Svår balansgång väntar för moderaterna

Av , , Bli först att kommentera 0

Riksdagspartierna inför valet, del 5: moderaterna

***

Vuxna som vajar i vinden

”Vem är jag, och i så fall, hur många?”, löd den ofta citerade titeln på tyske filosofens Richard David Prechts bästsäljare från 2007.

Det är lätt att den frågan dyker upp i huvudet när man närmar sig moderaterna, partiets profil och sakpolitik under efterkrigstiden, och letar efter något fast och beständigt, en bärande pelare, att vila pannan mot.
Inte alla utspel, inte all retorik, inte alla nystarter, har haft särskilt lång livslängd.

Och somligt visar sig snabbt bara vara i vinden vajande pragmatism, om än inslagen i kompetent och – jo, det får man nog säga – ”vuxen” framtoning. Pappa eller mamma sätter fingertopparna mot varandra, lägger huvudet lätt på sned och förklarar med pedagogiskt tålamod hur det ligger till. Nästa morgon återkommer fingertopparna, med ett helt annat budskap, ibland det rakt motsatta.

Det funkar i vissa skeden. I en debatt full av temperamentsfulla, krisande – ännu mer inkonsekventa – tonåringar, kan det där inge förtroende.
Men i längden blir vuxenposerandet en aning tröttsamt, när ställningstaganden inte överlever mer än en tebjudning i taget (jo, jag vet, som ledarskribent ska man kanske akta sig för glashuset här…).

***

Idétraditioner som mognat fram

Det finns förstås, för den som söker med lite tålamod, en seriös, genomtänkt idétradition som hållit moderaterna samman över flera generationer och som inger större respekt ju noggrannare man studerar den.

Moderaternas programhistoria står pall för en granskning på ett sätt som inte alla andras gör. I vissa avseenden är kanske inget annat partis idéprogram så välformulerat, men också så svårt att hitta något riktigt kontroversiellt i, som moderaternas. Där finns både ett arv, en hållning, som bestått genom partiets historia, och en lyhörd, försiktig känsla för samtidens trender och utveckling.

På den långa vägen från Jarl Hjalmarssons femtiotal till Ulf Kristerssons 2018 – med viktiga decennier präglade av Gösta Bohman, Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt – har mycket hunnit hända. Moderaterna (tidigare Högerpartiet) har genomgått flera viktiga och medvetna skiften under sitt första sekel, i synen på staten, maktbegreppet, demokratin, välfärd, arbetslivet, folkhemmet, miljön, fattigdom, kultur och Sveriges roll i världen.

Under en period arbetade man med begreppet ”ägardemokrati” som ett sätt att möta socialismens framtidsvisioner.

I takt med att socialdemokratins maktinnehav förlängdes, och samhället ändrade karaktär, förändrades moderaternas sätt att definiera och angripa samhällsproblem, och sökte stöd bland nya väljargrupper.

Man accepterade att det fanns en ny verklighet att förhålla sig till, valde att omfamna en hel del av det man tidigare gjort motstånd mot, men fick också ett mer maktkritiskt perspektiv som fick radikala drag, men med en skepsis inför politikens möjligheter att lösa och lägga till rätta.

Det tillkom också, steg för steg, ett inslag av utvecklingsoptimism och teknikbejakande, som inte nödvändigtvis fanns där från början.

Och det kanske allra intressantaste i moderaternas idéhistoria är hur partiets gamla konservatism under efterkrigstiden, och framför allt på 1970-talet, i takt med det började kompletteras med liberala principer. Moderaterna började så småningom göra anspråk på att företräda liberalismen, men med en djupare människosyn de ansåg att den rena, individualistiska liberalismen hade.

1946 talade man om ”ett program för konservativ framstegspolitik i frihetens tecken”. Tio år senare löd formuleringen: ”ett på konservatismens ide grundat framstegsparti”. 1969 lovade man att ”i överensstämmelse med den konservativa idétraditionen arbeta för en samhällsutveckling som kan tillgodose de enskilda människornas önskemål och behov.”

Först 1978 dök liberalismen upp i formuleringen som sammanfattar Gösta Bohmans avtryck: ”Moderat politik är förankrad i konservativ ideologi och förenar med denna liberala idéer.” Men då skedde det också med självförtroende.

1970-talet var en ideologiskt medveten tid i moderaterna utveckling. Lars Tobisson skrev i sin Bohman-biografi (2013) att just Bohman var mer agitator än administratör, men idépolitiker än realpolitiker och mer oppositionspolitiker och regeringsföreträdare.

En som skrivit utförligt moderaternas försök under hela efterkrigstiden att långsamt förena konservatism och liberalism, är Stig-Björn Ljunggren i sin avhandling ”Folkhemskapitalismen. Högerns programutveckling under efterkrigstiden” (1992). Hans sammanfattning är att högern inte har ”övergivit ett idéarv för ett annat, utan den djupare betydelsen är att man har sökt sammansmälta de huvudsakliga hållningar som högern haft inom ramarna för en västerländsk, demokratisk ordning, baserad på marknadsekonomi och internationalism.

Ljunggren citerar Bohmans egna ord från 70-talet:

”Jag är själv liberal. I ordets riktiga och moderna mening. Men jag menar att det i dagens politiska Sverige är de moderata som bäst svarar för den liberala grundsynen. Då det gäller kultur och utbildning, synen på människan, på individen i förhållande till samhället, på marknadsekonomi och fritt konsumtionsval.”

Redan där fanns en utgångspunkt för den konflikt som råder än i dag om begreppet ”borgerlighet” (återkommande läsare vet att jag brukar avfärda det).

Andra i det gränslandet har istället senare valt att avfärda liberalismen, men från nya utgångspunkter.

Ett läsvärt och djupgående försök att göra distinktionen mellan ”borgerlighet” och ”liberalism”, med ett försvar av det förra och kritik av det senare, är Thomas Idergards text ”Därför är jag inte liberal”, i boken ”Borgerlig framtid. 15 essäer om samarbete, konflikt och reformer” (2011).

Han kritiserar där det”endimensionella” liberala frihetsbegreppet som han menar förr eller senare leder till social ingenjörskonst och en intolerant tolerans:

”Redan i definitionen av frihetsbegreppet skiljer sig den borgerliga från liberalen. Detta får stora konsekvenser för synen på politik, marknad, etik och samhällets balans. I den borgerliga synen kommer friheten ur något som är primärt, nämligen en människosyn, och samverkar intimt med dennas upprätthållande. För en liberal är friheten en total autonomi som bara finns på ritbordet.”

Det är en nidbild av liberalismen förstås. Men hans åtskillnad mellan begreppet ”individ” och begreppet ”människa” är tänkvärd, om man vill förstå hur konservatismen ser en fara med liberalismens sätt att definiera samhällets minsta beståndsdel. Idergard beskriver människan som något mycket större än bara en individ. Människan ”äger ett okränkbart värde enbart genom sitt blotta vara (inte genom sina funktioner eller handlingar), unik och avskiljd från andra men som utvecklar sin potential i relation till andra. Hon blir ett ”jag” först när hon tilltalas med ett ”du”.”

Och där skymtar Geijer fram, för den som vill söka rottrådar längre ner i den svenska idéhistorien.

Även PJ Anders Linders bidrag – ”Välkommen till borgerligheten” – om s.k. borgerliga dygder, ger viktiga ledtrådar till den moderata idésfären. Pj Anders Linder tar upp några utgångspunkter som han, med en annan slutsats än Idergard, trots allt tycker är gemensamma för liberaler, konservativa och kristdemokrater.

Jag kan inte se att det går en bestämd gräns just mellan dem å ena sidan och delar av den traditionella socialdemokratin å andra sidan, men dygdediskussionen i sig är givande.

***

Vad som framgår av moderaternas idéutveckling är att en hel del av det som kännetecknade de ”nya moderaterna” i Reinfeldts tappning, redan hade förberetts under Bohman och Bildt. Det finns en underliggande kontinuitet.

Även försöken att presentera sig som den breda folkhemstankens, och på sätt och vis de gamla socialdemokraternas, egentliga arvtagare och fullföljare i svensk politik, går igen flera gånger. Det var ett tema som återkom i partiets retorik redan på 1970-talet och som på 2000-talet mynnade i den omstridda slogan ”det nya arbetarpartiet”.

Genom åren har moderaterna också i sina program betonat bland annat humanismen, det kristna arvet, upplysningen och västtillhörigheten. Men försöket, utdraget över tid, att sammansmälta konservatism och liberalism, är det som föranlett flest diskussioner och som många fortsätter att brottas med.

I det nuvarande moderata idéprogrammet, från 2011/13 står det så här:

”När vi tar oss an samhällsproblem och strävar efter en bättre framtid gör vi det som en del av en lång idétradition inspirerad av liberalism och konservatism. Civilisationens och humanismens framväxt följer inte en rak linje och motståndarna har genom historien argumenterat olika mot människans frigörelse. Traditioner, normer och lagar som i dag är uppskattade eller anses självklara kan fram tills nyligen varit illa ansedda. Den säkra slutsatsen är att gårdagens förändringar är dagens verklighet. Vi lär av historien men lever inte i den. Förnyelse är många gånger den mest trofasta hyllningen till tidigare uppnådda framgångar. I den meningen finns det ingen motsättning mellan traditionalism och modernism. Vi är fria att välja varifrån vi hämtar vår inspiration.”

Det är vackert, men det är också väldigt garderat, halvvägs ut i något intetsägande. Ett välformulerat idéprogram, som ibland är för svårt att invända mot för att det riktigt ska gå att instämma i. Och vilka förändringar kommer i programmet nästa gång, om moderaterna lockas att överge en del av det frihetliga, maktkritiska och internationella för att istället betona ordning, makt och nationalstat igen?

Moderaterna har, kanske just genom rörelsen mellan konservatism och liberalism, med en ständig blick på socialdemokratin, faktiskt tänkt öppnare kring flera olika idétraditioner, än många andra partier gjort. Det är en god vana att vårda, men kräver fortfarande mod till ställningstaganden som inte enar alla.

***

Ändå ett personkultparti?

Men trots det har, i alla fall ytligt betraktat, moderaterna ofta växlat skepnad tämligen obekymrat och med lättentusiasmerade partiföreträdare under de senaste decennierna.

När Ulf Kristersson i förra veckans poddintervju med Kvartals Jörgen Huitfeldt, utövade ganska hård självkritik i migrations- och integrationsfrågan, mot det egna partiets regeringsår 2006-2014, lät det ärligt. Det finns ingen anledning att tvivla på att han menar allvar, vare sig man tycker att självkritiken går åt rätt håll och riktar in sig på rätt saker eller inte.

Men för alla som minns hur stor uppslutningen, nästan reservationslöst, länge var inom moderaterna bakom Fredrik Reinfeldt – som genomdrivit sin egen omläggning – ger det ett lite sjaskigt och själlöst intryck när euforin över ”Ulf” och avståndstagandet från Reinfeldt – som nu delar av partiet dessvärre tycks jobba heltid på att be om ursäkt för – sprider sig inom moderaterna i takt med att opinionssiffrorna ökar. Och Kristersson var i Kvartalsintervjun påfallande noga med att inte säga alltför generösa ord om Anna Kinberg Batra.

