All förljugen politisk propaganda, alla försök till medial och kulturell indoktrinering av medborgarna, all slentrianjargong och alla efterhandskonstruktioner, till trots: Sverige har aldrig varit något trovärdigt världssamvete, och aldrig gjort någon särskilt framstående insats för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter, som gått utöver vad andra gjort effektivare, mer konkret eller med större uthållighet.

Där Sverige satt in sitt utrikespolitiska engagemang – retoriskt eller med bistånd – har resultatet vanligtvis blivit föga imponerande.

Att vårt land skulle haft ett unikt engagemang, en beundrad röst, för de små och förtryckta i världen är inte bara ett gulligt, flaggviftande självbedrägeri, uppburet av dem som i samhällsdebatten och kulturlivet dansar lyhört efter maktens pipa. Det är en lögn, spridd av många som har vetat bättre. Ända sedan Palmes tid har Sverige, som i många sammanhang, tagit omvärldens artigheter om Sveriges betydelse på blodigt allvar, utan självdistans.

Om det funnits någon röd tråd i svensk utrikespolitik sedan andra världskriget är det att kombinera en utpräglad känsla för vilka auktoritära, antiliberala, korrumperade regimer eller rörelser det ligger i tiden att öppet stödja, romantisera eller krypa för, med hemliga ansträngningar att säkra upp USA:s konkreta, militära stöd utifall att det skulle gå åt helvete på riktigt.

Ord och handling har sällan – insatserna mot apartheidförtrycket i Sydafrika och ett par Vietnamdemonstrationer undantagna – hängt ihop.

***

När människor i ordens rätta bemärkelse rest sig för demokrati, frihet och rätt, för att störta diktaturer, när floskler prövats av verkligheten, har den svenska utrikespolitiska kompassen snurrat vilt.

Då har man, som i den avmätta synen på de baltiska staterna, som i stödet för Castro på Kuba, som i den långvariga oviljan att koppla bistånd till demokratikrav, svept in sig i neutralitetens falska mantel, och oroat sig för dramatiska förändringar. Och den skimrande, sagoaktiga tron på Förenta Nationerna och dess ritualer, har gjort Sverige nästan blint för organisationens brister och otillräcklighet.

Svensk utrikespolitik har under långa perioder saknat substans, ryggrad och moral. Och att beteckna den nuvarande utrikespolitiken som feministisk – om det begreppet ska ha något som helst innehåll i sak och inte bara vara en tom “pax för finaste etiketten, stjärnstopp”-ritual – vore mer än lovligt faktaresistent. Sveriges utrikespolitik sedan 2014 har, tyvärr, inte varit feministisk på särskilt många punkter, och inte i någon högre grad än andra, jämförbara länder, snarare tvärtom.

En sådan beteckning hade krävt tydliga, glasklara ställningstaganden, bland annat mot en rad islamiska regimer, mot Putins styre i Ryssland och mot de palestinska ledarna. Men det hade utlöst vrede bland regeringens stödtrupper i den svenska debatten.

Hela pinsamheten med att utropa en feministisk utrikespolitik, för att sedan vägra att fylla den med innehåll och bara ibland ta konsekvenserna av retoriken, visar hur lite vikt man ska lägga vid floskler, och hur vanligt det är att de som viftar mest självbelåtet med vissa begrepp kan höra till dem som sviker dem i praktiken, när de hamnar i konflikt med andra intressen.

***

Så när nuvarande utrikesminister Margot Wallström senaste veckan gjort bort sig med ett par avmätta, tondöva och substanslösa uttalanden om protesterna i Iran, fullföljer hon en gammal, god svensk tradition av utrikespolitisk omdömeslöshet och inkonsekvens. ”Tänk om andra”, frågade hon sig, ”skulle yttra sig om vår utveckling? Om andra länders företrädare skulle säga att demonstranter som går ut på våra gator och torg har rätt?”.

Hade det gällt protester mot Donald Trump i USA hade hon, med rätta, inte fällt ett sådant yttrande. Och hon anser förhoppningsvis inte att omvärldens fördömelser av Sydafrika på 1980-talet, eller för den delen av kritiken mot det rasförtryck i USA som bestod långt in i efterkrigstiden, i efterhand ska ses som olämpliga synpunkter.

