Det finns inga säkra svar, men det finns människor

När Jesus förs ut i öknen av Anden för att, efter fyrtio dagars och fyrtio nätters fasta, frestas av djävulen, håller läsaren andan.

Är det människans svåra frihet framför människans trygga lycka som Jesus väljer, när han, efter dopet i Jordanfloden, vägrar att med bröd och underverk bevisa sin gudomlighet, och avstår från den jordiska makt, varje rikes härlighet, djävulen lovar skänka honom?

Tillbe mig, säger Djävulen, så skall allt detta bli ditt. Men Jesus ber honom gå sin väg.

Lämnade han i det ögonblicket människan ensam att brottas med en övermäktig frihet? Borde Jesus med hjälp av brödet, makten och underverket, ha lyft det fria valets börda från människan och istället ha skänkt henne det auktoritära styrets stabilitet, lugn och trygghet?

***

För Fjodor Dostojevskij, som i varje läge försvarade den fria viljan och höll Kristus förebild högst av allt, var frestelserna i öknen en av Bibelns avgörande passager.

I Legenden om storinkvisitorn, det mest berömda kapitlet i romanen Bröderna Karamazov (1880), återvänder Kristus till människorna mitt under spanska inkvisitionen i Sevilla på 1500-talet. Han vandrar långsamt längs esplanaderna med ”ett stilla leende av oändligt medlidande”. Folket samlas kring den nyanlände, känner hans kärlek, ljus och kraft, gråter och ropar.

Men när Kristus kommer till stadens katedral blir han upptäckt av kyrkans storinkvisitor och kardinal, som ger vakterna order om att gripa och föra bort inkräktaren.

Inkvisitorn besöker samma natt fången i cellen och hotar att bränna honom på bål, “…och samma folk, som i dag föll ned och kysste Dina fötter”, säger han till sin fånge, “kommer i morgon att bara på en vink av mig skynda sig att samla kol på Ditt bål, vet Du det?”.

Sedan kommer ett av litteraturens hårdaste och mest minnesvärda anklagelsetal – formulerat av en författare som själv stod för den motsatta hållningen, men som aldrig tvekade att använda sin konstnärliga begåvning till att presentera även sina motståndares argument med full kraft. Storinkvisitorn beskyller Kristus för att ha orsakat stora lidanden när han avböjde Djävulens erbjudande, och beklagar att kyrkan ändå från början tvingats arbete för att reparera skadan. Kristus borde ha gripit den makt som fanns inom räckhåll:

Friheten är en för tung börda att bära för människorna, säger kardinalen. De behöver någon att underkasta sig och “det kommer att sluta med att de bär fram sin frihet för våra fötter och säger till oss: ”Det är bättre att ni gör oss till slavar, bara ni föder oss”. De kommer också att ”bli övertygade om att de heller aldrig kommer att bli fria, därför att de är svaga, lastbara, obetydliga och rebelliska (…)

Och även om Du kommer att följas av tusentals och tiotusentals som predikar om det himmelska brödet, hur blir det då med de miljoner och tiotals miljoner, som inte har kraft att avstå från det världsliga till förmån för det himmelska brödet? Eller är det bara de tiotusen stora och starka som är kära för Dig, och skall de övriga miljonerna, oräkneliga som sandkornen på havsstranden, som är svaga men som älskar Dig, skall de bara få tjäna till offer för de stora och starka?”.

Över många sidor fortsätter anklagelsen i samma stil, tills fången ett ord reser sig upp, går fram till gubben och utan ett ord sakta kysser “hans nittioåriga, blodlösa läppar.” Berättelsen slutar med att fången får lämna cellen, och inkvisitorn uppmanar honom att gå sin väg i natten och aldrig mera komma tillbaka…”aldrig, aldrig!”.

Storinkvistorns anklagelsetal är det sista av många försök från Dostojevskijs sida att indirekt visa hur varje försök att beröva människan hennes fria vilja och låta ändamålen helga medlen, varje flykt undan bördan att vara fri och ha ansvar, kommer att sluta med någon form av auktoritärt förtryck, och att det alltid är ett mycket bedrägligt lugn, utan verklig trygghet.

Men han formulerar argumenten mot den fria viljan så starkt och övertygande, att tänkare sysselsatt sig med dem ända sedan dess.

