Ha lite förtröstan och samtala

Så var det dags igen. Filmbolaget Sony har tvingats be om ursäkt för och klippa om i filmen Peter Rabbit, sedan föräldrar till allergiker protesterat mot hur filmen skildrar en matallergiattack.

Man får ju passa sig i såna här debatter. Tillhör man inte den kränkta gruppen får man ofelbart höra att man inte har rätt att yttra sig. Så låt mig, som livslång allergiker och astmatiker (inklusive en tur med blåljusambulans till sjukhus som barn), ta chansen när ingen kan säga att jag inte får: Dessa kränkthetens ritualer måste börja ifrågasättas.

Alla situationer är unika. Varje nytt fall måste bedömas för sig. Men det ska väldigt mycket till för att jag skulle känna mig sårad av astma- och allergiskämt på film. Vi har svårt att andas ibland, men är inte gravallvarliga däremellan. Bevare oss för myndighetslistor över kliniska ämnen godkända att skoja om.

De bästa, mest befriande skratten kommer ofta när någon gestaltar ens egna upplevelser på ett dråpligt sätt. (Jag vet, man alltid kan formulera undantag.) Med skrattets hjälp kan vi undersöka och närma oss varandra bättre. Det är en skrattets, liksom konstens, funktion.

Jag är mycket mer orolig över den galopperande bristen i samtiden på självdistans, glimt i ögat och förmåga att ta en del saker från den muntra, lugna, mogna sidan. Snart är den väl bortglömd, konsten att ha lite fördragsamhet och tålamod med det som inte till hundra procent överensstämmer med vad man själv vill se.

Fel ordval, fel skämt, fel beteckning, fel perspektiv, alltid tolka illvilligt, alltid söka offerposition, alltid misstro andras avsikter, alltid tänka i kvällstidningsrubriker, alltid kräva ursäkter, avgångar, bojkotter och pudlar. Hysterin tar död inte bara på en för människan viktig frizon: möjligheten att pröva humor i en kämpig vardag. Den hotar dessutom spontanitet och kreativitet, och kväver intellektuella och känslomässiga processer som förutsätter en viss öppenhet, ett visst mått av experimenterande, en rätt att pröva sig fram.

Och den överdrivna kränktheten kan stigmatisera grupper mer än det mesta. Allergiker behöver medicin, stöd och omgivningens hänsyn, men de har banne mig inte svårare att skratta åt eländet än andra. Och med barn kan man tala om det mesta, även det svåra och nära, om man ger sig tid och ger samtalet chansen.

Ett dråpligt, provocerande, rentav misslyckat skämt kan (obs: kan) till och hjälpa och trösta ibland, vara solidariskt och inkluderande, på ett djupare sätt än tomma utspel och protester. Ha en anings förtröstan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>