Nog känns partier genuinare och mer begripliga om de åtminstone plågas och våndas en aning, kanske fäller en tår, när de helt byter linje eller växlar från en personkult till nästa. Så att man kan se att det inte bara är ett ihåligt spel. Det lugna, kontrollerade, ”vuxna” tonfallet behöver inte enbart vara förtroendeingivande, när snabba åsiktsbyten meddelas i följd ända tills något ger opinionseffekt.

Allt tyder på att många människor upplever Ulf Kristerssons kombination av ursäkter och nystart som trovärdig och efterlängtad. Att han har ett sympatiskt, kompetent, hederligt sätt att svara och hålla sig till sak står utom tvivel. Kan han hålla den nivån genom valrörelsen lär det välkomnas av väljarna.

Men han balanserar på en tunn egg just nu, och kan få det jobbigt under året att både driva det egna partiet bort från delar av Reinfeldt-eran, ändå mobilisera många moderater och samtidigt förbli en samlande statsministerkandidat för hela alliansen, där de övriga inte lär vara beredda att låta Kristersson diktera villkoren och historieskrivningen på det sätt som fungerar bäst för moderaterna internt.

***

En att hålla koll på

Riksdagsledamoten Hanif Bali. Han är möjligen Sveriges just nu mest lästa politiker, och den som mest konsekvent och kontroversiellt använder sociala medier utan någon som helst rädsla för traditionell medielogik. Både andra politiker och många journalister kommer att studera noga hur han tar sig genom valrörelsen, och om genomslaget han har på nätet eller den hårda kritik som riktas mot honom, kommer att lämna tydliga spår i valresultatet.

Många inom hans parti håller andan och vet inte riktigt om de ska haka på eller distansera sig. Förmodligen blir det personvalresultatet för honom som avgör om han kommer att snabbt bilda skola för framtida politiker i fler partier eller ses som ett avskräckande exempel.

***

För övrigt

….kommer Lycksele att bli en av de mest mytomspunna platserna i svensk politik ever, om Ulf Kristersson blir statsminister efter höstens val. Ska slaget i Lycksele 1992 visa sig ha producerat två regeringschefer? Alla ungdomsförbund med stora framtidsambitioner kommer att förlägga sina stämmor dit.

***

Citatet

”Om man kallar bus för ”bus” i klassen och inte ”irrelevant elevaktivitet” så vet alla vad man talar om. Det gagnar inte skolan om man övergår till visionära termer för att undvika angrepp.”

(Moderata skolministern Britt Mogård var 1976 före sin tid i skoldebatten.)

Ola Nordebo

*******************************

Tidigare krönikor i serien:

Får miljöpartiet en chans till?

Vem rusar till repets mittpunkt?

Har ni hört talas om kristdemokraterna?

Centerpartiet när hajpen har lagt sig

* (Jag kommer i den här serien att behandla partierna i bokstavsordning, och ska försöka att reflektera kring alla partier, både deras styrkor och svagheter, ärligt och konstruktivt, utan vare sig skön- eller svartmålning. Nästa krönika i serien handlar om socialdemokraterna.)

Vi behöver de erfarenheter och insikter som föreningslivet ger

Av , , Bli först att kommentera 3

I onsdagskväll hade jag glädjen att få medverka vid en föreningskväll i folkets hus i Bjurholm för att, efter dragspelsmusik och information från Länsstyrelsen om ansökan av bygdemedel, få reflektera kort kring ”föreningarnas vara eller inte vara” och lyssna på de närvarandes synpunkter.

Det blev mycket att ta med sig och fundera på under bussresan hemåt i snön. För jag tror, och det var mitt budskap när jag talade, att föreningarnas vara eller inte vara i hög grad också är den norrländska landsbygdens vara eller inte vara. Föreningslivets strävanden hänger nära samman med landsbygdens kamp.

Föreningslivet har varit en ryggrad i hela det svenska folkrörelsesamhället. Men de förändringar som pågår när människors livsstilar, vanor och prioriteringar förskjuts, de tekniska villkoren utvecklas och landsbygdens ställning försvagas, påverkar de gamla, ideella verksamheterna på djupet.

Föreningstraditionen har sitt hjärta på landsbygden, och föddes långt före den stora urbaniseringen. Att människor samlats, engagerat och organiserat sig tillsammans kring vissa intressen, projekt eller idéer, har varit en grundåder av livskvalitet, demokrati, kultur och social sammanhållning runt om i landet.

Två fenomen brukar lyftas fram när man söker förklara vad det är som gjort föreningslivet i Sverige speciellt. De demokratiska arbetssätten när beslut fattas och företrädare väljs, och att så väldigt många människor varit medlemmar i en eller flera föreningar.

Självklart har engagemanget hos medlemmar alltid skiftat i intensitet och närvaro. Utan eldsjälarna som tagit på sig större ansvar och lagt ner mer tid än andra, skulle mycket lite ha kommit till stånd. Men en väldigt hög andel av befolkningen har haft erfarenheter av organiserat föreningsliv.

Föreningslivet har varit en grundlig, viktig och lärorik skola i demokratiska processer, debatt, protokollförande, stadgar, budgetarbete, ansvarstagande och beslutsfattande, för generationer invånare.

Mångfalden föreningar har gjort det möjligt för olika intressen, färdigheter, övertygelser och drivkrafter att få komma till praktiskt, konkret uttryck, vilket i sin tur minskat frustration, klyftor och spänningar. Där föreningarna varit livaktiga, har färre människor behövt känna sig utanför och maktlösa. Människor har lärt sig om både rättigheter och plikter, egna möjligheter och samarbete.

Den svenska demokratins framväxt, och den relativa stabiliteten i det svenska samhället, har därför ett samband med just föreningslivets historia.

Föreningslivet har också haft betydelse för välmående, trygghet och social tillit. Det blir en mötesplats som varken är familj eller arbete, utan är något annat, men som bygger på frivillighet, lust och inkludering.

Där föreningslivet är aktivt, blir människor sedda. Det skapas nätverk som fyller en funktion även bortom själva föreningsarbetet, inte minst för människor som av olika skäl är ensamma eller har problem av olika slag, och är i riskzonen för att tappa fotfästet i tillvaron. Föreningarna eldsjälar är också stora själavårdare i samhället.

Även i mötet med nyanlända människor, invandrare och flyktingar, hjälper föreningar till i det tysta och dagliga att skapa sociala kontakter, ge språkövning och minska konfliktytor, vilket i sin tur förbättrar förutsättningarna för utbildning och arbete.

Föreningslivet har varit kulturbärare och kulturarenor i Sverige, för både unga och gamla. Precis som det varit en skola i demokrati, har det också varit en chans till kultur, kreativitet och hantverk för människor som annars kanske inte hade kommit i kontakt med olika skapande verksamheter. Tankarnas, händernas, språkets och konstens bildningsarbete har pågått runt om i landets föreningslokaler.

Gösta Vestlund, bland mycket annat tidigare rektor på Tollare folkhögskola, skrev i sin översikt “Folkuppfostran. Folkupplysning. Folkbildning. Det svenska folkets bildningshistoria – en översikt” (nyutgåva 2010) några fina rader om bland annat studiecirkelns betydelse:

”Den lilla gruppen har sannolikt spelat en betydelsefull roll i alla tider för utbyte av erfarenheter och kunskaper. Konstnärer, författare, filosofer och många andra har kortare eller längre tid sökt vägledning och inspiration i vänners lag. I läseriets dramatiska historia med förbud och förföljelse var likasinnade i närsamhället en stimulans och ett stöd. Den lilla gruppen är en viktig livsform. Där är det lättare att komma till tals, att nyansera och förstå. Den kan därför också vara en god grogrund för demokratin.”

***

Men föreningssverige kan, åtminstone i sina gamla former, stå inför  problematiska år, kanske problematiska decennier framöver. För en förening föds och lever inte av sig självt eller med någon automatik. Vår tid så kallade nånannan-ism, alltså att alla utgår ifrån att det är någon annan, någon uppifrån, någon utifrån, någon vid sidan om, som ska ta tag i situationer, lösa problem, skapa förutsättningar, fungerar inte i föreningsvärlden. Då blir det inget. Föreningar förutsätter ett gemensamt tillsammans.

Engagemanget berikar ens eget liv och ens egen vardag. Men även de perioder när man kanske själv har fokus någon annanstans, måste man ta ett visst ansvar för det gemensamma.

Antalet medlemmar i ideella föreningar har sjunkit de senaste decennierna. Den sammanlagda längden av föreningsengagemang under en människas liv är betydligt kortare än vi tror. Det är inte något som följer genom livet på det sätt man nog ofta föreställer sig folkrörelsernas storhetstid.

Inte alla vill sitta med i styrelser, planera och bära formellt ansvar. I en förening finns många olika roller, en del av mer passiv karaktär. Och medlemstappen sker utan att kostnaderna för den skull minskar för föreningar. Även när det mesta bygger på ideella insatser, kostar det att hålla en föreningsverksamhet vid liv.

Som en av föreningssveriges eldsjälar sa i en intervju för några år sedan, skiljer sig en förening från en service eller en tjänst som man söker upp bara när man behöver det eller känner för det.

En förening förutsätter ett visst mått av kontinuerligt engagemang hos människor, att tillräckligt många ger sig en verksamhets långsiktiga förutsättningar hän, med uthållighet, lojalitet och ett ömsesidigt växeldragande.

Tidigare generationers livsstilar var väl anpassade till föreningarnas behov. Men så är det inte längre. Andra intressen, vanor, umgängesformer och stimulanser tar över. Digitalisering och internet gör att de moderna nätverken och mötesplatserna inte längre behöver vara geografiskt sammanhållna på samma sätt.

Det kanske får till följd att uthålligheten för och beredskapen att gå in i folkrörelsearbete av det gamla slaget minskar. Samtidigt som nya sätt att organisera sig på växer fram, som nya generationer utformar utifrån sin tids förutsättningar. Föreningsandan lever, men formerna ändrar karaktär.

Existerande föreningar, som vill överleva, som är beroende av att människor är kontinuerligt aktiva och som gärna vill se en varierad ålder bland medlemmarna, måste hitta fler och delvis nya sätt för människor att engagera sig. På landsbygden, där existerande föreningar är en sådan viktig del av det levande lokalsamhället, men också vant sig vid sina gamla ramar för verksamheterna, kommer det att skapa övergångsproblem.

Men varje ny generation kommer också att tvingas inse det som tidigare lärde sig: att ingenting går av sig självt, och att det inte är lätt att upprätthålla gemensamma, ideella insatser över tid tillräckligt länge för att något ska hinna utvecklas och mogna.

Om människor kommer och försvinner i alldeles för snabbt takt, dör föreningar. Man måste vara beredd att gå på möten, att ta på sig ideella uppgifter och att möta en mångfald av människor som befinner sig i samma fysiska – eller digitala – rum.