Wallström, liksom många andra – inom både vänstern och högern – växlar mellan kraftuttryck och diplomatiskt snömos, beroende på vilka länder och vilka typer av styren som står i centrum. Erkännandet av universella principer om demokrati och mänskliga rättigheter saknas alldeles för ofta, när det blir obekvämt eller stör någon viss ideologisk världsbild.

Inte heller under hennes tid på UD har därför Sverige förmått samla sig till en konsekvent och genomtänkt, eller åtminstone begriplig, utrikespolitik.

Aktivism vid erkännandet av en palestinsk stat (vilket var rätt och välmotiverat) och hårda ord gentemot Nato blandas med extrem försiktighet och underdånighet när Saudiarabien väljs in i FN:s kvinnokommission eller när Irans mullor hotar demonstranter.

Att Wallström kritiserar Israels orättfärdiga ockupationspolitik är rätt och motiverad. Men hennes fixering vid just Israel står i en ytterst märklig och, faktiskt, besvärande, kontrast till hennes likgiltighet inför det vanstyre och den korruption som de palestinska ledarna utövar mot de egna invånarna.

En uppblåst och meningslös kampanj för att få plats som tillfällig i FN:s säkerhetsråd – helt i linje med den svenska livslögnen gällande FN – motiverades bland annat med att Sverige skulle verka för transparens. Men samtidigt har UD jobbat hårt för att gömma undan och hemlighålla dokument som visar hur kampen om röster och stöd från diktaturer bland medlemsländerna, såg ut bakom de fina orden.

Det hänger inte ihop från dag till dag, från utspel till utspel. Och röran gör att inga ställningstaganden känns riktigt trovärdiga.

Står kontrakt, röster eller ideologiska livslögner på spel, väger idealen lätt.

Sverige är förstås inte ensam bland demokratier om en förljugen självbild. Ibland åberopas folkrätten som ursäkt för makthavare att ostört plåga sina befolkningar. Ibland får låtsasändmål helga medlen när utomstående ger sig in i konflikter. Ädelt är det sällan. Historielösheten, och dess följder i form av nationell förljugenhet, finns överallt, även hos de stora och mäktiga.

Men det gör inte den inhemska mytologiseringen av Sveriges utrikespolitik de senaste 80 åren mindre stötande. Inkonsekvensen och substanslösheten består, och bidrar kontinuerligt till att värdeord och ställningstaganden devalveras och relativiseras.

Ett skäl till det är oviljan att göra upp med den förljugna självbild som världssamvete Sverige bär på. För varje år blir det allt svårare att upprätthålla hyckleriet, och det är tidningars plikt att vägra delta i ett löjligt spel.

***

En av den svenska pressens mest berömda opinionstexter skrevs i augusti 1956, av DN:s dåvarande chefredaktör Herbert Tingsten, med rubriken “Svenska flottan i Riga”. Den handlade om ett svenskt flottbesök i det av Sovjetunionen ockuperade Lettland.

Det lettiska folket, skrev Tingsten, ”är förnedrat, som den besegrade och hunsade är det. Det svenska besöket är förnedrande på ett annat och djupare sätt. Vi hyllar utan nödtvång erövrarna, de härskande våldsmännen i den stad som de erövrat och behärskar och gör därmed det lilla vi kan för att förgylla och befästa deras välde. Är statsskälen, de diplomatiska motiven, verkligen starka nog för att uppväga denna förnedring? Med all säkerhet inte.”

Och så kom slutraderna, och de sammanfattar mycket av det som är unket i svensk utrikespolitik ännu i dag:

”Som vanligt känner man hur samtidigt böjlig och statsstyrd den svenska opinionen blivit under de senaste årtiondena. Vid liknande besök förr i tiden hade vi en riktning som med socialdemokratiska ledare i spetsen hävdade hedern på lång sikt mot de taktiska finter som för dagen har ett bedrägligt sken av klokhet. Nu har överheten, undersåtligheten, följsamheten blivit en smutsgrå dimma, i vilken samvetena kommer bort.”

***

Över Sveriges roll i världen har det sällan funnits några skäl att känna nationell stolthet, och ibland funnits skäl att känna skam. Den har varit pragmatisk för det mesta, småfeg och storordad, hukande och poserande, om vartannat, allt beroende på situation och konflikt. Andra har fått sköta det svåra. Det gällde då och det gäller i dag.

