Har ni hört talas om kristdemokraterna?

Krönikeserie: riksdagspartierna inför valet, del 2: Kristdemokraterna

***

Det borde gå bra:

Nej, vänta, frågan i rubriken är inte avsedd att vara ironisk eller nedlåtande. Få saker i det svenska partilandskapet är, vid en hastig blick, så ologiska som det fortsatt extremt låga stödet i opinionen för Ebba Busch Thors kristdemokrater. Det är något som inte stämmer.

Förutsättningarna för ett svenskt, modernt kristdemokratiskt parti att vinna uppslutning, att bli en lockande samlingspunkt för flera av samtidsdebattens olika strömningar, borde vara bättre än på mycket länge.

Konservatismen står, som idérörelse på frammarsch och som allt mer efterfrågad utgångspunkt för praktisk politik, i centrum som sällan förr. Den lockar, på sociala medier och i samtal på gatan, både unga fritänkare och knarriga gummor och gubbar – en underskattad koalition. Gnisslande garderobsdörrar står vidöppna, och ut stormar konservativa själar. Äntligen känner de modet att ropa: Här är vi, och det är vi stolta över! Fler väntar på att kika fram.

Inom västvärldens högre utbildning – i konflikter där den fria tanken och bildningstraditioner står på spel – är det i dag ofta de konservativa som rakt på sak utmanar maktens befallningar, nätverk och resurser. Medan lugna, försiktiga, modererande liberaler inte riktigt hänger med i svängarna och därför framstår som en aning irrelevanta och naiva.

Det är ofta konservativa som vägrar inrätta sig i leden, och som, paradoxalt nog ibland i allians med klassiska marxister, försvarar liberala grundprinciper mot ett pågående identitetspolitiskt vänsterhaveri.

Åtminstone är det en bild som börjar få fäste. Och den är uppenbarligen tilltalande för många som söker fristående alternativ till vad de upplever vara förljugna maktstrukturer inom politik, akademi, medier och kulturliv.

Kraven på en professionalisering av institutioner och offentligt finansierade verksamheter, framförs ofta först av konservativa debattörer. Från dem kommer uppmaningarna att inte låta beslutsrum ockuperas av små, intoleranta aktivistgrupper, Då nickar även många liberaler och socialdemokrater instämmande, ibland i hemlighet.

Dessutom har attityderna till religion och andlighet, människans djup inuti förnuft och rationalitet, förändrats radikalt de senaste åren, på ett sätt som rimligen brutit ner en del tabun som funnits kring ett parti med en religion i sitt officiella namn.

Och intresset för gemenskaper och rötter, tillhörighet och traditioner, förvaltarskap och normer som något positivt, har blivit politiskt korrekt efter att länge betraktats som något suspekt.

Det gör att en kristdemokratisk konservatism också kan locka dem som fruktar den kollektivistiska vänstern, men samtidigt inte tror på liberalismens individualistiska, universella, kosmopolitiska utgångspunkter (för den som undrar, är det senare tre grundstenar i min liberala övertygelse).

Det finns ytterligare en punkt att ta upp, som borde tala till de svenska kristdemokraternas fördel, och det svider lite:

När kristdemokraternas dåvarande ledare Göran Hägglund i Almedalen 2009 använde begreppet ”verklighetens folk” som en kontrast till elitister på liberala ledarsidor och socialistiska kultursidor, fick han mycket skäll, och stämplades som det ena och andra.

Jag, som både var och är en del av det åsiktsetablissemang Hägglund angrep, tyckte visserligen att uttrycket hade ett relevant, maktkritiskt anslag, men betecknade det också som ”suspekt” och ytligt.

I efterhand är det bara för många av oss att erkänna: Allt mer av samhällsdebatten förs i dag med anslag som påminner om Hägglunds Almedalstal, med en önskan från nästan allas sida att uppfattas som en rotad del av det Hägglund syftade på. Man kan tvista om ordvalet, men han satte fingret på något som de flesta erkänner är relevant att diskutera.

***

Men det går uselt 

Så med allt detta sagt, och även om sambandet mellan idédebatter, stämningsskiften och enskilda partiers väljarstöd är komplext: Hur kan det komma sig att kristdemokraterna fortsätter få så usla resultat i mätning efter mätning?

Till skillnad från stora, maktbärande konservativa partier ute i Europa, kan Kd genom sin litenhet spela rollen som outsider, och därmed lättare haka på uppror mot etablissemangen, men krydda profilen med dokumenterad regeringsvana och sakpolitisk kompetens. Ändå ignorerar väljarna partiet nästan totalt mellan valen.

 

*** 

Varför?

En förklaring kan ju vara att kristdemokraterna är präglat av att ha formats i mitten av 1960-talet som en rörelse i konflikt med den tidsanda som då började ta sig uttryck inom skola, högre utbildning, reformer och populärkultur, och ända sedan dess fått dras med ryktet om att stå för något förlegat. Kanske är man så vana att behöva distansera sig från gamla ställningstaganden, att man inte förstår hur man ska agera, när partiet tycks ha tidsandan på sin sida?

