oduglighet. När den kollektiva, grovhuggna, totalitära uppdelningen av människor i olika grupper tar fart, med en total fixering vid kön, hudfärg, bakgrund, social och ekonomisk status.

När den enskilda människans frihet och värdighet, hennes rätt att själv välja sin identitet, att bedömas utifrån sina egna handlingar och sitt eget uppträdande, ifrågasätts av dem som anser sig veta bättre och vill tvinga in andra i kollektiva kategorier.

När debattörer går lös på omgivningen och börja stämpla oss som ditt och datt, ”välkomna” och ”ovälkomna”, ”berättigade” och ”oberättigade”, ”berikande” och ”belastande”.

När skenheliga debattörer låter sitt engagemang för människor som behandlas illa, för grundläggande principer om demokrati och rätt, stanna vid det egna nätverket av likasinnade och likatyckande, men tiger eller tittar bort när meningsmotståndare eller andra nätverk drabbas.

Så föds hundratals ”vi och dom”, och det civiliserade samlivet, det gemensamma torget, krackelerar.

Det är i de lägena som förtroendet till samhället och de gemensamma spelreglerna hotas.

Om viktiga institutioner inte uppfattas vara pålitliga, ärliga och rättfärdiga, eller saknar resurser att sköta sina uppdrag, kan var och en få känslan att det enda som fungerar är att se om sitt, och rusta för konflikt med resten. Inte lita på någon. Inte sätta sin tillit till något man trodde var överenskommet. Se till det nära och kortsiktiga, aldrig våga det långsiktiga och gemensamma.

Då brister plötsligt tålamodet med de många, enkla stegen i det vi drömde om som ett levande lokalsamhälle. Då slutar vi brodera stygn för stygn i förtröstan om att andra också gör det, och börjar i stället riva upp och klippa sönder. Misstroende och frustration tar vid. Risken växer att fler i förebyggande syfte, för säkerhets skull börjar lita mer på den kollektiva fördomen, den systematiska misstron, än på andra instinkter.

2017 har varit ett år fullt av påminnelser om inte bara starka, fria gemenskaper, utan också sköra, hotade demokratiska normer. Det finns spänningar och ett missnöje i dagens Sverige, och i vårt Västerbotten, som inte får underskattas och inte får avfärdas, bara för att de övergripande siffrorna och de långsiktiga utvecklingskurvorna ser fortsatt positiva ut. Ibland är det inte att begära att vi alltid ska ha helheten för ögonen, när en vardagskris slukar all energi.

Problem inom delar vården med tillgänglighet och pålitlighet, trots en personal som gör allt den kan utifrån förutsättningarna som ges.

Problem på en del skolor med ordning och resultat, trots lärare som kämpar varje dag under svåra villkor. Problem i en del bostadsområden med otrygghet, vardagsbrott och osäkerhet, när polisens resurser inte räcker till.

Problem hos både beslutsfattare och etablerade medier att trovärdigt och utan skygglappar skildra och förstå de spänningar som finns, och den oro som växer, i miljöer långt från etablissemangens egna.

Problem i en del branscher med hotade jobb, små marginaler för kämpande småföretag och dunkla framtidsutsikter för vissa investeringar, när strukturomvandlingen kommer men den enskilde företagarens eller arbetstagarens möjligheter att ställa om inte är lika stora som den samlade nationella ekonomins.

Ett tvivel och en kluvenhet hos många, om hur förutsättningarna att klara migration och integration – frågorna som dominerar debatten just nu på ett sätt som kanske ingen andra enskilda frågor någonsin gjort – egentligen ser ut i Sverige, när de politiska beskeden växlar dramatiskt från månad till månad. Ibland från en extrem till en annan. Men också en oro för att främlingsfientliga tendenser ska ta över beskrivningarna av problem och kriser, och ett ointresse för människors lidande ute i världen bli en ny norm i debatten.

Så är det. Det må vara oss alla förlåtet om vi inte alltid orkar hålla i minnet hur mycket som faktiskt fungerar imponerande väl, inte minst på de lokala nivåerna, om vi inte alltid hittar rätt och välavvägda ord i alla lägen, om vi tappar framtidstron en stund, om vi förlorar tålamodet med de gapiga, tvärsäkra och ensidiga som aldrig tycks känna något behov av att lyssna på och reflektera över vad andra berättar.

Ändå, om vi sänker en blicken från rubriker och dagsemotioner på sociala medier en stund, och kikar på vardagens Västerbotten, är det en imponerande prestation som medborgarna utför tillsammans, i situationer och möten, långt från de som står i centrum för debatt, upprördhet och skandaler, långt från det som hyllas och beundras i glittrande sammanhang.

Vardagens slitna, realistiska, nyktra hjältar, som gör sitt med fördragsamhet och öppenhet, och en lugn humor, inför tillvarons brister.