***********************

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Sveriges pösiga självbild och naiva syn på FN

Dyrkan av FN en del av Sveriges utrikespolitiska förljugenhet

En stafettpinne av hyckleri i svensk politik

Den som med ett svalt, resonerande västerbottniskt finger söker den svenska samtidsdebattens puls, riskerar brännskador av chocken. Vilken hetta, som den rusar, hur det väsnas!

Det är värt att komma ihåg inför valåret 2018, för oss som lever här och betraktar världen härifrån. Det västerbottniska perspektivet skiljer sig från andra. Vi kan bidra med viktiga erfarenheter, men måste också lyssna noga på vad som händer runt omkring. I grunden är det en befriande tanke. Trots digitalisering och sociala medier, som till viss del suddar ut gamla geografiska mönster, har olika regioner kvar sina mått av särdrag när politiska frågor diskuteras.

Traditioner, vanor, samtalskulturer och unika förutsättningar präglar alltjämt i nyanser hur olika lokala miljöer hanterar problem. Platsens rötter går djupt, ända ner till forna tiders sockenstämmor och byalag; trär generation vid generation, infödda som inflyttade. Marken när och färgar dem som råkar vandra på den, och får nya avtryck för varje enskild individ som kommer dit.

För forskare och bygdehistoriker är det en kittlande utmaning att söka hitta skymda orsaker till varför ett kommunfullmäktige eller en lokaltidning kan låta så helt annorlunda på ett ställe jämfört med ett annat. Trots att de yttre villkoren synes vara så lika.

***

Också inom ett län som Västerbotten, är mångfalden stor, när det kommer till temperament, konfliktnivåer och beslutsprocesser i olika kommuner.

Vilhelmina skiljer sig från Lycksele som skiljer sig från Bjurholm. En skelleftepolitiker är – som institution betraktad – ett helt annat slags djur än en umepolitiker. Norran har sin ton, och den går inte att förväxla med VK:s. Ändå säger de med överblick, att Västerbottens tidningar har uppenbara gemensamma, regionala drag – möjligen ett frisinnat arv som förenar – som gör att mediedebatten här skiljer sig från den i Norrbotten och den i Skåne.

Det är därför inte alltid som lokalt förankrade diskussioner ger en bra vägledning om vilka frågor som står i centrum bortom närmaste gräns.

Den största staden i norra Sverige, Umeå, är väl nästan aldrig en bra utgångspunkt om man vill förstå hur det ser ut vid den svenska samtidsdebattens frontlinjer. Det dröjer alltid en aning, innan det som bubblar upp vilt och fritt på andra håll når det medvetna, korrekta, välformulerade umesamtalet, i kyld, renad, klormätt form.

Här tillämpas, balanseras och utvärderas det mer än röjs, roffas och raggas. Här råder det förmiddagssol oftare än tidig gryning. Kalla det eftertanke, kalla det omdöme, kalla det feghet, kalla det snobberi, kalla det fantasilöshet, kalla det vad ni vill. Men även om det kanske sårar några och hedrar andra, är det nog så, att Umeås politiska debatt för det mesta släntrar en aning efter de nationella trenderna.

Lennart Holmlund – i sin bloggande variant – var i det avseendet ett undantag som kommunalråd. Att många hade svårt att förena Umeås självbild med Holmlunds återkommande provokationer var nog avslöjande på fler, mer komplexa sätt än Holmlunds kritiker insåg när det begav sig.

Ibland är ju Umeå – när de politiska, kulturella och ekonomiska etablissemangen kommer med söndertuggade klichéer om vad staden står, har stått eller borde stå, för – inte ens en bra utgångspunkt för den som vill förstå det vardags-Umeå som finns utanför och nedanför olika tongivande nätverk.

Det lokalt specifika i enskilda kommuner. Det regionalt sammansatta i ett län. Och det nationellt och internationellt övergripande utveckling som skapar förutsättningarna för mycket av det som sedan ska hanteras lokalt på ett unikt och anpassas sätt.

Det är den helheten som måste förstås och analyseras under 2018, om vi på allvar vill komma förberedda inför de konkreta problem som väntar, mer än att snuttefilta med floskler från snart helt förlegade 1900-talsgräl.

