Ta strid för den personliga assistansen

Rätten till personlig assistans, som infördes 1994, trots krisår, med lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS), är en av de viktigaste välfärdsreformer som genomförts i Sverige.

Den gav människor i det tidigare glömda Sverige en möjlighet och en rätt till ny frihet i vardagen, till sociala aktiviteter, arbete, karriärer, vänskaper och självständiga val.

Genom åren har den personliga assistansen, som handlar om en väldigt grundläggande hjälp och omvårdnad, inneburit ovärderligt höjd livskvalitet för många med funktionsnedsättning, för deras familjer och bekanta.

Hela samhället har också under de senaste decennierna lärt sig mycket mer om funktionsnedsattas liv och förutsättningar, fått glädjen att dela en vardag med dem i många fler miljöer, jobb och verksamheter än tidigare, tack vare LSS-lagstiftningen.

Ett bättre exempel på hur en välfärdspolitik bör utformas för att solidariskt prioritera länge diskriminerade människor med stora behov i vissa avseenden och mycket att ge i alla andra avseenden, är svårt att tänka sig.

***

Reformen har vuxit i omfattning och kostnader med tiden. Mer än lagstiftarna räknade med ursprungligen. Det visar i huvudsak hur viktiga förändringarna varit och hur många som har fått hjälp genom personlig assistans i takt med att fler grupper inkluderats i reformen.

Men på senare tid har den snabba kostnadsutvecklingen väckt både kritisk debatt och misstankar om utbrett fusk med ersättningen. Anmälningarna av fall med oegentligheter har ökat kraftigt. Allvarliga fall har avslöjats och lett till domar.

Regeringen gav därför inför 2016 Försäkringskassan direktiv, på ganska lösa faktaunderlag, att söka bryta kostnadsökningarna.

***

Problemet är att fusket utnyttjats som en ursäkt för angrepp på och misstänkliggörande av hela systemet. Det har under lång tid pågått ett sådant ifrågasättande, och nygamla försök har gjorts att leda över upprörda känslor från andra debatter in i frågan om den personliga assistansen. Mitt i den stormen har brukarna hamnat, och glömts bort.

Som om det helt oacceptabla fusket – som förekommer, som avslöjats, som givetvis bör utredas vidare och som motiverar noggrannare kontroller – inte skulle gå att bekämpa utan att man tvingar fram generella försämringar för några av de mest behövande och utsatta i samhället.

Just de som drabbas hårdast när ersättningar missbrukas av andra, kan inte rimligen behöva betala med sina livschanser för att ansvariga tappat kontrollen över vissa delar av systemet.

Men signalerna från regeringens sida har under större delen av mandatperioden varit att nedskärningar i assistansersättningen måste ske.

Åtstramningarna som redan skett, med hårdare bedömningar av vilka behov som kvalificerar till assistans, har drabbat många med funktionsnedsättning, som fått se sin assistans försämrad eller indragen. Och trots stora protester och många vädjanden från de drabbade och deras anhöriga, i synnerhet från familjer med funktionsnedsatta barn, har regeringen inte velat lyssna.

Av direktiven för den utredning som tillsattes 2016 – ”Översyn av insatser enligt LSS och assistansersättningen” – framgick från början att målet var inskränkningar, hårdare bedömningar och långtgående besparingar. Försöken att få regeringen att ge utredningen andra utgångspunkter har inte vunnit något gehör.

På fredagen rapporterade Sveriges television om några av de förslag som utredningen arbetar med. Av det som läckt ut framstår utredningen bli värre än befarat.

Bland annat ska funktionshindrade barn under tolv år och äldre över åttio år inte ha rätt till personlig assistans, berättar SVT. I grunden handlar det alltså, helt i enlighet med regeringens vilja, om att drastiskt inskränka rätten till personlig assistans även för dem som borde omfattas av den, snarare än att försöka komma till rätta med fusk.

Oförmågan att komma åt dem som saboterar systemet får alltså bli ett politiskt svepskäl för att genomföra nedskärningar och skärpningar som drabbar alla, som går emot själva grundtanken med den ursprungliga reformer och som därmed luckrar upp en av viktigaste välfärdssatsningar under det senaste halvseklet.

I vad mån ens kostnaderna går att minska särskilt mycket på den vägen är oklart. Det är som Sundsvalls Tidnings ledarskribent Sofia Mirjamsdotter skriver:

Att dra ner på den innebär kostnader någon annanstans. De människor som kan arbeta tack vare assistansen till exempel, om de förlorar assistansen måste någon annan försörja dem. Eller de föräldrar som tack vare assistans åt sina barn kan arbeta, som om den försvinner istället kostar i sjukskrivningar. För att inte tala om kostnaderna för att införa institutionsboenden, och det faktum att förlorad assistans i många fall ersätts av andra insatser, som dock inte är lika flexibla för brukaren.”

Misstänkliggörandet av den personliga assistansen har blivit ett cyniskt slagträ i en infekterad debatt högt över huvudena på de människor det i grunden handlar om och frågan alltid främst borde kretsa kring. Det gör att åtgärderna blir hetsiga, orättvisa och slarviga.

När den politiska oförmågan att värna välfärdssystemen mot fusk är stor, riktas udden istället mot de mest utsatta. De helt utan skuld som inte har möjligheter att försvara sig mot godtycke.

Ta strid, detta valår, för den personliga assistansen. Hur partierna ställer sig i den frågan, hur de väljer att värna och vårda den historiska reformen, kommer att avslöja mycket om vad de egentligen menar med välfärd och solidaritet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>