För det är så i föreningar, att där finns alla typer av människor, och inte alla kommer att vara lätta att ha att göra med. Och det gör föreningslivet till en skola även i gemenskap, tolerans, sociala relationer, människokännedom och ömsesidig fördragsamhet.

Vi behöver det svenska föreningslivets erfarenheter och insikter lika mycket på 2000-talet, som vi gjorde på 1900-talet.

Får miljöpartiet en chans till?

Av , , Bli först att kommentera 0

Riksdagspartierna inför valet, del 4: miljöpartiet

***

Ärliga tårar

Det var, tycker jag, ett av de svåraste och mest vemodiga ögonblicken i svensk politik under modern tid.

När rösten brast och tårar bröt fram hos miljöpartiets dåvarande språkrör Åsa Romson, på presskonferensen den 24 november 2015, där regeringen presenterade en lång rad åtgärder för att minska antalet asylsökande till Sverige, och i ett slag lade om den svenska migrationspolitiken från generös till hård, försvann de sista gröna illusionerna om vad det innebär att sitta i en regering, företräda en politisk helhet, kompromissa och välja sina strider.

Det är svårt, skitigt, kaotiskt och otacksamt. Nästan inga banderoller, hashtags eller slagord, och väldigt få enkla fiendebilder,  överlever intakta en hel mandatperiod i högsta ansvarsställning.

Av partiet som, i sitt sätt att utöva politik, aldrig skulle bli som de andra, hade blivit ett parti precis som de andra.

Men för den som läser uttalandena på nytt, var Romson påfallande ärlig och öppen i det hon sade. Hon vittnade om en vånda, sorg och kluvenhet som rimligen borde ha delats av väldigt många, även utanför miljöpartiet, inför den utveckling som migrationsfrågan tagit.

Jag hör till dem som förblir kritisk mot tvärvändningen i migrationspolitiken. Men jag hade varit ännu mycket mer kritisk mot miljöpartiet, som ända sedan sitt grundande, ända sedan det allra första partiprogrammet, har haft ett engagemang för flyktingar och asylsökande, om beslutet att gå med på en kompromiss hade presenterats med stel min, som något självklart, odramatiskt och inte överhuvudtaget emotionellt och moraliskt plågsamt.

Åsa Romson gav, det anser jag fortfarande, en ärlig bild av hur svårt det kan vara, när en del ambitioner inte längre går att upprätthålla i praktisk politik. Och hon gjorde klart att det beslut som fattades skulle få mycket negativa konsekvenser för många människor i utsatta situationer. Att rösten brast, är inte undra på, när hon ställde sig bakom åtgärderna. Vilka endimensionellt ledarideal har ni, som hånskrattade åt det?

De sarkastiska, skadeglada flabb som vällde in från framför allt högern på sociala medier mot Romsons tårar och miljöpartiets kval, och som fortsatt rulla i debatten från dem som vill framställa den tidigare migrationspolitiken som en katastrof, tycker jag har varit extremt osympatiska.

En del av skadeglädjen går att förstå. Miljöpartiet, som haft stora delar av medierna och kulturetablissemanget på sin sida under 30 års tid, och som använt det vindskyddet för att avfärda, nedvärdera och stämpla andra, får leva med att nu äta upp en del av sin egen tidigare självgodhet. Det är fair game.

Även många av oss som, och jag har försökt skriva ärligt om det under vintern, vande oss under några år vid att använda ett moraliskt tolkningsföreträde för att ta genvägar i svåra debatter om migration och integration, får acceptera att det “ges igen” en aning från dem som vi misstänkliggjorde på ett ytligt sätt. Inga klagomål. Vi delade ut, nu får vi ta emot.

Men nu är det istället högern som, i en iver över att ha fått opinionen och initiativet i debatten på sin sida, fastnat i en dryghet och aggressivitet i sina angrepp, som inom en inte allt för snar framtid kommer att tvinga fram självrannsakan på den kanten. Miljöpartiets agerande i samband med ”tvärvändningen” kommer aldrig att framstå i positivt ljus. Men den känslomässiga, nakna reaktion partiet hade, förtjänar ett bättre eftermäle.

***

Rörigt värre

Det var inte i det ögonblicket som partiet visade sin besvärliga regeringsovana och sitt obehag inför att behöva ta ett helhetsansvar.

Miljöpartiets brister som regeringsparti har istället avslöjats i andra sammanhang. När partiet varit nästan osynliga i samband med stora kontroverser (Transportstyrelseskandalen), legat väldigt lågt (debatten om vinsttak), försökt låta som om man trots allt fortfarande befann sig i något slags halvtidsopposition (Gustav Fridolin har en sådan ovana), strulat till personärenden något väldigt (Mehmet Kaplan-kontroversen) och låtit socialdemokraterna få sköta det mesta som inte var bekvämt för miljöpartiet att företräda.

Det är ofrånkomligt att ett parti som sitter i regeringen för första gången har mycket att lära. Med en sådan process måste man ha tålamod. De flesta partier har gått igenom liknande faser. Jag har under de senaste åren ofta hävdat att det är bra för svensk politik att miljöpartiet tvingas ta regeringsansvar och mogna, och att i synnerhet liberaler borde utveckla långsiktiga parlamentariska strategier som inkluderar, inte exkluderar, de gröna.

Men även med den utgångspunkten är det svårt att komma till någon annan slutsats än att miljöpartiets första period vid makten varit ovanligt rörig och turbulent. Det som partiet åstadkommit i klimat- och miljöfrågor, och i försöken att förhandla fram en humanitär hållning till de ensamkommande, väger inte – vare sig för trogna anhängare eller utomstående betraktare – upp antalet misstag som partiet tillåtit sig.

Och av det frihetliga miljöpartiet, med liberala drag, som det talades så mycket om för åtta-tio år sedan, har inte synts särskilt mycket i retoriken.

Det är nästan som om miljöpartiet i växande grad blivit rädd för bollen i regeringsställning, nervösa över att åter hamna i centrum för svåra debatter. Nu smyger man ute vid sidlinjen, och undviker att göra sig spelbar.

***

Välkomna till verkligheten

Det miljöparti som går in i valrörelsen 2018 är ett förvandlat, fårat, härdat, stukat och skamset parti, jämfört med tidigare val.

Den gröna rörelsen har på ett par år åldrats lika mycket som andra gör på flera decennier. Det värker lite överallt, det spritter inte i benen längre, vardagen har blivit rutin, förälskelser har gått över, gamla vänner har flyttat, smutsdisken svämmar över, det råder blixthalka ute, verkligheten jävlas och av ungdomens stora drömmar har blivit vuxenlivets petiga realiteter.

Välkomna till politiken, äntligen är ni framme. Så här ser den ut. Så här har den sett ut hela tiden. Nu kanske ni förstår varför Branting sjukskrev sig redan efter några månader första gången socialdemokraterna hamnade i regering. Så jävla kul är det inte, att traggla på departement.

***

Förvandlingen

Miljöpartiet grundades som en rörelse fylld av stor rädsla.

Redan i punkt tre i det första partiprogrammet 1982 står det så här: “Vår oro för framtiden är stor: Oron över att inte kunna påverka villkoren för vår tillvaro, oron över att mänskligheten tycks vara på väg mot det kollektiva självmordet.”

Och i skriften “Lilla gröna” från 1987, året innan partiet kom in i riksdagen för första gången, skriver miljöpartiet om sitt program för att hejda miljöförstöring och naturresursutarmning, att “25-års perspektivet…är den längsta frist vi kan acceptera, den bortre gränsen för att förverkliga det alltigenom miljövänliga och resursbevarande samhället”.

Den bortre gränsen för att undvika undergången beräknades alltså till 2012.

Om man studerar miljöpartiets olika program genom åren, från det tidiga 1980-talet och fram till i dag, slås man både av hur mycket som har förändrats och hur mycket som nästan blivit mer aktuellt i dag.

Tilltron till regleringar och styrmedel fanns där från början, motståndet mot kärnkraften, insikterna om naturvården betydelse, kopplingen till olika alternativ- och proteströrelser, en längtan efter småskalighet, liksom viljan att stå vid sidan om de traditionella blocken och utanför vänster-höger-skalan.

I somligt har man fått rätt, i annat har man framstått som verklighetsfrämmande.

Steg för steg har partiets ställningstaganden blivit mer anpassade till vad som går att få stöd för utanför den egna, gröna rörelsen. En mycket mer positiv syn på överstatliga åtgärder, inte minst på EU-nivå, har vuxit fram i miljö- och klimatfrågor.

Den stora misstron mot utveckling och materiella mål, har spätts ut med en aning mer framtidsoptimism, teknisk nyfikenhet och ansatser till att börja bejaka marknadsekonomins mekanismer som en hjälp i klimatomställningen. Att välfärd kräver resurser är en insikt som komplicerat partiets tidigare enkelspåriga kritik av tillväxt som fenomen. Och miljöpartiet har urbaniserats, till perspektiv och väljarbas.

Men det finns också områden där partiets idétraditioner fått en helt ny och intressant aktualitet. Den nygamla diskussion om hur relationen i framtiden kommer att se ut mellan arbetsliv, arbetstid och fritid, som väckts till liv av automatisering och digitalisering, med ett nytt intresse för idén om medborgarlön, är ett exempel på en fråga som de gröna är vana att tänka djupare kring och känner sig hemmastadda i.

***

Det blir en rysare

När miljöpartiet kom in i riksdagen första gången 1988, konstaterade senare statsvetarna Mikael Gilljam och Sören Holmberg i studien “Rött. Blått. Grönt. En bok om 1988-års riksdagsval”, befann sig partiets väljare tämligen i mitten (bara något till vänster) av vänster-höger-skalan och längst ut mot “den gröna polen i tillväxt-miljödimensionen”.

Miljön var den enda enskilda sakfråga som gav partiet mandat, tillsammans med väljarnas trötthet vid blockpolitiken och kritik av socialdemokratiska skandaler. 25 procent av mp-väljarna angav att de egentligen föredrog andra partier mer, men valde att ”lägga sin röst på miljöfrågan.”

Miljöpartiet är kanske det av riksdagspartierna som löper störst risk att hamna under fyraprocentsspärren i höstens val. Tålamodet hos omgivningen börjar tryta. Språkrören får det tufft.

Men om partiet lyckas få tillräckligt många väljare att ge dem en ny parlamentarisk chans – som ett tärt parti med sår och brustna illusioner, men också med erfarenhet av politiken när den är som svårast och med företroendekapital i den fortsatt ödesmättade klimatfrågan – kan regeringsåren 2014-2018 visa sig ha varit en prövning in i ett nytt kapitel i partiets utveckling, inte en undergång.

***

Att hålla koll på

Elin Söderberg ser ut att bli toppkandidat till riksdagen i Västerbotten. Men tanke på de konfliktfyllda år som Mp haft här blir det hennes, inte helt enkla, uppgift att ge partiet en regional start.

