Får miljöpartiet en chans till?

Riksdagspartierna inför valet, del 4: miljöpartiet

***

Ärliga tårar

Det var, tycker jag, ett av de svåraste och mest vemodiga ögonblicken i svensk politik under modern tid.

När rösten brast och tårar bröt fram hos miljöpartiets dåvarande språkrör Åsa Romson, på presskonferensen den 24 november 2015, där regeringen presenterade en lång rad åtgärder för att minska antalet asylsökande till Sverige, och i ett slag lade om den svenska migrationspolitiken från generös till hård, försvann de sista gröna illusionerna om vad det innebär att sitta i en regering, företräda en politisk helhet, kompromissa och välja sina strider.

Det är svårt, skitigt, kaotiskt och otacksamt. Nästan inga banderoller, hashtags eller slagord, och väldigt få enkla fiendebilder,  överlever intakta en hel mandatperiod i högsta ansvarsställning.

Av partiet som, i sitt sätt att utöva politik, aldrig skulle bli som de andra, hade blivit ett parti precis som de andra.

Men för den som läser uttalandena på nytt, var Romson påfallande ärlig och öppen i det hon sade. Hon vittnade om en vånda, sorg och kluvenhet som rimligen borde ha delats av väldigt många, även utanför miljöpartiet, inför den utveckling som migrationsfrågan tagit.

Jag hör till dem som förblir kritisk mot tvärvändningen i migrationspolitiken. Men jag hade varit ännu mycket mer kritisk mot miljöpartiet, som ända sedan sitt grundande, ända sedan det allra första partiprogrammet, har haft ett engagemang för flyktingar och asylsökande, om beslutet att gå med på en kompromiss hade presenterats med stel min, som något självklart, odramatiskt och inte överhuvudtaget emotionellt och moraliskt plågsamt.

Åsa Romson gav, det anser jag fortfarande, en ärlig bild av hur svårt det kan vara, när en del ambitioner inte längre går att upprätthålla i praktisk politik. Och hon gjorde klart att det beslut som fattades skulle få mycket negativa konsekvenser för många människor i utsatta situationer. Att rösten brast, är inte undra på, när hon ställde sig bakom åtgärderna. Vilka endimensionellt ledarideal har ni, som hånskrattade åt det?

De sarkastiska, skadeglada flabb som vällde in från framför allt högern på sociala medier mot Romsons tårar och miljöpartiets kval, och som fortsatt rulla i debatten från dem som vill framställa den tidigare migrationspolitiken som en katastrof, tycker jag har varit extremt osympatiska.

En del av skadeglädjen går att förstå. Miljöpartiet, som haft stora delar av medierna och kulturetablissemanget på sin sida under 30 års tid, och som använt det vindskyddet för att avfärda, nedvärdera och stämpla andra, får leva med att nu äta upp en del av sin egen tidigare självgodhet. Det är fair game.

Även många av oss som, och jag har försökt skriva ärligt om det under vintern, vande oss under några år vid att använda ett moraliskt tolkningsföreträde för att ta genvägar i svåra debatter om migration och integration, får acceptera att det “ges igen” en aning från dem som vi misstänkliggjorde på ett ytligt sätt. Inga klagomål. Vi delade ut, nu får vi ta emot.

Men nu är det istället högern som, i en iver över att ha fått opinionen och initiativet i debatten på sin sida, fastnat i en dryghet och aggressivitet i sina angrepp, som inom en inte allt för snar framtid kommer att tvinga fram självrannsakan på den kanten. Miljöpartiets agerande i samband med ”tvärvändningen” kommer aldrig att framstå i positivt ljus. Men den känslomässiga, nakna reaktion partiet hade, förtjänar ett bättre eftermäle.

***

Rörigt värre

Det var inte i det ögonblicket som partiet visade sin besvärliga regeringsovana och sitt obehag inför att behöva ta ett helhetsansvar.

