Nästa ekonomiska kris kan komma plötsligt

Marknaden verkar vara på väg tillbaka till sin gamla inställning ”att goda nyheter är dåliga nyheter”, konstaterade Wall Street Journals podcast ”Whats news” i en analys av börsturbulensen förra veckan.

Det går, fruktar många, så bra just nu i amerikansk ekonomi, att undergången måste vara nära. Börserna har ju sin egen motsvarighet till idrottsfloskeln, att det svåraste som finns är att leda med 3-0.

Den plötsliga oron på först de amerikanska, och sedan de europeiska och asiatiska, börserna utlöstes inte av en krisrapport om vikande ekonomi, utan av positiv statistik från den amerikanska arbetsmarknaden, med starka siffror och stigande löner.

Det som vid en snabb blick kan tyckas obegripligt, har förstås med börshandelns spekulativa karaktär att göra. Aktörer söker upptäcka möjliga vinster och hotande förluster långt i förväg, kryddat med flockbeteende, förstärkande algoritmer och nervositet.

Så när en rapport berättar att USA:s ekonomi går som tåget, är det något börshandeln redan räknat in. Där andra såg glädjande besked anade handlarna istället orosmoln i form av stigande inflationstryck, höjda räntor och i förlängningen ett slut på den långa perioden av extrema penning- och finanspolitiska stimulanser. Vågar man lita på att skadan verkligen är läkt, när bandagen plockas bort? Vad är återhämtning och vad är överhettning?

Världsekonomin är full av paradoxer nu. En av dem är att att goda nyheter tolkas som dåliga nyheter av dem som gjort sig beroende av krispolitiken.

De mångåriga finans- och penningstimulanserna, med omfattande köp av statspapper och rekordlåga räntor, har gått att motivera som ett nödvändigt sätt att förhindra något ännu värre. När politiken tappade handlingsförmågan under och efter finanskrisen ryckte centralbankerna ut med extrema åtgärder, tömde hela sina verktygslådor, för att undvika en omedelbar kollaps och ge andra beslutsfattare tid till mer långsiktiga, grundläggande reformer.

Men det finns inga mirakelmedel och det finns inga magiska genvägar. Centralbankerna kan hjälpa till att balansera upp ekonomin genom ett par konjunktursvängningar, men inte förändra förutsättningarna för tillväxt, jobb och budgetbalans över längre tid.

Att de globala stimulanserna i sig inte löser något enda djupare problem, utan snarare riskerar att förvärra många av dem, har stått klart från början. De akuta räddningsaktionerna har hela tiden rymt något motsägelsefullt. De har byggt lika mycket på psykologi som på ekonomi.

Syftet med dem har varit att skapa lugn och förtroende i lägen när paniken legat nära. Det har lyckats.

Men förr eller senare synas varje bluff. Man kan inte gömma en sprucken bubbla inuti en ännu större bubbla, blåsa upp den nya bubblan ännu mer och hoppas på bättre lycka den här gången. Till slut slår fakta igenom.

Om inte politiken använder tidsfristen som låga räntor och stödköp kan ge för att åtgärda missförhållanden, kommer nästa krasch att bli ännu värre.

För stimulanserna har oundvikligen även negativa konsekvenser. Marknadens aktörer kan lockas att jaga de kortsiktiga vinster som möjliggörs genom den expansiva penning- och finanspolitiken istället för att investera långsiktigt. Normala, sunda strukturomvandlingar kan bromsas. Politiker, kapitalister och investerare kan komma att vänja sig vid extraordinära villkor och låtsas som om de ska bestå för evigt. Och i horisonten växer risken för en kommande jätteinflation.

Det vore orättvist att säga att ingenting har gjorts de senaste tio åren. Krisdrabbade länder har gått igenom svåra spar- och reformprogram. Med allvarlig politisk turbulens och social oro som följd på många håll. Näringsliv och arbetsmarknader har moderniserats, trots att framtidsperspektiven inte alltid varit glasklara. Utan ränte- och obligationsvapnet som ett sätt att mildra konsekvenserna hade den processen kunnat sluta i katastrof.

De globala utsikterna har också ljusnat det senaste året. Högkonjunktur råder i världsekonomin. Det gör att motiven för och riskerna med fortsatta, överdrivna stimulanser ökar.

Men avvecklingen av stödprogrammen kommer inte att bli lätt. Först nu blir baksidorna synliga fullt ut. Och bakslagen kan komma snabbt när psykologiska kedjereaktioner tar vid och panik utbryter igen. Dessutom har Kina alltjämt en dold, gigantisk skuldbubbla i sin inhemska ekonomi som, om den spricker snarare än pyser bort, skulle kunna skapa ett nytt chockläge i världsekonomin.

Förr eller senare är nästa ekonomiska kris här. Den kan dyka upp plötsligt. Många länder, där regeringar och särintressen försökt skapa intrycket att de goda tiderna står på stabila fundament, istället för på lös lera, är dåligt förberedda. Man har gjort sig stimulansberoende.

Det gäller delvis även Sverige. Svekdebatten väntar runt hörnet. Kom ihåg det under 2018, att de som förtjänar stöd ett valår är inte de politiker som lovar mest, utan de som prioriterar bäst.