***

Citatet

”Vi ska komma ihåg att i varje land på jorden finns människor som är engagerade och som väljer att ta ansvar. Byalag, företagsledare, politiker och enskilda människor väljer att vara en del av lösningen. Vi som försöker är aldrig ensamma, vi är tvärtom en del av en växande global rörelse. Ingen av oss är perfekt, men det spelar roll vad vi alla gör. Det goda exemplet har betydelse, i stort som smått.”

Maria Wetterstrand i boken “Den nya gröna vågen. Om mina gröna val och de goda exemplens makt”, 2010.

***

Så ska en tankesmedja heta
De tyska miljöpartisternas tankesmedja heter Heinrich Böll-stiftung.

***

För övrigt

…är det fascinerande att så här 36 år senare läsa två av punkterna i miljöpartiets partiprogram från 1982, under rubriken ”Datateknik”. De ursprungliga miljöpartisterna krävde att datateknik inte skulle få användas för att ”övervaka och kontrollera människors effektivitet eller personliga förhållanden.” Och bara om ”enskilda människor begär det ska uppgifter om dem få föras in i kommersiella dataregister”. Skogsmullar, kom tillbaka, allt är förlåtet!

 

*******************************

Tidigare krönikor i serien:

Vem rusar till repets mittpunkt?

Har ni hört talas om kristdemokraterna?

Centerpartiet när hajpen har lagt sig

* (Jag kommer i den här serien att behandla partierna i bokstavsordning, och ska försöka att reflektera kring alla partier, både deras styrkor och svagheter, ärligt och konstruktivt, utan vare sig skön- eller svartmålning. Nästa krönika i serien publiceras i tisdagens tidning 30/1 och handlar om moderaterna.)

Vem rusar till repets mittpunkt?

Av , , Bli först att kommentera 0

Riksdagspartierna inför valet, del 3: Liberalerna

***

Sökandet

Det är bara en ögonblicksbild, men när Maria Leissner valdes till folkpartiledare i februari 1995, som efterträdare till Bengt Westerberg, lovade hon att ”börja leta efter de delar av själen som vi kanske tappat bort”. Hon lyfte i sitt första tal fram aktiva, fria medborgare, en inriktning på kunskap, principfast utrikespolitik och trovärdig miljöpolitik som viktiga liberala målsättningar.

Vad nytillträdda partiledare väljer att betona återspeglar alltid till viss del de frågor som råkar vara aktuella i dagsdebatten just då. Ändå fastnar jag vid Maria Leissners ärliga ord om att vilja söka en borttappad del av sitt partis själ. Det alltså i ett läge när hon tog över efter Bengt Westerberg.

Vid en tillbakablick i dag, 23 år senare, skulle de flesta nog se mer av ideologisk kontinuitet än av ideologiskt brott i just den övergången.

Men organiserade liberaler har alltid blivit stressade av tanken på att andra skulle förstå och försvara liberalismen bättre, än det parti som gör anspråk på att företräda idétraditionen i praktisk politik. Ständigt råder känslan att något håller på att tappas bort.

Och är det inte interna missnöjen som står i centrum, brukar politiska motståndare gärna bistå med nålstick om att liberalismen skulle förtjäna ett bättre parti än det som bär namnet.

Det är en ofrånkomlig följd av att ideologier – oavsett om det handlar om liberalism, socialism, konservatism eller någon annan idétradition – alltid är mycket större, mer djupgående, spretigare, svårare att tolka och uppburna av långt fler, än en enskild organisation kan vara.

Christian Lindner, ordförande för det tyska liberala partiet FDP, skriver i sin nya bok ”Schattenjahre. Die Rückkehr des politischen Liberalismus.” (”Åren i skugga. Den politiska liberalismens återkomst.”), om FDP:s väg tillbaka till politisk relevans och plats i förbundsdagen efter katastrofvalet 2013, att orsaken till nederlaget för fyra år sedan inte var att FDP uppträtt för liberalt.

Partiet hade tvärtom, anser han, varit för inkonsekvent i sin tillämpning av liberalismen. För intresse- och klientelstyrt. För ängsligt inför skiftningar i opinionen. Han efterlyser istället en ”360 graders-liberalism”. En ideologisk hållning i alla riktningar, som utgår från enskilda människors makt över sina liv och är beredd att i vissa lägen säga bestämt nej till kompromisser.

Men även det omvända kan vara fallet. En politisk rörelse, med pragmatism och problemlösning som prioritet, kan känna ett behov av att ibland få slippa bli föremål för stränga ideologiska renlärighetstest. Längtan efter större handlings- och tolkningsutrymme har fått flera till namnet liberala partier i Europa att utvecklas i andra riktningar.

De flesta demokratiska idétraditioner överlappar, och är intrasslade i, varandra, och hjälper varandra ömsesidigt till klarsyn, självkritik och eftertanke. Vilka av de många trådarna man håller i handen, när 2000-talet tränger sig på med akuta konflikter och frågeställningar, är liberalismens egna?

Ofta förslösar ideologer de stora honnörsorden på debatter med kort livslängd. I andra sammanhang blir perspektiven så övergripande att varje konkretion upplevs som något smutsigt och simpelt.

Samtidigt tror jag att skepsisen inför ideologier också är ett uttryck för att hälsan tiger still. I lugna tider ter sig ideologierna lite löjliga och gapiga, en aning rättshaveristiska. Idéernas djupare betydelse blir uppenbara först när dramatiska målkonflikter uppstår. Då prövas allvar och prioriteringar i liberala övertygelser. Pågår ett sådant skede just nu?

***

Uppgiften

I ett 2000-tal präglat av aggressiva identitetspolitiska rörelser till vänster och höger, nyauktoritära strömningar, främlingsfientlighet, kulturrelativism, protektionism, digitala monopol och integritetskränkande övervakningsekonomi, borde liberaler ha fullt upp med att hålla barrikader som övergivits av många.

Det behövs en ideologi som hävdar att individuella fri- och rättigheter ska gälla alla och överallt, alltså globalt. Oavsett vad olika stater, regimer, utopier, särintressen, religiösa dogmer, klasser, kulturtraditioner eller andra kollektiva strukturer kräver. Som vägrar att låta ändamålen helga medlen.

Även i andra ekonomiska och sociala omvälvningar som kan anas, kommer liberala friheter att få ny relevans. Ställningstagande för det sekulära samhället, i traditionen av upplysning och fritt kunskapssökande. Generell välfärd, kunskapsskola, meritokrati och pålitliga socialförsäkringar, som ett sätt att skapa jämlika livschanser med ett positivt frihetsbegrepp. Ett värn av marknadsekonomi, frihandel, konkurrens, privata alternativ och äganderätt.

Men uppfattar väljarna att sådana konflikter har något särskilt med det politiska partiet ”liberalerna” att göra?

Den sociala marknadsekonomin är ju trots allt allmängods. Kring demokrati och mänskliga rättigheter kan många samlas. Och det som på senare år ofta kallats för den liberala demokratin har många att tacka för sin existens och fortlevnad. Inklusive även en del vänstersocialister och högerkonservativa, som i vissa lägen kan vara först ute och se hot tidigare än många liberaler gör. Även 68-vänstern rymde inslag av viktiga liberala frigörelser.

Liberalismens styrka går inte att avläsa i opinionsmätningars staplar.

***

Dilemmat

Människors uppbackning av liberala idéer har alltid varit starkare än deras vilja att rösta på partier med liberala beteckningar. De flesta som kallar sig liberaler i debatten saknar partitillhörighet och ser sin liberalism spridd på olika rörelser. Ändå går det inte att tänka bort partilandskapet ur bilden.

Behövs det ett stort och inflytelserikt parti som kallar sig liberalt för att det liberala samhället ska kunna värnas? Det är den fråga som folkpartiet genom åren velat få tillräckligt många väljare att besvara med ja. Och det har visat sig vara lättare sagt än gjort.

Under Jan Björklunds ledning har de svenska partiliberalerna rest sig, sagt nej och lämnat förhandlingar vid flera tillfällen, när det gällt både energipolitik och försvarspolitik. I skolfrågor och utrikesfrågor, eller i debatten om hedersförtrycket, kan ingen invända mot tydligheten.

Men det är inte alltid enkelt att se ett klart ideologiskt mönster i vad som får liberalerna att säga definitivt nej eller definitivt ja ibland, och säga kanske, måhända, möjligen ibland. Och det är inte säker att liberalernas ledning tycker att det är något större problem.

Och så står det liberala partiet där igen, slitet mellan två instinkter: Den ideologiska kompassen anses vara det som ger partiet existensberättigande. Men de ideologiska högtidsorden, en aning ovanifrån, uppfattas också emellanåt stå i vägen för en pragmatisk anpassning till vad stora väljargrupper efterlyser.

Ett dilemmat uppstår också när liberalismen, eller socialliberalismen, beskrivs som allmän konsensus i ett samhälle, som en garant för stabilitet i det bestående.

Om en ideologi redan är dominerande på de flesta områden, lockar den förstås inte till engagemang. Få offrar kraft på att springa fram och dra ännu hårdare i repets mittpunkt, för att hålla det still i rädsla för förändringar.

Kanske förändras det, när extrema, antiliberala rörelser börjar få ökad politisk makt. Kanske kommer i det läget behovet även av organiserade liberaler, om än spridda på flera partier och med skiftande syn på vad liberalism innebär, att upplevas som akut på nytt, med återverkningar på partilandskap och parlamentariska styrkeförhållanden.

Men historien visar, att kluvenheten alltid funnits där, för partier som ser sina rötter i idéer snarare än gruppintressen. När liberalerna nu söker väljarnas förtroende med nytt namn, aktualiseras den spänningen mellan partiets rubrik och partiets innehåll. Förmår de att vända det till en fördel den här gången?

***

Det är alltid 1985

På sätt och vis är det med partiliberaler lite som med Björklövenfans. Innerst inne betraktar de fortfarande sina lag som regerande mästare, och allt som hänt sedan 1985 respektive 1987 som olyckliga omständigheter, missförstånd och fulspel från motståndarnas sida.

Inget politiskt parti har som folkpartiet varit uppfyllt av förhoppningen att om väljarna bara får höra argumenten på nytt, då kommer nästa val att bli en succé.

Ändå har liberalerna aldrig varit riktigt nära att nå högst. Jag tror att det skulle vara en lätt besvikelse för många folkpartister om man påpekade att det bästa resultat Bertil Ohlin någonsin uppnådde var 24,4 procent, i andrakammarvalet 1952, och att den mytomspunna Westerbergeffekten 1985 räckte till…14,2 procent. Avtrycken på dagordningen var större än väljarstödet.

Och inget av de valen ledde till regeringsskifte – 1952 räddade bondeförbundet socialdemokratin kvar vid makten genom fortsatt koalition.

Liberala samlingspartiet fick visserligen hela 40,2 procent i andrakammarvalet 1911, och Karl Staaff kunde bilda sin andra regering (där Axel Schotte, som senare skulle bli landshövding för Västerbottens län och dö på sin post i Umeå en sommardag 1923, var socialpolitiskt inflytelserik civilminister). Men 1911 var Sverige ännu inte en demokrati med allmän och lika rösträtt.