Miljöpartiets brister som regeringsparti har istället avslöjats i andra sammanhang. När partiet varit nästan osynliga i samband med stora kontroverser (Transportstyrelseskandalen), legat väldigt lågt (debatten om vinsttak), försökt låta som om man trots allt fortfarande befann sig i något slags halvtidsopposition (Gustav Fridolin har en sådan ovana), strulat till personärenden något väldigt (Mehmet Kaplan-kontroversen) och låtit socialdemokraterna få sköta det mesta som inte var bekvämt för miljöpartiet att företräda.

Det är ofrånkomligt att ett parti som sitter i regeringen för första gången har mycket att lära. Med en sådan process måste man ha tålamod. De flesta partier har gått igenom liknande faser. Jag har under de senaste åren ofta hävdat att det är bra för svensk politik att miljöpartiet tvingas ta regeringsansvar och mogna, och att i synnerhet liberaler borde utveckla långsiktiga parlamentariska strategier som inkluderar, inte exkluderar, de gröna.

Men även med den utgångspunkten är det svårt att komma till någon annan slutsats än att miljöpartiets första period vid makten varit ovanligt rörig och turbulent. Det som partiet åstadkommit i klimat- och miljöfrågor, och i försöken att förhandla fram en humanitär hållning till de ensamkommande, väger inte – vare sig för trogna anhängare eller utomstående betraktare – upp antalet misstag som partiet tillåtit sig.

Och av det frihetliga miljöpartiet, med liberala drag, som det talades så mycket om för åtta-tio år sedan, har inte synts särskilt mycket i retoriken.

Det är nästan som om miljöpartiet i växande grad blivit rädd för bollen i regeringsställning, nervösa över att åter hamna i centrum för svåra debatter. Nu smyger man ute vid sidlinjen, och undviker att göra sig spelbar.

***

Välkomna till verkligheten

Det miljöparti som går in i valrörelsen 2018 är ett förvandlat, fårat, härdat, stukat och skamset parti, jämfört med tidigare val.

Den gröna rörelsen har på ett par år åldrats lika mycket som andra gör på flera decennier. Det värker lite överallt, det spritter inte i benen längre, vardagen har blivit rutin, förälskelser har gått över, gamla vänner har flyttat, smutsdisken svämmar över, det råder blixthalka ute, verkligheten jävlas och av ungdomens stora drömmar har blivit vuxenlivets petiga realiteter.

Välkomna till politiken, äntligen är ni framme. Så här ser den ut. Så här har den sett ut hela tiden. Nu kanske ni förstår varför Branting sjukskrev sig redan efter några månader första gången socialdemokraterna hamnade i regering. Så jävla kul är det inte, att traggla på departement.

***

Förvandlingen

Miljöpartiet grundades som en rörelse fylld av stor rädsla.

Redan i punkt tre i det första partiprogrammet 1982 står det så här: “Vår oro för framtiden är stor: Oron över att inte kunna påverka villkoren för vår tillvaro, oron över att mänskligheten tycks vara på väg mot det kollektiva självmordet.”

Och i skriften “Lilla gröna” från 1987, året innan partiet kom in i riksdagen för första gången, skriver miljöpartiet om sitt program för att hejda miljöförstöring och naturresursutarmning, att “25-års perspektivet…är den längsta frist vi kan acceptera, den bortre gränsen för att förverkliga det alltigenom miljövänliga och resursbevarande samhället”.

Den bortre gränsen för att undvika undergången beräknades alltså till 2012.

Om man studerar miljöpartiets olika program genom åren, från det tidiga 1980-talet och fram till i dag, slås man både av hur mycket som har förändrats och hur mycket som nästan blivit mer aktuellt i dag.

Tilltron till regleringar och styrmedel fanns där från början, motståndet mot kärnkraften, insikterna om naturvården betydelse, kopplingen till olika alternativ- och proteströrelser, en längtan efter småskalighet, liksom viljan att stå vid sidan om de traditionella blocken och utanför vänster-höger-skalan.

I somligt har man fått rätt, i annat har man framstått som verklighetsfrämmande.

Steg för steg har partiets ställningstaganden blivit mer anpassade till vad som går att få stöd för utanför den egna, gröna rörelsen. En mycket mer positiv syn på överstatliga åtgärder, inte minst på EU-nivå, har vuxit fram i miljö- och klimatfrågor.

