Sveriges utrikespolitik fortsätter att vara lite förljugen och sakna substans
All förljugen politisk propaganda, alla försök till medial och kulturell indoktrinering av medborgarna, all slentrianjargong och alla efterhandskonstruktioner, till trots: Sverige har aldrig varit något trovärdigt världssamvete, och aldrig gjort någon särskilt framstående insats för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter, som gått utöver vad andra gjort effektivare, mer konkret eller med större uthållighet.
Där Sverige satt in sitt utrikespolitiska engagemang – retoriskt eller med bistånd – har resultatet vanligtvis blivit föga imponerande.
Att vårt land skulle haft ett unikt engagemang, en beundrad röst, för de små och förtryckta i världen är inte bara ett gulligt, flaggviftande självbedrägeri, uppburet av dem som i samhällsdebatten och kulturlivet dansar lyhört efter maktens pipa. Det är en lögn, spridd av många som har vetat bättre. Ända sedan Palmes tid har Sverige, som i många sammanhang, tagit omvärldens artigheter om Sveriges betydelse på blodigt allvar, utan självdistans.
Om det funnits någon röd tråd i svensk utrikespolitik sedan andra världskriget är det att kombinera en utpräglad känsla för vilka auktoritära, antiliberala, korrumperade regimer eller rörelser det ligger i tiden att öppet stödja, romantisera eller krypa för, med hemliga ansträngningar att säkra upp USA:s konkreta, militära stöd utifall att det skulle gå åt helvete på riktigt.
Ord och handling har sällan – insatserna mot apartheidförtrycket i Sydafrika och ett par Vietnamdemonstrationer undantagna – hängt ihop.
***
När människor i ordens rätta bemärkelse rest sig för demokrati, frihet och rätt, för att störta diktaturer, när floskler prövats av verkligheten, har den svenska utrikespolitiska kompassen snurrat vilt.
Då har man, som i den avmätta synen på de baltiska staterna, som i stödet för Castro på Kuba, som i den långvariga oviljan att koppla bistånd till demokratikrav, svept in sig i neutralitetens falska mantel, och oroat sig för dramatiska förändringar. Och den skimrande, sagoaktiga tron på Förenta Nationerna och dess ritualer, har gjort Sverige nästan blint för organisationens brister och otillräcklighet.
Svensk utrikespolitik har under långa perioder saknat substans, ryggrad och moral. Och att beteckna den nuvarande utrikespolitiken som feministisk – om det begreppet ska ha något som helst innehåll i sak och inte bara vara en tom “pax för finaste etiketten, stjärnstopp”-ritual – vore mer än lovligt faktaresistent. Sveriges utrikespolitik sedan 2014 har, tyvärr, inte varit feministisk på särskilt många punkter, och inte i någon högre grad än andra, jämförbara länder, snarare tvärtom.
En sådan beteckning hade krävt tydliga, glasklara ställningstaganden, bland annat mot en rad islamiska regimer, mot Putins styre i Ryssland och mot de palestinska ledarna. Men det hade utlöst vrede bland regeringens stödtrupper i den svenska debatten.
Hela pinsamheten med att utropa en feministisk utrikespolitik, för att sedan vägra att fylla den med innehåll och bara ibland ta konsekvenserna av retoriken, visar hur lite vikt man ska lägga vid floskler, och hur vanligt det är att de som viftar mest självbelåtet med vissa begrepp kan höra till dem som sviker dem i praktiken, när de hamnar i konflikt med andra intressen.
***
Så när nuvarande utrikesminister Margot Wallström senaste veckan gjort bort sig med ett par avmätta, tondöva och substanslösa uttalanden om protesterna i Iran, fullföljer hon en gammal, god svensk tradition av utrikespolitisk omdömeslöshet och inkonsekvens. ”Tänk om andra”, frågade hon sig, ”skulle yttra sig om vår utveckling? Om andra länders företrädare skulle säga att demonstranter som går ut på våra gator och torg har rätt?”.
Hade det gällt protester mot Donald Trump i USA hade hon, med rätta, inte fällt ett sådant yttrande. Och hon anser förhoppningsvis inte att omvärldens fördömelser av Sydafrika på 1980-talet, eller för den delen av kritiken mot det rasförtryck i USA som bestod långt in i efterkrigstiden, i efterhand ska ses som olämpliga synpunkter.