***

En att hålla koll på

Sedan Birgitta Ohlsson gett upp försöken att bli partiledare talar många om partistyrelseledamoten Gulan Avci som efterträdare till Jan Björklund.

***

Citatet

I sitt sista anförande som ordförande för folkpartiet avslutade Bertil Ohlin, läser jag i Sven-Erik Larssons Ohlin-biografi, med några ord om liberalismens framtid:

“I vårt folks politiska och kulturella liv är den liberala tanken oumbärlig. Rätt utformad enligt varje tids krav blir den en bärande grund för ett bättre samhälle med vidgade insatser utöver gränserna.”

***

Kulturell street cred

Selma Lagerlöf var inte bara liberal, utan också betalande medlem i folkpartiet.

Ola Nordebo

*******************************

Tidigare krönikor i serien:

Har ni hört talas om kristdemokraterna?

Centerpartiet när hajpen har lagt sig

* (Jag kommer i den här serien att behandla partierna i bokstavsordning, och ska försöka att reflektera kring alla partier, både deras styrkor och svagheter, ärligt och konstruktivt, utan vare sig skön- eller svartmålning. Nästa krönika i serien publiceras i fredagens tidning 26/1 och handlar om miljöpartiet.)

Har ni hört talas om kristdemokraterna?

Av , , Bli först att kommentera 0

Krönikeserie: riksdagspartierna inför valet, del 2: Kristdemokraterna

***

Det borde gå bra:

Nej, vänta, frågan i rubriken är inte avsedd att vara ironisk eller nedlåtande. Få saker i det svenska partilandskapet är, vid en hastig blick, så ologiska som det fortsatt extremt låga stödet i opinionen för Ebba Busch Thors kristdemokrater. Det är något som inte stämmer.

Förutsättningarna för ett svenskt, modernt kristdemokratiskt parti att vinna uppslutning, att bli en lockande samlingspunkt för flera av samtidsdebattens olika strömningar, borde vara bättre än på mycket länge.

Konservatismen står, som idérörelse på frammarsch och som allt mer efterfrågad utgångspunkt för praktisk politik, i centrum som sällan förr. Den lockar, på sociala medier och i samtal på gatan, både unga fritänkare och knarriga gummor och gubbar – en underskattad koalition. Gnisslande garderobsdörrar står vidöppna, och ut stormar konservativa själar. Äntligen känner de modet att ropa: Här är vi, och det är vi stolta över! Fler väntar på att kika fram.

Inom västvärldens högre utbildning – i konflikter där den fria tanken och bildningstraditioner står på spel – är det i dag ofta de konservativa som rakt på sak utmanar maktens befallningar, nätverk och resurser. Medan lugna, försiktiga, modererande liberaler inte riktigt hänger med i svängarna och därför framstår som en aning irrelevanta och naiva.

Det är ofta konservativa som vägrar inrätta sig i leden, och som, paradoxalt nog ibland i allians med klassiska marxister, försvarar liberala grundprinciper mot ett pågående identitetspolitiskt vänsterhaveri.

Åtminstone är det en bild som börjar få fäste. Och den är uppenbarligen tilltalande för många som söker fristående alternativ till vad de upplever vara förljugna maktstrukturer inom politik, akademi, medier och kulturliv.

Kraven på en professionalisering av institutioner och offentligt finansierade verksamheter, framförs ofta först av konservativa debattörer. Från dem kommer uppmaningarna att inte låta beslutsrum ockuperas av små, intoleranta aktivistgrupper, Då nickar även många liberaler och socialdemokrater instämmande, ibland i hemlighet.

Dessutom har attityderna till religion och andlighet, människans djup inuti förnuft och rationalitet, förändrats radikalt de senaste åren, på ett sätt som rimligen brutit ner en del tabun som funnits kring ett parti med en religion i sitt officiella namn.

Och intresset för gemenskaper och rötter, tillhörighet och traditioner, förvaltarskap och normer som något positivt, har blivit politiskt korrekt efter att länge betraktats som något suspekt.

Det gör att en kristdemokratisk konservatism också kan locka dem som fruktar den kollektivistiska vänstern, men samtidigt inte tror på liberalismens individualistiska, universella, kosmopolitiska utgångspunkter (för den som undrar, är det senare tre grundstenar i min liberala övertygelse).

Det finns ytterligare en punkt att ta upp, som borde tala till de svenska kristdemokraternas fördel, och det svider lite:

När kristdemokraternas dåvarande ledare Göran Hägglund i Almedalen 2009 använde begreppet ”verklighetens folk” som en kontrast till elitister på liberala ledarsidor och socialistiska kultursidor, fick han mycket skäll, och stämplades som det ena och andra.

Jag, som både var och är en del av det åsiktsetablissemang Hägglund angrep, tyckte visserligen att uttrycket hade ett relevant, maktkritiskt anslag, men betecknade det också som ”suspekt” och ytligt.

I efterhand är det bara för många av oss att erkänna: Allt mer av samhällsdebatten förs i dag med anslag som påminner om Hägglunds Almedalstal, med en önskan från nästan allas sida att uppfattas som en rotad del av det Hägglund syftade på. Man kan tvista om ordvalet, men han satte fingret på något som de flesta erkänner är relevant att diskutera.

***

Men det går uselt 

Så med allt detta sagt, och även om sambandet mellan idédebatter, stämningsskiften och enskilda partiers väljarstöd är komplext: Hur kan det komma sig att kristdemokraterna fortsätter få så usla resultat i mätning efter mätning?

Till skillnad från stora, maktbärande konservativa partier ute i Europa, kan Kd genom sin litenhet spela rollen som outsider, och därmed lättare haka på uppror mot etablissemangen, men krydda profilen med dokumenterad regeringsvana och sakpolitisk kompetens. Ändå ignorerar väljarna partiet nästan totalt mellan valen.

 

*** 

Varför?

En förklaring kan ju vara att kristdemokraterna är präglat av att ha formats i mitten av 1960-talet som en rörelse i konflikt med den tidsanda som då började ta sig uttryck inom skola, högre utbildning, reformer och populärkultur, och ända sedan dess fått dras med ryktet om att stå för något förlegat. Kanske är man så vana att behöva distansera sig från gamla ställningstaganden, att man inte förstår hur man ska agera, när partiet tycks ha tidsandan på sin sida?

När jag försökte analysera kristdemokraterna i mitten av förra mandatperioden kallade jag dem för ett av riksdagens mest svårbedömda partier.

Så här skrev jag då:

”I ena stunden visar de ett viktigt och trovärdigt socialt engagemang i exempelvis asyl- och flyktingfrågor och agerar det samvete en regering behöver. I nästa stund flippar det ur i gammeldags, fördomsfull, intolerant moralism från förr, som i synen på homosexuella.

I ena stunden uppvisar det ett praktisk sinnelag i vardagsnära social- och vårdpolitik, för omsorg och valfrihet, för att i nästa stund försöka lansera stora idé- och kulturstrider (”verklighetens folk”) som det inte gör något av, inte följer upp i praktisk politik eller fördjupar. (…)

Det skiftar på ett för väljarna förvirrande sätt mellan medkännande socialkonservatism, dogmatisk värdekonservatism och vad som kallats Reaganinspirerad höger. Det finns ingen röd tråd, och de som gillar en tendens stötts bort av de andra, och tvärtom.”

Det sista känns relevant fortfarande när man söker orsaker till Kd:s problem. Klichébilden av Kd är inte så intressant. Men de som lockas av en dimension i partiets profil, avskräcks ofta av andra. Det mönstret går igen.

En del har förstås hänt de senaste sex åren, i partiets prioriteringar. Men när interndebatten förts, har det skapat sår. Innan Ebba Busch Thor tog över hörde hon till Göran Hägglunds uttalade kritiker. Motsättningarna om partiets väg var ganska hårda. Sådana konflikter lämnar spår och kan försämra möjligheterna att mobilisera stöd i en valrörelse

Ledningen har också slirat en aning om hur och var man som kristdemokrati drar gränsen mot yttre högern, nationalism och främlingsfientlighet. För inte så få konservativa, kan det vara problematiskt om inte också den gränsen dras tillräckligt tydligt.

I de kristdemokratiska kärntrupperna finns ofta ett djupt engagemang för exempelvis flyktingar och familjeåterförening. Men det är inget som står högt i kurs hos den höger som sätter mycket av dagordningen. Uppfattas Kd som ett konservativt parti av de som bär upp konservatismens återkomst? Även mellan konservativa står strid om identitet, mångfald, gränser. Ju närmare man kommer en tidsanda, desto mer löses den upp och blir komplex.

Kanske är dilemmat att Kd istället för att samla samtidens olika konservativa strömningar, misslyckats med att locka en enda av dem? Ebba Busch Thor har ett både tacksamt och katastrofalt utgångsläge när hon går in i valrörelsen och ska förklara vad kristdemokraterna står och inte står för i dag.

***

En att hålla koll på

För den som undrar hur en ung, kaxig, polemisk kristdemokratisk konservatism, som inte ber om ursäkt, låter på sociala medier kan det vara värt att följa Evin Badrniya, andre vice ordförande för KDU Stockholm, på Twitter. En typisk tweet från henne de senaste dagarna:

”Förstår inte folk som är konservativa men inte vågar kalla sig det. Det är en förträfflig ideologi med många bravader. Säger stolt att jag är konservativ och skäms 0% över det. Fler borde göra det!”.

***

Grundaren och gripenheten

Lewi Pethrus predikan om gripenhetens tårar finns på YouTube, och är värd en stund. Pethrus, kristdemokraternas grundare, stod, som läsvärde Joel Halldorf skrivit, ”mitt i det svenska 1900-talet”, mitt i en ofta bortglömd folkrörelse. Även som Pethrus talade, med gripen stämma – ”tårarna talar ett språk som är starkare än ord” – lät det i folkhemmet, när det moderna Sverige växte fram. Några ord ur predikan:

”Tårar är en ingrediens som ingår i mänskolivet. Det brukar vara så att den första tiden av livet, ger människan tillkänna sina behov, hon uttrycker sina önskningar med tårar. Hon gråter. När man kommer till slutet av livet, då man har slutat att gråta själv, om det är som det ska vara, så är det andra som gråter. Även däremellan så har tårarna sin plats, i människolivet. I allmänhet är det i samband med sorg. Men man kan fälla tårar också av glädje. Men i det här fallet som aposteln Paulus talar om här, det tror jag är en tredje slags tårar. Det är gripenhetens tårar.”

*** 

För övrigt…

…vore det coolt om Kd skulle lyckas bjuda in Angela Merkel som gästtalare på ett valmöte, partikamrater emellan…

 

*******************************”

Tidigare krönikor i serien:

Centerpartiet när hajpen har lagt sig

* (Jag kommer i den här serien att behandla partierna i bokstavsordning, och ska försöka att reflektera kring alla partier, både deras styrkor och svagheter, ärligt och konstruktivt, utan vare sig skön- eller svartmålning. Nästa krönika i serien publiceras torsdag 25/1 och handlar om liberalerna.)