Den stora misstron mot utveckling och materiella mål, har spätts ut med en aning mer framtidsoptimism, teknisk nyfikenhet och ansatser till att börja bejaka marknadsekonomins mekanismer som en hjälp i klimatomställningen. Att välfärd kräver resurser är en insikt som komplicerat partiets tidigare enkelspåriga kritik av tillväxt som fenomen. Och miljöpartiet har urbaniserats, till perspektiv och väljarbas.

Men det finns också områden där partiets idétraditioner fått en helt ny och intressant aktualitet. Den nygamla diskussion om hur relationen i framtiden kommer att se ut mellan arbetsliv, arbetstid och fritid, som väckts till liv av automatisering och digitalisering, med ett nytt intresse för idén om medborgarlön, är ett exempel på en fråga som de gröna är vana att tänka djupare kring och känner sig hemmastadda i.

***

Det blir en rysare

När miljöpartiet kom in i riksdagen första gången 1988, konstaterade senare statsvetarna Mikael Gilljam och Sören Holmberg i studien “Rött. Blått. Grönt. En bok om 1988-års riksdagsval”, befann sig partiets väljare tämligen i mitten (bara något till vänster) av vänster-höger-skalan och längst ut mot “den gröna polen i tillväxt-miljödimensionen”.

Miljön var den enda enskilda sakfråga som gav partiet mandat, tillsammans med väljarnas trötthet vid blockpolitiken och kritik av socialdemokratiska skandaler. 25 procent av mp-väljarna angav att de egentligen föredrog andra partier mer, men valde att ”lägga sin röst på miljöfrågan.”

Miljöpartiet är kanske det av riksdagspartierna som löper störst risk att hamna under fyraprocentsspärren i höstens val. Tålamodet hos omgivningen börjar tryta. Språkrören får det tufft.

Men om partiet lyckas få tillräckligt många väljare att ge dem en ny parlamentarisk chans – som ett tärt parti med sår och brustna illusioner, men också med erfarenhet av politiken när den är som svårast och med företroendekapital i den fortsatt ödesmättade klimatfrågan – kan regeringsåren 2014-2018 visa sig ha varit en prövning in i ett nytt kapitel i partiets utveckling, inte en undergång.

***

Att hålla koll på

Elin Söderberg ser ut att bli toppkandidat till riksdagen i Västerbotten. Men tanke på de konfliktfyllda år som Mp haft här blir det hennes, inte helt enkla, uppgift att ge partiet en regional start.

***

Citatet

”Vi ska komma ihåg att i varje land på jorden finns människor som är engagerade och som väljer att ta ansvar. Byalag, företagsledare, politiker och enskilda människor väljer att vara en del av lösningen. Vi som försöker är aldrig ensamma, vi är tvärtom en del av en växande global rörelse. Ingen av oss är perfekt, men det spelar roll vad vi alla gör. Det goda exemplet har betydelse, i stort som smått.”

Maria Wetterstrand i boken “Den nya gröna vågen. Om mina gröna val och de goda exemplens makt”, 2010.

***

Så ska en tankesmedja heta
De tyska miljöpartisternas tankesmedja heter Heinrich Böll-stiftung.

***

För övrigt

…är det fascinerande att så här 36 år senare läsa två av punkterna i miljöpartiets partiprogram från 1982, under rubriken ”Datateknik”. De ursprungliga miljöpartisterna krävde att datateknik inte skulle få användas för att ”övervaka och kontrollera människors effektivitet eller personliga förhållanden.” Och bara om ”enskilda människor begär det ska uppgifter om dem få föras in i kommersiella dataregister”. Skogsmullar, kom tillbaka, allt är förlåtet!

 

*******************************

Tidigare krönikor i serien:

Vem rusar till repets mittpunkt?

Har ni hört talas om kristdemokraterna?

Centerpartiet när hajpen har lagt sig

* (Jag kommer i den här serien att behandla partierna i bokstavsordning, och ska försöka att reflektera kring alla partier, både deras styrkor och svagheter, ärligt och konstruktivt, utan vare sig skön- eller svartmålning. Nästa krönika i serien publiceras i tisdagens tidning 30/1 och handlar om moderaterna.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>