***

En annan av Dostojevskijs romaner som djupdyker i frågan om den fria viljan, är Anteckningar från källarhålet, utgiven 1864. Den korta, lilla boken ger mer vägledning även för förståelsen av vår samtid, positivt som negativt, än tusentals välartade, tillrättalagda förnumstigheter, åtgärdsprogram, uppfostringskampanjer och lydiga enkäter.

Där talar en källarmänniska om den fria viljan, från ett helt annat håll är storinkvisitorn i Sevilla, i polemik mot förnuftstro, materialism, rationalism och naiva, yttre utopier:

”Jag skulle inte alls förvåna mig om det mitt i detta universella förnufts framtida värld skulle uppträda någon gentleman med vulgärt utseende eller en avsigkommen och löjlig herre, som satte händerna i sidorna och sade oss: Nå, mina herrar, ska vi då inte ta och sparka sönder detta förnuft i småbitar bara för att ge alla våra logaritmer i satans våld och få leva enligt vår galna vilja? (…)

Det är nämligen så, att människan, vem hon än må vara och var hon än befinner sig, helst vill handla som det behagar henne och inte som hennes förnuft eller intresse dikterar. Hon kan faktiskt vilja mot sitt eget intresse, och stundom är hon tvingad till det. (…)

Hon önskar sig de mest skadliga saker och de mest opraktiska absurditeter bara för att blanda upp allt detta positiva förnuft med sin fantasis förstörande element. Hon vill med andra ord hävda sin fantasi och sin galenskap för att riktigt övertyga sig själv om att människorna är människor och inte tangenter på ett piano. (…) 

Men inte nog med det: även om det faktiskt skulle visa sig att hon vore en pianotangent, om hon skulle överbevisas om detta både naturvetenskapligt och matematiskt, så skulle hon trots allt inte ta reson utan vara otacksam nog att medvetet ändå handla precis tvärt emot, med det egentliga syftet att hävda sitt eget jag. (….) 

Och om ni då säger att allt det där också går att räkna ut i tabellform, både kaos och mörker och förbannelse, och att denna möjlighet till uträkning i förväg kommer att förhindra alltihop och förnuftet sålunda segrar till slut – då kommer människan i det läget att medvetet välja att bli vansinnig för att slippa förnuftet och hävda sitt eget jag!”

***

Att hävda sitt eget jag. Att värja sitt liv, har andra skrivit. Insikten om den drivkraften är nödvändig för alla som vill försvara frihetens många bottnar.

Den ryske religionsfilosofen Nikolaj Berdjajev (1874-1948), skrev så här i sin bok om Dostojevskij som diktare och tänkare:

”Friheten kan inte identifieras med det goda, med Sanningen och fulländningen. Den har en självständig natur, den är friheten och inte det goda. Och varje sammanblandning och identifiering av friheten med det goda eller med fulländningen blir ett förnekande av friheten och en bekräftelse av tvångets vägar. Det obligatoriska goda är inte längre det goda utan är tvärtom besläktat med det onda (…) Här möter man tragedien i den frihet, som Dostojevskij har studerat och gripit i hela dess djup.”

***

Varför inbillar vi oss att människan alltid vill vägledas, eller formas till sitt eget bästa? I jakten på den reformerade, förutsägbara, välfungerande människan – som pratar, tycker, tränar, äter, klär sig, klickar och tänker rätt, utifrån de självutnämnda auktoriteternas mallar – riskerar vi att steg för steg acceptera auktoritära strukturer.

Önskan att lägga till rätta, att kontrollera, att förebygga, att modellera, kan få oss att överge frihetens grundvalar i trygghetens namn. Och då är vi där igen, i frestelsen som allt börjar med.

Dostojevskijs romaner låter det jobbiga i människan vara jobbigt, utan att överge henne. Han bejakar det som är svårast med människor, men lämnar dem inte i sticket, ser inte ned på dem och diskvalificerar dem inte. Det är en tankeställare för vår tid.

När han tittar rakt in i livets kämpande motsägelsefullhet, ser både ljuset och mörkret, beskriver lidandet, så orkar han ändå försvara rätten att finnas till, vägen från skuld till förlåtelse, som något i ordets djupaste mening mänskligt. Hos honom helgar ändamålen aldrig medlen.

Det är en frihet som alltid är dramatisk och allt annat än rätlinjig. En frihet som aldrig tar paus, som aldrig är tämjd, men som också är förutsättningen för att kärleken till nästan ska betyda något även när det blir svårt.

Det finns inga säkra svar, men det finns människor.