Ragnhild Sandström: västerbottning och liberal föregångare

Av , , Bli först att kommentera 1

Ragnhild Sandström rökte Chesterfield, läste gärna om vikingatiden och ansåg att västerbottniska var det enda språk hon kunde tala flytande. Det berättade hon i en stor intervju 1956 med Svenska Dagbladets journalist Marianne Höök, som porträtterade den norrländska riksdagsprofilen under rubriken: ”Matrona med vett och esprit”.

Som en färgklick, utan rädsla för auktoriteter, ”ett besvärligt fruntimmer” med ett ”beskt tillrättavisande ord åt sina medsystrar och en oförvillad blick på mannens skröpligheter”, beskrev Höök bilden av Sandström, och återgav den talande, dräpande Sandström-repliken: ”På bussen hemma i Teg, där är vi inte kvinna eller man, inte jude eller grek. Där är vi alla trafikanter.”

Sandström (1901-1960), var ett liberalt namn som ingav respekt, både hos anhängare och motståndare, hos politiska kollegor och allmänhet, i mitten av 1900-talet. Känd för stridbarhet, rakhet, kunnighet, intellektuell bredd och integritet – som riksdagsledamot och som skribent i bland annat VK och Expressen – men ändå omtyckt även av motståndare och med en vänlig, hjälpsam generositet mot medmänniskor.

Hans Lindblad har i sin biografi om Sven Wedén beskrivit hur Sandström i sina grå och bruna vardagskläder, med lågskor, ”påminde en aning om både Golda Meir och en till åren kommen Selma Lagerlöf”.

I en av de två artiklar om Ragnhild Sandström som Mikael Wikner skrev i VK förra året, minns Ulla Orring hur snabb i repliken, rolig, humoristisk och varm, hon var.

Ändå var det långt ifrån givet att Sandström skulle bli politiker.

***

Mot slutet av sitt liv, på sommaren 1960, ett halvår före sin död, berättade Ragnhild Sandström i ett brev till Sven Wedén, att hon skulle anordna en ”sen dammiddag” nästa dag. Och så tillade hon: ”…banne mig, jag har laddat upp i spritskåpet.”

Wedén kunde säkert se det spjuveraktiga leendet mellan raderna. Det var ju ett lite känsligt ämne på den tiden, det där med drickat, i det frisinnade län som Ragnhild Sandström kom ifrån. En västerbottnisk riksdagsledamot för folkpartiet som inte var nykterist? Crazy times i norr!

Kritiska frågor om det hade faktiskt ställts när Ragnhild Sandström, född i Umeå i början av seklet, blev liberal kandidat för första gången i samband med andrakammarvalet 1944. Det knorrades.

Men Sandström var 43 år gammal vid det laget, självständig, framgångsrik och oberoende. En fri tänkare och debattör, vid sidan om de etablerade, partipolitiska skyttegravarna.

Med en modern terminologi skulle man kanske säga att hon struntade i vad som var politiskt korrekt för dagen och i olika miljöer. Hon sa vad hon tyckte och tänkte utan att stressa upp sig inför mothugg.

Hennes mustiga, ibland småfräcka språk kom till underhållande uttryck i både tal och skrift, och hennes förmåga att berätta historier med glimten i ögat var välkänd. Hon hade det man brukar kalla karisma.

Efter många år som folkskollärarinna i Överboda och på Teg, inflytelserik lokal pedagog i hembygdsundervisningen och populär journalist på VK sedan flera decennier, hade hon i mitten av 1940-talet en så stark ställning i Västerbotten, att även andra partier hoppades kunna värva länsprofilen. Från högerpartiet hade hon fått en direkt fråga, redan innan det att folkpartiet hörde av sig. I något sammanhang nämns även att socialdemokraterna funderat på henne som en tänkbar kandidat.

Det var inte hon som sökte sig till politiken så mycket som det var politiken som kontaktade henne. Det hjälpte henne att behålla sitt kritiska oberoende genom livet.

***

Hon valde, efter visst övervägande, att engagera sig liberalt, och väckte stor uppståndelse på sina lokala valmöten den hösten.

Till ett av dem, det som hölls i Hantverkarhuset i Umeå fredagen den 8 september 1944, inför stor publik, hade Kerstin Hesselgren – som 1922 blivit en av Sveriges första kvinnliga riksdagsledamöter – rest upp för att närvara.

Sandströms tal om kvinnosaksfrågan i Sverige, och den utveckling som ägt rum från 1800-talet och framåt, med en maning till kvinnor att fortsätta arbetet, vann bifall. ”Rösträttsrörelsen kämpar och pionjärer”, sade Sandström, ”hade rösträtten som ett fixerat mål. Kanske drömde de om att alla frågor av betydelse för kvinnorna skulle lösa sig av sig själva, när kvinnan fått rösträtt. Vi vet, att det inte blev så.”

Några dagar senare höll hon ungefär samma tal i Robertsfors, med varmt mottagande.

Sandström tog plats som Västerbottens första kvinnliga riksdagsledamot. Men som riksdagsledamot var hon sedan alltid noga med att understryka att hon representerade sina väljare i Västerbotten, inte sitt kön. Hon vill inte låta sig förminskas.

Hon skaffade sig snabbt en stark ställning och gjorde insatser på många områden.

Kommunikationsfrågor (ofta med Norrlandsfokus) och skolpolitik hörde till det som låg henne varmt om hjärtat. Insatsen som statsrevisor gav henne uppmärksamhet. Hon försvarade hårt offentlighetsprincipen och hade en framträdande roll i så skilda sammanhang som änkepensionsdebatten, abortfrågan, bostadspolitiken (där hon betonade vikten av att stimulera sparande), socialförsäkringsdiskussioner, kvacksalveriutredningen, kampanjen för högertrafik, försvarspolitiken, systembolaget och det nordiska samarbetet. I sin granskning av statliga bolag var hon hård.

I efterhand framstår hon i sin politiska gärning som väldigt modern.

1956 nämndes hon som tänkbar landshövding i Västerbotten, när en efterträdare till Elof Lindberg söktes, men socialdemokraterna sade nej.

***

I VK började hon skriva redan på 1920-talet, och blev senare mycket omtyckt som signaturen Voilà under vinjetten ”Vi på landet”. I de spalterna bjöd hon på skarpa, roande betraktelser om högt och lågt, politik, ekonomi, kultur och vardagsliv.

Som när hon 1955 kritiserade riksdagsmannen Axel Rubbestad och raljerade över hans inställning, som hon beskrev den, att ”vi här i Sverige ska vara oss själva nog, inte skicka pengar till utlandet för att hjälpa andra människor och helst inte bry oss om hur folk har det utanför gränserna”.

Eller som när hon i en ironisk betraktelse samma år över tågförseningar konstaterade: ”Bland de kartlagda felen, d.v.s. orsakerna till förseningar, finner man inte bara ”kontaktledningsfel”, ”strömlöshet”, ”bromsfel” och dylikt, utan även ”resandes av- eller påstigning”. Det där sista felet borde ju kunna avhjälpas lättare än strömlöshet och kontaktfel. om resande läte bli att stiga av och på stup i ett”.

Men hon kunde också skriva längre, djupgående essäer om stora idéstrider. Som artikeln i VK på sommaren 1948 om den industriella ekonomin och den europeiska samtidsdebatten, där hon, bland annat i polemik med Ernst Wigforss, gick till hårt angrepp på marxism och kollektivism, och försvarade liberalismens betydelse för att ”säkra medborgarnas personliga frihet, människovärdiga tillvaro och möjlighet till medansvar”.

Hon var inte rädd för att ta i.

***

När hon, bara 59 år gammal, dog av hjärtattack i sin riksdagsbänk mitt under en debatt december 1960 – hon hade varit sjuk länge och redan bestämt sig för att lämna riksdagen vid nästa val – talade många, över partigränserna, om vilken förlust det var för svensk politik.

VK beskrev hur hon tidigt hade läst och skrivit sig fri från ”fördomar, trångsyn och förutfattade meningar. Därför mötte hon politiken friare och personligt självständigare än många andra.”

I socialdemokratiska VF:s minnesord över Ragnhild Sandström stod det: ”Även en politisk skribent, som ofta haft anledning att polemisera med fru Sandström och ibland kritiserat hennes synpunkter och meningar, känner djupt vemod vid hennes allt för hastiga bortgång. Hon var en färgstark personlighet och en politisk fäktare av påtaglig resning.”

Gösta Skoglund talade om hennes ”självständiga och kritiska synpunkter”, rörliga intellekt och förmåga att berika ”den offentliga debatten med nya och friska frågeställningar. Bertil Ohlin betonade också i sin kommentar hennes respekt för fakta och hur hennes verksamhet i pressen höll hög kvalitet och var av stor betydelse. Sigrid Rudehed mindes en ”märklig levnadsbana och en betydelsefull livsgärning”, och sade att för Sandström hade falskhet varit ”ett okänt begrepp”.

Ragnhild Sandström, det var en västerbottning om vilken det borde göras film och skrivas böcker.

**************

Några fler krönikor där Sandström nämns:

Umeå, maj 1947, rallarnävar och vårblomster

Ett Västerbotten passerar revy

När ljuset faller vid sidan om

Centerpartiet när hajpen lagt sig

Av , , Bli först att kommentera 0

Krönikeserie: riksdagspartierna inför valet, del 1: Centerpartiet

***

Dilemmat:

De följer värmen och ljuset, brukar dyka upp som prickar i horisonten ganska tidigt, långsamt bli fler, sväva in som ett bud om våren. Till slut är markerna fulla av dem, och några bjuder spektakulära danser på fälten, så att alla ser att de är där.

Centerpartiet har under flera år varit ett populärt stopp för lättrörliga flyttfåglar, i debatten och på sociala medier. En period lockade partiet framför allt offentliga sympatisörer från socialdemokratins sfär. Det senaste året har det mest varit besvikna moderater och frustrerade liberaler som satt sitt hopp till Annie Lööf och de andra.

Med tiden har sällskapet blivit stort, brokigt och glatt i hågen.

På centerpartiet har det gått tämligen lätt för relativt många att projicera ganska skiftande förväntningar.

När det varit som värst – för det finns en tillfällig popularitet och dragningskraft som på sikt gör mer skada än nytta för ett politiskt parti – har centerpartiet riskerat att bli det nya miljöpartiet: Det vill säga det säkra, allmänt tolererade alternativet att nämna för alla som vill slippa jobbiga följdfrågor vid fikabordet, arga blickar på kulturpremiären och elaka stämplar i tidningarna.

Opinionssiffrorna sköt också mycket riktigt i höjden under en period förra året. Och skiftet från skälliskäll till hyllihyll gick snabbt. Från en elak, okunnig och trött rad om Annie Lööf i Göran Sonnevis senaste diktsamling, i den jargong vänstern tidigare brukade avfärda centerledaren, till beröm förra sommaren från självaste Jonas Gardell på Twitter (som då angav asylfrågan som ”en anledning till att jag överväger att ge C min röst 2018”).

Plötsligt var centerpartiet inte det nyliberala spöke som gav vänsterskribenter deras dagliga blodstörtning, utan det stora, sista hoppet, och under ett par månader så rätt något kunde bli.