När jag försökte analysera kristdemokraterna i mitten av förra mandatperioden kallade jag dem för ett av riksdagens mest svårbedömda partier.

Så här skrev jag då:

”I ena stunden visar de ett viktigt och trovärdigt socialt engagemang i exempelvis asyl- och flyktingfrågor och agerar det samvete en regering behöver. I nästa stund flippar det ur i gammeldags, fördomsfull, intolerant moralism från förr, som i synen på homosexuella.

I ena stunden uppvisar det ett praktisk sinnelag i vardagsnära social- och vårdpolitik, för omsorg och valfrihet, för att i nästa stund försöka lansera stora idé- och kulturstrider (”verklighetens folk”) som det inte gör något av, inte följer upp i praktisk politik eller fördjupar. (…)

Det skiftar på ett för väljarna förvirrande sätt mellan medkännande socialkonservatism, dogmatisk värdekonservatism och vad som kallats Reaganinspirerad höger. Det finns ingen röd tråd, och de som gillar en tendens stötts bort av de andra, och tvärtom.”

Det sista känns relevant fortfarande när man söker orsaker till Kd:s problem. Klichébilden av Kd är inte så intressant. Men de som lockas av en dimension i partiets profil, avskräcks ofta av andra. Det mönstret går igen.

En del har förstås hänt de senaste sex åren, i partiets prioriteringar. Men när interndebatten förts, har det skapat sår. Innan Ebba Busch Thor tog över hörde hon till Göran Hägglunds uttalade kritiker. Motsättningarna om partiets väg var ganska hårda. Sådana konflikter lämnar spår och kan försämra möjligheterna att mobilisera stöd i en valrörelse

Ledningen har också slirat en aning om hur och var man som kristdemokrati drar gränsen mot yttre högern, nationalism och främlingsfientlighet. För inte så få konservativa, kan det vara problematiskt om inte också den gränsen dras tillräckligt tydligt.

I de kristdemokratiska kärntrupperna finns ofta ett djupt engagemang för exempelvis flyktingar och familjeåterförening. Men det är inget som står högt i kurs hos den höger som sätter mycket av dagordningen. Uppfattas Kd som ett konservativt parti av de som bär upp konservatismens återkomst? Även mellan konservativa står strid om identitet, mångfald, gränser. Ju närmare man kommer en tidsanda, desto mer löses den upp och blir komplex.

Kanske är dilemmat att Kd istället för att samla samtidens olika konservativa strömningar, misslyckats med att locka en enda av dem? Ebba Busch Thor har ett både tacksamt och katastrofalt utgångsläge när hon går in i valrörelsen och ska förklara vad kristdemokraterna står och inte står för i dag.

***

En att hålla koll på

För den som undrar hur en ung, kaxig, polemisk kristdemokratisk konservatism, som inte ber om ursäkt, låter på sociala medier kan det vara värt att följa Evin Badrniya, andre vice ordförande för KDU Stockholm, på Twitter. En typisk tweet från henne de senaste dagarna:

”Förstår inte folk som är konservativa men inte vågar kalla sig det. Det är en förträfflig ideologi med många bravader. Säger stolt att jag är konservativ och skäms 0% över det. Fler borde göra det!”.

***

Grundaren och gripenheten

Lewi Pethrus predikan om gripenhetens tårar finns på YouTube, och är värd en stund. Pethrus, kristdemokraternas grundare, stod, som läsvärde Joel Halldorf skrivit, ”mitt i det svenska 1900-talet”, mitt i en ofta bortglömd folkrörelse. Även som Pethrus talade, med gripen stämma – ”tårarna talar ett språk som är starkare än ord” – lät det i folkhemmet, när det moderna Sverige växte fram. Några ord ur predikan:

”Tårar är en ingrediens som ingår i mänskolivet. Det brukar vara så att den första tiden av livet, ger människan tillkänna sina behov, hon uttrycker sina önskningar med tårar. Hon gråter. När man kommer till slutet av livet, då man har slutat att gråta själv, om det är som det ska vara, så är det andra som gråter. Även däremellan så har tårarna sin plats, i människolivet. I allmänhet är det i samband med sorg. Men man kan fälla tårar också av glädje. Men i det här fallet som aposteln Paulus talar om här, det tror jag är en tredje slags tårar. Det är gripenhetens tårar.”

*** 

För övrigt…

…vore det coolt om Kd skulle lyckas bjuda in Angela Merkel som gästtalare på ett valmöte, partikamrater emellan…

 

*******************************”

Tidigare krönikor i serien:

Centerpartiet när hajpen har lagt sig

* (Jag kommer i den här serien att behandla partierna i bokstavsordning, och ska försöka att reflektera kring alla partier, både deras styrkor och svagheter, ärligt och konstruktivt, utan vare sig skön- eller svartmålning. Nästa krönika i serien publiceras torsdag 25/1 och handlar om liberalerna.)