***

De lokala arbetsmarknaderna i Västerbotten, i kuststäder och inlandskommuner, är uppkopplade mot världsekonomin. Industri-, utbildnings- och tjänstesektor. Det lokala företagandet och kommunernas ekonomiska möjligheter att upprätthålla välfärd och service, avgörs inte bara här och inte bara genom beslut av olika slag. Att hålla samman Sverige, stad och land, är en långt större fråga än traditionell regionalpolitik.

Teknisk utveckling på andra kontinenter, demografiska förskjutningar i den egna befolkningen, globalisering, urbanisering, klimatomställning och omfattande migration kommer ofrånkomligen att förändra förutsättningarna de närmaste decennierna.

För alla kommuner och för hela Sverige. Ställa politiska beslutsfattare inför krav på svåra och delvis nya prioriteringar. Tvinga oss att ompröva delar av vår gamla världsbild och ett antal, som vi trodde, givna sanningar.

Själva hjärtat i det marknadsekonomiska välfärdssamhälle som skapat nya jobb, höjd levnadsstandard, ökad jämställdhet och större trygghet vid olycka och sjukdom under mer än ett sekel, berörs förr eller senare av digitalisering, robotisering, demografiska omställningar och globalisering. Gamla ekvationer kommer inte att gå ihop lika lätt längre.

***

En åldrande befolkning skapar ökat tryck på vård- och trygghetssystemen, om färre ska försörja fler och förväntningarna på tillgänglighet och kvalitet ska kunna mötas. Höjd pensionsålder kan bara hjälpa i mindre utsträckning. Hela vinstfrågan i välfärdsdebatten är ett obegripligt stickspår. Grunduppgiften för nästa årtionde borde tvärtom vara, om inte den solidariska, offentliga välfärden ska kollapsa, att undersöka hur fler privata alternativ och investerare kan ges plats inom vård- och omsorgen, med stränga och höga kvalitetskrav. Och hur vårdyrkenas status kan prioriteras upp radikalt, det vill säga löner höjas och arbetsvillkor förbättras.

Att människor i framtiden kommer att lägga mer av sina resurser på ålderdomens omsorg, förefaller sannolikt.

Robotiseringen kan, åtminstone under ett övergångsskede, leda till strukturell arbetslöshet inom delar av den medelklass som varit en ryggrad i finansieringen av välfärden. Samtidigt som akut arbetskraftsbrist kan uppstå i andra branscher, till vilka för få utbildar sig, där lönerna är för låga eller där befolkningens åldersstruktur gör att inte tillräckligt många står redo. Många företag även i Västerbotten varnar redan i dag för problemen med att hitta tillgänglig och kvalificerad arbetskraft.

I förlängningen kan digitalisering och automatisering – när det samlade välståndet växer men utan att nödvändigtvis bygga på människors insatser via traditionella lönejobb – tvinga fram en principdiskussion om begreppet arbete och fritid (läs medborgarlön) som i ännu högre grad skulle ställa de gamla systemen på ända.

Skatte- och socialförsäkringssystem från 1900-talet, byggda på arbete och konsumtion, blir i så fall förlegade i takt med digitalisering, delningsekonomi och tekniska innovationer. Den gamla kopplingen mellan tekniska framsteg, utbildning, tillväxt och bred löneutveckling riskerar att ersättas av en verklighet där några globala jättekoncerner tar hem makt och vinster, medan spänningar, oro och sämre framtidsutsikter hotar demokrati och social sammanhållning för det stora flertalet.

Småttiga skattedebatter, om en aning höjd eller sänkt procentsats här eller där, med hysterisk vänster-höger-retorik från 1900-talet, är ett slöseri med tid. I synnerhet när själva grundvalarna för hela den existerande skattemodellen kanske börjar bli förlegad på längre sikt. Och i det kortare perspektivet behöver Sverige börja fundera över nästa stora, genomgripande, blocköverskridande skattereform.

Branschsubventioner, regleringar, valfläsk och lapptäcken bör ersättas av tydliga, generella förutsättningar. Med utgångspunkten att skattesystem bör gynna arbete, investeringar, utbildning, småföretagande och miljö. Sänk rätt skatter, höj andra, och ta i båda fallen debatten om varför.

När andra regioner går in i nya tillväxtfaser och hämtar in västvärldens tidigare försprång väntar en relativt sett försvagad global ställning för den svenska ekonomin, den svenska forskningen och det svenska storskaliga näringslivet. Samtidigt gör tekniska förändringar och tjänstesektorns ökade betydelse att rörlighet och konkurrens ökar, och att tidigare geografiskt fast förankrade verksamheter blir mer flyttbenägna.