Men, som Bilbo varnade Frodo: Det är i just sådana stunder, min vän, som du måste vara extra försiktig.

Eller som Cornelis lär har sagt, och som miljöpartiet, en numera ganska övergiven och baktalad häckningsplats, kan intyga: akta er för succé, akta er för succé, då är man torsk.

För med flyttfåglar är det ju så, att de kommer och går med årstiderna. Det är trevligt och hedrande – rentav berikande och inspirerande – att ha dem på besök. Men när mörkret och kylan kommer smygande, tackar vanligtvis de flesta för sällskapet och drar vidare.

På dem går det inte – och det är ingens fel, sommarens minnen består – att bygga långsiktig profil, bärande verksamheter eller ett program som står pall en hel, krånglig mandatperiod.

Det breda, spretiga stöd som lyfte centerpartiet i mätningarna under förra året är lättare att hålla ihop på Facebook, än det blir att hålla ihop efter raden av kompromisser i en eventuell regeringskoalition. Det finns i partiorganisationen ännu traumatiska minnen av stämningsläget när Thorbjörn Fälldin tvingades backa från sina kärnkraftslöften efter valet 1976.

Och centerpartiet råkade ut för ödet att toppa för tidigt, med ett år kvar till valet, och därmed tvingas diskutera varför tidigare höga opinionsiffror sjunker, istället för varför tidigare låga siffror börjat stiga.

***

Möjligheterna:

Det som ändå talar till centerpartiets fördel, är att många av de liberalt sinnade som sökt sig till partiet, har gjort det i ganska djup uppskattning av en politisk rörelse som vågat trotsa trenden av nationalism, nykonservatism och krav på radikalt skärpt asylpolitik.

Att centerpartiet, utan att be om ursäkt, bejakat rollen som irritationsobjektet nummer ett för den höger som utan uppehåll anklagar den tidigare, generösare migrationspolitiken för snart sagt varje samhällsproblem, har varit ett liberalt eldprov.

C har sannolikt majoriteten emot sig, men har visat sig vara ideologiskt medvetet, berett att ta en principfajt, på ett sätt som åtminstone många liberaler tidigare inte riktigt vågat tro på. Kanske en viss lojalitet redan hunnit växa fram hos de nya anhängarna? För ett mindre parti, som inte behöver försöka bli störst, kan det räcka till valsuccé, att inge respekt hos en del av samtidens politiskt hemlösa.

***

Fundamentet

Årets val kommer att domineras av migration och integration. Men på ett sätt som – vilken överraskning – redan tenderar att bli storstadscentrerat. Bortglömda under ytan finns andra spänningar, orosmoment och konflikter som på sikt är nog så viktiga att motverka, om sammanhållning och stabilitet i samhället ska kunna bevaras.

Klimatomställningen är ett exempel. Landsbygdens framtid, med små kämpande kommuner, är ett annat.

Och det är i de frågorna – miljön och landsbygden – som centerpartiet, trots allt, fortfarande måste vinna väljares förtroende med hyfsat liberala lösningar.

Framför allt Sverige bortom storstäderna är ett ämne som har större betydelse, än vad riksmediernas centralredaktioner vill acceptera. Den senaste tidens debatt om de små kommunernas situation i Västerbotten – med både positiva exempel och deppiga prognoser – är en bra utgångspunkt. Men det har blivit svårare för landsbygdspolitiker i alla partier. Regionalpolitiken är mångfacetterad, men otacksam. Att enbart titta på gamla tiders jord- och skogsbruk räcker inte.

För centerpartiets del handlar det om att gå till val på en kombination av nya idéer för regionalpolitiken – exempelvis inom skatteområdet – och en betoning av företagandets, de privata investeringarnas, invandringens och klimatomställningens betydelse för en levande landsbygd. Generella förutsättningar, snarare än specifika stöd.

Att det är Annie Lööf som möter Po Tidholm i den ekonomiska debatten om landsbygden, känns också logiskt. I den konflikten – mellan ett mer marknadsliberalt perspektiv och ett mer socialistiskt – måste centerledaren övertyga, för att partiet ska behålla sitt fundament.

Ganska snart kommer C att åter bestå av det som återstår när de trendkänsliga blåst bort i motvind. Det är då det avslöjas hur man skött sina kärnämnen, och lyckats formulera en praktisk och trovärdig miljö- och landsbygdsliberalism bortom hajpen.

***

En att hålla koll på

Kommunalråd har en tung ställning i C. Madelaine Jakobsson i Nordmaling har haft en relativt framgångsrik mandatperiod. Många i partiet lär snegla på den lokala valrörelsen där.

***

För övrigt…

…borde centerpartiet och liberalerna slås ihop, och ett första steg kunde ha varit en valteknisk samverkan i riksdagsvalet.

***
Citatet.

”Antingen så har man grus, eller så har man inte grus.”
Klassiskt yttrande av Thorbjörn Fälldin i den legendariska debatten mot Olof Palme 1976. Palme briljerade i retorikens högre skola, men jordnäre Fälldin vann tv-tittarnas förtroende.

***

Episk

Fälldins pipa. Återigen kultförklarad efter SVT:s sevärda dokumentär nyligen.

 

*******************************”

 

* (Jag kommer i den här serien att behandla partierna i bokstavsordning, och ska försöka att reflektera kring alla partier, både deras styrkor och svagheter, ärligt och konstruktivt, utan vare sig skön- eller svartmålning. Nästa krönika i serien publiceras måndag 22/1 och handlar om kristdemokraterna.)

När ljuset faller vid sidan om

Av , , Bli först att kommentera 1

Plötsligt faller ljuset vid sidan om, och man upptäcker något man nästan hade glömt, eller i stressen försummat att ägna en blick och en tanke. Känsla av lättnad, kanske lugn, sprider sig. Just ja, det där finns ju också i världen, hon eller han som återställer sans, seriositet, leende, perspektiv.

En av mina favoritböcker i genren politisk journalistik är Anders Isakssons ”Ebbe. Mannen som blev en affär”, från 2007. Jag plockade fram den ur bokhyllan häromveckan, som ett slags påminnelse inför valåret, om att det ofta är förlopp bakom kulisserna som senare får symbolisera ett tidsskede.

Det har hänt då och då de senaste åren att jag funderat på vad just Anders Isaksson, en saknad journalist och iakttagare, skulle ha skrivit i olika ämnen. Vilka infallsvinklar hade han prioriterat, vilka illusioner hade han avslöjat, vilka sammanhang hade han belyst, vilket hyckleri hade han blottlagt?

Även om Isaksson var väldigt hyllad, är han nog något av en skymundan-influens i dag. En som påverkat många av oss mer än de kan förstå som aldrig läst honom. Det finns många sådana skymundan-influenser, som verkar på låg värme, men över lång tid.

Birgitta Trotzig skrev i något sammanhang om poeten Ingemar Leckius, att han hade lyckan att få vara i fred för den stora uppmärksamheten. Det är insiktsfullt. Även tankeleken, vad hade en viss person sagt om just vår tid, kan ibland vara givande. Trots att de säkra svaren uteblir.

Det händer att jag grunnar på vilka frågor exempelvis Ragnhild Sandström skulle ha drivit i dag. Vad som skulle ha kunnat locka henne till ett politiskt engagemang i vår tid. Vad Astrid Väring skulle ha skrivit om identitet, ursprung och värderingar om hon greppat pennan nu. Hur Eyvind Johnson skulle ha rotat i kulturhistorien för att skildra situationen i dagens Europa. Om Adolf Hedin hade suttit som halvvilde i riksdagen på 2010-talet, och stått som folktribun på nätet, hur hade han formulerat sina förväntningar?

***

Men ännu oftare, funderar jag på hur många kloka, kunniga, briljanta människor i tidigare epoker, det funnits. De som aldrig hade en möjligt att göra sig hörda bortanför den egna kretsen, eller fick chansen att samla sina tankegångar systematiskt. Inte ens via folkrörelser och folkbildning.

Därför att de saknade plattformar att nå ut till andra via. Därför att de inte hörde till dem som nådde makt, kände rätt personer, inte fick det offentliga genombrottet, aldrig den stimulans i form av bekräftelser och nyfikenhet som ibland bara finns att hitta bortom och utanför de egna miljöerna.

Så det stannade vid det muntliga, eller vid enskilda ögonblick i lokaltidningen, som sedan kunde sparas för resten av livet, som en aning om den svårtillgängliga offentligheten. De förblev vardagsarbetets, fikabordens, köksbordens och föreningslivets lokala hemligheter och auktoriteter, långt från makten.

Historien om forna tiders politiska debatter, intellektuella liv och kulturella gärningar kommer aldrig att skrivas fullständigt, därför att mycket inte registrerades eller skildrades.

Vi kan ana dem när vi frågar dem som ännu är i livet och minns. Men det mesta har gått förlorat. Hur samtalen egentligen löpte, när ingen hade ett intresse av att lyfta fram dem i stora manifestationer. När ingen ville tolka dem konstnärligt därför att det inte passade in i en önskad stereotyp. När ingen med makt fanns där för att vittna.

På den punkten lever vi i en frigörelsens epok. Om vi är beredda att stå emot våra sämsta instinkter och i stället vårda och uppmuntra de många rösternas frihet.

De man verkligen respekterar för insikter, substans och integritet, för förmågan att se det väsentliga, prioritera eftertanken och hålla sig till sak, står sällan helt i centrum. De man läser på allvar och känner en lågmäld, uthållig tacksamhet gentemot. De man ofta återvänder till, på ett djupare plan, som inte tvingas på en i braskande rubriker, kändisupprop eller lavinartade flöden.

De som inte bryr sig ett skvatt om huruvida skrået eller kotteriet inledningsvis kommer att gäspa eller rynka på näsorna inför något. Men som inte heller är ett dugg intresserade av att provocera för provokationens egen skull.

Resonörer och iakttagare, som man måste söka upp själv. Det är ju framför allt de, en bit bort från stormen, som över tid formar ens världsbild på allvar. Självständiga, tjuriga, bildande. Finns där som källor att återvända till, när dagsdebatten försvinner in i ett moln av åsiktsmarkörer, skolgårdskonflikter, och förutsägbar jargong.

Tack vare internet och sociala medier, möjligheten för fler att publicera sig offentligt i någon form, utan tillstånd från dem med makt, inflytande eller resurser, har skymundan-influenserna blivit många fler. Att bilda sig på egna villkor, förkovra sig i det som känns angeläget, även när intressena inte råkar vara på modet eller står i centrum.

Möjligheterna att behålla sansen när den mediala debatten framstår som jobbigt ytlig, är nog trots allt större i dag än någonsin. Ständigt pågår öppet redovisad tankeverksamhet någon annanstans, ständigt tänds nya små eldar av samtal, för den som vandrar runt på nätet.

Ingen slapp floskel eller larmande demagogi accepteras längre ogranskad. Visst råder högt tonläge på scenen, men det är många som väljer stillsamma, genomtänkta, klargörande iakttagelser, utan att trängas i stråkastarljuset.