En vänlig gest mot en jobbkompis som har det svårt eller ensamt. En hjälpande hand till någon på stan som inte mår bra. En stund över för samtal och tröst med den som ser ensam ut. En beredskap att göra sin plikt och göra lite extra utan onödigt gnäll för att få en verksamhet att fungera när det krisar.

Ett mod att säga ifrån när elakheter, mobbning eller trakasserier växer fram mot någon i omgivningen. Civilkurage och en förväntan om civilkurage.

En nyfiken glädje över medmänniskors framgångar och intressen. En tolerans med det som verkar udda men inte skadar andra, en självinsikt om egna beteenden som kan störa omgivningen (om alkoholen brukar få dig att tappa greppet en aning och göra stämningen dum, ta en vit jul och prioritera dina nära i stället).

En ork att lyssna ännu en gång, uppmärksamt, på dem som inte hittar ut ur sina tvivel och sina rädslor, som saknar mark under fötterna.

Allt det där, är lokalsamhället fullt av, i byar och längs gator, i vänkretsar och på arbetsplatser. Det är så en vardag upprätthålls, genom det vardagsgoda som inte går att mäta, sällan sätts i centrum och snabbt förlorar sin funktion om det omvandlas till självbespegling och jakt på snabb bekräftelse i flödet. Och i den underliggande normer som de små handlingarna uttrycker, finns också en del av lösningen på till synes väldiga, övergripande problem.

Jul- och nyårsveckorna är en god tid på året, att minnas och känna stolthet över det långsiktiga, tysta broderi som pågår, när ett lokalsamhälle tar sig genom årstiderna. Efteråt förstår vi, hur mycket det var mödan värt, trots allt.

Det är också en lämplig tid på året, i ett samhälle där otroligt mycket kretsar kring snabba uppdateringar och nätverkens omedelbara, mätbara feedback, att reflektera över det som går utanför en själv. Det intellektuella och andliga som är större än en narcissistiskt poserande Facebook-status och en daglig dusch av gilla-pling.

Julen kan fylla även en sådan funktion, att ge oss utrymme att reflektera över vad som går förlorat, när vi ägnar all kraft och energi åt att främja de kortsiktiga, omedelbara belöningssystemen, på den långsiktiga, broderande eftertankens bekostnad.

***

Religionspsykologen Owe Wikström skriver i en av sina böcker, ”Det bländande mörkret”, om tigandets kraft som kan finnas för den som beslutat att aktivt söka Gud genom trons medel. Jag tycker om de raderna. ”Tala inte”, råder han, ”vitt och brett om ditt beslut. Håll i stället läpparna hårt slutna om din hemlighet. Det är en osynlig kamp som du nu har att utkämpa. (…) Den som talar om sina inre upplevelser ger näring åt självupptagenhet och självömkan. Genom att vara återhållsam om sig själv odlar man sin tillit till Den som ser i det fördolda. Genom att tiga vänjer man sig vid att tala med den som hör utan ord.”

Jag tror att det är en punkt där även sekulära humanister kan känna igen sig, och många människor som känner hur osköna, ogina, spegelinstinkter tar över på sociala medier. ”Tala inte, säger Wikström och det låter som en uppmaning för vår tid “om dig själv. Bara om du blir tillfrågad ska du säga något. Antyd vad du erfar, men lågmält, fast och utan överord. Det finns en saklighet som talar mycket starkare än de stora utgjutelserna Det visar sig snart nog att din hemlighet väcker andras nyfikenhet.”

Det syns, konstaterar han, när någon ruvar på en inre glädje. Ja! Det syns på ett samhälle också.

Du behöver inte berätta om allt omedelbart. Du försvinner inte bara för att du inte syns en tid. Du måste inte ta absolut ställning i samma sekund som andra. Du har ingen skyldighet att härma andra eller ta andras sanningar för givna, även om ditt flöde svämmar över.

Du får pröva dig fram, så gott du kan. Var börjar vi första stygnet? Hur kan helheten bli, om vi blickar längre fram? Ingen har rätt att i brådska och aggressivitet avkräva dig följsamhet eller söka skrämma dig bort.

Gensvaret som betyder något, är det som kommer i eftertanke, oberoende och beständighet. Plinget i mobilen, den snabba reaktionen på skärmen, är inget facit. Bli inte scrollandets, uppdaterandets och den ständiga kollens slav, i skräck för stillhet, tystnad och långsamhet.

Och mät inte dina relationer, din status i världen, timme för timme. Maria Wine har skrivit det klokaste rådet av dem alla, åt älskande, men även åt vänner och gemenskaper:

”Ifrågasätt inte/ vem av er som gav mest/ eller vem av er som tog mest/ Vågen är fiende till kärleken – / anlitar du dess balanskonst/ är det inte längre fråga om kärlek/

Låt det givna och det mottagna/ malas samman i vardagens kvarn – / det är genom denna fina sammansmältning/ ni ska fortsätta ge mera liv åt er Kärlek/ mera kärlek åt ert Liv”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>