Wallström, liksom många andra – inom både vänstern och högern – växlar mellan kraftuttryck och diplomatiskt snömos, beroende på vilka länder och vilka typer av styren som står i centrum. Erkännandet av universella principer om demokrati och mänskliga rättigheter saknas alldeles för ofta, när det blir obekvämt eller stör någon viss ideologisk världsbild.
Inte heller under hennes tid på UD har därför Sverige förmått samla sig till en konsekvent och genomtänkt, eller åtminstone begriplig, utrikespolitik.
Aktivism vid erkännandet av en palestinsk stat (vilket var rätt och välmotiverat) och hårda ord gentemot Nato blandas med extrem försiktighet och underdånighet när Saudiarabien väljs in i FN:s kvinnokommission eller när Irans mullor hotar demonstranter.
Att Wallström kritiserar Israels orättfärdiga ockupationspolitik är rätt och motiverad. Men hennes fixering vid just Israel står i en ytterst märklig och, faktiskt, besvärande, kontrast till hennes likgiltighet inför det vanstyre och den korruption som de palestinska ledarna utövar mot de egna invånarna.
En uppblåst och meningslös kampanj för att få plats som tillfällig i FN:s säkerhetsråd – helt i linje med den svenska livslögnen gällande FN – motiverades bland annat med att Sverige skulle verka för transparens. Men samtidigt har UD jobbat hårt för att gömma undan och hemlighålla dokument som visar hur kampen om röster och stöd från diktaturer bland medlemsländerna, såg ut bakom de fina orden.
Det hänger inte ihop från dag till dag, från utspel till utspel. Och röran gör att inga ställningstaganden känns riktigt trovärdiga.
Står kontrakt, röster eller ideologiska livslögner på spel, väger idealen lätt.
Sverige är förstås inte ensam bland demokratier om en förljugen självbild. Ibland åberopas folkrätten som ursäkt för makthavare att ostört plåga sina befolkningar. Ibland får låtsasändmål helga medlen när utomstående ger sig in i konflikter. Ädelt är det sällan. Historielösheten, och dess följder i form av nationell förljugenhet, finns överallt, även hos de stora och mäktiga.
Men det gör inte den inhemska mytologiseringen av Sveriges utrikespolitik de senaste 80 åren mindre stötande. Inkonsekvensen och substanslösheten består, och bidrar kontinuerligt till att värdeord och ställningstaganden devalveras och relativiseras.
Ett skäl till det är oviljan att göra upp med den förljugna självbild som världssamvete Sverige bär på. För varje år blir det allt svårare att upprätthålla hyckleriet, och det är tidningars plikt att vägra delta i ett löjligt spel.
***
En av den svenska pressens mest berömda opinionstexter skrevs i augusti 1956, av DN:s dåvarande chefredaktör Herbert Tingsten, med rubriken “Svenska flottan i Riga”. Den handlade om ett svenskt flottbesök i det av Sovjetunionen ockuperade Lettland.
Det lettiska folket, skrev Tingsten, ”är förnedrat, som den besegrade och hunsade är det. Det svenska besöket är förnedrande på ett annat och djupare sätt. Vi hyllar utan nödtvång erövrarna, de härskande våldsmännen i den stad som de erövrat och behärskar och gör därmed det lilla vi kan för att förgylla och befästa deras välde. Är statsskälen, de diplomatiska motiven, verkligen starka nog för att uppväga denna förnedring? Med all säkerhet inte.”
Och så kom slutraderna, och de sammanfattar mycket av det som är unket i svensk utrikespolitik ännu i dag:
”Som vanligt känner man hur samtidigt böjlig och statsstyrd den svenska opinionen blivit under de senaste årtiondena. Vid liknande besök förr i tiden hade vi en riktning som med socialdemokratiska ledare i spetsen hävdade hedern på lång sikt mot de taktiska finter som för dagen har ett bedrägligt sken av klokhet. Nu har överheten, undersåtligheten, följsamheten blivit en smutsgrå dimma, i vilken samvetena kommer bort.”
***
Över Sveriges roll i världen har det sällan funnits några skäl att känna nationell stolthet, och ibland funnits skäl att känna skam. Den har varit pragmatisk för det mesta, småfeg och storordad, hukande och poserande, om vartannat, allt beroende på situation och konflikt. Andra har fått sköta det svåra. Det gällde då och det gäller i dag.
***********************
Några tidigare krönikor på liknande tema:
Sveriges pösiga självbild och naiva syn på FN
Dyrkan av FN en del av Sveriges utrikespolitiska förljugenhet