Över tid kommer det att ha en välgörande verkan på den offentliga samtalet. Frustrationen minskar när man vet att många står beredda att säga emot, när de med makt, status eller överläge ockuperar en debatt och presenterar påståenden som vore de sanningar alla har en skyldighet att acceptera.

Ibland, i vissa frågor, hör man själv till dem som skulle önska slippa vissa debatter och få se vissa utgångspunkter allmänt accepterade i konsensus. Då gäller det att minnas alla de gånger, i andra frågor, med andra värderingar på spel, då man själv gladde sig över att någon blev först med att gå emot strömmen, på det sätt man själv skulle ha velat, men kanske inte orkade eller hade kompetens och kraft att göra.

Mångfald och frihet i debatten är alltid att föredra framför konformism och den starkes rätt.

***

Om vi inte ser hur bildning och fördjupning pågår, ibland långt från de prestigefulla nätverken, är det kanske inte samtiden, forumen, tekniken det är fel på, utan våra egna vanor och prioriteringar?

Möjligheterna att hitta fria skymundan-influenser är något av det bästa i vår tid. Ge dem en uppmuntran medan de finns. Berätta att de betyder mycket.

Ansvar för det som varit – mandat för det som väntar

Av , , Bli först att kommentera 0

I ett demokratiskt val utkräver medborgarna ansvar för det som varit och ger mandat inför det som väntar. På väg genom det gränslandet lägger vi våra röster.

Väljare och politiker måste under en valrörelse blicka såväl bakåt som framåt. Granska beslut och prioriteringar som gjorts, och samtidigt föreslå nya. Debattera det förgångna och diskutera vad som krävs nu.

Ofta är det ungefär samma sakområden och konflikter som står i centrum för både återblickar och manifest. Ibland händer något som gör att helt andra ämnen blir föremål för polemik när debatten växlar från utvärdering till framtidsförslag. Ändå färgar tidigare upplevelser ständigt varje ny utgångspunkt.

När partier söker ett demokratiskt mandat att få regera, går det därför aldrig att helt skilja historieskrivningen från förtroendefrågan.

I bedömningen av vad en politiker eller ett parti går för, hur pålitligt, kompetent och trovärdigt ett alternativ är i olika situationer, utgår väljarna ofrånkomligen även från sina erfarenheter. Det kan handla om den allra senaste mandatperioden, eller om ett sekel av nationell eller lokal utveckling. Det kan vara kopplat till enskilda personer eller till hela organisationer. Det kan växla från område till område.

Men ett förtroende varken skapas eller raseras i ett vakuum.

Det är därför det blir så viktigt för kandidater på alla nivåer, att få brett genomslag för sina tolkningar av det som redan ägt rum, i närtid och långt tillbaka.

Med uttrycket ”segrarna skriver historien” brukar man syfta på ledare som, sedan en maktkamp väl är avklarad, i efterhand tar kontrollen över historieskrivningen och lägger den till rätta.

Men ibland är det de som i ett tidigt skede präglar hur förflutna och samtida händelser tolkas – och det kan vara oppositionella och outsiders – som har bäst förutsättningar att överhuvudtaget nå makten på lång sikt. Det vill säga: inte sällan kommer historieskrivningen först och makten senare. Synen på historien föder segrarna.

Kom ihåg det inför årets valrörelse, när debattörer i olika läger framstår som helt fixerade vid att få sista ordet om och tvinga varandra till underkastelse i historieskrivningen. Alternativ när de gör allt för att slippa diskutera sådant som skett tidigare och istället vill utmåla valdagen som en ren nystart, med återställning av alla program, som om ingenting i dåtid eller närtid hade hänt och historien inte riktig angick dem.

Om någon bara vill diskutera det förflutna kan det tyda på att konstruktiva idéer för framtiden saknas.

Om någon bara vill titta framåt, men viftar bort besvärliga frågor om hur situationer uppstått, kan det tyda på en önskan att få glömma gamla misstag eller en ovilja att stå upp för genomtänkta, men svåra vägval som blivit impopulära.

Kampen om makten i en demokrati utspelar sig i gränslandet mellan ett bakåtblickande ansvarsutkrävande och ett framåtblickande mandat.

Oavsett om debatterna handlar om migration, integration, välfärd, skola, polis, ekonomi, företagande, jobb, landsbygd, försvarspolitik, miljö: Alla aktörer under 2018, de som ska välja och de som vill bli valda, förhåller sig till ett nät av tidigare erfarenheter, samtida upplevelser, önskemål om framtida prioriteringar och försök att lista ut vem man kan lita på nästa gång.

I det nätet sprattlar och gungar alla, med skiftande ideologier. Vem kan med vilken trovärdighet säga sig företräda vissa grundläggande principer och utifrån det lova förändring eller kontinuitet, ges förtroende att genomdriva eller hindra bestämda åtgärder?

Har ni något läger som ni håller på, är det klokt att uppmuntra dess företrädare att vara så ärliga de kan om historiska lärdomar, så öppna som möjligt med vilka principer det är de vill prioritera och så tydliga det går om vilket konkret, politiskt mandat det är de söker.

Inget parti kommer att få det lätt i år.

Från Umeå till Las Vegas – digitala framsteg och falluckor

Av , , Bli först att kommentera 0

Det pågår inte en digitalisering, utan otaliga. Många förbättrar våra liv på fantastiska sätt. Några måste granskas mer ingående.

I slutet av förra året försvarade Helena Fordell, vid Institutionen för farmakologi och klinisk neurovetenskap på Umeå universitet, en avhandling med titeln (och för bövelen, nu måste vi koncentrera oss!):

”Virtual reality-förstärkt rehabilitering för strokepatienter med spatialt neglekt: diagnostik och utvärdering av rehabiliteringseffekt på spatial uppmärksamhet och neuronal aktivitet.”

Love it, redan där.

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag förstått, eller ens läst, hela avhandlingen i detalj. Men enkelt uttryckt visar den hur virtual reality-teknik kan hjälpa till att förbättra både diagnoser och rehabilitering för människor med spatial neglekt – ett tillstånd som drabbar ungefär var tredje strokepatient.

Spatialt neglekt leder till en omedvetenhet om vänster sida av kroppen och vänster omvärld, och finns i många fall kvar även efter ett halvår, trots rehabilitering.

Helena Fordell redovisar för och diskuterar hur det datoriserade testbatteriet VR-DiSTRO och rehabmetoden RehAtt – byggd på multisensorisk stimulans i 3D-miljö, med hjälp av bl.a. en robotpenna – gör det lättare att identifiera stroketillstånd och har en positiv effekt på patienters kognitiva träning, såväl i testmiljö som i vardagssituationer.

I korthet: Avancerad VR-teknik har potential att bidra till en förbättrad strokevård, på sjukhusen och i hemmen. Det är ett exempel på digitalisering, robotisering och forskning i värdefullt och konkret sampel. Framsteget kommer inte alla till del och revolutionerar ingenting. Det går inte att göra en spektakulär sciene fiction-film för stora biodukar på temat. Men mötet mellan digital teknik och medicin kan hjälpa en grupp svårt drabbade några steg på vägen mot återhämtning.

Jag tror att det är nödvändigt ibland, i en tid där snack, gräl och offentlig oro gärna lättar från marken och försvinner i tunn luft, att påminna om hur det vi brukar sammanfatta som ”digitalisering” och ”robotisering”, rymmer mycket mer än det som vanligtvis uppmärksammas. Och att utveckling äger rum på många fler områden, ofta subtilt och mödosamt, än bara dem som brukar stå i centrum för glittrande shower och framtidsspaningar.

Umeå är en stad där det, för den som tjuvlyssnar uppe på universitetets institutioner, smyger nere på Sliperiets arrangemang eller – vilket jag rekommenderar – regelbundet följer rapporteringen på infotechumea.se, är ganska lätt att bli digital entusiast. Här går det, med lite ansträngning, att ana möjligheterna på djupet, för hälsa, miljö, ekonomi och demokrati, i den process som ofta debatteras enbart på ytan.

I så måtto, kan avståndet kännas långt, till den årliga megamässan CES (Consumer Electronics Show) i Las Vegas. Där är det inte subtila förbättringar på djupet som uppmärksammas i första hand, utan det spektakulära, revolutionerande och kittlande.

Men kanske håller stämningarna på att förändras även i de digitala skyskraporna högt där uppe.

I senaste avsnittet av Dagens industris ”Digitalpodden” rapporterade journalisten Andreas Cervenka, från CES-mässan. Han gjorde flera intressanta iakttagelser därifrån: Bilbranschen tar allt större plats. Fokus skiftar från prylar till tjänster, artificiell intelligens och virtuella assistenter. Och, säger Cervenka, den ”största trenden är att nästan allting är uppkopplat”. Sakernas internet väller fram.

En annan viktig notering är att även de största aktörerna nu tvingas närma sig grundläggande frågor utifrån ett medborgar- och konsumentperspektiv snarare än ett IT-kapitalperspektiv.

Vad, bland alla nyheter, är det som egentligen förbättrar människors liv, snarare än att bara fånga vår uppmärksamhet, digitalisera och koppla upp saker för teknikens, övervakningens och datainsamlingens egen skull? Vilka förändringar kommer att välkomnas på bred front, när medborgare väger dem mot andra värden som personlig integritet, privatliv, kontroll, individualitet och säkerhet?

Vem ska ha råd att betala för alla innovationer? Var finns det substans bakom hypen? Och vad händer med dem som av olika skäl, ekonomiska, tekniska, åldersmässiga, geografiska, halkar efter i den tekniska omställningen? När samhällen anpassar sig till nya lösningar och gamla vanor långsamt omöjliggörs?

Det kontantlösa samhället och bankernas roll, kan vara ett omdiskuterat exempel. Omställningen av bilflottan ett annat. Digitalisering av grundläggande samhällsservice ett tredje.

Framtida bedömningar av arbetstagare, försäkringstagare, kredittagare och kunder i andra slags branscher, utifrån algoritmernas logik och big data, är ett komplex med många livsfarliga fallgropar för jämlikhet och rättvisa. När digital makt används av de största bolagen som konkurrensfördelar i allt fler traditionella branscher (som när Amazon säljer livsmedel), vad händer då med lokalsamhällenas butiker, näringsidkare och centrumliv?

Och hur ska en monopolisering av digital infrastruktur och viktiga forum – där några jättebolag får en orimligt stor, manipulativ makt, även över vilka som får komma till tals och synas – undvikas? Vågar jag erkänna att jag ibland saknar piratpartiet?

I många fall är förändringarna oproblematiska, tillgängliga, valfria och till nytta för de flesta. Det gäller dock inte allting och inte överallt. Vad är på riktigt och vad är fluff i det som presenteras?, för att låna en distinktion från Financial Times Tim Bradshaw.

De kritiska frågorna om risker och maktstrukturer står inte i motsättning till entusiasm inför mängden konkreta framsteg.

Det går inte att tala om digitaliseringen i singular. Det pågår inte en digitalisering, utan otaliga. Många förbättrar våra liv på fantastiska sätt. Några måste granskas mer ingående.

Vi får väl hjälpas åt.