Därmed ökar vårt beroende av utländska investeringar, företagar- och arbetskraftsinvandring och fungerande integration. Men också av lokala kapitalister och entreprenörer som kan skapa nya branscher och jobb där strukturomvandlingen slår hårt. Västerbotten har för få, inte för många, kapitalister. Och för få, inte för många, invandrare.

Istället för att ägna sig åt misstänkliggörande och hånfullt krypskytte mot företagande och entreprenörskap, borde de som på allvar bryr sig om lokal välfärd, infrastruktur och kultur, ägna långt mer tid åt att lyssna på vad småföretagare säger är de stora problemen med att driva privat näringsverksamhet i dag. Det är där jobben skapas och den ekonomiska grunden läggs även för det gemensamma.

Men Sveriges framtida ekonomi och arbetsmarknad är på lång sikt helt beroende av att vi också, genom det samhälle vi har, lockar till oss långt fler människor, investeringar, idéer, studenter, forskare och företag från omvärlden.

Det i sin tur förutsätter att både välfärds-, näringslivs- och integrationspolitiken fungerar. Och till det hör, exempelvis, att rättsstaten är robust. Att det sekulära samhällets grundprinciper är glasklara. Att system inte missbrukas.

Att lokala miljöer, i städer och på landet, är trygga, erbjuder konkurrenskraftig infrastruktur och har fungerande social service. Att migrationsverket, pressade av protektionistiska fackföreningar, upphör med vansinniga utvisningar av välintegrerade människor på grund av absurda formaliteter. Att hedersförtryck och extremism som tvingat människor på flykt från patriarkala, auktoritära länder inte på något sätt accepteras, ursäktas eller relativiseras här.

Men framför allt, att Sverige som land är öppet, välkomnande och inkluderande, utan plats för främlingsfientlighet, rasism, antisemitism, diskriminering eller kollektiva fördomar mot människor från andra kontinenter och andra kulturer.

Där någonstans, i den stränga men välkomnande hållningen, finns rimligen framtiden för den svenska migrationspolitiken, och möjligheter till bredare, inrikespolitiska kompromisser där alla sidor kommer att få ge och ta något.

***

Om en jobbig lågkonjunktur slår till på 2020-talet, när centralbankernas extrema, mångåriga, globala stimulansåtgärder slutligen avvecklas, och de svenska exportföretagen tar stryk, kommer alla dessa frågor att få omedelbar aktualitet.

Tekniken hjälper mer än den stjälper. Klimatomställningen är en vinst. Landsbygden är en del av svaret på 2000-talets svåraste frågor. Fri rörlighet föder välstånd. Steg för steg kommer humanism, fred och individuella mänskliga rättigheter att vinna över tyranni, kollektivism, separatism och fundamentalism. Migration är en förutsättning för framtidens svenska välstånd.

Allt det känns rätt, men ingenting är självklart och bara om de svåraste frågorna går att lösa finns det skäl att utmåla den övergripande utvecklingen som positiv. Det vore löjligt att förneka de turbulenta år som väntar, och de risker som finns om politiken reagerar med panik, populism och vanstyre.

Rösta inte på dem som bara kräver ökade utgifter till sina intressen, men sedan hånar allt som, genom tillväxt eller genom besparingar på andra områden, kan skapa motsvarande resurser.

Rösta inte på dem som under 2018 hellre ägnar sig åt beskrivningar av vad motståndarna ”egentligen” vill, än att berätta vad de själva har för svar på de riktigt svåra frågorna.

Slösa inte bort årets valrörelse. Erkänn målkonflikter. Bespara oss slagorden. Underskatta inte väljarna. Ta konsekvent de krångligaste, inte de lättaste, debatterna.

Ola Nordebo

********

Några tidigare krönikor på temat:

Glöm inte villkoren för entreprenörskap som valfråga

Digitalisering och delningsekonomi ruskar om

Är vår innovativa ekonomi en illusion?

Gör robotiseringen människor överflödiga eller friare?

Tekniska framsteg skapar politiska utmaningar

Om partierna skapats utifrån dagens samhällsproblem

Det outforskade gränslandet mellan makt, etik och artificiell intelligens